Man tror...

att man är förberedd! Jag trodde nog det... ialla fall lite! Men jag var inte alls förberedd på hur det skulle bli.... att lämna honom där... att vara ensam här...

Än kan jag inte skriva om hur det var... det där mötet på geriatriken... hur världen förändrades... hur det är nu... jag vågar inte... jag kan inte... jag vill inte... för nu gäller bara att överleva.... överleva.... och överleva! Verkligen överleva....

Tack, kära alla ni som orkar bry sig... ni är bärande... livlinor NU!!

Vad ska jag skriva...

... om idag? Jag vet inte ens om jag vill... det känns som om dagen, eller rättare sagt mötet med SE idag, bäst skulle få bli oskrivet! Jag har sett honom i 23 år... jag såg honom för sex dagar sen... och ändå... ändå... idag var det inte honom jag såg! Idag var det... hans ansikte, hans händer, hans skratt, hans röst... allting var hans... och ändå var han inte där!

... jag orkar inte skriva mer nu. Orkar inte tänka på det nu... kanske imorgon. Som en chock blev det... riktigt.

Han frågade bland annat hur jag skulle ta mig hem till Åsele... vi bor i Umeå.

Godnatt alla ni...

Imorgon...

(Vår lille herr Pontus P...)

... ska jag åka och hälsa på SE på geriatriken. Jag gruvar... mycket! Hur kommer det att gå? Kommer han att vilja följa med mig hem... eller inte? Tänk om han inte ser att det är jag? Kanske han blir ledsen... arg... eller inte bryr sig överhuvudtaget?
Jag vet bara att från den stunden jag kliver in på geriatriken, så är det masken på! Min mask... glad som en lärka.... ljuga som en häst.... berätta om och om igen om varför han måste stanna kvar... göra honom glad... få honom att skratta... men först, först ska jag krama om honom länge... länge!! Men Gud, vad jag gruvar ändå....!!


Ikväll pratade jag med honom igen...

När jag berättade att jag nyss varit ut med Pontus P, så svarade han att "ja, jag hann inte gå ut med han innan jag for". Det är svårt att förstå, och det känns... att han inte ens vet att han har varit där sedan tisdag. Som vanligt berättade han, när jag frågade... att han inte fått någon säng, eller någon mat att äta. Men nu hörde han dem skramla med kaffekopparna... "så lite kaffe kanske man får" sa han. Men han mådde bra... och satt och såg "Let´s dance" på tv:n!


Lille herr Pontus P kan inte följa med.... hur ska det gå? Sen SE åkte till geriatriken har han inte lämnat mig en sekund.... han har t om följt med mig på toaletten! Från början gick det någorlunda, men nu.... jag gruvar för det också!


Carolina grät i duschen idag.... det var tufft att höra... mycket!


Nu ska jag försöka sova... energin är borta... tack alla änglar. Alla råd, stöd och tips... och all er omtanke om oss.... jag kan bara säga att ni är ljus i vår tillvaro nu. Jag hoppas ni alla känner, och förstår det... !?

Jag är vilsen...

... i det här. Jag har ingen karta heller... den försvann för länge sen. Min kompass i livet kan inte ta mig i rätt riktning längre... han är inte hemma.

En ny karta... var då?



..........

Vaknade tidigt.... svårt med sovet inatt! Vaken... eller mardrömmar... så har det varit de senaste dagarna nu. Men allt har blivit så påtagligt...

Tog med mig Pontus P på morgonpromenad. Vi går lite nya vägar nu... vilket jag gissar att han tycker är spännande. SE gick ju korta och små promenader runt kvarteret med honom.... nu har jag förstått att jag gjorde fel.... Pontus hade behövt så mycket mer av mig, som t ex att jag hade tagit över alla pinkpromenader för länge sen! SE gjorde nog så gott han kunde... men han gick ju bara samma lilla runda runt kvarteret... för han hittade ingen annanstans! Hur framtiden nu än kommer att se ut... så är det jag, eller jag och SE tillsammans, som går ut med Pontus P hädanefter ....
Men det är ensamt att gå ensam.... den stora tysta världen härute gör bara ont. Förtvivlat jävla hemskt ensamt ont...

Fikade med lille David. Jonas jobbade idag... och jag hade lovat att barnvakta! (Ja, Jonas är "frisk", iallafall just nu! Jag har förstått att hans kramper kommer därför att han ligger alldeles för lågt i blodsockervärdet.. han bör ligga ganska högt hela tiden... så nu kollar han hela tiden! Vi får se hur det går... men visst är jag orolig... jag har fortfarande den hemska morgonen på näthinnan...!)

Städade och plockade undan... och det är lite konstigt med det också. Mycket går liksom bara på av sig själv nu... och rätt vad det är så struntar jag fullständigt i det. Ena minuten si, och andra minuten så! Och det blir mest bara småplock här och där egentligen... inget riktigt genomtänkt och planerat görande alls!

Carolina hade en kompis här i natt... igår kväll såg de på film och åt godis. Men ikväll sa hon: "Mamma, jag tänker inte ta hit nå mer kompisar nu... jag tycker det är så jobbigt.... jag måste vara så himla trevlig hela tiden..."
Jag kunde bara säga att jag förstod henne. Att vara himla trevlig nu är svårt...!

Tog med mig lille barnbarnet David på promenad. Vi gick på "Djurmagazinet" och köpte hundgodis till Pontus P, och en vacker snäcka till David. Sen gick vi på Coop och fikade... "å farmor, då vill jag ha en stor chokladboll... och en varm korv... kan jag få det?"
Självklart fick han ju det... och vi hade en mysig stund bara vi två. En stund som jag slapp tänka...

Gick förbi mamma och pappa... och fikade lite till! Carolina kom också dit...

Ringde och pratade med SE...
"Hur är det med dig, gubben?" frågade jag.
" Ja, jag har nyss kommit hit... så jag vet inte" svarade han.
"Men du mår bra bra, eller?" fortsatte jag fråga.
" Ja, hörru du... det vet jag inte" svarade han.
"Nähä, men vad gör du då?" måste jag ju fråga.
"Jag tittar på handboll nu... men hur ska det bli?" frågade han.
"Ja, med vad då, tänkte du?" Vad menade han nu?
"Ja, vad ska hända" svarade han.
Då fick jag återigen... och som jag får berätta varje varje gång jag pratar med honom, tala om att de ska ta en massa prover på honom för hans blodtryck... och att han måste vara kvar där tills de är tagna. Däremot säger jag ingenting om hur länge... han kommer heller inte ihåg att läkaren har pratat med honom flera gånger (vet jag genom att sköterskan berättat) och berättat vad de ska göra. Han minns ju heller inte att de gjort någonting...
Men jag pratar alltid med sköterskan, innan jag pratar med honom...

"Men när är det klart... här... var blir det då" frågade han.
"Ja, men då kommer du ju hem till mig, gubben... å jag vet ju att du längtar hem..." sa jag.
"Ja, mycket mycket mycket..." svarade han. Då kändes det....tungt. Mycket.... här också!
" Men du gubben... jag ringer upp dig senare... så får vi prata mer..." sa jag.
" Ja... gör det!" sa han bara.
" Ha det så bra då min lilla gubbelubbe... då ringer jag på ett tag" svarade jag.
"Jaha"
" Puss o kram... o du vet att jag älskar dig! Då ringer jag upp dig på en stund... hej då, gubben"
"Ja, hej då" svarade han.

Som att prata med ett litet barn... och ju mer jag låter som en "överbeskyddad liten mamma"... desto gladare låter han... så har det ju varit ganska länge nu.


Jonas kom... och skjutsade mig på Willys. Mat måste man ju ha...

Hem och fixa middag.... plättar var beställt. Det blev en middag med många skratt... konstigt nog! Som om vi glömde bort för en stund...

Carolina och jag såg "Harry Potter" och fikade semlor.... bara jag och hon. En konstig, men behövande känsla det också... vi två... mys tillsammans... jag sa: "Så här har vi nog inte suttit på mycket länge... bara du och jag...!"
Hon höll med... "men det är mycket roligare att sitta uppe nu..." svarade hon.

Tog "kvällspinken" med Pontus P. Kvällarna känns ännu mer trist att gå...

Nu sitter jag här... dagen har överlevts... hur? Jag vet inte... jag vet verkligen inte!! Men vi tar en dag i taget...

Vi var tre...

som gick på promenad imorse. Det var jag, den lilla hunden... och den stora ensamheten. Så kändes det... så var det.

På en vit cykelväg upptäckte den lille hunden en ny bekantskap i varje liten gul fläck. Han lämnade en hälsning till vareviga en av dem. Jag upptäckte den stora ensamheten som slagit följe med oss. Jag hälsade inte...!

Himlastigen är inte så mycket himla just nu...

Våga vilja...

.... leva vidare efter en svår förlust, eller fortsätta leva lite vaakum-förpackad som jag gör nu? Just nu så har jag nog inte så mycket tänk på livet imorgon, för jag befinner mig ännu mitt i förlusten på något sätt...

" Men detta,

att långsamt urholkas

- inuti -

mitt eget liv som bitvis smulas sönder

för du finns fortfarande i det livet

-fast egentligen inte.

Och du har försvunnit ur det livet "

-men inte helt.

(Dikt ur boken...)

Den här boken damp ner i min brevlåda idag. Från Ingela... en hjärtevarm vän från Bollebygd. På det medföljande kortet har hon skrivit ".... hoppas att den kan vara till någon slags hjälp för dig!"

Ja, det kommer den! Läser den en bit i taget.... jag tror den kommer att följa mig länge!

Tack Ingela....

Jag orkar inte skriva någe mer ikväll....

Inge gråt...

... skrev jag om igår. Jag vet inte riktigt varför jag har så svårt med gråten... kanske är det för att jag har svalt ned så mycket gråt, att jag är rädd att drunkna i sorgen om jag inte fortsätter att svälja? Kanske är det bara för att orka nästa minut? Kanske har jag glömt bort hur man gör... kanske har jag svalt så länge att det nästan blivit en vana nu?

Men vad jag definitivt vet, är att jag är ingen hårdhudad tuff brud... som tycker det är fjolligt att gråta!! Jag har nog gråtit precis lika mycket, eller lite, som alla andra människor... men någonstans under min resa så blev jag tvungen att hitta en strategi för att kunna vara stark... och det som omedvetet fick vänta till sist.... ja, det var gråtet!

..........

Mitt liv tillsammans med honom.... riddaren på den vita hästen. Han som räddade mig till lyckan och kärleken i livet... Sven-Erik hette han. Där jag satt bakom honom på sadeln, ridande genom livet, var jag fullständigt trygg och lycklig... världen hade kunnat rasa omkring mig, han skulle ha hållit mig kvar... och burit mig över vilket hinder som helst. Min riddare... för det var han för mig!
Idag har den vackraste riddarrustningen ramlat av... men min stoltaste riddare på den vita hästen, kommer han att vara så länge sagan om mitt liv består!

..........


Idag... ja, vart tog den här dagen vägen? Jag vet inte... den gick bara förbi... liksom minuter som lämnar osynliga spår. Man tar en dag i taget nu...! Jag bara.... fungerar. Som lite förlamad...

Har pratat med geriatriken två gånger idag... och två gånger med SE. Allting är bra, han har sovit bra... ser på tv... äter o fikar... läser tidningen... pratar med patienter och personal... sover bra... men frågar ofta ofta, både mig och personalen, när han ska få åka hem...!
Men frågar man SE, så har han inte sovit där för han har ingen säng, det finns ingen tv där, och någon mat har han inte fått...och ikväll sa han att han längtar hem till sängen!

Men han frågar ingenting om hur det går här hemma... han frågar inte om Pontus P... idag tyckte han att det var roligt att prata om vädret... ikväll verkade han nästan stressad över att prata med mig! Vet han överhuvudtaget att det är mig han pratar med?

Det är tufft...


Möte imorgon... jag ska försöka sova nu.

Inget Pontusväder...

... men den lilla 'fyrbentingen' tycker själv att det är ett skuttande äventyr! Tur att jag har honom...!

Jag skriver...

(Sven-Erik sommaren 2007)

... för att jag måste. För att komma ihåg... Inte för att jag varken vill eller orkar idag. Gråten ligger som ett lock nu... över tomhet och tomhet och tomhet och tomhet.....

Gårdagen började inte bra... med ett uppvaknande som jag inte önskar någon enda mamma i världen.. att hitta sin son krampande på köksgolvet. Det skrev jag om igår....

Sen Jonas åkt iväg med ambulansen, så var det bara att försöka sluta skaka, samla ihop sig så gott man kunde, hoppa i duschen... och sen... sen förklara för SE varför han var tvungen att åka iväg...

" Ja, du vet ju att du ska åka och kolla blodtrycket idag...!" började jag.
"Va, ska jag... varför då" svarade han och såg frågande på mig.
"Jo, men du vet ju att du och Christer (läkaren) kom överens om redan före jul att efter julhelgerna så skulle du komma in och kolla blodtrycket ordentligt... du vet, det är ju inte så bra" svarade jag, och fortsatte: "... och då måste du ju stanna kvar där nå´n natt... för att dom ska kunna mäta över en lite längre tid... och du vara där idag klockan två!"
"Idag?" frågade han, samtidigt som han tittade oroligt på klockan.
"Ja, idag... och du vet det blir ju bara nå´n natt du måste ligga där, så att dom får kolla ordentligt" sa jag.
"Måste jag sova där?" och jag hörde oron i hans röst.
"Ja det måste du... men det är ju bara nå´n natt... och jag vet ju att du inte tycker om att ligga på sjukhus... men nå´n natt nog kan du plåga dig.... det är ju viktigt att dom får kolla upp ditt blodtryck ordentligt... och du vet, vi måste ju se till att du får bli lite friskare nu... du vet Jonas ligger ju också på sjukhuset... så då kan ni kanske ses" pratade jag på.
"Ligger Jonas på lasarettetet... varför då?" frågade han. Såg, och förstod ju att han inte kom ihåg någonting av morgonens händelse med Jonas.
"Ja, du vet han fick kramper... och så har han ju sin diabetes... och nu är han på lasarettet, för att dom ska kolla upp honom..." svarade jag bara. För något annat behövde jag ju heller inte säga... han kom ändå inte ihåg...
"Va synd om han" sa han, och fortsatte.. "ja, man måste va rädd om sig.."!
"Ja precis så är det... och nu måste vi vara rädda om dig... därför måste du också åka in och låta dem kolla upp blodtrycket... så att du får må lite bättre... och därför åker vi dit idag" sa jag.
"Va, ska jag iväg... vart då?"

Sådär fick jag hålla på hela förmiddagen. Vi satt vid köksbordet, och jag förklarade och förklarade, och förklarade... men det var borta nästan lika fort som jag hade sagt det! Vi satt så tills Fredrik (min lillebror) kom och skulle hämta oss.... då var klockan halv två. Då hade jag packat en väska till honom med lite kläder, tofflor, glasögon och medicin...

"Nu måste vi åka, gubben... kom nu!" sa jag, och reste mig upp och gick mot hallen...
"Vart då... vart ska vi då?" frågade han... men klev upp och följde efter mig..
"Ja, vi ska ju åka, och du ska ta blodtrycket.. " svarade jag och tog på mig jackan.
"Varför då... ?" frågade han, och jag fick hjälpa honom på med jackan... då han bara stod där.
"Ja, därför att läkaren har sagt det.." svarade jag.
Jag gav honom väskan... med hans saker..
"Vad är det här..?" frågade han.
"Ja, det är lite grejer som vi ska ha med oss..." svarade jag.
"Jaha!" sa han bara. Så följde vi med Fredrik bort till parkeringen... under den korta, lilla promenaden bort till bilen, så frågade han mig... ja, säkert 5 gånger vad det var för väska han bar på.
"Ja, det är lite grejer som vi ska ha med oss..." svarade jag lika många gånger.

Under bilresan så pratade han och Fredrik om det som hände lite runt om, efter vägen... någon bil som inte körde rätt, storbygget efter vägen, väglaget.... och SE skrattade gott åt Fredriks skämt och jag förstod att han inte hade en aning om vart han var på väg. Men jag visste ju... och det var bara min järnvilja som tog oss till avgrunden... hade jag börjat tänka överhuvudtaget, så hade jag bara skrikit.... nej nej nej!!!! Vill inte lämna dig.... vill inte att du ska vara ensam... vill vara nära dig... vill skydda dig... vill inte... men måste!

När vi klev ur bilen visste han inte vad vi skulle där att göra...

Väl uppe på avdelningen möttes vi av kuratorn, mottagningssköterskan och SE:s läkare. Vi gick till det rum som SE skulle få.... ett eget fint rum med toalett. Jag ställde in väskan i garderoben, la läsglasögonen i nattduksbordet, och medicindosetten fick sköterskan ta hand om. SE sa ingenting... stod bara tyst bakom mig. Sen fick SE följa med läkaren.. och jag följde med kuratorn och mottagningssköterskan till ett rum, där jag fick berätta så mycket som möjligt om SE. Hur han har varit tidigare.... hur han är nu.... vad han kan och inte kan... ja, allt som rörde SE, och hans sjukdom.
Sen kom läkaren... som nu hade pratat med SE, och även gjort ett MMT-test på honom igen. Att det blivit en klar försämring hade han sett... MMT-testet var mycket sämre... gav nu bara 15 poäng... SE kunde inte, när de hade pratat, referera till någonting som läkaren nyss sagt... det var helt borta.
Han sa också att detta är tyvärr den väg sjukdomen tar... alltså sämre och sämre. Det visste jag ju redan... men det hade ju skett så snabbt. Men kanske hade medicinen som han blev så konstig av fått honom att nu tappa de sista resterna av sin så hårt hållna mask, undrade jag. Jag fick inte något riktigt svar på det... bara att SE var känslig för just den medicinen. "Vi reagerar ju olika på mediciner..." sa läkaren.

Sen... gick jag och mottagningssköterskan med SE tillbaka till hans rum. NU skulle jag lämna honom... och aldrig aldrig har jag varit så kavat och tjolahoppsansaglad som då! Precis som om det här var den naturligaste sak i världen.... "ja, men gubben, då går jag! Så kommer jag tillbaka sen... och så får du stanna här och ta det här proverna!" sa jag hurtigt och glatt.
"Men... ska jag stanna här?" sa han, och såg alldeles förvirrat på mig.
"Ja, gubben... det kom vi ju överens om... du stannar här ett tag... så dom får ta dom här proverna... och så kommer jag tillbaka sen" svarade jag fortfarande lika hurtigt.
"Men... jaha... ska du fara?"
"Ja, nu far jag... och sen kommer jag tillbaka... och så får du "sköta dig snyggt" skämtade jag, samtidigt som jag kramade om honom.... hårt.... mycket hårt. Osäkert kramade han tillbaka...
"Hörru, sköt dig snygg du!" skämtade han tillbaka.

Sen vände jag mig om och började gå mot hissarna. Han stod kvar... och jag visste att han följde varje steg jag tog... bort från honom. Tryggheten som for... en liten korridor att gå fram till hissarna... men den längsta tunnel jag hade gått in i.... den mörkaste. Det kändes som om jag vände honom ryggen... på mer än ett sätt!
När jag kom fram till hissarna så vände jag mig om... där stod han... i sin röda tröja... och tittade bort mot mig... och när jag ropade: "Hej då gubben... då kommer jag snart" då började han gå emot mig.
Då skyndade jag mig in i hissen.... jag bet ihop och släppte inte fram någe gråt. Men kavatet och tjolahoppet försvann samtidigt som hissdörrarna slog igen...

Fredrik hämtade mig... och jag åkte hem. Gick ut med Pontus... Blev bjudna på middag hos mamma och pappa... gick hem igen... snurrade på.... Carolina och jag fikade och mysade vid tv:n... jag ringde upp honom på avdelningen...

"Hur är det?" frågade jag.
"Nog är det bra - jag har nyss fikat" svarade han.
" Jaha, du blir nog lite bortskämd med gofika där, tror jag!"
" Var e du då? frågade han.
" Ja, jag är hemma... å det är ju lite tomt här!" svarade jag.
"Du har ju "fyrbentingen" där" sa han.
" Ja, det har jag ju - hoppas du kan sova inatt nu då" sa jag.
"Vadå?" sa han frågande.
"Ja, du är ju där nu...." (jag sa inget mer om att sova där... han visste ju inte...)
" Ja, jag är hemma jag" svarar han.
"Har ni någon tv då?" frågade jag. (Jag visste, genom sköterskan, att dom har tv... och att SE har sett både nyheter och annat!)
" Nä, inte det!" svarade han.
"Så du kan inte se något på tv då?" undrade jag.
"Nä, bara folk som surrar" svarade han.

Så blev det tyst en sekund, så säger han:

"Jaha, men då vet jag... hej då!" och så lägger han bara på luren.

Jag satt dum kvar med luren i handen.... han ville inte prata mer!

Onsdag...

Imorse ringde jag på avdelningen igen... han hade varit lite orolig i går kväll. De hade fått visa honom var han skulle sova... för han visste ju inte att han hade ett rum där... och att han skulle sova där... men han hade sovit hela natten... och satt nu och åt frukost. Jag sa till sköterskan att jag skulle ringa till SE på eftermiddagen...

Ringde på eftermiddagen... pratade först med sköterskan. Han satt nu och läste tidningen... och hade under dagen vandrat runt lite på avdelningen, och suttit och läst tidningen några gånger... och jag bad att få prata med honom...

"Hej gubben, hur är det?"
"Ja, jag sitt och vänta på kaffe!"
" Jaså, du är lite fikasugen?"
"Ja, jag sitt här på kafe station... o tänk få mig lite kaffe innan jag åker hem..!"
"Jaha... men det kan du behöva... har du läst tidningen då?"
"Jo, jag har läst den!"
"Ja, har du dina läsglasögon då?"
" Nej, jag behöv inga glasögon.."
"Men du brukar ju ha glasögon för att kunna läsa lite bättre..!"
"Jo, men jag har dom på mig!"
"Jaha... vad bra!"
"Nä, nu ska jag dricka kaffe... sen kom jag väl så småningom!"
"Ja, men då får du ha det så bra gubben... så hörs vi sen!"
"Ja då så... då hörs vi!"
"Puss o kram gubben..!"
"Ja då säg vi så!"
"Ja... å så vet du att jag längtar efter dig!"
"Jaha...ja...ja hej!"

Ikväll ringde han! (... antagligen fått hjälp med att ringa...)

"Ja, jag ska bara ringa o.... jag är på sjukhuset nu!"
"Jaha... är du det?"
"Ja... o nu är det ju... ja du vet... sånt där som dom ska göra... du vet?"
"Ja, du menar prover?"
"Ja... o nu får vi väl se... jag ska prata med.... ja du vet... han...läkarn
så kom jag väl sen.."
"Jaha... vad bra! Har dom tagit några prover tidigare då?"
"Ja.. några... men som sagt då vet du... jag ska bara tala med läkarn
så kom jag sen..."
"Ja, men då hörs vi sen, gubben..."
"Ja... då vet du! "
"Ha det bra då gubben, o du vet att jag älskar dig!"
"Ja.. men då hörs vi!"
"Ja.. hej då, vännen!"
"Ja.. hej!"

Han lät lite stressad när han ringde... så jag har nyss ring upp och pratat med sköterskan. Men han var så lugn och gullig sa hon... och nu satt han och tittade på tv:n! Så jag ringer imorgonbitti...!


Det är tomt nu... det är skrämmande!! Det är.... jag vet inte. Men jag och Carolina andas försiktigt... !

Inge gråt...

Jag orkar inte skriva nu....

Vi har landat... ett samtal med SE ikväll... han tror att han är hemma... därborta på geriatriken... han avslutade samtalet fort... kvällen är tom... jag sitter förlamad i smyg.... för jag ska ju fixa det här... nu ska jag sova i den nya tomheten....

Undrar om han sover....

... men inte så här.

...måste bara göra någonting för att lugna ner mig. Med lite kaffe nu..

Har nyss skickat iväg Jonas med ambulansen...

Vaknade av att det small i köket... jag trodde det var någon som höll på att riva det. När jag öppnar min sovrumsdörr ser jag fötterna på Jonas i köket... jag förstår direkt. Springer dit och ser hur han krampar epileptiskt och han har ramlat mellan köksstolarna, och på bordet står en tallrik med kalaspuffar och mjölk,... Gode gode gode gode gud.... inte det här!! inte nu.... älskade lilla gubben... jag kan ingenting göra!!

Vänder på honom... och ... ringer 112 och sitter där tills dom kommer. han har kräkts och SE kommer också...
SE sätter sig också bredvid Jonas... och stryker honom hela tiden över pannan o säger.. "lilla gubben...lilla gubben... nog blir det här bra".... hela tiden.

Carolina vill inte gå in i köket... hon tar Pontus P och går ner.

Ambulansen kommer... och nu har dom farit med honom. Han var kontaktbar när de for med honom... men sluddrig.

Jag sitter här med kaffekoppen och ska samla ihop mig.... jag tror att SE glömt alltihopa redan... jag ska gå och duscha och gråta lite... sen ska jag berätta för SE att han ska in idag... !

Bilden på näthinnan hela tiden... Jonas som krampar på golvet... hela hela tiden... och jag som behöver vara stark för annat nu... känner mig bara som en liten lort som vill gråta.. och krama om Jonas.
Tuffast nu..
Jag.... nu drar jag ett nytt djupt andetag.


Nu säger SE: "Hur blev det med han....som inte ät upp puffarna"?
"Han fick åka iväg med ambulansen" svarar jag.
"Jaså...!" säger han, och sen inget mer.
Jag hör att han glömt...just ni iallafall.

Så här ska det bli...

(Carolina juni 2007 skolavslutning )

... igen! En dag ska jag se henne skratta så här igen.... varje dag!

Tjuvkikar in på hennes blogg.... och ser det korta, men effektfulla inlägget, om hur hon upplever allt nu! Nog för att jag vet... men hennes bokstäver gör mig än starkare i min beslutsamhet att nu är det hon som gäller....!!

Nu fixar vi det här, gumman! Det är skakigt... men vi har varandra!

Jag älskar dig... och jag finns här...jag ror den här båten i land! Var så säker!

..........

Blev lite stressig morgon... morgonmysfika med Carolina, ringde två viktiga samtal, hoppade i duschen... o så ringde kuratorn från geriatriken!!

Men vi har, trots det, haft en underbar dag... jag och SE. Trots att luften alldeles gick ur mig när kuratorn ringde och berättade att det hade blivit någe strul med hans läkare på avdelningen. Men det kändes ändå ok, ( jag hade inte hunnit börja "operation övertalning" med SE heller, tack och lov..) för alternativet hade varit att kalla in en annan, för SE okänd, läkare! SE har ju inget minne av "sin" läkare, som vi har träffat några gånger... men jag vet ju att det är en mycket mycket pedagogisk och bra läkare.. och som känner SE väl! En trygghet som SE kommer att behöva mycket nu... och speciellt imorgon!

SE och jag fikade.. och läste dagstidningen tillsammans...!

Vi tog en promenad bort till Myrorna med lite "skrot"... och gick sedan vidare mot Coop, där vi bjöd oss på en korv med bröd... "bästa idag" sa SE. Handlade lite...

Men sen på hemvägen... då förstod jag att besöket på Coop blivit tröttsamt för honom. Än fast det var ganska lite folk där så sa han: "vilket jävla folk, som myror överallt.... å bara trampa på tårna..."! En liten stund senare sa han samma sak igen... o jag höll med honom. "Ja, det var mycket folk idag... förstår att du blev less" ljög jag. Då svarar han: "Ja, du vet det var mycket här i Stockholm..."! "Ehh...jaha! " var det enda jag sa. För vad skulle jag ha sagt? Sen sa han säkert 10 gånger innan vi var hemma: "Vad skönt att komma hem..."! Så... jag förstod att det blev helt enkelt lite för tröttsamt för honom idag!

Han gick och vilade.... och jag tog Pontus P på en promenad upp till mamma och pappa. Behövde jag... ! Vi pratade lite om SE, och vad som ska hända imorgon...! Det kändes som om vi pratade om någon helt annan SE... och någon helt annan Elisabeth som ska fara med sin man... till en geriatrisk klinik. En geriatrisk klinik... jag har svårt att ta in det!

Hem och fixa middag... SE vilade inte länge alls! Han ville vara med mig i köket när jag lagade maten... och han hjälpte mig att duka. Men man får hela tiden tala om hur många vi är som ska äta... och vad han ska ta fram. Men det är ok... vi hade en trevlig stund där i köket också!

Carolina kom hem från skolan... hon har gjort det fantastiskt bra! Hon har ingen vidare håg för skolan nu... vilket är förståeligt... men hon kämpar på!! Men jag har lovat att hon får stanna hemma från skolan om hon skulle behöva!

SE gick och vilade... men jag är inte så säker på att han gjorde det! Han klagar ofta nu över hur trött han är... men sen verkar han inte ha någon ro i kroppen att vila! Det är stor skillnad nu, jämfört med före jul, känns det som!

Jag dippade på soffan.... en timma. Behövde det, kan jag säga!

Kvällen som utan luft... både jag och Carolina kändes alldeles slut på! Vi såg "Simon och Tomas" tillsammans på tv:n... sen var det godnatt för henne. Jag och SE fikade tillsammans, och slötittade på dumburken... och tittade på gamla foton från vårt bröllop. Men han instämmer mest i allt det jag berättar... är tyst... och hittar inga egna trådar. (Ibland gör han ju det, men oftast hittar han bara på något att säga... och som inte alls stämmer överens med hur det verkligen var!)

Nu är det godnatt... hoppas jag! Gruvar imorgon....

Inte idag...

... inläggningen blir först imorgon! SE:s läkare är inte där förrän då... ! Visste dom inte det förra veckan??

Nu får vi vänta tills imorgon. Ännu en spänd dag i väntan... och jag som hade förberett mig så bra!

Carolina åkte till skolan imorse... men hon hade inte sovit mycket inatt. Lillhjärtat..

Jag har inte sovit någe vidare heller...

Men.... då fixar vi det imorgon istället!!



Tack... jag önskar verkligen ni visste hur otroligt mycket ni betyder nu.... jag önskar att ni kände det!

Gode gud...

... nu har jag samlat lite styrka för morgondagen. Vi har haft en tung.... riktigt tung dag, jag och Carolina. Hon är den som har det svårt nu...!

Därför har jag bestämt mig.... nu drar jag ett djupt andetag och fixar det här!

Jag är tuff... för att jag måste. Hon behöver mig... hon har bara mig nu.

Gode gud... imorgon behöver jag dig mer än någonsin... jag skickar en önskan till dig, Gud... att det djupa andetaget imorgon innehåller all styrka jag behöver.

Det kommer att bli det tuffaste jag har gjort....

Var någonstans...

(SE sommaren 2006)

... tappar man en människa? Var går gränsen för vad som varit, och för vad som är?


Det är mycket känslor och tankar nu... hela tiden, ena minuten känner jag si, och andra minuten så.... skrivet blir därefter.
Sorg över att se Sven-Erik brytas ner dag för dag, sorg över att vi inte längre ska följas vidare, sorg över att bli lämnad kvar, sorg över att Carolina måste uppleva detta, och förlora sin pappa, sorg över att jag vet hur hans framtid kommer att bli... men det är lite konstigt... jag tror jag stålsätter mig hela tiden nu... för jag gråter knappt.
Ilska över ungefär samma saker...
Dåligt samvete över att jag inte räckte till, dåligt samvete att jag känner att det ska bli lite skönt nu... dåligt samvete över att måsta lämna bort honom ett tag...
Längtan efter det som var... längtan efter min gamla Sven-Erik... längtan efter lugn och ro nu...
Rädsla, och otrygghet, inför det som ska komma, framtiden... han var ju min trygghet! Rädsla för att jag inte ska orka... rädsla för att han ska må dåligt... rädsla för hur Carolina kommer att kunna att hantera det här allteftersom...

Det känns som om jag skulle vilja kräkas... det är som om världens alla känslor av sorg, ensamhet och utanförskap virvlar runt i huvudet på mig just nu! Jag är stark... och jag kommer att ta mig igenom, det har jag alltid sagt... men den här turbulensen... alla dessa känslor som poppar upp hela tiden nu, och bara vill ha utrymme... känslorna som bara gör ont... gud, måste det verkligen vara så här????

Vi går på en mycket spänd lina här hemma nu... både jag och Carolina är spända och nervösa inför måndagen. Idag var irritationen och ilskan inte alls så långt borta... och gruvet! Det känns nästan lite som domedagen...! Samtidigt tycker vi också att det ska bli skönt... Det är som jag skrev tidigare... att lämna SE på geriatriken på måndag känns som att hoppa från det ena taket till det andra....

..........

Fram tills nu så har jag alltid tänkt på SE som en person som alltmer försämras till det sämre på grund av sin sjukdom. Men ändå alltid varit min Sven-Erik... bara lite sämre alltmer!Nu ser jag helt plötsligt att han inte alls är den människan längre... när förändrades den synen?

Jag har hela tiden höjt ribban för hans försämring... bara att få honom att duscha som för några månader sen gick bra efter en del övertalning, går i dagsläget inte alls! (Enligt arbetsterapeuten så är just duschning något som innehåller många moment, varför många till slut inte vill/kan duscha! Sen är bristande hygien något som också hör till sjukdomsbilden...!)

Visst vet jag att det hela tiden har varit en nedåtgående spiral vad gäller hans sjukdom... och som till slut skulle göra hans personlighet så förändrad att han... till slut inte alls skulle vara min Sven-Erik längre. Jag vet det... och ändå... så har jag svårt att vilja förstå det! Kanske har jag blundat länge... och antagligen har sjukdomen nu gått in i en ytterligare fas... men nu kan jag inte låtsas längre.... Sven-Erik är inte min längre. Så känner jag just nu... inatt, eller imorgon kanske jag känner annorlunda..?


Nu skrev jag bara rätt upp och ner..



Tack ni som orkar följa... jag försöker följa er också, men det är lite svårt nu...! Tack ni som förstår...!!

Våren på spåren...

... jo, det var vi idag. Jag och Carolina. När vi gick på Café Victoria så tittade helt plötsligt solen fram, visserligen blek och långt bort... men ändå! För två som går balansgång mellan stort mörker och lite ljus nu... så var det en himlastormande känsla. Solen och värmen, fåglarna som kvittrade lite överallt, torr cykelbana... och så denna underbara sol!!

"Mamma, det luktar vår i luften" sa Carolina och drog ett djupt andetag.
"Mmm... ja, jag känner det" svarade jag, och drog in luften jag också!

Vad märkligt det var... mitt i det svåra pratet om vad som ska hända nu... mitt i känslan av låtsasstyrka för rädsla och tomhet... mitt i insikten om att vi nu är på väg mot ett hon och jag...så kom det en känsla... en liten liten stråle, länge saknad... men det kom en stråle med hopp!!
Carolina kände precis som jag... ett litet hopp om att livet kommer att bli bra ändå... där borta!

Den känslan bär just nu... mycket ska jag säga!

Dagen har varit bra... vi låtsas vardag här hemma... Carolina och jag vet ju... måndag rycker allt närmare... det finns där hela hela tiden.


Vad jag tycker vi är starka nu...! Tillsammans... Carolina och jag.

Jag älskar er...

... min familj. Min familj... min trygghet... den som jag inte längre får ha kvar.

Jag ser ut som en ko... Carolina är snygg.... och sen... sen den vackraste...

Vår Sven-Erik... vår trygghet.



Jag ska lämna bort.... det är den känslan som gör allra mest ont. Veta att på måndag ska jag lämna honom där... ensam, vända om och gå... han får klara sig utan mig. Jag ska vara den som tar ifrån honom den kanske enda trygghet han har just nu... mig. Bara vända om och gå.... jag kommer att dö...

Rent logiskt... ja, jag vet! Jag kommer inte att dö... ! Alla logiska och nödvändiga argument som finns... jag vet att vi behöver det här.... han behöver det här... kanske ny medicin.... mindre oro.... första steget mot ett avlastnings- eller växelboende... och så småningom ett permanentboende... jag vet!

Men detta första steg... jag kommer ändå att känna det som ett svek mot honom... just nu gör jag det! För han kan inte förstå... Kanske kommer det att gå alldeles hur bra som helst... han kanske inte alls bryr sig om att jag går... och det vore ju lyckan. Men att lämna honom där... jag gruvar... fasar för det ändå.

Vi är som i ett kaos ... ett slags chocktillstånd nu... beskedet att han ska läggas in fick både mig och Carolina att kastas direkt ut i tomheten... vi famlar resten av dagen runt i den sorg, rädsla och insikt som virvlar in och ut i oss nu. Vi försöker låtsas att kvällen är som vanligt...
Carolina är hemma imorgon... vi ska gå och fika på Cafe Victoria. Hon har det så mycket mycket tyngre än jag...

Nu gillar jag inte livet speciellt mycket alls...

Nu skriver jag inget mer... det är tungt.



Ps. Tack Gud, för alla som orkar lyssna nu... det här är inge kul!

Ingen rubrik...

... för jag vet inte vad jag ska skriva där!

På måndag kl 14.00 läggs Sven-Erik in på geriatriskt centrum. Jag fick veta för en stund sedan... just nu känns det bara som att stå och gruva för att hoppa från det ena taket till det andra... jag vet inte. Tomt...tufft...o så jävla jävla gruvsamt! (Förlåt sväret... men det känns tufft...!)

Jag har inte berättat för honom... och kommer inte att berätta något förrän på måndag förmiddag. Pappa skjutsar oss... Då ska han läggas in för att "kolla blodtrycket"... minst en vecka.

Jag ska försöka smygpacka till honom under helgen...

Tufft....

.....

Tiden har stannat fast åren de går
i din egen värld
Drömmar och tankar som jag inte når
i din egen värld
Men vad du tänker
och vad du minns
något svar tror jag inte att det finns


Händerna dina är varma och mjuka
och leendet ömt
Men vem du är och vad du heter
det har du glömt
Då håller jag dig
än mera kär
för den som du varit
och den som du är

Att dina tankar
drömmer sig bort
dit jag inte längre
klarar att nå
det har jag svårt att förstå
Då håller jag dig
än mera kär
för den du varit
och den som du är

(Marianne Bokblad -97)

Gud... vad svårt det är.... inte gråta nu heller.

När sekunden nyss...

... redan är borta, då är det svårt att hitta något att prata om. När allt som nyss har upplevts, sagts eller hörts redan i nästa sekund har flytt minnet, då är det inte längre möjligt att knyta an till den sekunden... den finns ju inte där längre!
Då kan bara sekunden som är just nu berättas om och om igen... hela tiden!

Tänk just nu, tänk i nästa sekund... tänk att du inte vet att du känt dig trött hela dagen... just nu känns du bara lite lagom trött! Att du inte har en aning om att ditt barn varit hemma från skolan idag... just nu har du ju faktiskt inte sett henne på hela dagen! Att någon berättat för dig att någon som står dig nära är sjuk... just nu har du aldrig hört det! Att du läste i tidningen imorse att kungen ska avgå... just nu har du aldrig läst morgontidningen, så du läser den igen! Att du inte vet att du nyss har berättat för någon att kungen ska avgå... just nu så berättar du det på nytt för samma person! Att du inte vet att du nyss har ätit en brakmiddag... just nu är du hungrig igen. Att du inte kände glädje över brevet du fick idag... just nu har du aldrig sett det. Att du varit ute på promenad för en stund sedan... just nu har du inte varit ut genom dörren.

Ett samtal om en händelse idag...

Jag och SE:
"Mamma åkte in på sjukhuset imorse"
"Jaså, varför då?"
"Ja, hon skulle få blod ... hennes blodvärden är ju dåliga igen"
"Stackars Britt!"

"Jag ska ringa till mamma på lassa (sjukhuset)"
"Är hon där?"
"Ja, hennes blodvärden är dåliga igen, så hon ska få blod"
"Jaha"

Pappa och SE:
"Ja, Britt åkte in på sjukhuset imorse!"
"Jaså, vadå?"
"Ja, hon ska få blod för blodvärdet hade sjunkit till 84."
"Säg du det!"

Jag och SE:
"Jag ska ringa och höra om mamma har kommit hem!"
"Var är hon då?"
"Ja, hon har ju varit på sjukhuset för att få lite blod."
" Har hon det?"
"Ja, du vet ju att hon får så dåliga blodvärden ibland."
"Jo, jag vet ju det"


Ett typiskt samtal... som jag hade kunnat välja bort varje gång, genom att inte säga nåt! Men vad skulle vi då prata om... och det skulle verkligen kännas som att lämna honom utanför...! Han har ju inget minne av den information som han redan har fått... och därför blir det till att låtsas att det är något nytt jag berättar - för det är så han tar emot det! Skulle jag däremot märka att han mindes och var medveten om att han frågat, och må dåligt av att han inte minns.... då skulle jag naturligtvis inte säga något mer än en gång kanske... eller så fick jag hitta på något annat! Men så länge vår vardag levs i hans sekund - då får det bli så här...
Men det blir allt svårare att hela tiden leva hela sitt liv i en annan människas enda sekund... sorgligt nog!


Så är vår vardag nu.... allting som sker är ständigt ständigt nytt. Allt som hänt under dagen är borta, det liv vi levt sedan vi flyttade hit till Umeå för 18 år sen är borta... stugan han höll på att bygga är borta... mycket, och alltmer från hans barndom är borta... och allt som återstår är nuet! Just nuet....

Ibland triggar något igång en liten minnestråd från hans förflutna. Det kan vara ett foto, en sak eller ett speciellt ord som någon säger... idag visade jag honom bilder på vackra gamla bilar som min bloggvän Christina visar upp på sin blogg. Då säger han: " En sån hade Mikael.. och jag har kört den!" (Hans kompis på gymnasiet...) Men en stund senare, när jag frågade... så hade han aldrig sett bilderna!


...........


Det här var bara lite spån och verklighetsskriverier från en som just nu lever i.... ja, jag vet inte med ett endaste ord hur jag ska beskriva dagen som levts idag! Det är som ett limbo att vänta på ett samtal som ska förändra ens liv... tusen tusen tankar och funderingar, känslor, tillbakablickar, insikter, framtidsrädslor.... ja, allting är en enda röra känns det som! Å ingenting blir gjort!
Jag är inte nere och deppad... eller så stålsätter jag mig bara!
Men samtidigt... det känns tungt att behöva skriva det... ärligt och uppriktigt så känner ena halvan av mig en längtan efter tid för mig själv... att de ska ta in honom på geriatriken... jag tycker det skulle kännas skönt att det fick vara bara vi, jag och Carolina ett tag!!
Den andra halvan av mig.... det vill jag inte tänka på nu. Men det kommer att bli det svåraste jag varit med om...

SE varit ganska lugn idag... en bra dag ändå! Vi tog vår sedvanliga promenad på Coop... och hade mysfikafilmkväll som vanligt! Fast han blev lite irriterad på kvällskvisten över något... stod och svor i köket, och slog i skåpdörrarna... men det gick över, tack och lov!

NU ska jag sova... förhoppningsvis ingen mardröm inatt!



Till er alla: Jag säger bara det... någe bra måste jag ju ha gjort i livet - då ni dyker upp i den allra allra svåraste tid som jag måste ta oss igenom, och bär mig med de vackraste ord, och den varmaste omtanke som jag någonsin har mött! Livlinor i livets starkaste bemärkelse... utan er hade det blivit bra mycket tyngre att gå! Tack, med kärlek till er alla...

Tre som ska bli två...

... måste det bli så! Insikten i detta vaakum där jag befinner mig nu har börjat,
och de har inte ringt från geriatriken idag. Jag sitter kvar på månen..

Jag orkar inte skriva något mer ikväll...


Tack och godnatt alla änglar...

Jag sitter ensam på månen...

... ikväll. Ser bort mot jorden där livet fortsätter att levas. Som om ingenting har hänt...
Här sitter jag, och det är tomt, tyst, och inte ens stjärnorna håller mig sällskap i natt. Jag är ensam. Här har allting hänt...

Jag sitter liten och rädd på månen ikväll... och det är en lång väg tillbaka.

Jag sitter ensam... och önskar att ni alla hade funnits här bredvid mig ikväll.
..........


Idag, på förmiddagen, ringde jag på geriatriken. Fick prata med vår/min kurator där.... och berättade precis som det var... hur SE så tvärt försämrats sedan den nya medicinen (den som skulle "kapa alla toppar" dvs mildra eller ta bort hans aggressionsutbrott och göra honom lugnare..) sattes in. Jag berättade om hur han varit nästan schizofren och helt borta stundtals, hur han pratat med sig själv, plockbeteendet, allt fyr han hade för sig på nätterna, hur speedad och orolig han var.... och att det varit som allra allra värst tills jag beslöt att plocka bort den nya medicinen.

Sen gick det värsta tillbaka... men, sa jag, något har ändå hänt... för han gick inte tillbaka till den han var, med de brister han då hade... utan nu är han så så mycket sämre! Han är speedad, orolig, har vänt på dygnet... går och lägger sig för natten mitt på dagen, är uppe på natten och rumsterar om, sover med kläderna på... pratar för sig själv nu också emellanåt... vet inte om han är trött, hungrig... eller vad jag än frågar nästan, så svarar han: "Jag vet inte!! Det är som om han tappat ännu mycket mer nu... så snabbt! Att medicinen raserade den lilla rest han ändå hade av sig själv... han som var Sven-Erik. "Nu orkar jag inte längre... jag måste få nån hjälp... SE mår antagligen inte heller bra av det här... " sa jag också.

Ungefär så sa jag.... och lite till. För hon bad att få återkomma på eftermiddagen... då vi pratade lika länge.

Tyvärr kunde jag inte få prata med SE:s läkare direkt, då han låg hemma i magsjuka, men hon skulle prata med honom så fort han var tillbaka. Men hon trodde att nu kanske sjukdomen gått in i ett nytt sämre skede... och att den nya medicinen varit någon slags utlösande faktor.
Hennes förslag, och vad hon nu ska rekommendera läkaren är att man ska lägga in SE på geriatriken 1-2 veckor, för att göra en översyn... och att man då kanske måste förändra hans medicinering.
Att detta kan vara första steget till ett växelvis vårdboende sa hon också... för att skicka honom till något sådant nu, skulle ju inte hjälpa varken honom eller familjen.

Så fort läkaren är tillbaka... imorgon eller övermorgon... så pratar hon med honom... och sen ringer antingen hon eller läkaren, och jag får veta hur det blir...


..........

Jag har aldrig känt mig så tom... eller så förtvivlat förtvivlat förtvivlat ensam. Det är nu det svåra börjar... jag vet det. Det är nu lämnandet... separationen ska börja. Den fysiska... jag får inte ha kvar den heller. Än om jag inte fått något besked än om hur det blir.. så vet jag ju att lämnandet kommer att börja nu, på något sätt!
För jag orkar inte ha det så här längre.... inte som han är nu.
Rent logiskt så vet jag ju, och har vetat hela tiden att den här dagen skulle komma... men känslomässigt så har jag inte ens velat tänka tanken.
Hur ska det här bli... hur kommer han att reagera... när ska jag berätta.... hur blir det när jag hälsar på... kommer han att skrika efter mig, och vilja följa med hem... tänk om han blir sämre... och jag inte alls orkar ha honom hemma då...hur ska jag reagera.... hur kommer mina dagar att se ut... hur tomt kommer det att bli...

Ett nytt sätt att leva ska börja för oss båda... han ska gå sin väg, och jag ska gå min. För ett tag så kunde jag lura mig själv.. han fanns ju ändå här bredvid. Inte länge till nu... snart är det dags för honom att gå... men HUR ska jag kunna släppa honom varsamt????????

Älskar dig

Till dig

jag älskar dig
fast jag inte minns
jag älskar dig
för att du alltid finns

där i mitt hjärta
i en tid jag inte
nu, mera minns

jag älskar dig
för att du är du
för att vi alltid
älskat varandra

jag älskar dig
för att du är vi
då jag ensam
vandrar

då du tror
vår kärlek
inte finns

jag älskar dig
min kära
min underbara
älskade vän

jag älskar er alla
fast mitt minne
snabbt håller på
att försvinna

jag älskar livet
det vi förut haft

det är bara nu
jag inte finns
och nu idag jag
inte minns

då dagen är
svart och grå

vill jag, att du för vår
skull minns små
saker som finns

jag älskar dig
min kära

minns mig
precis så
och
släpp mig
varsamt
när det är dags
för mig att gå

för trots allt jag älskar er
alla så!


Di (Dikten fick jag av en vacker bloggvän Diqueen som skriver så otroligt vackert om mycket! Hennes unika förmåga att se sin medmänniskors resor i livet... och skriva om det, ja jag tycker ni ska besöka henne och se själva!! Jag grät när jag fick den här dikten... hon är fantastisk!)


Sist, men störst, är ändå det lilla samtal jag och SE hade idag:

"Vem älskar du...?" frågad jag.
"Du.... sen blir det svårt" svarade han.

Då är det svårt.... att veta att han snart ska gå.

Carpe diem mycket...

...idag. Jag har fångat dagen med mycket idag.... nu orkar jag inte mer!

Jag orkar inte ens skriva om allt den här dagen innehöll... och nu har jag avslutat den med pepp-snack med Carolina.

Imorgon ska jag ringa det samtal som jag gruvar för...

Sov så gott.. vakna vackert!


Ps. I min tanke går jag runt till er alla, kramar om er var och en... och viskar: Tack, min vän för din utsträckta hand... att just du finns.... att du ser min sorg.... att du förstår att jag kanske inte kan ge dig samma utsträckta hand tillbaka just nu... besöka dig.... och bära dig lika starkt som du bär mig just nu...! Tack min vän...

En sämre dag...

... igen då.

Inatt är det svårt att skriva... för det är tungt. Helst skulle jag inte vilja skriva någonting alls om den här dagen... skrivandet visar på sanningen. Eländet...

Men...
Jag somnade till slut, efter nattens oro. Då hade jag legat och lyssnat länge, och ryckt till vid vartenda knäpp som hördes....
Vaknade tidigt.... glad över att ingenting hänt. Åtminstone inget som jag vaknat för... ! Låg kvar en lång stund i sängen innan jag klev upp.... tankarna på natten som varit, hur skulle den här dagen bli... hur är SE idag.... vad ska jag säga när jag ringer på geriatriken... vart är vi på väg nu... och tusen andra tankar och funderingar, Det blev en djup suck... stoppade ner det... och klev upp och kokade kaffe.

Carolina klev upp och vi fikade tillsammans. Hon var på städ- och plocka bortjulen humör, och sen ville hon gå till mormor och morfar en sväng.... "vi behöver komma ut" sa hon.

Jag gick ned och väckte SE. Han låg fullt påklädd ovanpå täcket och sov. Att han varit uppe någonstans mellan det jag gick och lade mig och nu, det förstod jag eftersom hans sovrumsdörr var stängd nu... jag hade lämnat den lite öppen inatt. "Godmorgon gubben, nu finns det nykokat kaffe uppe" låtsades jag morgonhurtigt. (För vad jag egentligen kände var oro... gnagande oro över när han hade varit upp... och vad han då hade gjort...)

Han kom upp, och jag bjöd honom på kaffe och smörgås. Hörde direkt att det här inte alls var någon bra dag då han sa: " Nu har vi fått två tidningar!"
"Va, vadå? Två tidningar" sa jag låtsasförvånad. (För vi hade bara fått en tidning... men jag har ju märkt några gånger nu att han inte förstår att det är både en del ett och del två... )
"Ja, se!" svarade han, och visade mig del ett och del två av samma tidning.
" De behöver inte skicka två tidningar" fortsatte han, och lät ganska frustrerad över det faktumet att de skickat två tidningar.
"Men du gubben, det är del ett och del två av samma tidning" sa jag så försiktigt jag kunde. Tog de bägge delarna och visade honom både första sidan av del ett, och andra sidan av del två... där det också stod "del 2", med stora bokstäver.
"Här är del ett... och här är del två... och så brukar del två ligga inne i tidningen" fortsatte jag, och lade in del två mitt i del ett av tidningen... "så... så är det bara EN tidning" avslutade jag.

Han blev tyst... sa ingenting mer... men jag såg ju att han inte alls förstod... och jag vet att endera dagen så har vi samma samtal igen!

Sen började han gäspa och gäspa.... sa att han var trött, och tänkte gå och lägga sig. Vilket han också gjorde... en stund.

Jag och Carolina hjälptes åt att städa... och plocka bort allt julpynt, förutom julgranen. Det kändes nära och tryggt... vi tillsammans... städa.

SE klev upp igen... men var... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här... men konstig... inte med... sa knappt ett ord.... ville inte ha fika... frös... gäspade... och gick och lade sig igen.

Då bestämde jag och Carolina att gå till mormor och fika... sen vidare till Coop och handla. Vi blev bjudna på kaffe och smörgås... gott och välbehövligt.
Vi fick en härlig promenad till Coop.... vi pratade hela tiden. Om viktiga saker... hennes pappa, vår ensamhet, framtiden, hur det var...ja, en viktig stund... både för henne, och för mig. Ett nytt "vi" håller på att ta form...

När vi kom hem låg SE fortfarande, och jag gick ned för att höra efter hur det var med honom. Han hade tagit av sig kläderna, och krupit ned under täcket... och sov. Men... blev jag lite förtvivlad, eller? Inte kryper man ner under täcket mitt i dan? Kanske om man är sjuk i flunsan eller nåt, men inte annars!
"Men Sven-Erik, varför har du krypit ned under täcket... mitt i dan" frågade jag försiktigt.
"Ja, det kan jag göra" svarade han bara.
"Nej, men vet du Sven-Erik, det kan du inte... det är faktiskt mitt i dan. När man går och lägger sig för natten... då kan man krypa ner under täcket, men inte på dan" försökte jag förklara. Och nu försökte jag hitta balansen mellan försiktig och bestämd.
"Varför då... jag kan det" fick jag till svar.
"Nej, nu kan vi inte ha det så här... stig upp nu, och så kan du gå ut med Pontus P... du kan behöva lite frisk luft" svarade jag med försiktigabestämda rösten, och klev upp och gick.

Han klev upp... och gick ut med Pontus P... i tio minuter. (Jag gick en sväng med Pontus P senare...!)

Sen kom han in... och gick ner och lade sig igen... nu fick han ligga där fram tills vi skulle äta middag!

Carolina och jag hjälptes åt med att fixa middagen...

Han var tyst och konstig när vi åt...

Sen gick han och lade sig igen.... och jag... ja, jag dippade ganska länge på rumssoffan!!

Jag kokade kaffe...

Resten av kvällen var han precis lika konstig... när vi skulle se film var han orolig, och kunde knappt sitta still. Hela tiden "småplockade" han med händerna, och fötterna rördes konstant. Jag gav honom en extra "Sobril".... hoppas hoppas nu att resten av natten blir lugn.!


Sov så gott alla vackra vänner... ni som bär så otroligt otroligt mycket nu! Änglavingar har ni alla...


SPÅNTÄNK: Att vara uppe och gå på natten vet jag är vanligt vid demens... men hittills har SE visat väldigt lite av just de tendenserna. Men nu....!? Kanske har han helt snott på dygnet nu? Jag har ju tidigare märkt den gradvisa försämringen vad gäller hans förmåga till att förstå klockan! Jag tror också att det blivit en klar försämring vad gäller hans förmåga att tolka sina kroppssignaler... säger inom loppet av en minut att han antingen fryser eller svettas, när man frågar om han är hungrig eller mätt... ja, då svarar han att han inte vet! Frågar man hur han mår... det vet han inte heller. Mycket, och alltmer så börjar han nu svara att han inte vet vad man än frågar honom om!

Du har tappat ditt ord...

... och din papperslapp, men inte idag.

Tänk, att sådant som man i en annan tid bara knycklade ihop och kastade i papperskorgen, idag blir lagt i den lilla lådan där man sparar sina mest värdefulla skatter. Där hamnade de vackraste orden.... orden du skrev idag:

"ute med Pontus
Svmpa"

På en liten utriven pappersbit.... för att jag skulle veta.

Det var stort. Det var störst.... den lilla pappersbiten som låg på diskbänken. Du ville berätta vart du gått, du rev ut en pappersbit, du letade en penna, du skrev.... och jag stod där och läste högt för Carolina.... flera gånger läste jag det vackraste någon skrivit. Nästan vördnadsfullt tittade jag på detta mästerverk som jag höll i handen.... för mig kändes det så. För när sådana rader får en att gråta... ja, då är det bara ett mästerverk!!

För kan man inte längre lämna information, inte meddela sig, inte skriva.... inte lämna ett enda litet meddelande på över två år.... ja, då är det sannerligen ett största mästerverk! En stund av klarhet... en tråd som fanns där helt plötsligt.... då kan tårar få rinna hur mycket som helst av det vackraste man fått.

Tänk vad en liten pappersbit kan betyda... och min ska jag gömma i den lilla lådan!

..........


Det har varit en bra dag idag.... på många sätt. Som vanligt... men ändå med lite ljusare förtecken..

Dessa "braa" dagar blir allt värdefullare... då de sakta, men säkert blir allt färre. SE har haft en bra dag... då suger jag på den sockerbiten... för imorgon kan det istället vara den sämsta av dagar.

Carolina, SE och jag hade mysfikatjejfilm ikväll! Att jag och Carolina själva har mysfikafilm-kvällar nu är ju inte att tänka på....ja, det skulle ju isåfall vara när han har gått och lagt sig då... men jag tror att han är nöjd bara han får vara med. Sen om det är världens kärleksdravel-film... det spelar ingen roll längre!



Sov så gott alla änglar där ute....



Tillägg till natten: Det hann inte ens bli den sämsta av dagar... det blev en sämre natt. Gick alldeles för en stund sedan ner och skulle släcka på hans rum... hörde då att han var uppe, och gjorde vad? Jag stod kvar i trappen häruppe och lyssnade... och vad han höll på med vet jag inte, men han prasslade och stökade på därinne... var på toaletten... och småpratade för sig själv. Tills slut blir det tyst och jag hör honom snarka... då går jag ner. Han ligger med dörren öppen, och full belysning, och han ligger ovanpå sängen fullt påklädd.... och sover. Ryckningar i både armar och ben... och som jag står där så ser jag hur han börjar leta efter saker i tomma luften. Jag bara släcker och stänger tyst dörren och går.... jag är rädd att han vaknar!
Just nu så vet jag inte... men jag är lite orolig att han är uppe igen...!

Nu går inte det här längre.... man ska inte behöva vara rädd i sitt eget hem...! På måndag måste jag ringa geriatriken.... det här går bara inte!!! Gud, jag känner mig just nu rädd... rädd. Vem vet vad han kan hitta på!!

Får se hur det här går....

När tankarna vill...

... vandra bakåt i tiden, när man upptäcker att en tanke har givit sig iväg på ett eget tänk till det förflutna... då brukar jag lägga locket på! Oftast hittar jag den ivägsmugna tanken någonstans i minnet av min och Sven-Eriks tid tillsammans.... där tanken försöker leta fram bilder, hitta ögonblick, och få svar på den största frågan av dem alla.... när lämnade han mig? Min Sven-Erik, han som jag älskade.... när började han sluta älska mig?

Då... när jag kommer för att "hämta hem" min ivägsmugna tanke, och jag hittar den irrande i dessa förlorade minnen... då lägger jag locket på! Jag vill inte stanna där... fort därifrån... och jag tar med mig min irrande tanke och skyndar mig hem till nutiden... och lägger locket på!

För att befinna sig i dessa minnen... där hans sjukdom kom smygande, och utan förvarning... det är svårt bara att skriva om det nu... och det svåraste av allt är att min tanke irrar iväg allt oftare dit bort nu, samtidigt som jag alltmer inser att jag mest troligt aldrig kommer att hitta något svar.... när han började sluta älska mig. När vi tog slut...

.....


En vacker morgon att vakna, trots att natten varit både kort och ganska sovlös. Carolina hade gjort fika... och vi fick vår morgonmysstund innan hon gav sig iväg. För mig, och jag gissar att det är likadant för henne, så är det nästan den viktigaste stunden på dagen... och det är bara vår stund. Fylld med tända ljus, fika, dagens måsten, och hela tiden viskande och lite småskrattande... är stunden en gåva som ska bära dagen igenom. Så tänker jag...

Sen tänkte jag gå och sova en stund igen... men Pontus P kräktes helt plötsligt... så det blev att ta hand om honom istället! Sovet fick vänta..!

Städade undan lite och kokade kaffe... sen hade jag en ny liten mysstund med SE i köket, med fika, läsa rubriker ur dagstidningen, och småprat...!

Vi gick till frissan... SE behövde klippa sig. Han blev så snygg... vilket jag också sa till honom 532 gånger resten av dagen! (För jag ser ju hur glad och stolt han blir när jag säger det... "tycker du det?" säger han leende.... varje gång.)

"Nu går vi och fikar" sa jag sen... och vi gick till vårt favoritfik "Cafe Victoria"... ett vackert, lite gammaldags charmigt fik, där det oftast inte är så mycket folk... och där satt vi en lång stund. SE kände inte igen sig... "hit har jag aldrig varit" sa han. Jag sa bara att "jo, det har både du och jag, men det är ju förstås ett tag sen nu..."!

Gick från fiket till Willys och handlade lite mat...

Som vanligt när vi gör våra små "utflykter" så är det ju här och nu vi pratar om... klippningen och frisörskan, fikat och interiören där, bilarna på vägen, snödjupet, och maten på Willys... och oftast upprepar han flera gånger det han ser, eller det vi gör just då! Efter en liten stund så är händelsen, eller det vi sett borta! Så är det ju nu...

Hem och fixa middag... alla dagar!

SE gick sen som vanligt och vilade... och jag dippade på soffan. Men det blev bara en kort-dipp... jag vet inte riktigt varför. Men det är så mycket runt omkring också...

Mysfikafilm med SE. Han har varit på ett strålande humör hela dagen... och det var han även ikväll.

Nu ska jag sova... det har varit mycket idag! En tuff lång dag....

Sov så gott... vakna vackert!

En nyklippt en...

... sitter o njuter av fika på Cafe Victoria.

Bara en bild igen...

... så får det bli ikväll! En bild på en trött en....

Jag är också så trött... ska snart upp och morgonfika med Carolina... jag har varit på möte idag... är tom i huvudet... och så så trött!!

Tänkte skriva så mycket.... om ord. Om viktiga ord... om ord som ger glädje... om ord som bär... om ord som gör att man orkar... dina ord. Tack... och måtte jag få möjligheten ge tillbaka en dag!

Sov så gott... och vakna vackert!

Det är märkligt...

... hur det växlar. Fast ingenting har förändrats runtomkring... så går man från det avgrundsdjupa till det överlevnadsbara från den ena stunden till den andra. Vad är det som ramlar in hos en just då? Hoppet....?

Dagen var precis som igår... men nu både mörk och ljus!
Förmiddagen var lika mörk som de senaste dagarna.... då rädslan, otryggheten, ensamheten, och den bristande tilliten till mig själv, fått mig att känna både hopplöshet och förtvivlan. Så vips... kommer eftermiddagen med ljus... och det bara kommer från ingenstans, och av ingen särskild anledning alls! Känslan av ljus...

"Ja men, jag fixar det här! NU får det vara slut på deppet... herregud, det kunde ha varit så mycket värre! Vi tar en dag i taget!" Så känns det.... så där som det brukar vara... oftast! Så där som jag brukar vara... oftast! Men som den senaste tiden tappat mycket i styrka... nu kom den tillbaka, liten och fjäderlätt... men ändå! Den är här... och jag håller fast den!


Det är märkligt....

..........

Carolina kom och väckte mig med kaffe. SE hade varit upp och kokat kaffe... och sen bara gått och lagt sig igen. Kaffet smakade... beckolja!! Jag steg upp och kokade nytt...!

Carolina åkte iväg, och skulle träffa en kompis... en "frisörkompis" som skulle klippa lugg och toppa hennes hår. Sådana kompisar ska man vara rädd om, och jag tror Carolina kommer att betala med en middag... eller nåt!

Städade undan lite... och SE såg på teven som vanligt! Han är lite tystlåten idag... sådär "off" som han är vissa dagar!

Jag gick till mamma och drack kaffe... jag behövde en liten stund själv!
Det blev inte alls som jag tänkt mig... det blev bara ledsamt! Kanske är det bara jag som är extra känslig nu... men när jag fick höra att de (mina föräldrar, min syster med familj, min bror med familj) bestämt sig för att åka tillsammans på en utlandsresa till Egypten i augusti... ja, då kändes det... utanför. De har inte ens frågat om jag/vi skulle vara intresserade av att följa med... det gjorde de inte förra året heller!

Jag unnar dem av hela mitt hjärta... självklart gör jag det... men för mig blir det ändå bara sorgligt! När de började titta i kataloger... skratta.... planera .... då gick jag hem. Jag kände mig ensam... utanför... och jag grät på vägen hem. Skämmigt... för jag unnar dem verkligen att få fara utomlands och ha roligt.... men jag skulle också vilja ha lite roligt! ( Ja, jag tyckte synd om mig själv där... men det är inte så roligt att vara ensam heller!)

Svalde ner gråtet innan jag kom in... SE satt vid teven.

Tog med mig SE och Pontus P till Willys och handlade. Allt mer har jag nu övertagit helansvaret för Pontus... och SE protesterar knappt längre. Sen har jag också märkt att Pontus inte längre vill gå ut med SE, utan Pontus sätter hela sin lit till mig...

Här någonstans vände avgrundsdjupet uppåt...

Middag... ja, idag också! Carolina kom hem, nyklippt och snygg! (Som sa: "Mamma, nu tror jag det vänder.."! Hon tyckte också att det kändes som om något lättat idag... sen att hon hade haft trevligt idag, och att hon har kill-träff imorgon... var nog en liten bidragande orsak! Men jag blev glad... för att hon var glad!)

SE gick och vilade... och jag dippade på soffan.

Jag kokade kaffe... och vi såg "Koloniområdet Iris" tillsammans... ett program som vi följde med stort intresse förra säsongen... men som SE naturligtvis inte har något minne av nu. Ikväll tyckte han att programmet var "rörigt"...

Såg en film tillsammans... jag tyckte den var bra, men SE höll på att somna flera gånger!


Dagen slut... nu ska jag strax släcka ner. Men jag går och lägger mig med en högre växel ikväll... det känns bra... iallafall just nu.

Jag har börjat...

... detta inlägg flera gånger nu. Men jag skriver och suddar... skriver och suddar... skriver och sudd... och det blir inget bra. Ord orkar inte skrivas, tankar på dagen som varit orkar inte tänkas.... jag vet inte riktigt vad det är!

Jag känner mig inte speciellt "deppig" heller... utan det är mer som om luften bara gått ur mig! Kanske är det en reaktion... rädslan som fanns när SE var så dålig kring nyår... ? Att ser hur han försökte "fånga fjärilar i luften" med sina händer... en ren fasa att se då, och att minnas nu!

SE har haft en ganska bra dag, förutom ikväll då jag såg, och hörde att han var irriterad. Eller frustrerad över något som han inte kunde uttrycka... snäsig, dumma kommentarer.. kanske var han bara trött?

Carolina och jag hade en lång och viktig pepp- och pratstund idag. Dessa stunder har alltmer gått från vi-klarar-det-här-pratet till hur-vår-framtid-kommer-att-bli-pratet. Och däremellan alla hennes rädslor, bekymmer och tonårsproblem.... där det är min uppgift att lotsa henne igenom, finnas där, råda.... men framför allt lyssna på henne! "Du vet, gumman, det är det mammor är till för!" sa jag till henne.
Hon tycker inte om att vara hemma längre... och jag förstår henne. Jag måste göra något åt det... NU! Jag måste fundera...

Känner mig ensam...väldigt.

Tråkigt inlägg...

... från gårdagen blev det. Så jag la hit ett foto på några vackra blommor i stället! Blommor som jag fick av Carolina i somras...

Idag är en ny dag av möjligheter och djupa andetag...

Uselt, Elisabeth...

... ja, det var det! Det här inlägget ville jag egentligen inte skriva... men jag måste! Skriva om sin egen uselhet, och hur man tappar behärskningen... tappar den mot någon som är sjuk, och som inte kan förstå... vem vill skriva om det???

Men som sagt, jag måste... av många olika anledningar. Främst för den dagen då jag kanske måste återvända hit till det jag har skrivit, för att söka svar och minnas... och då måste den vara så ärligt skriven som den nu kan bli! Här måste då finnas ord om de dagar, eller stunder då jag inte orkade... eller hann bita ihop! Idag hände något som... ja, jag vet inte vad jag ska skriva, för uselt är bara förnamnet på hur jag betedde mig! Å, det är tungt att skriva.... och det gör ont. Så in i märgen ont... för jag kan inte ens få hans förlåtelse! Så är det....!!! Fast jag sa förlåt en ziljon gånger genom tårarna... så förstod han ju inte. Efter en liten minut så mindes han inte ens händelsen... och jag stod där med ångesten och sorgen... över min egen elakhet. För jag var elak... och riktigt usel! Mot någon som är sjuk....! Tungt är det...

Han skulle hjälpa mig att duka på middagsbordet... och han hade lämnat skåpdörren öppen... men jag såg inte det, utan körde huvudet rakt in i kanten på skåpdörren... och det gjorde ont... riktigt bra tog det! Men på en tusendels sekund så tappade jag totalt behärskningen... och skrek: "Men h-e, är du inte riktigt klok... varför lämnar du jämt jämt jämt skåpdörrarna öppna.... har du inge vett.... f-n va less jag blir".... skrek jag. Skrek jag.
I samma sekund som jag sagt det... så tittade jag på honom.... såg hur han stod där, alldeles vilse och frågande... och så ser jag.... hans tårar... gud,... insikten vad jag gjort... då bara dog jag.
Det rann av mig lika snabbt... och jag gick fram till honom... tog omkring honom... han grät... jag grät... och alla mina ziljoner förlåt... tog han emot med tysthet... och med att försöka torka sina tårar. Ni vet man vill dö...!!!!

En minut senare hade han glömt bort alltihopa... men inte jag! Jag måste bära det. Idag, när han hade en bra dag... ja, då förstörde jag en viktig stund av den dagen!

Det finns tusen eländen till mitt försvar... jag ser dåligt nu, jag var trött, hungrig, och stressad, mycket som tar energi.... tung vardag.... men ändå... ändå.... det kan aldrig någonsin försvara att jag faktiskt var elak... elak mot någon som inte kan förstå! JAG kan aldrig försvara det...

Jag kan bara dra ett djupt andetag... tacka Gud för att det nästan aldrig händer.... och så vara en extra sol imorgon...!! Å då har jag gömt det djupt djupt... för att orka möta morgondagen.

Så blir det... men just nu är det tungt! Förlåt, min älskade....