En ny onsdag.

Så tacksam för alla onsdagar som jag fått sen livet gav mig en ny väg att gå. Utan allt det där som var det viktigaste i livet då. Utan allt det där som är lika viktigt nu.  Så tacksam för ALLA dagar som jag.. ja, lär mig att gå igen. 

Det går. Och ibland går det bättre. 

 Jag provar försiktigt. 

Varför försvinner modet att fortsätta skriva när jag läser mina tidigare rader. 

Om nån fortfarande läser mina rader så hoppas jag ni har det bra. 

Jag gör ett nytt försök en annan dag. 

Kram. 

För första gången...

... på mycket länge har jag ikväll suttit och läst igenom några inlägg från min blogg.

Jag förstår att tiden har varit min bundsförvant då mycket av det jag läser är borta helt ur mina minnen eller där jag bara har svaga minnesbilder av nåt som hände.

Jag förstår att det kanske finns mod att skriva vidare nu. Först nu.

Jag förstår att jag behöver få göra ett avslut på min historia.

Kram//Elisabeth

Tiden går.

Tiden går, och livet måste gå vidare. Det går bra, mycket bra skulle jag vilja skriva om somliga dagar och stunder. Sen finns det sår i själen som ibland poppar upp och vill göra ont. Förstås. Så kommer det nog alltid att vara.

Jag funderar på att skriva en bok. En bok utifrån min blogg men också om tiden efteråt. Hur man överlever och finner ljus och mening igen. För mig skulle det kännas meningsfyllt... att vända en riktigt svår tid och eländesblogg till någonting positivt och livskraftigt.
Kanske blir mina bokdrömmar bara drömmar, men som sagt, det skulle ge en mening åt eländet.
Har idag fin kontakt med både min och Sven-Eriks familj och jag vill gärna rådgöra lite med dem  först då det var så så mycket som blev så så mycket fel.

Kram till alla er som kämpar på därute.

Det finns mitt i livet nu...

... sekunder då jag tänker: Nu har jag tid att sakna och längta. 

Sen fortsätter jag med livet. 

Idag är en betydelsefull dag...

... för idag skulle han ha fyllt 60 år.
Idag ska jag göra allt för att inte tänka på det.
Idag ska jag gå ner på stan och köpa gofika till mig.

Det är länge sedan jag skrev här nu. Mitt liv går vidare en dag i taget. Jag har funderat på att ta upp mitt skrivande här igen då jag vet att det finns mycket styrka och kraft att ge och få i det skrivna ordet. Men vi får se...

Ha det gott och all styrka till er som kämpar på därute.

//Elisabeth

Nu åkte hon

"Ni är det värdefullaste jag har" sa jag nyss till Jonas och Carolina.