fredag 24 januari 2014

Jag skrev en dikt idag i mina tankar.

På väg hem från jobbet och i ljuset från gatlyktorna som jag nu kan se.
Visserligen fick jag inte ihop meningarna riktigt, men det gjorde ingenting, tänkte jag. För jag får fortfarande inte ihop synen till en till en hel lykta.
Men styrkan i ljuset det ser jag nu, för första gången på flera år. Men känslan i min dikt, den har alltid funnits där.

"Jag har alltid gått där bredvid dig,
några steg bakom och alldeles tyst.
Men jag visste när du tappade din första tand,
och när du fick skrapsår på knäna sa jag inte ett knyst.

När den viktiga bokstaven M blev ett N
så var det som det skulle vara.
När du skojade om att jag var "jäla bombad"
så skrattade jag bara.
Min mamma och pappa blev din
och din trygghet och lycka var min.

Jag har alltid gått där bredvid dig,
bara några steg bakom och alldeles tyst."

Jag älskar dig, Jonas


Ungefär så skrev jag i tanken, fast känslan gjorde lite mer ont där efter vägen. Idag har jag ingen kontakt med min son. Idag fyller han 34 år. Å den här dagen för 34 år sedan, klockan 12.35 så tänkte jag: "Du och jag, Jonas!"

söndag 19 januari 2014

Nästan varje dag...

... möter mig denna uppmaning. Lev!
Jag vet inte vem som kom på att pränta ner detta viktiga ord på en vägg, men jag vet hur mycket styrka jag känner när jag ser det. Tack.

Den senaste tiden har min ljuskänslighet blivit.... ja, jag skriver skitjobbig! Jag måste hela tiden försöka skärma av med handen det mesta av ljus både från skärm och mobil. Hålla allting riktigt nära... och till vänster... ja, då går det någorlunda. Jädra elände!! 
MEN... på onsdag ska jag operera gråstarr på "friskögat"! Det kommer... för att jag har bestämt det... att gå superbra!! Å skulle det mot all förmodan inte göra det... risken för samma skada som på det andra ögat vet jag ju... ja, men då fixar jag en strategi för det också! Punkt och slut. 

För oavsett vad... Lev!



(Tack älskade lill-kajsa för att du följer med mig på onsdag!!)