tisdag 28 februari 2012

Måndagen är över...

... och jag tänkte bort den rätt bra.

Grattis gubben i efterskott!

söndag 26 februari 2012

Så står jag där tyst bredvid sängen...

... och ser ner på den sovande och vackraste i världen. I denna stund... i denna tystnad som bara störs av hans snarkningar... så finns det bara vi. Som i alla de sovrum och sängar som vi delat... som i alla stunder av närhet som vi fått... som i all den kärlek som bara kan finnas mellan två. Allting kommer tillbaka igen. Jag stannar tiden... du kliar dig på näsan i sömnen... du är frisk... jag finns här nära... du finns här nära... du snarkar gott... och så böjer jag mig ner och stryker dig på kinden.
Då vaknar du och allting tar slut...

Han ser på mig med frågande ögon... eller oseende. Jag vet inte.
"Hej gubben... har du sovit gott?" frågar jag. Nära hans kind, och med den den där låtsas-att-allt-är-som-vanligt-och-glada-rösten.
Han svarar inte. Höjer inte ens på ögonbrynen. (Å vad skulle jag inte ha gett för att han skulle ha satt sig upp... svängt benen över sängkanten... och sagt: "Hej, gumman"!)

Så kommer personalen. Två underbara människor som med det vackraste tålamodet hjälper honom på med skorna... och hjälper honom att sätta sig upp på sängkanten. De pratar hela tiden med honom... försiktigt och fint så lotsar de honom igenom... "nu ska vi sätta på skorna, Sven-Erik... visst var det skönt att få vila en stund... nu får du lyfta på huvudet lite... å så svänger vi bena över kanten... se vad bra det gick" ... lotsar honom igenom det självklara att kunna kliva upp.
Å en bit bakom står jag och ser på. Känner klumpen i magen...

Så tar de honom under var sin arm och leder honom in på toaletten. Han går knackigt.
De stänger dörren lite, men jag kan inte undgå att se... hur han står där vid tvättstället och de byter hans blöja. (Det här är svårt att skriva..och minnas nu. Å jag skriver inte mer om det... men bilden.. den förtvivlade sorgens blick av ett blöjbyte på min starkaste hjälte i världen... ja, den kommer att följa mig.) Gud.
Han... ja, jag ser inget som helst tecken på att han skulle tycka att det är genant eller förödmjukande. Att jag ser. Att jag vet. Varken med en blick eller ett ord..

Så får han prova jackan som jag köpt i födelsedagspresent. Vi hjälps åt att dra på honom den.. men det är, grymt skrivet, som att klä på en docka. Ingen reaktion alls..

Sedan blir det fika i dagrummet. Jag har köpt med mig tårtor, men då en annan anhörig också har med sig tårta så fikar vi med dem istället... och så sparar vi våra tårtor till morgondagen... då han egentligen fyller. 56 år.
Personalen satte fram både tårta och kaffe. Jag såg på hans tårtbit och kaffekoppen fylld med kaffe. Det som jag gruvat för... att mata honom. Men det var ju bara tvunget att gå... än om jag fick känslan av att det stundtals blev fel för honom... för varannan tugga ville han inte öppna munnen... då såg han bara på mig och...ja, jag undrar om han tänkte "Elisabeth ska väl inte sitta och ge mig tårta - jag kan väl äta själv!".
Men vi fick iallafall en trevlig liten födelsedagsstund där vid bordet... tillsammans med de andra, både anhöriga, boende och personal. Sven-Erik skrattade gott flera gånger... om än ingen riktigt visste vad han skrattade åt. Som mest så tror jag han sa två ord... som jag inte ens kunde uppfatta.
Flera gånger strök jag honom på kinden... med handen som minns.

Å när jag sen skulle gå så sa jag som jag brukar: "Ja, men då går jag nu Sven-Erik, och så kommer jag tillbaka sen..." (Med hurtig-rösten förstås.)
Han såg på mig när jag sa det... och för ett ögonblick så ville jag tro att han hörde mig och förstod. Men sekunden senare så tittade han på bordsgrannen, och skrattade gott åt något rätt ut i luften.
Jag var redan borta...


Nu är det i slutet av skrivet.. och dagen med för den delen. Jag märker när jag läser igenom det jag skrivit att det är bara "de första självande minuterna" som jag vågar släppa fram lite hur det var och hur det kändes... sedan var jag tvungen att stänga igen dörren till mitt inre för att överhuvudtaget orka minnas hur det var och skriva om det.

Det är svårt att åka dit ensam... men än svårare att åka därifrån ännu ensammare.

Jag har smygit mig hit...


... och han snarkar så gott. Jag minns..

torsdag 23 februari 2012

VAD SKA JAG GÖRA?

Nu har hon nyss gått ut med Pontus p.
Hon klev upp och satt här och grät... hon gick ut med tårarna.
"Jag har drömt om dem, mamma...jag orkar snart inte" sa hon. Hon sa mer också.

Kanske ska jag helt sluta skriva. Vi lägger ner allt vad facebook och blogg heter. Vi låter dem fortsätta att behandla oss illa i det tysta. Blir det bättre då? För vem?

VAD SKA JAG GÖRA???

Löjlig och avundsjuk...

...tycker dom att jag är.
För att de läste vad jag skrvit, och för att vi valde att ta bort dem på facebook. Jag är också bitter och elak eftersom det har upprört dom. Så nu är det verkligen en kamp mot jätten Goliat här. Varför slutar de inte bara läsa min blogg?

Klockan är strax efter åtta på morgonen, och jag sitter i vardagsrummet och skriver. Fort skriver jag lite, innan Carolina vaknar, och jag ska ångra mig. Men jag är förtvivlad. Så desperat och förtvivlad då jag inte vet hur jag ska kunna lösa det här för henne.
De tycks inte förstå att det handlar inte om mig. Det handlar inte om dem. Det handlar om Carolina.

Beslutet att ta bort alla i släkten från facebook var hennes. När hon satt och grät på hallgolvet. Hon tog bort alla förutom sin storebror... "för han älskar jag lika mycket som dig och pappa!"... sa hon. Självklart så tog jag bort dem då också...

Hon klarar inte av att inte få bli sedd i sin sorg. När ens pappa tas ifrån en. Att få stöd och hopp, och någon annan än bara sin mamma att luta sig emot när det mest fasansfulla händer. När ens egen pappa tas ifrån en...
När hon hör att de åker dit och hälsar på honom... och hur han känner igen och minns dem. När hon hör hur de träffas och har roligt... och hon inte finns där med dem. När hon hon hör hur de ger varandra input och inte ser hennes sorg...

Vet ni hur ont det gör i en mamma då. Mig får de kalla vad som helst, jag har hört det så många gånger förut. Mig får de behandla hur de vill, jag har varit med om det länge, tänkte jag också skriva, men så ångrar jag mig... det får de inte!!
För jag är Carolinas mamma... och den Carolina behöver. Hon älskar mig och far illa om jag far illa... och just därför... så får de inte behandla mig hur de vill längre.

Men kanske är det så att den fasad de så gärna vill visa upp, och som de håller så benhårt fast vid, krackelerar lite när jag börjar skriva alltmer om "sprickan i kristallen"? Jag vet inte, jag har ingen fasad att visa upp... jag är som jag är... en förtvivlad mamma som försöker hjälpa sin dotter. Och skydda min mamma så långt det går!

tisdag 21 februari 2012

Viktigt att komma ihåg...


... att det finns ljuspunkter.
Arbetskompisen Margaretha som bjuder mig på en semla från Mekka idag. Då känner man värme...

söndag 19 februari 2012

Så många gånger...

... har jag funderat över mitt skrivande här på bloggen. Hur ärlig ska man vara... egentligen? Ska jag skriva om det och de som vill göra ont... eller ska jag välja att våga börja berätta? Till slut så blir det någe som får bägaren att rinna över... och man känner att "vad har jag att förlora?"
Som t ex att:
Min svägerska som har sökt, och fått kontakt både med min pappa och min syster på facebook och blogg. Nu, sedan Sven-Erik blev sjuk. De skriver till varandra om möten med Sven-Erik, och hur han oftast känner igen dem och minns. Som om de varit så speciella och viktiga människor i hans liv... och som om vi inte skulle ha varit det. Det är tummen upp för både det ena och det andra... som om det vore någon slags klubb för inbördes beundran... och alla är de "fina, starka, hjälpsamma och goda människor"! Å vi ska bara vara tysta och tacksamma, utan vare sig tummen upp eller vänkontakt.
Nu har jag visserligen plockat bort alla i familjen på facebook, och kommer heller inte att läsa min pappas blogg fortsättningsvis. Det har Carolina också gjort. (Vi kom inte på någe annat sätt att skydda oss mot den sofistikerade mobbning som de bedriver... och det finns mycket att skriva om det de senaste åren.)
Jag har inte gjort rätt för det här... och det gör ont. Än mer vet jag hur hårt Carolina tar det. Å jag tänker... tack gode Gud att Sven-Erik inte vet hur de behandlar oss!!!

Nu tar jag mod till mig och lägger ut det. En bråkdel av det... och rätt upp och ned. Vi får se hur jag gör sen... men jag håller på att vara oändligt trött på att tiga.

Så roligt vi har haft ikväll..


... är ingen vanlig rubrik på den här bloggen.
Men ikväll var det så.. då vi blev bjudna på middag hos grannen G. De bjöd på god mat o vips så blev det en födelsedagsmiddag för Carolina. Till efterrätt hade de gjort tårta, och så sjöng vi för henne. Å som grädde på roligmoset så fick hon en fin bukett blommor...

Nu sitter vi här, mätta och belåtna... och jag kan bara citera Carolina: 'Tänk att det finns så fantastiska människor, mamma!'

Tack grannen! Den här kvällen kommer att bära långt.. tack snälla.

560227...

... och de fyra sista siffrorna får bli min hemlighet. Det är en av de vackraste hemligheter jag har... hans personnummer.

Nästa måndag fyller han 56 år.
7 av dem har han varit sjuk. Fast egentligen mycket längre än så...
4 av dem har han suttit på ett demensboende. Fast han åkte iväg mycket tidigare än så...

Tårta och presenter? Ja, men Gud... jag skulle väl vilja ge honom den största tårtan i världen, och en hel hög med presenter inslagna i det vackraste papper. Sitta där bredvid honom... så där som vi firade förut... då när han tyckte mest om att äta tårta... men tyckte det var onödigt med presenter... som han alltid sa när han satt där och öppnade dem. "Men nog var det väl onödigt.." brukade han säga. Med ett undantag... om Carolina hade gjort någe... som ett träflygplan på slöjden... eller ett fint kort med hjärtan och "grattis pappa" där allt klister gjorde kortet svårt att öppna. Då... då var det "jamen, det här var då bäst!"

Men... nu? Nu kan han inte ens äta tårtan själv... fixar jag att hjälpa honom med det? Mata honom? Än om jag ju vet att den fina personalen ställer upp... så bara det att sitta och se honom bli matad på en dag som ska vara ljus och fin... och som ska minnas som sådan... nja, det känns svårt.
Öppna paket... nej, det vet jag att han inte kan. Ska jag be Carolina göra ett födelsedagskort till honom? Fixar hon det? Behöver hon det? Tänk om han då i en ögonblicksminne förstår vad han saknar?
Då dör nog både hon och jag... på denna "fina och ljusa dag!"

Det här tänket, ihopkomprimerat här... och med samvetet som följeslagare, tar mycket energi. Sen... att åka dit ensam... och åka därifrån ensam. Kanske skulle jag be min vän M (kontaktpersonen) följa med?
Jag vet ju att Sven-Eriks släkt ska "ordna" någe för honom... men jag hade hellre sett att de hade ordnat någe för Carolina den här dagen. Det hade Sven-Erik också...

560227 och 601219.

lördag 18 februari 2012

Det krävs mod och styrka...

... att skriva att man tycker det är svårt med ensamhet.
För bara de orden... "svårt med ensamhet" ... får många att vända sig bort.

Nu blir det iallafall inte så mycket mer tänk på det. Vi ska fixa en bra lördag för oss... med både gofika och Melodifestival ikväll. Men först några timmar på RK, vilket jag är tacksam för. Carolina ska plugga för tentor till veckan.

..........

Sen finns det alltid de som med feghet och svaghet inte vågar stå för sina åsikter. Det är synd om dessa människor...

torsdag 16 februari 2012

Det är en stund kvar...

... av hennes födelsedag.
Nyss sa hon godnatt, och tackade för "den underbaraste födelsedagen"!
Idag fyllde hon 21 år.

Egentligen så skulle jag inte vilja skriva så mycket om den. Det är som det är... och vad är det att minnas att ingen var hit och uppvaktade henne? Inte ett grattiskort eller ett telefonsamtal (förutom från hennes storebror) på hennes stora dag.
Vad är det att minnas hur hon satt och väntade in i det längsta? Vad är det att minnas att hon stod och bakade 12 stycken hallonmuffins och en vaniljsockerkaka igår kväll... ifall någon skulle komma. Vad är det att minnas hur ledsen hon blev sen... när ingen kom? Vad ska sådana minnen tjäna till egentligen... att bli bortglömd?

Men jag vill att hon ska minnas att det blev en bra dag ändå... med en icke så skönsjungande mamma och en svansviftande herr Pontus P som på morgonkvisten grattade med både en liten bakelse och en väska som hon önskat från Gina Tricot.
Att hon fick ett fint liggunderlag i present (som hon tänker använda som träningsmatta här hemma) av min vän M (kontaktpersonen).
Att vi åt korv med mos till middag.
Att hon och jag gofikade med hallonmuffins och sockerkaka på kvällen.
Tände ljus och hölll lågan tänd.

Så... därför skrev jag. (Min frustration, sorg och ilska försöker jag hålla där de är just nu. Jag orkar inte mer ikväll... och jag vill kunna sova inatt.)

GRATTIS ÄN EN GÅNG MIN STARKA OCH MODIGA DOTTER!!

måndag 13 februari 2012

Learning by doing...




... är det i varje sekund. Lära nytt, och lära om, i livet som nu är. I sorgen, i livet, i väntrummet... så måste jag därför söka de mirakel som vill hjälpa mig med det.
Sen måste jag förstås välja, och vilja, att se dem också.


Som idag... min arbetskompis på RK som berättade hur hon hade varit på ett PRO-möte där min pappa skulle uppträda med sin kör. "Jo, men jag tänkte att om jag såg honom så skulle jag ha gått fram och berättat hur trevlig du är att jobba med!"
Det är väl mirakel om någe... att få ett sådant fint omdöme?

Eller... som grannen Gunilla som hade knackat på vår dörr en stund innan jag kom hem från RK ikväll, och frågat om vi behövde handla, och ville följa med till Coop. Nu hade vi inte möjlighet till det... men bara att hon ringde på dörren.
Det är väl ett mirakel om någe... att bli visad sådan omtanke?


För mig är det så... och jag vill minnas dem så.

Tillbaka på ruta ett...

... känns det som.
Mamma är hemma igen. Min syster har åkt hem.
Sen skriver jag inte så mycket mer om det här. Av hänsyn.
Det är också så att livet i vissa skeenden... hur det än är och vad det än bjuder på... både måste levas och överlevas. Då måste gårdagen bli ett minne blott... man måste leva här och nu... och hålla hoppet för morgondagen hårt i handen.

Så ikväll ska jag fixa gofika till mig och Carolina... vi har mycket bra på teven!!

lördag 11 februari 2012

Fika på NK...


... tillsammans med min syster.

onsdag 8 februari 2012

Tar en fikapaus...

... från disken och städet.

Nu sitter jag här med händerna framför mig. Ska jag skriva någe egentligen? Vad ska jag skriva? Tangenter är egentligen ganska futtiga saker...

Nyss ringde jag till pappa. Han lät... uppgiven. Mamma åkte iväg med ambulansen för en timme sen. Klagat över tryck över hjärtat, ont som strålat ut i armen... inte fått kissa.

Jag hade inte riktigt väntat det här... inte idag. Inte sjukhuset. Min syster kommer i eftermiddag.

"Nog vet du det ordnar sig, gumman!" Jag försöker att lyssna efter det här inom mig nånstans... precis så där som han alltid brukade säga.
MIN MAN. (Jag blev bara tvungen att skriva de orden nu.. "MIN MAN"!)

tisdag 7 februari 2012

Så här...

... och så nu. Det är vad dagarna handlar om.
Precis här i vårt lilla hem av disk, Röda Korset, middagsmat, skola, gofika, teve, Pontus P promenader... och så.
Precis nu i vårt lilla hem med Carolina och jag. Oro och tankar ligger och lurar bakom varje hörn... mest hela tiden... så jag skriver som jag skrev igår... tack Gud för vardagssysslor.

Mamma varit mycket trött igår, och sovit mest hela dagen. Imorgon kommer nog min syster. Sven-Erik... ja, vad ska jag skriva... den dörren MÅSTE bara hållas stängd nu.

Och när kvällen kommer, och det är dags att krypa ner i sängen, så skulle jag vilja stänga av mobiltelefonen. Varje kväll.

..........

MEN... Carolina fick VG på hemtentan!!! Det är någe att hålla fast vid nu... jämte vardagssysslorna. Vi firar med hembakta muffins...

måndag 6 februari 2012

Hundvädersbild...


... eller rättare sagt en buddagumma på väg ut med hunden. Tack Gud för vardagssysslor nu...
Carolina-gumman fick VG på hemtentan..tack Gud för det också!

söndag 5 februari 2012

En promenad till en liten mamma...

... och hon blir glad. Men jag hör ju.. och ser. Pappa kämpar på.

Lördagkväll...

... eller nu har det blivit söndag.
Skrivet som skulle bli om dagen, om veckan, och oron för Carolina får vara.
Mamma mår inte bra.

"Gode gud, ge pappa styrka inatt... och mamma också" bad jag nyss när satt på toaletten och kissade. Knäppte mina händer.
Den senaste tiden har mamma blivit sämre. Allt oftare så har attackerna med virrighet och trötthet kommit. Idag har jag pratat med henne två gånger... första gången hörde jag knappt vad hon sa... hon tappade orden hela tiden... och sa att hon inte orkade prata mer. I kväll när jag rinde så berättade hon hur svårt det var... att hon klarade inte ens av att äta själv... "det kopplade inte" sa hon. Pappa hade fått mata henne.
Men hon ville att jag skulle hälsa Carolina så gott.

Lilla mamma. Det blir en orolig natt här... inatt också. Jag skulle vilja skriva så mycket mer nu.. men oron för allt måste hållas i schack. Carolina måste, hur det än är med allt, gå först. Å det är en ny dag imorgon...

Pappa som mycket mycket sällan brukar prata om sin oro... än mindre skriva om den... skrev så här på sin blogg tidigare ikväll:

"Mycket orolig för Britt.Hon har sovit mycket. Vi hade sett fram mot en middag med pommes,en god köttbit och sås.Då jag höll på med anrättningen ville hon också att jag skulle göra en blomkålssås.
Jag skar upp på hennes tallrik men hon kunde då inte äta själv. Jag försökte då att mata henne men det blev bara några tuggor innan hon sa stopp och ville inte ha mer.Detta trots att hon längtade efter denna middag tidigare. Hon är väl medveten om allt och tycker synd om mej! Jaja, jag slänger allt i soporna och diskar bort medan hon sitter vid TV:n. Jag åt ingenting heller,blev bara orolig.
Nu vill hon ha kaffe så jag får fixa det. Men är orolig."



Ja, det blev ju en lika eländig blogg som vanligt det här... MEN det är inte så mycket att göra åt det. Det är som det är. Sen... det är lätt att ironisera över "Carpe diem" och vad det egentligen innebär att göra just det... fånga dagen. För det är ingen konst att fånga dagen när den inte handlar om annat än att fylla sitt redan så ytliga liv med ännu mer ytlighet. De har aldrig behövt fånga dagen när den varit verkligt svår och tung. De har aldrig behövt ord som "Carpe diem"... egentligen. Det är synd på sådana människor... och jag förstår då verkligen inte varför de läser här!!

lördag 4 februari 2012

Om än i spruckna krus...


... rosor är alltid rosor.

fredag 3 februari 2012

Wedding cupcakes...


... har Carolina bakat.

torsdag 2 februari 2012

Varje dag är en ny dag...


... och den är min att förvalta.
Å ljus är ljus om än bak skitiga fönster...

onsdag 1 februari 2012

Nu har hon gått på bio...

... tillsammans med bästa klasskompisen Jennelie. Hon var glad. Jag är glad.

Det blir inte mer skriv än så ikväll... tänket får koncentrera sig på antingen någon gammal film eller Sveriges mästerkock. Hur morgonen och förmiddagen än såg ut, så är kvällen här nu... och det måste gå ändå.
Men hennes ord imorse "mamma, jag klarar snart inte mer" gjorde förtvivlat förtvivlat ont. Det gör det fortfarande... och jag vet inte vad jag väntar på. Att Sven-Erik ska dö, och kanske hoppas på att de förstår då, om inte förr...
Det har funnits mycket starka skäl för min tystnad, och mitt icke-agerande hittills... men nu har det snart gått för långt. Jag måste bara orka också..

Jag gav dig mun
jag gav dig tröst
jag gav dig hjärta
och samvetet röst

Jag gav dig ögon
jag gav dig seendet
jag gav dig redskapen
och lärde dig leendet

Jag gav dig livet
jag gav dig allt
Jag gav dig kärlek
men framför allt:

Gåvan att kunna ge
Gåvan att kunna be
Gåvan oavsett vad
någon tackar för dig just idag.

Valet är ditt.
(EI)

Inte så bra dikt blev det... men jag har verkligen så svårt att förstå vad okänsliga och oempatiska människor bygger sina liv på. Sen var inte Sveriges mästerkock så lockande ikväll heller..

På väg till universitetet...


... och borta är alla spår av gråt och förtvivlan. Hon bröt ihop idag.