torsdag 31 december 2009

Vi firar in det nya året..


... med Jonas o Sandra. Å att jag ska bli farmor igen...

Tiden...



... går. Nu har det gått ett år sedan jag skrev om hopp inför det nya 2009. Nu har det snart gått två år sedan SE åkte iväg.
"Två år... men det känns som om det bara är... ja, typ några veckor sen...?" sa Carolina igår kväll, när vi pratade om det.
Men så är det... tiden går.

Nu ska jag inte skriva någon årskrönika om året som gått, jag kan inte riktigt göra det just nu. För mig är "tvåårs-dagen" alltför nära och påtaglig... det blir bara att jag minns de här dagarna för två år sedan. Å då blir jag så plågsamt medveten om att det nya året kommer att ta ifrån mig ännu mer av SE. Varje dag i det nya året ska det bli så. Så det tänket får stoppas bort nu...

Nej, jag vill skriva om tiden framåt. Det nya året... och vad annat det ska komma med? Det finns styrka i det tänket... i hoppet om att jag faktiskt ska få ett nytt år. Med dagar som ska fyllas med nytt för både Carolina och mig. Nytt som heter styrka... nytt som heter hopp... nytt som heter livet igen. Vilket hopp är inte det att äga...?

Jag ber till Gud varje kväll. Tackar för den underbara dagen jag fått... ber om hjälp att klara den som ska komma... och ber Honom hålla sin hand över oss, och alla som har det svårt på någe sätt.
Nu ber jag: Käre Gud, följ mig nästa år också... och håll alla, som behöver det, i handen.


Så ett Gott Nytt År önskar jag till dig som läser här nu... måtte just du få ett NYTT år med styrka, hopp, och och liv.

Gott Nytt År...

onsdag 30 december 2009

Jag är ett mirakel...

... tänker jag nu. En 49 årig tant, som inte ens har klivit upp ur sängen än...

Men nu har hon väl tagit på sig de alldeles för stora storskrytar-byxorna tänker nog de flesta... och kanske är det så. Inte för att jag äger några sådana byxor... men nyss läste jag om mirakel... och att de bara kommer till dem som tror på dem.
Å jag tror ju på mig...

Nä, jag skämtar till det lite nu, inte går jag ju omkring och tycker att jag är någe särskilt mirakelaktig egentligen, men jag spinner vidare lite i tänket... var någonstans under vår livsväg förlorar vi den där mirakelstämpeln som de flesta av oss föds med.
För när ett barn föds, så hörs det ofta... "ja, det är då ett sant mirakel!" Ett barn har kommit till den här världen... små liv, som har skapats med allt ifrån fingrar och tår, till ett inre som ännu inte har fyllts med så mycket. Ett sant mirakel...

... och så, någonstans där under livsvägen, så försvinner det bara. Mirakel-tänket...
Vi blir egna individer... utvecklas... växer... går våra steg i det liv som getts oss... vacklar ibland, går stadigt ibland... men kan bara gå åt enda håll... framåt. Bli unga... vuxna... äldre... gamla... och till slut är vårt liv till ända.
Då har vi tagit oss ända dit... på våra egna ben! Hur vi gjorde... hur det blev... hur vi gick vilse... hur vi hittade hem... det kan berättas om... men sällan, nästan aldrig, så hör man den gamla människan vara ett sant mirakel!

Märkligt är det... för vi måste väl vara samma mirakel från början till slut? Eller är det bara det lilla nyfödda barnet i sig som är ett mirakel... inte Kalle Andersson, Johanna Karlsson, eller Elisabeth Ingelsson...??
Nej, jag vill inte tro på det... jag vill tro att just jag är ett mirakel, som kom till den här världen för att ta de steg jag skulle i livet... och att just mitt liv skulle ha en viktig betydelse på något sätt. Viktiga så tillvida.. att jag finns. Det är det viktigaste... jag finns. Å just därför så är jag ett mirakel...
Å kanske, vilket jag tror är målet och meningen med vår färd... kan jag ha en viktig betydelse i någon annans liv! Få vara del i ett annat mirakel...


Så... jag är ett mirakel... åtminstone i känslan just nu. Å jag tänker försöka hålla fast, och bygga vidare på det tänket, och den känslan!

Jag är ett mirakel...

Du är ett mirakel...

Tillägg: Carolina skrattade gott, mycket gott kan jag ju säga, när jag, lite halvstolt sådär, berättade om min nya insikt "Jag är ett mirakel!"
Hon sa: "Ja, mamma, du är rena mirakeltanta du... "
Å nu på morgonen, så stack hon in huvudet, log brett, och sa: "God morgon.. mirakeltanta!"
Jag får nog bjuda på det här...

tisdag 29 december 2009

Här blir det inget...

... vettigt skriv ikväll! Jag är alldeles alldeles för trött... efter att ha suttit och pratat och fikat med min "vän" kontaktpersonen i över tre timmar i eftermiddag.

Men någon dumjag följde inte med... hon hade jag bestämt skickat iväg under morgontimmarna.

Å i övrigt så har det varit som vanligt... Carolina och jag.

Dumjag...

... var nyss här.

Hon som ibland gör saker som hon inte skulle ha gjort... hon som sitter i sängen med sin halva kaffekopp, och med julmusiken i bakgrunden och en Pontus P liggande vid sina fötter, tror att hon är fullständigt trygg i tänket... tänket på nyårsafton 2007.

Hur kom jag att tänka på det överhuvudtaget? Just den nyårsaftonen... Å varför i jösse namn skulle jag gå tillbaka i bloggen och läsa om en av mina plågsammaste dagar? Dumjag!!

Nu måste jag titta mig omkring i sovrummet... lyssna på en snarkande Pontus P... känna värmen över en ännu sovande Carolina... och hitta styrkan i hur mycket jag ändå har att vara tacksam över. Å framför allt... jag har mig!! Nu ska jag dricka upp kaffet...

... och vara mer försiktig med dumjag framöver!!

måndag 28 december 2009

"Prisa Gud...



... här kommer skatteåterbäringen!" Det var väl så han sa... Broder Tuck i Robin Hood? När pengapåsarna dansade ner genom fängelsegallret... och man både såg, och hörde, hur glad han blev.

Så var min känsla idag... när fastighetsskötaren kom och fixade balkongdörren! Löjligt kan tyckas, och förmodligen tyckte nog killen att jag var precis det. Löjlig.. för inte behöver man väl se ut som om man vunnit skatteåterbäring för flera år framåt, bara för att någon kommer och fixar en balkongdörr... och det räcker väl om man tackar en, högst två gånger... för jag gör ju bara mitt jobb... tänkte han nog.

Men strunt i det... jag blev bara så himlens glad och tacksam över att det gick att fixa. Å nu vet jag hur jag ska göra om det händer igen...
Så prisa Gud... här kom skatteåterbäringen idag... jag fick hjälp med balkongdörren... och jag fick lära mig något praktiskt!

...........

Annars har det varit en ganska lugn dag. Fick besök av min "fuskbrorsdotter" Cecilia en stund, som mellanlandat här på sin väg till Örnskölsvik och pojkvännen. Fika och lite mys...

Carolina gick ner till stan en stund för att möta vännen PH. Men det blev inte så bra... så hon var hemma rätt fort.

Så då blev det till att fixa till lite kvällsmys här... med lite gofika, julgodis, och film.

Nu är det sena kvällen... och jag tänker... tre dagar kvar av det här året. Ett år som... ja, jag måste nog tänka lite på det. Eller vill jag det...?

söndag 27 december 2009

Arma människa...

... tänker jag. Nästan åt skällhållet tänker jag så... om mig själv ikväll!
Inte kunna fixa någonting praktiskt själv... å om du ändå hade varit här, gubben... tänker jag också!

För så är det ju... jag är, och har alltid varit den mest opraktiska människa... och SE, han var precis tvärtom... han var alltid den mest praktiska.
Han var den som fixade och lagade... han var den som kunde reparera bilar, fixa nya tak, dra kablar, fixa med allt elektriskt... ja, jag vet egentligen inte någonting som han inte fixade. Å fixade han det inte... så tog han reda på hur han skulle göra... och så fixade han det ändå.

Å nu finns han inte längre här... å ikväll hade jag behövt både hans trygga försäkring att det skulle ordna sig, och att han sen hade ordnat det på någe vis! Vad jag saknar honom..!!

Ikväll så gick inte vår balkongdörr att stänga... jag hade öppnat den... och när jag skulle stänga den igen... så gick det bara inte! Men vilken panik... vad gör jag nu... tänk om jag trycker för hårt, och så spricker glaset... vem ska jag ringa... vi kommer ju att frysa ihjäl... vad gör jag???

Ringde Jonas, som sa att jag skulle ringa Riksbyggens jourservice först... annars skulle han komma ner. Tack och lov... men jourservicen/securitas kunde inte hjälpa mig förrän imorgonbitti... så nu har jag tätat med handdukar och tjock tejp.

Det ordnar sig... jag vet ju det. På någe sätt så gör det ju det... jag måste ju fixa mycket praktiskt själv nu... ta beslut och avgöra... vad behöver göras... hur ska jag göra... osv osv. Å det är ju då... och just nu... som jag ändå saknar hans trygga försäkring att det ordnar sig... och helst skulle ha varit hemma och fixat det.

Men det måste ju gå ändå...

..........

Jonas med sin lilla familj var hit tidigare ikväll... långt innan balkongdörreländet... och det blev en trevlig och rolig stund. Middag o lite julklappar (till barnbarnet David från oss..), surr och skratt om allt möjligt... och bara... tillsammans. Det kändes så himla bra... och jag vet att Carolina tyckte precis som jag.

Nu ska jag snart blåsa ut ljusen... släcka ner Il Divo... och försöka sova. Pontus P har redan somnat...

Vit väg...


... att plumsa i!

Här har vi nästan snöat in...



Summa summarum...

... av julafton, juldagen, och annandagen.

Vad ska jag skriva, frågar jag mig själv, där jag sitter i sängen nu med min kaffekopp och tända ljus. Ska jag, som vissa vill, skriva att oj, vad vi fixade det här bra, tack vare livgivande input som gjorde att vi kunde få visa, känna, och berätta att det var svårt... också. Eller ska jag skriva om hur det egentligen var.... att visst fixade vi det här bra... alldeles själva... men att det var svårt att göra det, när vi samtidigt, och hela tiden, var tvungen att dölja och försöka stoppa undan det svåra.

Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska skriva... ensamhet kanske? För vi har ju faktiskt varit bara vi de här dagarna... Carolina och jag.

Näsch, jag sitter här och funderar på om jag ska radera bort alltihopa av det nyss skrivna... det blir ju inte bättre av det, tänker jag. Men samtidigt... och ärligt... det är ju så här det har varit... och det är ju så här det är. För det mesta nu...

Men så kommer den där... "nu-du-morsan-är-det-slut-på-fattigdomen-känslan" över mig! Det där tänket, och den där strofen, med vilken min morfar samtidigt brukade slå plånboken i handflatan... för nu hade han varit och tippat... och med de orden: "nu du morsan, är det slut på fattigdomen" visa mormor att nu stundade nya härliga tider... för nu skulle de vinna storkovan! (Nu vann de ju aldrig några pengar... men hans dröm om bättre tider... den var orubblig... varje vecka! Mormor drömde nog samma dröm... men hon var lite mer jordnära!)

Så... nu är det slut på fattigdomen här... upp och hoppa, lilla loppa! För idag blir det lite roligt.. idag ska vi städa lite... för ikväll kommer Jonas hit med sin lilla familj. Då ska vi ha lite julmys... och det ser både jag och Carolina fram emot... mycket!!

Learning by doing...

(Egentligen så hade jag också... längst där inne i hjärtat... velat skriva om det jag sparar där... det som finns där varje gång som hjärtat slår... han. Evigt han. Men det går inte... fattigdomen-tänket MÅSTE få gå först nu! Men min älskade lillgubbe... bilderna som jag tog, och ser på... kramen jag minns.. pussen... Nämen, nu var jag där igen... bort med det tänket nu!!!! Upp och hoppa, lilla loppa....!)

lördag 26 december 2009

Den vackraste stunden...
















... tillsammans med lilla gubben på julafton.
Sedan Carolinas och mitt lilla julbord hemma...
Juldagen igår var inte så mycket att orda om...
bara vi med mycket mys, och godis.












fredag 25 december 2009

Julklappar...

... är ordet. "Julklappar!"... är ordet vi säger högt, varje gång någon av oss ramlar in i tänket på det svåraste plågsamma och verkliga... hur vi kunde bli lämnade så ensamma på självaste julafton. Å vi fick säga det ofta till varandra igår...

Men vi gjorde den bästa julafton vi kunde iallafall! På två... med en liten stund på tre.

På julaftonsmorgon var jag tidigt uppe, och fixade julfika. Varm choklad, med macka och liten godisbit var beställd. Sedan tände jag julgranen, och ljus på bordet.
"God Jul, gumman... nu är det dags att kliva upp... jag har gjort fika i rummet..." väckte jag Carolina med.
Vi satt där och mysade på en bra stund... med julfika, adventskalendern på tv, och varandra. "Julklappar!"

Sedan blev det lite rushigt... vi skulle ju åka till SE med 10.25-bussen. Å vi ville ju vara lite julklädda då vi kom dit... "julklappar!"
Promenaden ner till stan gick fort... och arm i arm, med paket och likör till SE, så fick vi hjälpa varandra att försöka hålla balansen.. gå fort, både för att hålla värmen, och för att hinna med bussen. "Julklappar!"

När vi kom dit så satt SE i en fåtölj ute i köket/dagrummet. Julklädd, i skjorta och slips, så såg han så stolt ut. Stolt, och snygg...
Han sa inte så mycket när vi kom... glad som vanligt, men inte speciellt förvånad. Det var precis som om han bara registrerade att vi fanns där helt plötsligt... och att han kände igen oss på något sätt.
Vi gick in på hans rum... "men inte har jag nåt rum här" sa han, när jag frågade om vi inte skulle gå in på hans rum, och öppna lite julklappar.
Å det var roligt att se.... hur han liksom tuffade till sig i den nya tröjan som vi köpt till honom... och hur glad han blev över godiset... och självklart var vi ju tvungen att provsmaka... alla tre. Där inne på hans rum...
Vi skämtade och skrattade på tillsammans en bra stund... och jag fick både puss och kram av honom. Carolina en varm kram... och lite mer åt bushållet. (Bilder ska jag lägga ut sedan idag...!)

Sedan gick vi ut till de andra. Å SE:s kompisar var alla så fina och uppklädda... med herrarna i skjorta och slips. Vi satt en bra stund tillsammans med de andra... och försökte bara hitta roliga saker att prata om... här och nu. Så är det ju nu... här och nu.
Vita dukar hade man lagt ut... och tillsammans med personalen, så hjälpte vi till lite med att duka fram porslin, och mat...

Så satt vi där, vid det runda bordet, tillsammans med de andra och åt.... och det var svårt. Jo, jag skriver svårt... för det var med den obarmhärtigaste insikten jag svalde ner den lite torra julskinkan, och såg på de andra runt bordet... det var här, på ett demensboende, som vi satt... jag och min lilla familj. Sven-Erik, Carolina, och jag. Å jag fick hjälpa SE att hämta mat...

Sedan måste vi gå.... för att hinna med sista bussen hem. Som vanligt så sa jag till SE, att han kunde ju stanna kvar där med de andra, och "vara värd" nu ett tag... så skulle jag bara åka iväg och uträtta några ärenden... och så skulle jag komma tillbaka sen.
"Jaha..." sa han, och skrattade bara.

På bussen hem pratade vi om stunden nyss... plockade bara fram "russinen ur kakan" från det vi nyss upplevt. Allt för att hålla borta den sorgligaste och tunga insikten... att lämna VÅR Sven-Erik där! Han kunde inte följa med hem... inte ens på julafton.
Sedan insikten... att åka från ett svårt, till ett annat svårt... att veta vad vi åkte hem till. Hon och jag, ensamma på julafton... "julklappar!"

Men... vi gjorde det bästa vi kunde!

När Kalle Anka började, så hade vi dukat gofika i rummet, tänt juleljusen, och bänkat oss bredvid varandra i rumssoffan... o där satt vi, hårt fokuserade på Kalle och fika. Göra mys... och ändå hitta både julstämning och tacksamhet. Under julgranen så låg det lite paket... och vi hade ju varandra... kunde man begära mer? Ja, om jag skriver, att hade det funnits en fe med ett magiskt spö, så hade vi inte suttit så här den här julen... ensamma. "Julklappar!"

"Julklappar!" Hela tiden nästan. Vi fick hela tiden anstränga oss... tvinga oss... till att prata om annat. Påminna varandra. Sen är det ju också så... att just julafton är den högtid man alltid förknippar med orden familj och tillsammans. O alla vet hur man får kämpa för att hålla just dessa ord borta från sitt innersta om man är just det... ensamma.

Middag. Vår julmiddag... min och Carolinas. Ja, men det blev bra... men det kändes tomt och konstigt. Duka för två... när man i många år dukat för upp till 15 personer ibland. Å det gick fort för att vara en julmiddag... men det var inte så lätt heller. Sitta två stycken mitt emot varandra... försöka hitta på och prata om roligt... o inga andra att utbyta tankar och surr med... det var tufft. "Julklappar!"
Men vi hade både prinskorv och julskinka... mimosasallad och lax... julmust, leverpastej, och medvurst. Mycket gott... och så kramade vi om varandra när vi hade ätit färdigt, och tyckte att vi var ganska bra ändå. "Ganska bäst..." sa vi.

Carolina diskade... och jag stökade bort. "Julklappar!"

Sedan kom tomten... i skenet av tända ljus, och med julmusik i vardagsrummet, så satte vi oss där, och Carolina fick vara tomte, och dela ut de paket som låg under granen.
Å vi hade en rolig liten stund... å mest glad blev Carolina för den plattång som hon fick av lilla syskonbarnet David (å storebror Jonas, med flickvännen Sandra).

Å sedan blev det teve för resten av kvällen. Med Clementiner, godis, och ännu mer fika... "Julklappar!"

Julafton... äntligen över! Så tänkte jag när jag gick och la mig... och kände mig samtidigt så så stolt över oss... och mest över henne... att vi fixat det! "Julklappar! Julklappar!"

..........

Nu är juldagen här... jag ska strax gå på lill-Coop och köpa "surisar" till Carolina, och mer bröd. Sen gissar jag att det blir mycket teve- och godismys här resten av dagen. Å julmiddag till middag...

onsdag 23 december 2009

En julönskan...


... har jag just nu, och den önskar jag för alla Er som läser här.

Må varje skyddsängel som går bakom er, och som kanske tycks
ta siesta i era liv emellanåt, gå än mer tryggt bakom er, och
ta er i handen vid varje vägskäl, och leda er rätt.

Må ängeln också skydda er med både höger- och vänstervinge när det
blir svårt i era liv... och fram för allt, må ängeln visa er det ni
kanske inte visste, där ni gått bakom, och skyddat någon bredvid er,
att ni också är just det... en skyddsängel för någon.
För mig är ni det alla...

En riktigt riktigt God Jul önskar jag också till alla och envar...

Dan före dopparedan...

... och det har varit en bra dag.

Mest så bär jag minnet av när jag kom gående där i korridoren på Tomtebo... såg SE som stod därborta i köket/dagrummet tillsammans med kompisen B. Där borta stod min mest älskade i världen, och precis som så många miljoner gånger förut, så gick mina steg mot honom... och hur lätt jag just då ville lura mig själv att han, lika många miljoner gånger, stod där och väntade på just mig.

Han såg när jag kom gående... och följde mig hela tiden med blicken. När jag kom fram så höjde han på ögonbrynen, och sa:
"Å vad gör du här då?" Lite förvånad sådär...
"Ja, men vi ska ju fara ut på lite äventyr... är du färdig?" både svarade och frågade jag.
"Jajamensan... här ser du en som alltid är färdig" svarade han glatt.

Jag hämtade jackan, och vi gick ner till bilen.

Sedan åkte vi till köpcentrat Strömpilen. Min bror, som var chaufför och äventyrsföljeslagare, skämtade och pratade på med lite tuffgrabb-stuk, och jag märkte att SE hakade på, och tyckte det var roligt. Han skrattade åt mycket...
Å vi var tidigt ute... bara för att SE inte skulle bli så stressad av allt julköpsfolk. Men det hade nog inte spelat någon roll... det var rätt mycket folk ändå.

Vi gick in på Systembolaget. Där skulle vi köpa en likör som SE:s syster hade ombesörjt, för att SE skulle få bjuda sina Tomtebokompisar på lite festligt. Jag hade tänkt att vi skulle kunna välja lite i lugn och ro... och att SE kanske skulle få någon "reva i molnet" om de likörer han en gång gillat, men jag förstod ju rätt snart... när jag såg folket... det här blir nog lite för tufft för SE. Att koncentrera sig på olika likörsorter när det var så mycket folk omkring honom... det var ju bara dömt att misslyckas. Å jag såg ju... han var hela tiden mer intresserad av folket runt omkring honom. Å jag hörde honom säga... "Vad det är mycket folk här!" flera flera gånger.
Jag fick "hjälpa" honom att välja... och han tyckte nog att det var skönt att komma ut därifrån!

Sedan gick vi... SE, Fredrik, och jag in på Kicks. Där köpte vi en liten... ja, just det, det kan jag ju inte skriva nu. Utifall att... Men när vi stod där och skulle välja... och jag frågade honom vad han tyckte om en annan sort av samma sak.. så tog han och sprutade hela insidan av sin hand med nämda sort... alldeles fullt i handen fick han... och så sträckte han ut handen mot mig så att jag skulle lukta i den. Lilla gubben min...
(Å sådant här är viktigt att skriva ner för min egen skull... bara för att det är så svårt, och speciellt när man har honom bredvid sig, att se, och förstå, att han är så sjuk som han faktiskt är...!)

Men sedan blev det fika... och det gillade SE. Mycket! Å jag vet ju att han har blivit ganska "glad i mat" nu... så både macka och bakelse åkte ner. Å där satt vi, på det nästan folktomma fiket, (tack och lov!) och fikade, skrattade, och surrade på. Det blev en underbar stund.. och min bror och SE "höll ihop" mot mig... och retades med mig om både det ena och det andra. Å jag såg ju att SE njöt... både av roligt och gott. Tack Fredrik, det här gjorde du verkligen bra... o det vet jag att SE tycker också! Tack snälla...

Sedan åkte vi hem. Å jag märkte att det var en nöjd, men trött SE, som fick sätta sig vid dukat bord "hemma" på Tomtebo.

Å när jag gick... så sa jag att han kunde ju stanna där, så skulle han bli bjuden på lunch. Å att jag bara skulle iväg och uträtta några ärenden, så skulle jag komma tillbaka sen. Han hade en ihoprullad tidning i handen... och med den slog han mig lätt på armen. Skämtsamt och kärleksfullt, tänkte jag. Han log mot mig, och sa...
"Ja, men då gör jag det...!"
Sen vände han sig mot bordet... och jag var borta.

Jag gick tillbaka samma väg som jag kommit... med lite tyngre steg. Men också glad och tacksam över den stund jag fått tillsammans med min mest älskade i världen.


Imorgon åker vi dit tidigt... och vi kommer att äta en julmiddagsbrunch, eller vad de nu kallar det, med honom och de andra på Tomtebo. Det blir roligt... och sen så har vi med oss lite paket till honom. "Så det blir ju jul med pappa ändå..." sa Carolina.

..........

Sedan så skjutsade Fredrik mig och Carolina på Willys, så att vi fick handla lite julmat. (Tack igen Fredrik, för man får som lite mer för pengarna om man kan åka på Willys...) Å sedan har det varit lite mer julklappsinköp... både till Carolina och SE på eftermiddagen.

Jonas, morfar, och lillebror Fredrik har varit förbi med lite julklappar. Tack snälla...

Å nu sitter vi och ser på "uppesittarkväll" med Lotta. En bra dan före dopparedan-dag... där lite twist-godis är alldeles perfekt att avsluta kvällen med!

Lite kaffe nu...


... SE o Fredrik var fikasugna!

Vi hälsar på tomten...



tisdag 22 december 2009

I morgon...



... förmiddag åker jag ut till SE. Vi ska åka och köpa en julklapp till Carolina från pappa... och gå och fika. Lillebror F skjutsar, och följer med.

Det blir en stor dag imorgon...

..........

Idag har jag träffat min "vän" kontaktpersonen. Carolinagumman var hemma, och hade skurat golven tills jag kom hem... tack snälla snälla hjärtat mitt!!

Den kryper allt närmare...

... självaste julafton. Å som vanligt så sitter jag här i sängen, med kaffe kvar i koppen, och Pontus P som ligger och snarkar. Carolina sover.... och jag tänker på henne.

Hon vill fira jul med sin pappa. Kanske inte så lång stund, men julen är en familjehögtid... och alldeles självklart så vill hon ju vara där en stund med honom också... låtsas lite grann... känna hans närhet lite sådär som i en annan tid.
Självklart, säger en del. Förstår att det spelar roll för henne...
Varför då, säger andra. Förstår inte att det spelar roll för henne...
Å det spelar väl ingen roll för hans del... han har ju ingen som helst aning om att det är jul... att hon är där... att vi är där... att han är pappa... att han är en del av en familj. Att han i sin sjukdom inte skulle bry sig det minsta om vi kom dit, eller inte. Säger en del...
Hur kan någon säga det, undrar jag? Vem vet hur han känner och tänker... egentligen?
Kanske skulle han få en reva där i sitt moln... och helt plötsligt bara undra vart vi tagit vägen på självaste julafton?
Logiskt så vet både Carolina och jag.... han minns inte. Logiskt så vet vi att hans små revor i molnet sluts lika fort också. Men känslomässigt... rädslan för de där revorna i hans moln är större än vilken logik som helst. Att han ska sakna oss... på självaste julafton.

Å därför är det viktigt för en dotter att veta att hon varit där hos honom... på självaste julafton.

Sedan. när man åker därifrån... lämnar honom... på självaste julafton... för att försöka hitta lite ny julstämning, så får man helt enkelt lov att ta på sig masken. För man kan inte åka därifrån och låta gråten och sorgen ta överhanden... det skulle ju bara inte gå då. Man kan ju inte åka hem till sin egen lilla jul med bilden på näthinnan över den älskade som man varit tvungen att lämna... det skulle ju bara inte gå då. O det skulle absolut inte gå på julafton...

Å därför är det viktigt för en dotter att veta att hon får hjälp med den där masken... på självaste julafton.

Det kommer att bli svårt i år... för i år måste jag ensam hjälpa henne fixa masken. Efter att vi varit hos SE, så ska vi åka hem hit, till vår lilla lägenhet... hon och jag... till vårt nya lilla hem... och fira jul. Det går... självklart gör det det... och som jag skrivit förut... det ska bli den bästa julen... men då jag vet hur mycket sorg och saknad vi båda känner, så...


Gud. Käre godaste Gud... just nu har jag en stor stor bön till dig... hjälp mig att göra det här till den bästa julen för oss. Hjälp mig att sätta på mamma-masken bra... och att vi kan få det så juligt och mysigt som vi båda behöver... och att Carolina får en fin jul... ändå. Tack... jag litar på dig.

Det här är mina tankar... och viktigt för mig att skriva ner.

måndag 21 december 2009

Det blev en promenad...



... i gamla välkända kvarter. Precis när det började skymma lite.... och utan Pontus P. Påpälsade, och med snöknaster under fötterna, så gjorde jag en titta-i-fönster-utflykt för mig och Carolina. Gick förbi vårt gamla hus... gick förbi våra tidigare grannars hus... gick förbi hus där gamla grannar flyttat ut... och nya okända flyttat in. Gick vidare till nästa gata...

Men det som var tanken... att se hur fint de "julat till det" i fönstren... och/eller att se hur de "julat till det" ute , eller inte gjort det, det gjorde vi nog vid varje evigast hus.
Å det är ju då... om man bara tittar lite... och känner efter lite... som man kan hitta den där magiska känslan... julkänslan. Eller rättare sagt... lyckan över vi två. Ändå...

Sen gick vi in på OK och köpte halstabletter till Carolina... och lite julmust. Hemma igen så tände vi ljus... och fikade på julmust, kaffe, och kanelklockor. Samtidigt gick vi igenom posten som kommit, med fina julkort och litet paket från farmor. Lite julaftonskänsla blev det nästan...

..........

I övrigt så har det inte hänt så mycket idag. Småstädat och småpyntat lite bara... och ätit soppa till middag. O spelat julmusik...

Så därför...


... har jag bestämt att vi ska göra någe kuligt idag. För med snön som vräker ner nu, så kan man hitta julstämning överallt...

Måndagsmorgon...



... den 21 december.

Varje mamma vet att hon är som starkast när
barnen behöver en...
... och jag är starkast.

Inatt hörde jag hennes gråt.

När jag gick in så vaknade hon.

"Men mamma, jag gråter inte... det var nog bara nåt jag drömde" sa hon.

Jag torkade bort gråtet...och satt kvar en stund.

"Det var nåt med pappa... o nu längtar jag efter honom" sa hon sen. Som det barn hon behövde få vara just då.

Vi pratade om pappa. Om pappa på jul... om hur viktigt det var att sätta upp allt julljus ute... om paket han fick hjälpa henne att slå in... om all choklad som han fick från sitt jobb... och...ja, nu minns jag inte allt hon sa. Men hon behövde få minnas det...

Å idag ska jag vara ännu starkare än starkast...



söndag 20 december 2009

Mest hela dagen idag...

... så har vi pratat om hur mysigt vi ska ha det på julafton.
Allt medan vi har städat lite här och där... spelat julmusik... fikat emellanåt... och bara varit.

Men så mitt i det jag höll på att koka pastasåsen, och jag stod och njöt av Il Divo som sjöng så vackert, så blev jag lite sur i luvan. Lite sådär med leendet i mungipan...
"Mamma, nu är det då inte "loa som sitter på toa" ropade Carolina från sitt rum. Å skrattade gott år det skämt som jag hört x antal gånger nu...

(Il Divo sjöng "O holy night". Loa Falkman brukar sjunga den svenska versionen på min andra julcd!)

"Jättekul, var bara tyst på dig... jag kommer aldrig att kunna höra den här låten nåt mer... inte med nån.. utan att tänka på ditt och Jonas dumma skämt... "loa som sitter på toa" Å förresten så tycker jag att Loa Falkman gör O helga natt precis lika bra som Il Divo... !"

"Ja, men dom behöver då inte ta i för kung och fosterland för att få fram en ton..." fortsatte hon skämta på. Och skrattade gott åt sitt eget fyndiga svar...

"Äsch, nu ids jag inte höra nå mer på dig... o maten är snart klar." Å så satte jag på fläkten ett snäpp till...

Fast jag log, och kände värmen inom mig. Att höra henne skoja, nästan oavsett vad, är den största julklappen att få nu...

..........

Men nu är det en mycket mycket trött Elisabeth som ska isäng... att städa och mysa tar rätt mycket energi. Å imorgon är en ny dag...

Idag ska vi julstäda...

... o igår var det min födelsedag. Jag sitter, som vanligt, i sängen med tända ljus och kaffekoppen. Carolina sover fortfarande, och Pontus P har brett ut sig som en liten padda på täcket, och snarkar för fullt. Det är i de här stunderna jag brukar söka i mitt inre... och bestämma mig för... att det här ska också bli en bra dag.

Det var en bra födelsedag också. Jag skriver inte att den var bäst, för så kommer det inte att bli mer. Mina bästa födelsedagar... där var ju han alltid med. Sven-Erik. När försvann det, funderar jag nu? Alla de där första åren, när mina födelsedagar var så viktiga för honom... vad skulle han köpa... vad skulle han bjuda på.... vad skulle han hitta på... var någonstans i vårt liv tappade han den känslan? Jag vet inte.... jag vet bara att det rann ut i sanden alltmer. Å att Carolina i samma takt fick axla det ansvaret.
Så det blev många många morgonuppvaktningar... där Carolina och SE gjort tårta tillsammans... köpt present tillsammans... ritat eller köpt blommor tillsammans.

Inte så att jag tycker att mina födelsedagar är så mycket att orda om... egentligen. Men jag blev bortskämd där... och det spelade väl ingen som helst roll hur en enda av dessa födelsedagar såg ut i övrigt... så länge jag hade fått ha SE och Carolina bredvid mig i sängen på morgonen... öppna paket... äta tårta... skratta och tycka att varje liten ritad blomma var den vackraste. De var de bästa...

Men gårdagen var, som sagt, bra. På morgonen fick jag kaffe på säng av Carolina... med limpmackor och presenter. Ett jättefint armband och en bodylotion från HM... o jag höll nästan på att börja gråta när jag såg med vilken omsorg hon hade slagit in paketen. De var så så fina...

På eftermiddagen kom mamma och pappa, och min lillebror F med flickvännen C. Med både lite julmat och julblommor... något som saknats lite här. Dessutom kom det ett blomsterbud med en stor bukett röda vackra tulpaner från mina "brorsbarn". (Någon som skvallrat att jag älskar snittblommor, är jag rätt säker på!) Dessutom hade flickvän och lillebror med sig en god smörgåstårta, vilket de bjöd på.... så det blev verkligen en trevlig stund här med fika och folk.

En fin julgrupp, med trisslotter i, dök också upp med blomsterbud. Med gratulationer på födelsedagen, och en önskan om att jag och Carolina skulle ha det bra. Men ingen avsändare... ?

På kvällen kom sonen Jonas med sin flickvän... o de hade också med sig tårta! Men att de kom... att Jonas dök upp, trots att jag visste att han jobbat hela dagen... det var present nog. Det betydde oerhört mycket för mig... och jag såg att Carolina blev lika glad som jag. Hon gillar sin storebror rätt mycket, vet jag ju....
Så då blev det fika igen... och jag fick biobiljetter av dem i present. Så jag och Carolina kanske kan gå på bio i mellandagarna eller så...

Nä, nu blir det inget mera skriv... för nu hör jag att Carolina är uppe... och nu har jag hittat det jag behöver i mitt inre... det ska bli en bra dag det här också.

Tack snälla alla som gjorde det här till en bra bra födelsedag för mig! Det betydde så så så så mycket... för det är inte så lätt när de bästa inte längre finns kvar. Tack snälla... och framför allt, tack mina älskade barn!

fredag 18 december 2009

Bara en bild ikväll...



... en sådan där bild, som åteminstone jag blir alldeles fabelfull inför!

Ikväll, när jag genade på den upptrampade snöstigen genom den mörka parken hitanför vårt lilla Konsum , och knarret under mina fötter navigerade mig kvar på den upptrampade stigen, så mitt i... så stannade jag bara... ställde ner konsumkassen i snön... o tittade jag bort mot husen där vi bor... drog ett djupt andetag, och tänkte:
"Snart så är det jul, Elisabeth... och vi har det ganska bra ändå!"

Bara så där... precis mitt i parken. Helknäppt egentligen, i den här kylan! Men kanske var det det som min farfar brukade prata om... att man blev fabelfull. Den där oförklarliga, och nästan magiska lyckokänslan som helt plötsligt bara infann sig... när något inte kunde förklaras.
Å ännu en jul får jag, kanske inte riktigt som jag tänkt mig, men ändå. Ännu ett år som vi har klarat ganska bra, kanske inte så bra som jag trodde, men ändå.
Så jag säger som min gamla farfar sa... jag blev fabelfull. Å det var en känsla som bar rätt bra hem sen.. både mig och konsumkassen.

Sen gjorde det ju inte saken sämre att det ringde en liten södertomte på ditvägen...

..........

Carolina har fått jullov nu... och vi har fredagsmys med lite godis.

Idag har min nya kontaktperson "vän" varit här några timmar.



torsdag 17 december 2009

Det får inte ens bli...

... det jag brukar kalla "den lyckliga sorgens längtan" nu. Varken för mig eller Carolina. Då skulle korthuset rasa... så stenhårt, och medvetet fokus på att hålla undan sorgligt och svårt nu.

Å det är också därför vi bakar på nu... pyntar och pratar om hur vi ska lägga upp det på julafton... mysfikat på morgonen... vilken buss vi ska ta till pappa... när vi ska äta... vad vi ska äta... vad går det på teven... och det viktigaste... hur blir det med julklappar i år.
Å det ordnar sig... säger jag. För det gör det ju...

För i år ska bli den bästa julen ... har jag också bestämt. Oavsett vad.

Carolina o jag...


... har bakat kanelklockor ikväll. Å om man nu får skryta lite, så blev dom ganska goda...

19 grader kallt...


... men vi följer den ljusa stigen.

onsdag 16 december 2009

Sådant där..

... som man spar i hjärtat. Sådant där som blir minnen av lyckliga stunder, som man sedan tar fram och tänker på, de dagar det går lite sämre.
Så var det ikväll...

Sitta tillsammans... David, hans mamma, Carolina och jag. Skratta och mysa... gofika... tända ljus, och öppna paket. Även Carolina fick en liten söt före-jul klapp...

En gåva att få var det... och min födelsedagspresent innhöll goda hembakta kakor, som efter lite provsmakning åkte in i frysen för att sparas till Carolinas och mitt julfika på julafton.

Med sådana stunder kan man aldrig någonsin vara fattig...

Men nu...


... blev jag överraskad! Nu kom barnbarnet David, o hans mamma hit med både fika o födelsedagspresent (jag fyller år på lördag, o då är inte David i stan). Tack underbara ni...

Jag skulle ju berätta det...

... för SE när jag kom hem. Så tänkte jag, där på toaletten, efter arbetsplatsintroduktionen på af idag.
"Men jag måste berätta för SE att jag träffade henne här idag..!" tänkte jag.
Sen, i sekunden efter... "nej, just det... det går ju inte nu".
Som en berg-och-dalbane-tanke... först känna att man har någe spännande att få berätta, och nästan glad över att få göra det... och sen insikten om hur det är nu, och den vemodiga känslan.

Men jag tänkte bort det... och funderade över middagsmaten istället.

Mötet var bra... men mest var det allmän information som jag fått tidigare. Å jag har ju redan bestämt mig för att det ska bli bra det här....

tisdag 15 december 2009

Ketchupeffekt..

... är det på inläggen idag! Å inte har jag kommit i säng heller...!

Men jag har suttit och smält en del av de tankar och funderingar som kom fram under samtalet med soc idag. De arbetar ju med lösningsfokusering... framåt och vidare. Det låter luddigt... jag vet... men det fungerar för mig. Å det är ju huvudsaken...

Idag sa jag... högt:
JAG är också värd att få må bra!

Det kändes märkligt och konstigt att säga det... tänka jag... men samtidigt gav det mig en puff och en insikt om att det är faktiskt bara jag själv som kan åstadkomma det.

Det var viktigt att skriva det... och nu SKA jag i säng!!

Ikväll blir det inte..

... så mycket vettigt skriv här. Jag är alldeles för trött... efter att ha julskurat spisen, varit ut flera gånger och plumsat i snön, diskat, varit på långt möte på soc, ätit kalvsylta till middag, och nu landat i soffan... med teven som ska hålla mig vaken ett tag till.

Carolina är ännu hos kompisen Ina. Jag hoppas de har julmysigt och kul...

Å det känns... tomt. Men man måste lära sig det också...

Tillägg: Men nu börjar Lotta Engbergs Jul... så jag firar lite ihop med
henne. Än om jag fick svälja, och tänka bort när hon sa: "Att få vara
tillsammans... familjen... nära och kära... det är det viktigaste."
Å svälja hårt också...

Här leker vi...


... herre på täppan! Å Pontus P vann...

Skura spisen med Judy Garland...

... gör jag nu.
Ja, hon sjunger, och jag skurar! En fördelning som fungerar bra idag...

... för nu är det julstök, städ och mys som gäller! Det är också mycket med besök på soc, af, och kontaktpersonen den här veckan.
Allt för att skapa den bästa julen någonsin... trots att vi bara blir två. Å allt för att skapa den bästa framtiden någonsin... där vi också blir två.

Carolina är bjuden på julmiddag hemma hos klasskompisen Ina i eftermiddag... och jag ska snart ut och plumsa med herr Pontus P igen!

Å det känns bra att skura spisen igen... det är många många år sedan jag orkade göra det en jul!

Nu luktar det lite jul här...

Det snöar...


... för fullt här, o nu är julen på väg!

söndag 13 december 2009

"Elaka" kommentarer...

... får ni såna?
Jag skulle tro att de flesta som skriver blogg får det... och speciellt om man skriver om något som "någon" av outgrundlig, och märklig anledning tar åt sig. Jag tror också att de flesta får sådana kommentarer under anonymitetens skydd... för de har inte modet, som en bloggskrivare har, att stå för sina åsikter.

Vad vill sådana anonyma kommentatorer uppnå egentligen? Eller förresten, jag ska inte kalla dem för kommentatorer! För det är att upphöja deras feghet till en acceptans där deras åsikter räknas... och att jämställa dem med de kommentatorer som vågar stå för sina åsikter. Så... vad, och vilka är de egentligen? Och framför allt... vad hoppas de uppnå?

Jag får rätt ofta sådana kommentarer! Speciellt när jag skriver om vår, eller Carolinas ensamhet sorg, och saknad. Eller när jag skriver något som uppfattas som en skugga mot släkt och familj... men konstigt nog, aldrig när jag skriver tvärtom. Inte heller när jag bara skriver om ditten och datten...

Jag förstår mycket väl att syftet med dessa kommentarer är att skapa någon form av reaktion hos bloggskrivaren...
... men jag tycker (som vanligt då, och som jag gjort allt sedan jag började skriva den här bloggen) bara så synd om dessa små varelser... för det enda de åstadkommer, åtminstone hos mig, är att de skapar en intressant frågeställning... vilka psykiska förutsättningar har man inte fått när man söker utlopp för sina frustrationer på detta sätt?
Å det är nog inte den reaktionen de hoppades på! Är jag rätt säker på...

Om de dessutom visste att jag oftast bara ler åt deras kommentarer... av just ovan nämnda frågeställning... ja, då kanske de skulle inse det lönlösa i att ödsla sitt fega krut på mig. Det är liksom inte lönt... jag tycker helt enkelt bara synd om den som skrev!
För jag skulle inte vilja vara en sådan krake... som gick omkring här i världen... och med min feghet gav mig själv rätten att under anonymitetens skydd ge mig på vem jag ville med min frustration. Då skulle jag nog söka hjälp... !!

Jonas o Sandra bjuder...


... på gofika hos mormor o morfar. Å mitt i fikat så dyker mer främmande upp. Så nu är vi 9 st runt fikabordet... o jag ser att Carolina njuter. Å lite extra av storebrors närvaro... tack Gud!

Luciamorgon...


... o Carolina och jag sitter o myser. Med varm choklad, kaffe, lussebulle o pepparkaka...

lördag 12 december 2009

Helgen är verkligen...

... ett jobbigt kapitel! Det tror jag var och en som lever ensam kan hålla med om!
Å här är inget undantag... än om vi nu är två ensamma.

Vi försöker verkligen... både på var sitt håll, och tillsammans. Igår tog jag två långpromenader upp till mamma och pappa, bara för att träffa någe folk. Den första gången var de inte hemma... och Pontus P blev sur... men det var bara att traska hem igen. Men en stund senare så gick jag dit igen... och nu var de hemma.
De bjöd på smörgås och lussekatter, och vi pratade om viktigt.

Igår kväll kom pappa förbi med pizza... nygräddade med oxfile. Himlagott var det, och sen satt Carolina och jag som två jästa degar framför teven resten av kvällen. Tack snälla ni... det blev som lite fest här!

Men så helgen... eller rättare sagt, helgerna... för så här är det ju för det mesta nu. Då är det oftast bara hon och jag. Å vi försöker verkligen, det ska gudarna veta, att hitta på och göra både trevligt och mys.
Men det kan inte hjälpas... ensamhet gör ont. Mest för henne... vet jag. Å värst är det när man vet att det finns dom som inte bryr sig om att hon sitter här ensam med mig... de åker och hälsar på... de fikar hos varandra... de ringer och bryr sig om varandra... de finns där... men inte för henne.
(Å jag vet... nu är det tigermamman som skriver igen... men jag lider med henne... och förresten, det skulle jag göra med varje barn som blev lämnad så här!!)

Nu har hon duschat... gjort en ansiktsmask... tagit på sig myströjan... skivat bananer och clementiner... och ska sätta sig och se på "Sunes jul". Men hur roligt är det för en 18 åring??? Att varje evigaste helg försöka att mysa till det lite för sig själv... och/eller bara ha sin mamma att umgås med? Var är alla de som hon växte upp med? Var är alla de som borde ha funnits där?

Det kommer att ta tid att förstå... men de kanske inte vet var hon bor?
... och jag måste ha "learning by doing" för henne också!! Har jag!

Imorgon har jag bestämt att vi ska ta en promenad tillsammans upp till mamma och pappa. Vi måste, åteminstone så gott det går, träffa några andra än bara oss...

torsdag 10 december 2009

När två blir en...

... tänkte jag, när jag satt på bussen hem. En rad ur en låttext som sjöngs av Gyllene tider för många många år sedan. Då tyckte jag att låten var dålig... och just den textraden "när två blir en" betydde någonting helt annat än den betydde för mig idag.
Idag berättade orden om hon som satt ensam på en fullsatt buss... om hon som nyss varit en del av två... och nu var hon bara en. Igen då.
Det var svårt att känna det idag... och jag fick svälja mest hela tiden på bussen hem.
Å jag vet inte varför det blev så svårt att gå idag...

För det blev en underbar stund vi fick tillsammans... och han sa till och med "Tjenare" när jag kom. Inte förvånat eller så, utan lät bara glad över att se mig. (Hoppas jag ju..!)
Å han var så fin.... nyklippt, och i snygg skjorta och slips. Just när jag kom så stod han och hjälpte personalen att vika ihop lite kartonger... en uppgift som jag såg att han tog på största allvar!
Vi fick vänta en stund innan taxin/färdtjänsten skulle gå... så vi satt och pratade lite med de andra, och busade med Stjärna (hunden som är anställd där). Jag passade också på att titta igenom hans börs (den brukar vara full med allt från skedar till scheman för personalen), och "städa" ur den lite.
Längst fram, i plastfickan, så hade han nu stoppat in en bild på Carolina... och jag frågade honom vem det var. (Bara för att kolla lite... men jag kände mig ändå rätt viss om att han inte skulle säga hennes namn. Det är länge sedan jag hörde honom säga det...)
"Ja, men det är ju Carolina!" sa han då. Bara sådär självklart... och med rösten av vadduärdumsomfrågarvadvårandotterheter!!! Det visste väl han... och jag måste ju säga, att då kände jag mig lite dum! Men mest blev jag ju glad... över revan som fanns där just då... hennes namn i hans minne!

Adventsgudstjänsten blev fin... stämningsfull och vacker. Å som vanligt så sjöng jag för full hals... och SE satt tyst. (Han gillar ju inte att sjunga!)
Men han skrattade gott, och höll med prästen, som skämtade om hur gärna han ville ha snö nu... men inte så mycket att man blev tvungen ut att skotta!
Å i Adventsbönen höll jag jag SE:s hand i mina knäppta... för jag ville det.

Fikat blev också bra... gott fikabröd, och "ett bord för två"! Sen tror jag att SE kände sig lite speciell när prästen kom och satt sig vid vårat bord en stund. Vi pratade om snön (igen då), och snöskottning... och jag berättade att som fastighetsskötare så har SE skottat många många uppfarter och entréer i sitt liv. Medvetet så undvek jag att säga tidigare fastighetsskötare... av respekt för SE... han är och gör, inte var och gjorde. Jag märkte att prästen förstod det... för han hakade på, och sa: "ja, du har mycket att skotta nu då?"
"Ja, det är fullt upp" svarade SE. Med stolthet i rösten...

I hissen på Tomtebo. Jag måste skriva ner det... för det är så länge sedan SE gjorde något spontant av kärlek. Jag måste minnas det.
Jag tittade på honom, och sa: "Åh, vad du är snygg... du är den snyggaste kille jag känner... och jag är så stolt över dig, gubben... å du är bara MIN!"
Då sträcker han ut armarna... tittar mig i ögonen... går emot mig... ler... och så tar han bara omkring mig. Kramar mig. Å säger:
"Jaså, du säger det, du!"
Jag ska minnas det alltid. Jag ska minnas det hela livet. Men svårt att skriva det nu.

När jag sen lämnade honom... så sa jag bara att han kunde ju gå och sätta sig med de andra, så skulle jag komma tillbaka sen.
Han bara vände och gick...

... å jag gick till bussen. Där två blev en.

..........

Carolina är hos klasskompisen Ina. De har pluggat hela eftermiddagen för geografiprovet imorgon... och jag ska dra ett djupt andetag, och koka mig en kopp kaffe nu.

Imorgon är en ny dag...

Å kyrkkaffe...


... vid eget bord.

Vi sjunger...



Adventsvacker kyrka



Nyklippt o i slips...


... åker vi strax till kyrkan.

Hon skrev...

... ett sms till mig nyss: "Hälsa pappa från mig!"

Det är en sak för en dotter att acceptera och bära att pappa är borta... men en helt annan sak att han samtidigt finns kvar.

Jag skickade ett sms tillbaka: "Gumman, jag ska krama pappa från dig!"

onsdag 9 december 2009

Imorgon...



... ska jag vara med min man.
Det kändes bra att säga det högt nu... och att skriva det.
Jag säger det ju inte varje dag...
... imorgon ska jag vara med min man.

Vädrets makter...

... var inte så mycket att hurra för idag heller! Än om nu regnet övergått till ett småduggande, så känns det som om mörkermolnen har bestämt sig för att parkera här! Inte kul alls....

Idag har jag också varit på överlämningsmöte, med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Jag blir ju utförsäkrad den sista december... och ska nu, i arbetsförmedlingens regi, gå ett s k arbetslivsintroduktionsprogram på tre månader. Under den tiden ska jag tillsammans med af komma fram till vad jag skulle kunna göra fortsättningsvis - och i vilken omfattning. Det känns lite skakigt... hur kommer det att bli... fixar jag det här... kommer jag att få det stöd som jag behöver... och det viktigaste... blir det här en BRA förändring, i jämförelse med de senaste åren, då det bara har varit förändringar till det sämre!? Som sagt, jag känner mig lite skakig inför det... men å andra sidan... jag har ju bestämt mig för att det SKA bli bra nu... så jag håller fast vid det tänket allt vad jag kan! Det ska bli bra det här!!
Men mötet gick bra... och det enda som kändes jobbigt var att jag fick berätta (igen då) om resan jag gjort de senaste åren... och var jag står idag. Det här med att"backa bandet" har det varit lite väl mycket av nu..... och det tar på.

Å jag försöker också ha i huvudet vad min kontakt på psyk sa: "Elisabeth, ta det lugnt nu framöver... så du inte rasar ner igen!"
Men det är mycket måsten som kommer nu... och det är inte lätt. Det tar oerhört mycket energi, märker jag... och sen så har jag ju varit borta från arbetsmarknaden i över fyra år, så det känns som att börja om igen. Fast det är ju precis det jag gör nu... hela tiden... börjar om med ny familj, nytt arbete, och ett helt nytt sätt att leva.

..........

Imorgon ska jag följa med SE och de andra till Ålidhemskyrkan för adventsgudstjänst och julfika. Det blir bra...

Nu ska jag dippa en stund på soffan, tror jag...

tisdag 8 december 2009

Visst blir somliga dagar...

... tuffare än andra, men jag skriver oftast inte så mycket om det. För när de stunderna kommer så får jag fullt sjå med att hitta på någonting som tar mig förbi det tuffa. Å sen så tycker jag det känns ännu eländigare om jag ska skriva om eländet också....

Men idag är verkligen en sådan där dag då både vädrets makter, och tråkiga måsten verkar ha bestämt sig för att riktigt tuffa till det för mig! Det är så grått och mörkt ute, och det har regnat hela förmiddagen...
Sen så ramlar det in tråkiga, och nödvändiga måsten... sådant där som att ringa till a-kassan. Sådant där som att ordna så att jag får någon ersättning från och med den 1 januari. Det är inte lätt... för det kräver all energi man har... och så kräver det en skarp hjärna i 1,5 timme. Ja, precis lika länge som jag behövde prata med två olika arbetslöshetskassor... och för vilka jag fick berätta (för 511:e gången känns det som) om den resa som jag gjort under de senaste åren.
Å det är lika svårt varje gång.... när man måste "backa bandet"! Man ramlar som tillbaka lite...

...

Om en stund ska jag gå iväg till soc. En träff med en ny kontaktperson "vän" som jag ska få. Den förra fungerade inte så bra...

Men först ska jag diska... sätta på julskivan... äta upp den andra halvan av apelsinen... och "vipsvops", som min bloggvän "Dubbelörnen" brukar uttrycka sig, så blir det ljust igen... och så ska jag försöka fundera ut hur jag ska kunna mysa till det så mycket som möjligt för mig och Carolina på jul.

"Learning by doing"!

måndag 7 december 2009

Man väntar på snön nu...



... den där vita som ska ljusa till det lite mer. Nog för att jag försöker att ljusa till det så gott det går... men diska och tvätta på en måndag kräver verkligen både ljus på spisen, och hög volym på julskivan från vardagsrummet, för att få det att funka.
Å energi tar det också... att tänka ljus hela tiden!

Så snälla snön... kom nu!

En tigermamma...

... blir jag alltmer. För henne...
Igår eftermiddag så blev det tungt för henne igen. Hon som bara föll ihop här bredvid mig i soffan och grät.
Jag önskar av hela mitt djupaste djupa hjärta att de hon grät över hade suttit här och hört henne.
Inte för att jag tror att det skulle ha gjort någon skillnad... förutom då för hennes pappa, förstås! Han skulle ha dött... Carolina gråta! Nej, det skulle han inte ha fixat... det vet ju både jag och Carolina.

Så det blev en pepp-kväll. En stor, och lång sådan. Med en tigermamma som rasade inombords...

Sen är det nog också så, och som någon klok människa skrev till mig igår, att nu, sedan jag har börjat mitt nya "learning by doing tänk" så vågar hon berätta om hur det känns... hon ser att hon inte längre behöver vara stark hela tiden... och hon vågar känna, och ta itu med, det svåra som hon bär... saknaden och sorgen över allt det hon förlorat i sitt liv. Å det är ju inte bara pappa som hon har förlorat...

Men som sagt... det blev en pepp-kväll. Å jag tror att den blev ganska bra ändå... men inom mig... inom mig... där rasar tigermamman fortfarande på!!

I det nya "learning by doing-tänket" så ger jag henne av min styrka... vi ska gå vidare ändå! Det finns nya världar därframme... nya vänner att möta... och nya människor som kan älska henne för den hon är! Som finns där när det blir svårt! Punkt.

söndag 6 december 2009

Alla sätt är bra...


... så nu gör vi lite julgodis! Som åteminstone räcker tills imorgon...

Söndagmorgon...

... och andra advent. Jag sitter som vanligt i sängen, med tända ljus o en halvt urdrucken kaffekopp. "Have yourself a merry little christmas" sjunger Nat King Cole om just nu... och Pontus P har hoppat upp i sängen, och ligger med tassarna i vädret och snarkar.

Egentligen så skulle jag fortsätta skriva om det fantastiska adventsfikat som vi blev bjudna på i torsdags... då när vi var hos SE... och julen började. Men det vill sig inte riktigt... det känns lite svårt att skriva om det nu... nu när den ensamhet som vi aldrig valde har blåst in med full styrka igen.
Kanske beror det på att Bittan åkte hem till Göteborg igår kväll... det roliga, och inte fullt så ensamma som under några dagar fyllde vårt hem är nu borta, och vi är bara Carolina och jag igen.
Kanske kan jag fortsätta att skriva på adventsfika-inlägget lite senare idag... men just nu så hittar jag inga bokstäver för detta vackraste... nu hittar jag bara bokstäver som försöker formulera ihop ord av de känslor som gör ont. Å mest när jag tänker på Carolina...

Igår kväll, när vi tog kvällspinken med Pontus P, så såg jag ju att det var något. Hon var tyst... lite smågrinig... och knorrade när Pontus inte pinkade fort nog. Jag frågade henne vad det var... men hon ville först inte säga någonting... och mumlade bara att det var rätt mycket i skolan nu. Men jag såg ju att det var någe annat... någe tyngre än så.
"Gumman, jag ser ju att det är nåt annat... å du vet ju vad vi har kommit överens om... vi måste berätta när det är nåt som inte är bra..." försökte jag igen.
Då kom det.
"Men det är bara det, mamma... jag har inga kompisar... ingen familj som förut... å jag älskar dig jättemycket, mamma.. men det är ju inte det... men idag läste jag på V:s blogg att hon varit ensam på stan.. å varför kunde hon inte ha ringt mig å frågat om jag ville komma ner och Jonas som inte kom på Gammlia.. och jag har inte ens pappa här!!"

Jag la armen omkring henne där vi gick... förstod ju... kände ju. Hennes längtan. Hennes sorg. Å hela hennes ensamhet i den stora vida världen... den som blir så erbarmerligt stor och skrämmande när man fortfarande är tonåring... och det fotfäste som hon ägt, och som bara dragits undan för en... den kände, och förstod jag ju också.

Å det är ju då en mamma, en stark och tuff mamma som jag då (!), berättar om det nya fotfästet... det där som är på väg nu... och om det vi inte ska bry oss om... om nya kompisar som ska komma... om hur vi ska fixa julen i år (det blir bara hon och jag... min bror kommer inte), och att det som sker nu... det varar inte för evigt. Det är det viktigaste för henne... hoppet för framtiden. Å det är det viktigaste för henne... att jag ger henne det hoppet!

..........

Nu har det varit lite paus här...
Carolina klev upp för en liten stund sedan... vi har adventsfikat i rummet, och pratat lite mer om framtidshopp och julafton.
Å som jag sa till henne.... en strof jag läste någonstans:
"Morgondagen börjar idag!"

Eller "Learning by doing"!

lördag 5 december 2009

Å visst blev det en pistol...


(Den bästa och trevligaste julförsäljaren på
Gammlia.... Jonas Nyström.)

... i år också! Jag blev så glad när jag såg honom... den trevlige försäljaren som jag köpte en träpistol av på förra årets julmarknad.
Å i år fick jag till och med ta ett fotografi på honom, bredvid den fina träskulptur som han gjort av en stor stock. Ett fantastiskt hantverk... av en helt fantastiskt duktig människa!

Med mig fick jag också ett fint informationsblad, och ett visitkort. Så här har Jonas presenterat sin verksamhet, Jonas Träslöjdsverksamhet:

"Jag arbetar med att skapa träskulpturer av stora stockar med stor inlevelse och fantasi. Jag brinner för det jag gör och skulle inte kunna sluta med min konst. Det är roligt att formge mina tankar i mitt skapande av träskulpturer. Det uppstår en viss andlighet i det jag gör.
Jag jobbar på heltid efter egen förmåga och arbetstid. På vintern tillverkar jag träskålar, träpistoler samt träsvärd inför julmarknaden på Gammlia. Under sommaren arbetar jag mestadels med mina skulpturer."

Så från en mycket mycket nöjd kund... till dig, Jonas... tack för att du gör så fina saker! Å tack för att jag fick köpa den allra finaste pistolen... som nu hänger på min vägg, tillsammans med den jag köpte av dig förra året.
Å jag hoppas att jag kan få köpa en pistol, eller något annat fint som du gjort, på nästa års julmarknad igen... och då... då kanske man till och med kan våga sig på att fråga om en liten försäljarkram?

Tack Jonas.... åter igen så förgyllde du våran dag!

Julmarknad på Gammlia..


... i regnet!

fredag 4 december 2009

Det vackraste....

... är svårast att ta med sig hem sen. Jo, så är det verkligen... och igår fick vi den vackraste stunden... eller rättare sagt, Carolina och SE fick den vackraste stunden. För från det vi satte oss vid det vackert dukade bordet, så var det bara hon och han. En pappa som bara ville busa med sin dotter. En pappa, som mitt i fikat vände sig till mig, pekade mot Carolina, och sa: " "Hörru, har du sett hon med småöga?"

Å så var det hela tiden... han slog henne lekfullt på benet, höll fast hennes fot med sin, småbus och skratt mest hela tiden... och så fort hon lekte med kapsylerna så förmanade han henne allvarligt att det fick hon inte göra... de var ju av metall... och hon kunde göra illa sig. Å när han tog den sista saffransbullen... delade den i två... och utan vidare gav henne den ena biten... då såg jag att Carolina fick det svårt... hon log så lyckligt... och fick svälja så hårt. När hon tittade på mig så var det lyckan jag såg... den där vackraste som vi sen pratade om på bussen hem. Den där svåra som måste följa med hem sen...

När vi kom dit så satt SE redan vid ett av de dukade borden... han tittade på mig, men vände bort huvudet igen. Han kände inte igen mig...

(.... äsch, nu blev det stressigt här. Får skriva mer sen... )

torsdag 3 december 2009

SE tog en bulle...


... delade den i två, o gav den andra biten till Carolina. Jag vet att det värmde hennes hjärta mycket...

Bästa adventsfikat...


... i stada!

Fika...



SE får hjälpa till lite...



Adventsfika...


... vid eget bord.

Visst är han snygg...



På väg till pappa...



Sovmorgon idag...

... men mysfikat med Carolina har varit detsamma, och nu även hallmakeup-målningen.
Bittan sover fortfarande, och jag sitter i soffan/tillfälliga sängen tillsammans med Pontus P.

Igår så var jag/vi på AF, och satt där länge. Sedan gick vi på stan och strosade på lite... fikade (viktigt det där med fika!), köpte middagsmat, och gick hem. På kvällen... ja, jag vill inte skriva om det nu... men det blev lessigt och tråkigt. Ett ovälkommet besök... men jag kanske skriver om det sedan.

Idag ska vi åka ut till SE på adventsmys. Både Carolina, Bittan, och jag ska ta bussen ut till Tomtebo, och julmysa lite med gubben. Det ser jag fram emot... mycket mycket. Å jag vet att Carolina och Bittan ser fram emot det också....

onsdag 2 december 2009

Har varit...


... på AF, o pratat med dem lite. Å nu är det fika på Brobergs...

En tidig morgon..

... idag också. Så är det ju varje morgon, oavsett om vi har storfrämmande, eller inte. Mysfika och hallmakeup-målning är också detsamma....
Igår var vi en sväng på stan, fikade på NK och gick i affärer. Å bara det... att gå med en vän på stan, prata om ditten och datten, skratta åt mycket, titta på kläder... ja, men det är... ja, jag skriver som jag brukar göra... det är som en tid för länge sedan.

Sedan köpte vi en julblomma till mamma och pappa, som ett litet tack, då vi blev bjudna på middag där. En mycket god älgköttgryta. Jonas kom och hämtade oss, och vi fick även träffa lille David. Carolina var inte med, då hon var hos klasskompisen Ina på pluggkväll.
Tack snälla alla för en underbar middag... med god mat, trevligt sällskap... och igen då... som en tid för länge sedan!

Carolina kom hem ganska sent... och då blev det julklappsöppning. Bittan hade köpt fina tights med matchande snygg tröja till henne i julklapp. Å en liten bodylotion och makeupsvamp fick hon också. Å jag kan ju skriva... det är en mycket mycket mycket glad Carolina som har ett par hela tights och en snygg tröja att sätta på sig idag!
Å som kronan på verket så hade Bittan köpt en polkagrisklubba till henne... å Carolina, jag tror nästan att hon hade kunnat börja gråta... hon blev bara så himlens glad. Hennes favoritgodis är ju just polkagrisar.
Så från en mamma till en annan... tack snälla snälla Bittan!

Å jag köpte ljus. Å fick ett par tights jag också...

tisdag 1 december 2009

NK måste besökas...


...för en fika. Bittan ser nöjd ut...

Jag har inte dogat...

... som jag brukar säga till Carolina , när jag har tvärsomnat i soffan... eller när hon tycker att jag ser lite depp ut. Det jag menar är att samma mamma, samma Elisabeth är kvar, och hon går ju inte av för hackor. Så är det bara... hon dör inte.
I vart fall inte så länge hon själv får bestämma...

Klockan är tidigt. Carolina och jag har nyss fikat tillsammans, och nu står hon i hallen och gör sig vacker... fast jag brukar säga till henne, att hon inte kan bli vackrare än vad hon redan är. Men ni vet hur det är... i den åldern går man gärna inte ut utan smink. (Det gör bara mammor i min ålder... typ.)

Men vi har fått storfrämmande.... min lillebrors ex från Göteborg är här. Hon kom igår, och ska vara här tills på lördag. Det är alltid roligt när hon kommer... än om man nu kanske inte är riktigt tjo och tjim hela tiden. Men bara det att det händer någe... att vi får träffa några andra än bara oss själva... det bär mycket nu.

Igår hämtade jag och pappa henne vid flyget, och sedan följde mamma och pappa med hit och fikade. Hur resten av veckan kommer att se ut vet jag inte riktigt... men på torsdag ska hon följa med mig och Carolina på Adventsmys hos SE. Det ser jag mycket fram emot...

Så från en lite trött en just nu... jag hoppas att ni därute får lite ljus och värme idag. Sådant där ljus och värme som bär... för dagen, för framtiden, och framförallt... för livet!