onsdag 30 september 2009

Är du en livlina...

... för någon? Kanske utan att ens veta om det...
Ikväll ringde en livlina till mig... min svärmor. Å jag är nog ganska säker på att hon inte har den minsta aning om hur mycket hon betyder för mig... att hon är en mycket stor, och viktig livlina i mitt liv.
Hon frågar ofta hur vi har det.... hur vi mår... hur SE mår. Å jag berättar... och kanske överdriver jag lite, åt det positiva hållet... men bara för att hon ska känna tryggheten i att veta att vi har det bra. Å speciellt att SE har det bra nu... Ofta så skrattar hon åt något jag berättar att SE sagt eller gjort... ett skratt som sen blir hennes gåva till mig.

Så frågar hon, nästan alltid det också, om vi har sockar så vi klarar oss. Å för det mesta så säger jag att vi har sockar... även SE. Men ibland... och när jag hör att hon är lite "göraslös" så brukar jag säga att det är lite tomt i sockkorgen... för jag vet ju... hon vill ha något att göra... och hon vill så gärna hjälpa till med det hon kan.

Därför säger jag att hon är en livlina för mig... med skratt, omtanke, och sockar. Utan att ens veta om det.
Men jag brukar alltid, alltid tacka för att hon ringt, säga till henne att jag tycker att det är roligt att prata med henne, och när det dimper ner sockar i brevlådan, då brukar jag ringa till henne och säga: "Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan dig... och nu slipper vi frysa om fötterna i vinter... tack snälla!"

..........

Så jag tänker... kanske är vi många gånger omedvetna om att vi faktiskt är en väldigt viktig livlina för någon... utan att veta om det? Ibland kanske med det där lilla vänliga ordet... eller den där hjälpen över gatan... eller fikabrödet på jobbet... eller kramen till kompisen... eller... ja, det kan egentligen vara precis nästan vad som helst... med det enda kriteriet att det ges från hjärtat. Något som bär någon annan vidare i sitt liv... som till exempel ett par hemstickade sockar!

..........

Idag har jag varit hos mamma nästan hela dagen.
Hon behöver det nu. Å pappa måste ju få lite andrum emellanåt...

Igår kväll kom det...

... insikten. För henne. Tårarna, och det som jag vet att hon har förpackat så hårt, och så djupt i sitt hjärta. Att pappa... hennes pappa, inte längre vet vem hon är... hans dotter.
Först:
"Mamma, jag blev lite ledsen nu..." sa hon. Jag både hörde och såg gråtet som seglat upp. Hon hade gått och lagt sig, stängt dörren till sitt rum, och jag satt fortfarande uppe i vardagsrummet och slötittade på tv:n. Nu kom hon med sin djupaste förtvivlan...
Sen:
"Mamma, jag kände pappa... du vet, sådär som han alltid luktade... rakvatten och olja ... och skäggstubben... det var MIN pappa... MIN pappa... o varför skulle just han få den här skitsjukdomen... varför kunde det inte ha drabbat nån annan.... min snällaste pappa... och det.... (och här hörde jag knappt vad hon sa, där hon satt bredvid mig i rumssoffan).... jag vill att han ska vara här nu... som han var... o mamma, HAN VET JU INTE ENS ATT JAG FINNS LÄNGRE!!!"
Å sen bara grät hon.... hejdlöst hejdlöst.

Det blev så tufft för henne. Jag tog henne i famn, och lät henne gråta. Hon behövde det. Lät henne prata mitt i gråtet... lät henne vara både arg och ledsen. Å just då kunde jag bara säga: "Det är okay, gumman... gråt du... gråt så mycket du vill... o du får längta och sakna hur mycket du vill... gråt du.

Sen satt vi länge och pratade... om pappa. Hur han var... om hur de hade haft det tillsammans när hon var liten... om hur mycket vi visste att han älskade henne... och alla tokiga, och otokiga sätt som han hade visat det på.
Jag sa...
"Gumman, du vet, jag har sagt det förut... att bara för att hjärnan slutar att fungera... bara för att pappa har fått en sjukdom som gör att han inte kan visa dig samma kärlek nu... bara för att han har fått en sjukdom som gör att han inte känner igen dig längre... så betyder det ju inte att han INTE skulle älska dig längre!
Kärleken bor ju i hjärtat... inte i hjärnan... och det, det kan du vara alldeles väldigt övertygad och förvissad om... där bor den fortfarande!!"

(Vi sa mycket mer också... men det här var det jag skrev ner sen... för att jag skulle komma ihåg. För det var viktigt... en viktig och lessig stund för henne. En insikt som behövde få komma ut... och som behövde få gråtas över!)

..........

Jag skulle egentligen skriva om mitt besök hos samtalskontakten på psyk igår.. och om besöket hos mamma. Eller om det roliga lilla besöket av min lillebror F med flickvän, som kom hit med en påse nybakade bullar.Men kanske skriver jag mer om det sen...
Dagen idag har jag... och solen lyser idag också! Kanske åker jag upp till mamma idag också... jag vet inte. Vi får se...

tisdag 29 september 2009

"Min pappa är dement"...

är ett radioprogram som jag har fått tips om. Tre söner... den yngsta 15 år, berättar om hur det är att leva med en förälder som är dement.

2 000 barn till en dement förälder.... 2 000 barn som måste se sin mamma, eller pappa försvinna allt mer... sakta och fasansfullt. 2 000 barn... som helt plötsligt måste bli vuxen, och bli förälder till sin förälder. Bara en sådan sak... som de berättar om i programmet... de måste visa, och hjälpa pappa att duka bordet. Hur ska ett barn bära sådant...?
Till de här pojkarna skickar jag i tanken en varm och stor kram... för deras mod att våga/vilja berätta, och för deras styrka att orka! Ni är alla beundransvärda....! En kram går självklart också till mamman och pappan...

Å barn... när slutar man vara det? Jag är snart 50... och jag är ännu någons barn.

Här är länken till radioprogrammet:
http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id=16354&uri=http://www.ur.se/id/153100&cmd=viewdetails

(Men Carolina vill inte lyssna.... det ligger för nära. Jag kan förstå det...!)

..........

Idag ska jag träffa min samtalskontakt...
Sedan upp till mamma...
Solen skiner...

måndag 28 september 2009

Hej Gubben...

... tänkte att jag skulle skriva några rader till dig.

Du vet, det är svårt nu. Med så mycket som måste
orkas och vara stark för. Kanske undrar du ibland
varför jag inte finns där bredvid dig nu, så där som
vanligt, så där som jag alltid funnits. Åteminstone de
senaste 24 åren....

Kanske undrar du vart frun din är ibland... eller hur
Carolina ska klara sig utan dig. Eller vem som ska gå
ut med Pontus P, nu när inte du gör det...

Men innerst inne så tror jag ändå att du vet... att
jag finns där. Hos dig.
Innerst inne så är jag säker på att du litar till att
någon av oss tar hand om Pontus P nu.
Innerst inne så är jag övertygad om att du vet
att Carolina kommer att klara sig... du vet att
den kärlek som du har gett henne kommer att
bära henne både nu, när det går som tyngst, och
sen också för framtiden.

Å så säker måste jag ju vara gubben... för annars
så skulle jag ju inte orka alls.

Hej då från gumman din... vi hörs snart igen!

Elisabeth

Ps. Carolina hälsar...

..........

Brevet som aldrig blir sänt. Men det var viktigaste raderna... som egentligen skulle ha blivit mer. Sådana där rader som man måste skriva för att ha något att hålla fast vid...
Men efter ännu en dag hos mamma, och allt annat, så är jag ganska trött nu.
Det får bli mer skriv en annan dag....

söndag 27 september 2009

Jag kan ju inte...

... säga "Ja, hej, det är Elisabeth... din fru!"
Det skulle ju han veta ändå, så fort han hör min röst i telefonen. Nu vet han inte längre det... han vet bara att det är en Elisabeth som ringer.
Jag är också rädd för att orden "din fru" väcker minnen och frågor hos honom.

Idag, alldeles för en stund sedan, så ringde jag till honom.
"Ja hej, hör du vem det är?" frågade jag. (Ville som bara kolla lite...)
"Ja, men klart jag hör det" svarade han, skrattande och låtsades veta alldeles säkert. Men jag hörde ju.... han visste inte alls.
"Jaha, vem är det då?" frågade jag. Med gladanrösten...
"Jaa... det är... ja, men.... ja du vet.... ja sådär..." svarade han. Å skrattade åt det också...
"Ja, men du är inte riktigt säker va?" fortsatte jag.
"Nej, nu blev det svårt..." svarade han. Men inte bekymrat... utan bara lite osäkert. Å lika glad..
Ja, det är Elisabeth... jag tänkte att jag skulle ringa lite och höra hur du har det?"
"Jaha... jaså du" svarade han.
"Ja, jag tänkte höra vad du gör idag... i det fina höstvädret?" frågade jag.
"Ja, jag vet inte riktigt vad jag gör idag... " svarade han.

Sen pratade vi om både väder och vind en stund, och så berättade jag att mamma hade ramlat och brytit bäckenbenet, och nu låg på sjukhuset.
"Men oj oj oj.... hur hade hon då gjort" frågade han. Å då hörde jag lite oron... ångrade att jag hade sagt någe... för jag visste ju hur han alltid hade värnat om min mamma.
Ja, men du vet ju mamma... hon har ju svårt för att lyfta på fötterna... och nu missade hon hela trottoarkanten... och stöp rakt ner i backen" svarade jag. Försökte låta som om det var en liten rolig historia av klumpighet som jag berättade.
"Ja, det är synd om a ´Britt" säger han då. Bara så där... hennes namn och allt. Då hade han tråden där... tråden om henne... och det gjorde ont. Att han mindes...
"Ja, så jag har varit där och piggat upp henne lite idag" sa jag.
"Ja, det gjorde du rätt i" svarade han. Bestämt.

Sen vandrade jag fort över pratet till fika och kaffe...
"Ja, jag sitter och dricker kaffe nu... å hett är det... du vet, det är nästan så att jag får "blåsa på tung"! Säger jag.
Då börjar han skratta... och jag hör att han minns;
"Jaså du, blåsa på tung.... ja, det sa hon ju... ja, du vet!" säger han. Skrattar gott vid minnet just då...
"Ja, precis... det var ju det Carolina alltid sa när hon var liten... "blåsa på tung", håller jag med.
"Ja, inte blåsa på tungan kunde hon säga" minns han. Å jag vet inte... men jag tror det är stolthet jag hör i det minnet. Stolthet och glädje...

Plågan, den som måste stoppas undan, blir min att bära.... att han minns det. Henne... och vad hon brukade säga.

Jag håller med honom... och vandrar fort iväg från det pratet också. Men jag vill som kolla ändå... för säkerhets skull... vara säker på att han glömt. För hans skull...
"Ja, o du vet mamma är ju på sjukhuset idag... " säger jag.
"Jaså,är hon det... vad då... är det då? säger han. Hör lite oron igen...
Då vet jag... han har redan glömt det jag nyss berättat om mamma och brytet bäckenben... och tack gode Gud för det... så jag säger bara att hon har varit på sjukhuset och lämnat lite prover.
"Ja, sånt behöver man..." svarar han bara.

Vi avslutar samtalet med att jag lovar att ringa igen...

"Ja, det kan du ju göra du.... " säger han. Å när vi lägger på, så vet jag.... han har inget som helst minne av att han pratat med någon Elisabeth. En Elisabeth som är hans fru...

..........

Vi har också varit till mamma idag... pappa, Carolina och jag. Hon behöver mycket mycket pepp nu. Har tappat lite av sin livsgnista känns det som... och pappa säger i bilen: "Ja, nu måste vi försöka peppa upp morsan lite!"
Hon försöker nog... men ni vet hur det är... man ser ju... ingen matlust... lite depp och så... ja, det är tufft för henne.
Å som vi peppar... eller mest pappa då... han bjuder på fika (mat till Carolina och mig) i centralhallen... skämtar och tomtar på mest hela tiden... och mamma skrattar. Å flera gånger så ser jag hur hon stryker honom över armen... värmen som finns. Å pappa... han finns där för henne dygnet runt nästan... jag kan bara be Gud ge honom styrka!

Vi åker också förbi min morbror, som ännu inte fått åka hem...

Å nu är jag slut på.... igen då... orka är svårt.
Imorgon åker vi till mamma igen...

lördag 26 september 2009

Gammliaskogen...




... är trevlig att strosa i en vacker höstdag. Med löven som allmer skiftar färg, från sina gröna sommarkläder, till höstens dansuppvisning med röda, gula, och oranga färgskalor i en harmonisk dräkt.

I dansen så singlar de sig sakta till marken, och lägger sig som ett varmt och vackert täcke.

Där vilar de tryggt, nära varandra, och inväntar den som ska komma. Den som med sitt vita ljus ska skydda dem.... den vita flingan.
Där ligger längtan...

..........

Där gick Carolina och jag idag.

fredag 25 september 2009

Jag är glad...

... att jag har ett liv. Tacksam.
Men jag undrar vad det är som händer?
Varför kommer det bara en massa svårt nu?
Varför kommer det bara eländen?
Har jag gjort någe?

Det blev svårt idag. Igen då.
När jag kom upp till mamma så berättade hon att min morbror hade fått åka in med ambulans under natten, och att han nu låg på Hjärtcentrum. MIN Thord... MIN älskade morbror... MIN lilla stora livlina och trygghet när jag var yngre.
Jag vet ju att han inte är frisk... men ändå... därifrån till att bli akut sjuk, och vara tvungen att tas in på sjukhus... så långt har aldrig mina tankar vågat sig.

Mamma ville absolut träffa honom. Så jag lånade en rullstol, och med försiktiga rullstolsmått mätt så tog vi oss till Hjärtcentrum.
Det var så sorgligt att se. MIN stora och starka morbror... MIN tuffa och orädda morbror... min skrattande och roliga morbror... nu låg han i den stora sjukhussängen, med sladdar och slangar hittan och dittan.
"Men är lill-bettan med också?" sa han, när han fick syn på mig bakom rullstolen. Å just då... i det ögonblicket... så blev jag bara 5 år igen.
Svälj. Le. Krama om. Prata på. Mamma, morbror... och så jag.
O när vi skulle gå... så tog jag omkring honom igen... fick en go-kram fylld med värme... och så mina händer i hans händer. Å jag ska bära det minnet så länge jag lever. Det ögonblicket.. hans händer om mina.

Nu hoppas jag ju, och tror, att allt ska gå bra... att han får medicin... och att han snart är hemma igen. Men ändå... stunden blev svår att ta med sig hem sen.

Mamma... ja, hon var trött och lite virrig, men glad att hon hade fått träffa sin storebror.
Pappa... lill-tomten, satt och väntade på oss när vi kom tillbaka till Geriatriken. Han hade med sig både radio, sockar, och dagstidning till mamma. Jag såg att han var trött...

..........

Men ikväll ska jag ock Carolina ha fest har vi bestämt... snart är det "Idol" på tv:n, och så ska vi äta rabarberpaj med vaniljsås.
För det är ju så man måste göra... extra mycket... när livet verkar har bestämt sig för att bara bjuda på en massa svårt... då måste man "parta" till det lite!

Min morbrors händer...


... har alltid varit stora. Men inte idag., nu såg de små nu. Han åkte in på sjukhuset inatt. Jag o mamma o hälsar på honom nu...

torsdag 24 september 2009

Vem kom på...

... det här med mardrömmar? Att Gud skapade människan (eftersom jag nu valt att tro på det), det tycker jag var en bra uppfinning... men mardrömmarna? Vad skulle vi med dom till? Jag har svårt att förstå att dessa plågsamma och tända-lampan-rädda scenarier skulle ha någon som helst funktion att fylla...
... eftersom dom plågar mig varje evigaste natt nu.

Å lika ofta så ber jag... "Gode Gud, låt mig slippa drömma några mardrömmar inatt!"

Men han hör rätt dåligt i det avseendet... tycker jag.

..........

Igår var jag länge hos mamma. En liten nyopererad mamma, som sken upp som en sol när jag kom. En liten mamma, som så gärna ville få mig att tro hon var så pigg, och mådde så bra... o jag spelade med... men jag såg ju... tröttheten och smärtan som fanns där.
Jag känner oron.... hon har gått igenom så mycket. Hon har varit sjuk i över 20 år... hjärtförstoring, 3 hjärtklaffsbyten, stor stroke, proppar, hjärtinfarkter.... och nu även drabbad av KOL.
Å som ett eländigt "grädde på moset" så bröt hon nu bäckenbenet. Operationen har gått bra... men ikväll sa hon ändå, lite för fort, och sådär i förbigånde, att hon var lite orolig... hon har börjat blöda ur såret.
Så jag är en försiktig general.... än om jag nu säger att det ska gå bra. För det är ju klart att det ska göra det....!!

..........

Egentligen så skulle jag också skriva om det som jag var så rädd för igår.... kräkrädslan att komma dit, till det ställe, som gav mig ett av mina absolut svåraste minnen. När jag lämnade SE.
Men jag överlevde... jag gjorde som jag brukar... stoppade bort och undan allt känslomässigt svårt till den djupaste platsen inom mig. (Ett sätt som jag utvecklade, och behärskade rätt bra under SE:s sjukdomstid hemma.) Det funkade... jag bröt inte ihop hos mamma... och det funkar än. Därför vill jag heller inte skriva om det nu.
Men vägen dit.... den asfalterade vägen fram till den röda byggnaden... jag ser den hela tiden.

..........

Sen så fick jag ett välkommet besök idag. Ewa (Trollmor), kom hit.
En riktig sådan där vitamininjektion som dyker upp då man som mest behöver det.... med både blommor och annat i sin hand.
Sen åkte vi ut på lite äventyr, tittade både här och där, fikade lite, pratade lite, ögonshoppade... o det var bara så så roligt. Och välbehövligt....
Tack snälla Ewa.... du bar någon starkt idag... mig! Tack snälla för att du finns...

..........

Nu är jag trött. Verkligen trött...
Å så viskar jag lite försiktigt... liksom för att förbereda mig för det jag vet att jag måste ta itu med... mitt dåliga samvete mot SE. Att jag inte orkar åka dit mer än jag gör....
.... men jag stoppar undan det nu. Fort. Jag är ju bra på det.

onsdag 23 september 2009

Min lilla tuffa mamma...



Vi var fyra igår...

... och jag väntade bara på att den femte skulle komma in och sätta sig vid matbordet han också. Så där som förut. Hela familjen samlad... fem stycken istället för två.
Men han kom aldrig... jag visste ju det. Men känslan fanns där ändå... vi, som förut. Som det egentligen skulle ha varit...

Spagetti och köttfärssås bjöd jag Jonas och David på. Sonen och lille barnbarnet. Det var roligt att få rå om dem en stund... och lille David visade stolt upp den lilla segelbåt som han hade gjort på träslöjden. Men han hade fullt sjå att försöka förklara för en icke så träsegelbåtskunnig farmor hur en sådan ska hanteras för att gå "skitfort" när den kommer i vatten! Han gav upp efter en stund... och lovade att jag skulle få en egengjord träsak i julklapp.
"Men du får ingen båt, farmor..." sa han bestämt.
Jag kan förstå det....

..........

Idag ska jag följa med pappa och hälsa på mamma. Jag gruvar. Visst känns det roligt att få träffa mamma... men hon ligger på geriatriken/rehab. Huset där "aldrig mer" blev verklighet...
Samma hus... samma ingång... samma entré... samma hiss... bara ett annat plan. Det var hit vi kom... det var här jag lämnade honom... den där första gången... på geriatriken.
Det var här jag besökte honom i flera månader innan vi bestämt att han aldrig mer kunde komma hem. Aldrig mer.
Det var här jag lämnade honom....

(Det är till och med svårt att skriva om det nu... det gör ont. Sven-Erik... gubben... kan du inte komma hem nu... vi skiter i det här ... jag dör ju nästan här.... "vilket skitminne", tänker jag!! Å gråter och blir arg över det... jag måste bita ihop lite bättre!! Stoppa bort.)

Men mamma blir glad att få besök... och det är ju huvudsaken.

tisdag 22 september 2009

Ibland kanske man behöver...


en påminnelse. Ändå... trots allt... att:

"Väl den gyllne regeln minns
att värdera vad som finns
och inte vad som fattas"

Allt har gått bra med mamma.
Operationen.

Pappa hade fått prata lite
med henne sent igårkväll...
lite sluddrig och så... men
mamma iallafall!

Det är nog så att man har lätt att glömma bort den där regeln
när det är mycket som fattas en.... känner jag.

..........

Nu ska jag städa garderoben... och spela gamla slagdängor högt på stereon. Måste lätta upp stämningen för mig själv lite. Fokusera stenhårt på annat. Å "Vill ni se en stjärna" med Zarah Leander funkar bra då.... absoluta!!

Tack alla ni som håller tummar.
Tack för alla tankar.
Tack för alla böner.
Tack för att ni finns...

måndag 21 september 2009

Pappa har nyss varit hit...

... med en ny byrå till Carolina.
"Jo, men vi visste ju att Carolina behövde en ny byrå... o jag och mamma hade ju sett ut en... och nu bestämde vi igårkväll... så nu kommer jag med den!" Sa pappa när han ringde.
Lilla pappa. Som en liten tomte... som Carolina ska få ringa och tacka sen. Jag vet att hon kommer att bli mycket mycket glad....

Mamma. Ja, jag har pratat med henne lite på morgonen. En drogad liten mamma som får smärtstillande hela tiden nu. Som jag förstod så är det ett brott på bäckenbenet. Hon kommer troligtvis att opereras ikväll... det beror på när man får ner waran/blodvärdet som ligger alldeles för högt nu. Hon kommer att sövas, då man bedömt det som för hög risk att snitta henne för ryggmärgsbedövning.

Allt ska gå bra... har vi bestämt.
Men det är sådana här gånger jag önskar att jag hade kunnat göra som förut... krypa in i hans famn, och få bli lite försäkrad om det.

söndag 20 september 2009

Ibland skulle jag...

vilja slå livet lite på käften. Bara för att jag i min frustration inbillar mig att det kanske skulle kännas lite bättre då.
Som ikväll, igen då... mamma.
Pappa ringde för en stund sen och berättade att de var på akuten. Mamma har ramlat utanför vallokalen och slagit sig illa. Fått ta ambulansen.
Imorgon blir det operation. Två spikar i höften. Hon har ont. Fått morfin.
Ryggmärgsbedövning blir det troligtvis. De vill inte söva henne... för stor påfrestning på hjärtat.

Det är vad jag vet just nu...

Jag tycker det kunde räcka lite nu. Hör du det, livet...?

lördag 19 september 2009

Ett enda litet halmstrå...



... kanske inte ger så mycket när jag griper tag i det, men flera halmstrån... flera halmstrån tillsammans... de kan bilda en kärve av hopp. Jag tror så...

Ett brev landade hos mig...

.... eller egentligen, så var det en kommentar. Det var rader skrivna med förtvivlan och hopplöshet. Det var rader skrivna från någon med stort stort mod... att berätta om sin pappa. De var skrivna av Mikael, 25 år.

"Hejsan jag heter Mikael och är 25 år gammal, När jag var 15 år började min mamma märka saker med min pappa. Min pappa var då 55 år gammal. Mamma sa ingenting till oss barn utan levde på som vanligt och hade i tankarna att det säkert bara var inbildning från hennes sida.Nu har min pappa haft diagnosen Alzheimers i 6 år.

I efterhand har vi barn fått berättat för oss att pappa gick till jobbet i två år och inte gjorde någonting, han satte på datorn men gjorde ingenting. Ingen sa nått eller gjorde nått. Mamma visste ingenting om detta, en dag kom min pappa hem från jobbet med en stor kartong med alla hans personliga saker från sitt kontor. Det enda han sa var att det inte fanns någonting och göra på kontoret så han skulle bli vaktmästare istället. Ingen ringde till min mamma och berättade sanningen.

Idag jobbar inte min mamma längre och pappa har 104 timmar hjälp i veckan av olika människor.

Jag tror att jag går igenom den jobbigaste perioden i hela mitt liv just nu.

Jag ser min pappa falla i bitar.Och jag ser min älskade mamma tappa hoppet.

Jag ville bara tacka dig för din blogg och jag ska följa den varje dag./M"

Jag kunde knappt andas när jag läste. Satte handen mot bröstet, och kände det välbekanta gråtet som ville upp. Jag kände hans förtvivlan... hans sorg.... och hans så så så stora kärlek för sin mamma och pappa.

Sen svor jag... tyst för mig själv. För jag såg ju... läste ju.... kände igen...precis det han skrev... med vilken kränkande nonchalans man hade behandlat pappan på hans arbete. Att man beslutat att då "något var fel" på honom... då han inte längre kunde utföra sina avancerade arbetsuppgifter... då hade man bara helt sonika omplacerat honom till en lägre tjänst.... en vaktmästarsyssla. Å inte en gång... inte en endaste gång... hade man valt att ta kontakt med hans familj.

Men... tänkte jag, är det så här? Får man verkligen behandla människor hursomhelst? Jag kan mycket väl förstå att en arbetsgivare inte kopplar ihop en arbetstagares förändring med att det skulle röra sig om en demenssjukdom.... men därifrån, till att utan vidare omplacera till en lägre tjänst... inte kontakta familjen.... det kan för mig bara bli tecken på stor ansvarslöshet, och ännu mera dumhet.

Det skriver jag.... stor ansvarslöshet, och ännu mera dumhet. Jag önskar att jag hade kunnat skriva okunskap... men det vore att förfina en sådan arbetsgivare. För som arbetsgivare måste man vara mycket mycket blind om man inte ser, och tar ansvar för, när en arbetstagare inte längre klarar av att utföra sina arbetsuppgifter.... Jag vet det. Så var det också på HSB... där SE arbetade. Först när SE fick diagnosen... då fick jag reda på hur länge de hade förstått att något var fel. Arbetsordrar som inte utfördes.... lönerapporter som var fel, eller skickades in tomma.... glömskan att utföra speciella uppdrag... osv osv. I flera år hade man sett att något var "riktigt galet", som man sa. Men till skillnad från Mikaels pappa så fick SE arbeta kvar med sitt arbete som fastighetsskötare... tills bubblan sprack här hemma.

Till dig Mikael.... vill jag uppriktigt och varmt ge en stor kämparkram. För jag vet att du kämpar en riktigt riktigt svår kamp just nu. Med att se... med att försöka förstå... med att försöka bära... med att vilja fly... och kanske framför allt, saknaden efter din pappa, som den han en gång var... och sorgen över att se din mamma tappa sitt hopp.

Men jag vill också att du ska veta.... att här finns ett halmstrå som vill hjälpa dig att kämpa. Å jag är säker på att jag inte kommer att vara det enda halmstrået framöver. Tillsammans ska vi bilda en kärve av hopp. För bara det... att man vet... att man inte är ensam... och DET är du inte... det bär. Ingen kan visserligen bära någon annans sorg och saknad... men det blir mindre tungt om man får någon som går bredvid, och lyssnar. Jag kommer att gå bredvid dig.... hela tiden, om du vill.

Tack snälla Mikael, för att du berättade....

torsdag 17 september 2009

Mitt i disken imorse...


... så poppade den bara upp i huvudet på mig. En låt som jag hört många gånger förut, men som jag oftast bara gnolat med i. Inget särskilt minne förknippat med den... bara en hitlåt från en tid för ganska så länge sedan.
Men imorse vart det bara.... ja, jag vet inte... men som jag började gnola den för mig själv, där med händerna i diskbaljan, så kom det bara... gråten. Längtan... bara denna så evinnerliga outhärdliga svåra längtan... och jag svalde, svalde, svalde.
Jag vet fortfarande inte varför.... varför just den låten? Men vissa ord i texten säger ju en del...

Som tur var så ringde min lillebror F bara en stund senare, och bjöd mig med ut på en biltur, och lite gå i affärer. Det blev några trevliga timmar, åka bil, gå lite i affärer, åka till mamma och pappa och fika.
Tack snälla F... jag behövde det verkligen idag. Tack snälla...

Carolina är hos klasskompisen I ikväll igen... de skulle plugga och äta Tacos. Himla viktigt, och roligt för henne...

Jag ska se "Idol" nu, och inte lyssna på Barbi Benton...

onsdag 16 september 2009

Vissa människor...

... verkar vara så starka. Jag läser många berättelser, idel solskenshistorier, om människor som av olika anledningar har hamnat i botten av sina liv... och så... hips vips... så hittar de någon magisk tråd... hittar urstyrka i sig själva någonstans... orkar helt enkelt att ta sig upp där från botten.... börjar sitt nya liv, sitt nya tänk, flyttar till nytt, möter ny kärlek... och får idel solskenshälsningar om hur starka, målmedvetna, och duktiga de varit.

Men... tänker jag... alla de som inte riktigt hittar ända dit då? De som kanske kämpar, och kämpar, och kämpar, och kämp.... ja, så. De som kanske hittar bara lite sådär lagomt mycket som tar dem upp från botten... såpass att de inte drunknar.
Är inte de också riktiga solskenshistorier? Jag tycker nog det... de är också starka!

Jag menar... är det inte lite det som Karin Boye skriver:

"Nog finns det mål och mening i
vår färd - men det är vägen, som
är mödan värd."


..........

Dagen idag har varit - och farit. Inte så mycket att orda om... en vanlig liten Carolina och jag-dag!
Med enda skillnaden att jag bestämde mig för att att ta med herr Pontus P på en riktigt lång höstpromenad på eftermiddagen... då, när solen äntligen visade sig lite.
Man tänker bra på höstpromenader....

tisdag 15 september 2009

Idag har jag...

... varit hos min samtalskontakt på psyk igen.
Å det känns bra, tror jag. Men jag är trött
och tom i huvudet.
Sen sätter det ju igång en massa tänk också...
... sånt där som vill följa med hem sen.

Hopp... till exempel. Vad har jag för hopp
för framtiden? Vad vill jag? Hur ska jag
kunna byta hoppfocus nu...? Jag menar,
nu, här SE sitter på ett hem för dementa,
hur ska jag i det läget kunna ändra på
de hopp som vi ägde tillsammans för
framtiden... utan dåligt samvete och skuld-
känsla... och hitta ett nytt hopp... en egen
väg, ett eget hopp, mitt i.... för mig och
Carolina.
Lätt är det inte... jag måste nog leta
ett tag.

Men ett hopp kom jag på nu... ett hopp.
Jag bär hoppet att jag trots allt ska
fixa det här.... det ska jag. För ett vet
jag ju alldeles säkert... jag tappar aldrig hoppet!

Men inte ikväll... ikväll orkar jag bara bära kaffekoppen.

måndag 14 september 2009

Jag är trött ikväll...

... sådär både bra-och-dåligt-trött.

Bra trött för att jag imorse lyckades få klart det jag inte orkade igår... stryka och hänga upp sovrumsgardinerna.

Bra trött för att min vän E (lilla barnbarnets mamma) kom hit idag och drog iväg med mig ut på lite äventyr. Ja, först fick vi åka och lämna igen skorna... de gick sönder redan efter en hundpromenad. Sedan var det jackan... den där "åh-jag-har-aldrig-varit-så-lycklig-jackan... som under natten förvandlat sig till en "du-mamma-jag-tror-inte-att-den-passar-riktigt-jacka" istället. (Märkligt, tänkte jag. Från så lycklig till att inte passa... på en endaste natt... kan det vara åldern? Hon på KappAhl var övertygad om att det var så... åldern!)

Bra trött för att vi sedan åkte och tittade lite i affärer... gick och fikade... handlade lite mat... och bara fick vara... ja, lite så där som förut. Å hon är bra, min vän... hon kan surra om precis och exakt vad som helst... få en att skratta... lyssna... och verkligen vara en vän. Få en att tänka på annat en stund.... tack snälla snälla E.

Bra trött för att Carolina har klasskompisen I här... de pluggar... och äter middag... och jag vet att jag kommer att ha rätt mycket disk imorgonbitti.

Dåligt trött för att jag inte sovit någonting inatt. Visst förstår jag ju att jag måste ha sovit småstunder under natten... men mest kändes det som om mardrömmarna och springet på toaletten avlöste varandra.

Dåligt trött för att jag är det nästan jämt.. trött. Jag vet att det mesta tar energi nu... och att mitt energiförråd inte är så stort, men ändå.... det är trist när eftermiddagen och kvällen kommer och man är helt slut på.

Dåligt trött för att jag önskar att mina telefonsamtal med SE kunde lämna andra spår än de faktiskt gör.... saknad och längtan.


På andra sidan luren....

"Ja, jag ska ta och komma hem snart"
... sa han igår när jag pratade med honom på telefon.
När jag berättade om hur jag hade putsat sovrumsfönstret, och efter att jag beklagat mig med "ja, men du vet ju hur trist jag tycker sånt är!"

För en sekund, alldeles där i början av vårt samtal, och efter att en av "livlinorna" därute hade sagt: "Ja, det är Elisabeth", och räckt över luren till honom... så skulle han alltså komma hem, och hjälpa mig med det jag tyckte var så trist... hjälpa mig med det han hade gjort så många gånger förut. Putsa fönster.
"Ja, men det vore för bra... o du är ju så himla bra på sånt där... å du vet ju jag.... du brukar ju klaga på hur jag missar att torka överallt..." sa jag. Skrattade, så att han verkligen skulle höra hur glad jag blev över att han skulle komma hem... och försökte använda rätt ord så att han skulle få känna sig viktig och betydelsefull.
"Ja, du säger det, du..." sa han. Skrattade han också.
"Ja, du är bäst" , fortsatte jag.
"Nej, du är bäst", svarade han. Precis det där "du-är-bäst-jag-är-bäst-gnabbet" som vi delade förut.

Sen blev det en stund med väderochvind-prat, och allmer så hörde jag... märkte att han tappade tråden... blev frånvarande och fåordig... jag gissade att han inte längre hörde/kom ihåg att det var "Elisabeth" han pratade med, och så... poff... utan förvarning, så sa han:
"Ja, men du nu har jag inte tid o prata längre... vi hörs sen!" Klick!
Där stod jag med luren i handen... inget hej då.... ingenting.

Jag stod kvar så ett bra tag. Lite förvånad. Å med en vemodigt sorglig insikt... det är ju så här det är nu.
Så tänkte jag: Jag äger det finaste som man kan få av livet... och ändå så finns inte det som var vi kvar.

Kärlek.

Märkligt.

..........

Slutligen... liksom igår så "fortsättningsvis går kommentarer av det här slaget ad acta."

söndag 13 september 2009

Dum...

... är ett ord jag mycket mycket sällan använder i mina åsikter om andra människor. Mycket sällan! Men när jag inte hittar något annat epitet än att människan ifråga helt enkelt är dum... ja, då är det bara att inse fakta... ointelligent och dum!
För någon annan beteckning kan inte komma på fråga när man skriver en kommentar av detta slag:
"du måste ju börja jobba, det får vi andra göra också, för att klara sig, man kan inte leva på andra hur länge som helst, glöm inte att du är inte ensam som har det svårt..."

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen... jag bemöter inte anonyma kommentarer av det här slaget... och kommer således inte att göra det nu heller.
Däremot vill jag med den anonyma kommentaren visa på vilken okunskap och avundsjuka som florerar bland vissa.
Å där man med sin feghet och litenhet kan gömma sig bakom anonymitetens skydd, för att på så sätt få ge utlopp för sin egen avundsjuka. Och få slå på någon som redan ligger....

Jag tar heller inte åt mig. Det skulle aldrig falla mig in! Å det... det hoppas jag verkligen att ingen annan gör heller! Det finns många många människor i världen som har det svårt... som är sjuka och kämpar... som har blivit tilltufsade av livet... som har ont någonstans... och som behöver vila nu... låt aldrig aldrig någon säga till er att ni lever på någon annan när ni inte orkar! Aldrig!! Låt aldrig någon vara så dum emot er...!

Slutligen vill jag säga till den anonyma kommentatoren att fortsättningsvis går kommentarer av det här slaget ad acta. Och jag kommer INTE att lägga ut dem, kommentera dem, eller, vilket jag gissar är ditt yttersta syfte, att bli ledsen. Därtill är dina ord alldeles för ointelligenta... Och om du väljer, vilket jag finner föga troligt, att framträda med ditt namn så kommer jag ändå inte att bemöta denna typ av kommentarer. Men det vore ju mer hederligt av dig att göra så... men du vet nog inte heller vad det är! Inte så lätt när man är dum...!

..........

Skulle ha skrivit om mitt samtal med SE idag... men det får bli imorgon.

"Åhh, jag har aldrig varit så lycklig"

... var hennes spontana kommentar igår eftermiddag. När hon snurrade runt framför spegeln i hallen... iförd sina nya skor, och den nya grå jackan.

Ja, men å så lite sol på det.... lite ska putsa sovrumsfönstren nu .... och så mycket stoppa bort det som mal... då måste det bara bli en fin söndag idag!

Å så ska jag ringa till SE idag. Min syster har satt in pengar på telefonen så att jag kan ringa till honom...

Tack Carina.

lördag 12 september 2009

En fika på Brobergs...


.. o skoinköp till Carolina. Vi får ringa o tacka moster sen!

fredag 11 september 2009

Ett skimrande trots...

är jag ägare till. En bok med dikter skriven av Lars Björklund. En bok som jag fått en gång av min vän på Plommenad.
Han skriver i förordet:
"Mitt i allt det som kan kännas hopplöst och utan mening finns ett skimrande trots. En öppning. Livet rör sig bara i en riktning. Jag reser med."

Vishet

Vishet
är att se begränsningen
utgå från den
och överge de falska drömmarna

Mod
är att ständigt rasera
det ohållbara
och bygga nya drömmar
ur det möjliga

Styrka
är att utgå från sig själv
inse att livet aldrig
blir annorlunda
jag är jag
och marken stannar kvar
under mina fötter

Vishet
återigen
är att sammanfatta allt detta
till ett sätt att leva
begränsad
men öppen mot det obegränsade

(Lars Björklund)

Så jag kämpar på.... med ett skimrande trots. Å med denna dikt, som jag vill förmedla till alla er som kämpar på där ute, till alla er som följer och skimrar för de som kämpar, till alla er som "reser med" i livet, er vill jag önska en riktigt god helg. Å var rädda om er....

onsdag 9 september 2009

Svetsmasken...

har han på sig. Killen utanför mitt fönster nu. Killen i garaget mittemot.
Jag lurar mig själv en liten stund.... att det är SE som står där på knä.
I svart t-shirt och blå jobbarbyxor... så böjer han sig ner och gnistorna
yr omkring honom.
Jag ser nacken... lite av håret... armarna... händerna... och det... det är
ju faktiskt min SE som svetsar i garaget! Det är han! Min. Så där som
jag har sett honom i 25 år.... helt säker är jag. Helt säker!
I en liten stund så vet jag ju det... känner igen det trygga och älskade...
men så fäller han upp svetsmasken, och stunden min är borta.
Det var inte han.
Jag stängde fönstret, och svalde bort det.

..........

Jag tvättar idag. Måste göra någonting som är normalt och här.
Försöka fokusera på annat än det som är svårt och tungt... för
jag vet inte varför jag är så himlens ledsen precis idag. Ledsen,
och tom i huvudet....
Gårdagen är förbi... mötet gick bra, tror jag. Vi ska ses på tisdag
igen. Å prata mer... å jag hoppas det här ska bli bra. Men jag
känns lite osäker...

tisdag 8 september 2009

Å jag blir verkligen...

... så less på det här!
Tungt, svårt, ensamt, lessigt, trist, gråtigt,sorg, förtvivlan, samvetet, ensamt igen, ångest, sovsvårt, depp..... ja, jag kan sitta här till imorgon och skriva om det som har parkerat sig ovanför huvudet på mig!
Å jag blir verkligen verkligen bara så less på att känna så här! Trots att jag försöker att i varje vaket andetag hitta små ljusglimtar som bär upp, så är det bara så ämligt så att man vill kräkas åt hela ämligheten... ja, så är det.

Å så blir jag obstinat och arg över alltihopa.... och det är nog bra, tror jag.
Å så försöker jag att se på det med lite humor... och det är också bra, tror jag.

Men jag fattar bara inte hur jag ska komma vidare.... ensam. Eller som jag skrev på baksidan av ett kuvert igår:

"En längtan som inte vet hur den ska orkas..."

..........

Igår tog jag med mig Pontus P och mötte Carolina i Hagaparken på väg hem från skolan. En ny liten rutin, att möta henne efter skolan, och samtidigt komma ut både med sig själv och en Pontus P. Viktigt... och som vanligt så gick vi sakta hemåt, och hon fick berätta om sin dag.

Middag gröt. Inget att hurra för... men helt okay.

Vi såg "Glamour" tillsammans, och festade på banankaka.

Carolina gjorde läxor.

Å jag... ja, jag gjorde inte så mycket alls. Elände tar mycket energi också...!!

..........

Idag ska jag träffa min samtalskontakt på psyk. Känns spännande... jag hoppas mycket på det här!

Idag, eller rättare sagt i eftermiddag, så är Carolina hembjuden till klasskompisen I igen, både på middag och läxplugg. "Så du får sitta ensam ikväll, mamma... är det okay... jag vet ju hur ensam du är?" frågade hon. Oroligt.
"Men lilla gumman... du vet, hur ensam jag än är... så är det ju sånt här... att du går ut... att du är med kompisar.... att du har lite kuligt.... det är ju sånt som uppväger det trista och tråkiga... sitter jag här... och vet att du har det roligt... o så är det för alla mammor.... du vet, då känns det ändå ganska bra!" svarade jag. Övertygande. För så är det ju.... viktigast att ens barn har det bra!

måndag 7 september 2009

Vad ska jag skriva om...

... tänker jag nu. Vad?
Om ensamhet... den där som nästan inte vill orkas. Den där som skriker så tyst härinne... och den som nästan aldrig får nå hit utanför. Låter så flummigt... men jag kan inte beskriva den bättre... den här ensamheten.
Vad kände jag då? Den där januaridagen 2006... då när jag skrev: "Tusen tankar för framtiden har jag. Hur ska allting bli? Vad kommer att hända? Hur ska jag orka? Jag får som vanligt skjuta undan de svåra tankarna och låtsas som om livet är en solskenshistoria."
Så skrev jag då.... och nu skriver jag precis det som vi alla säger.... det är tur att man inte vet!

Man kan vara ensam på så många sätt, jag vet det. Ensam trots att man är två, ensam fast man har både vänner och arbetskamrater, ensam sedan man mist någon, ensam så att man till slut pratar antingen med sig själv, eller med hunden.
Jag skrev att jag vet det.... jag har gått de här stegen. Å ungefär i den ordningen...

Visst förstår jag idag varför jag kände mig så ensam.... då för mer än 10 år sen... då jag funderade om han hade träffat någon ny... då jag kände hur hans känslor alltmer försvann... åh, vad jag bråkade om det (det är tungt att minnas nu)... men känslokylan var ett av de första symptomen... och visst förstår jag idag varför arbetskamrater försvann, jag förlorade ju mitt arbete i samband med hans diagnos. Visst förstår jag också idag varför vänner försvann... hans sociala förmågor avtog ju alltmer. Visst förstår jag idag att han till slut inte ens orkade med familjen, det var jag som blev hela hans värld. Visst förstår jag det idag... men det är en vetskap som inte hjälper särskilt mycket. Inte idag.

Idag är det måndag. Jag sitter här i soffan och skriver. Försöker hitta trådar att nysta i... hitta ljuspunkter att hålla fast vid... skingra ensamheten, brukar man skriva så vackert.
Men vacker? Ensamhet är inte, och kommer aldrig någonsin att bli vacker.... den är bara förtvivlad och ödeläggande.... sorglig och villgråtig.

Idag är det måndag. Jag sitter här tillsammans med Pontus P. Carolina har gått till skolan. Tar tacksamt emot solen som behagat komma och hälsa på en sådan här dag...

Idag är det måndag. Mamma och pappa har åkt till Raja. Jag ska snart gå en längre hundpromenad med "fyrbentingen", som SE brukade kalla Pontus...

Idag är det måndag. En sån där måndag då jag hur lätt som helst skulle kunna åka och hämta hem honom igen...

Idag är det måndag...

..........

Å ändå försöker jag skriva det försiktigt.... jag har en dotter.
Jag vet att det finns de som vill att jag ska skriva om tjo och tjim... och "nu är det väl ändå dags att gå vidare-planer", men ni får nog vänta... eller läsa någon annanstans.

söndag 6 september 2009

En vacker bukett...


fick jag med mig hem igår. Av de underbara människorna som bjöd på trerättersmiddag o härligt sällskap... tack snälla ni! Idag behövdes både minnet o blommorna...

lördag 5 september 2009

Ge inte upp...



... det finns hopp. Stod det i mailet jag fick. Ord som gjorde mig glad... och som liksom beskriver lite känslan just nu.

Just nu sitter Carolina i köket och skriver en kommunikationsanalys (..vad nu det är för någe?), och jag hör henne viska sig igenom det hon ska formulera ner på datorn.

"Mamma, heter det dra alla över en kant... eller alla över en kam?" ropar hon från köket.

"Alla över en kam... har du inte hört det förut?" ropfrågar jag tillbaka.

"Jo, men jag vart lite osäker bara... " ropsvarar hon inifrån köket.

En liten, men viktig dialog. Känns det som. Använda det vardagliga i det vardagliga. Å känslan... att hon sitter där... jag sitter här... och ändå så når vi varandra. Jag vet ju... det spelar ingen roll om hon så sitter i Alaska... och jag i Smygehuk... vi kommer ändå alltid att kunna nå varandra. Hur hoppfullt är inte det... ?

..........

Igår ringde min syster. "Ja, nu har satt in 500 kronor på ditt konto.... då får du säga vad du vill... å vi kan fortsätta riva öronen av varandra sen om du vill... men nu har jag gjort det iallafall... å så kan ni köpa något gott i helgen...." sa hon. I ett och samma andetag. Som om hon övat.... antagligen så visste hon att jag skulle komma med protester. Nu gjorde jag inte det... inte alls. Jag kunde bara säga tack. Å prata en bra stund... å jag hoppas.

Igår ringde också svärmor. Gråtfärdig. Jag pratar med henne nästan varje dag nu. Å jag skulle ju verkligen ljuga stort om jag inte sa att jag är mycket mycket orolig för henne. För jag är det!! Jag hör ju att hon tacklar av allt mer.... sitter ensam på ett servicehus... saknar de sina. Igår sa hon: "Men tack och lov att du svarar.... jag har nyss ringt och pratat med dem på Sjöjungfrun och frågat om J (svärfar) var där... men det var han inte... är han kanske hos dig?" frågade hon. Jag försökte förklara... så gott det nu gick. Men hon kan inte förstå.... att svärfar är borta. Att SE är sjuk. (Idag har jag pratat med Sjöjungfrun, där SE bor, och de bekräftade att hon ringt igår... ville inte prata med SE... utan bara höra om svärfar var där.)Gud, käre gode godaste Gud.... gör något!! För henne. Jag vill att hon ska ha det bra nu.... hon behöver hopp!

Ikväll är vi bjudna, tillsammans med mamma och pappa, på grillfest hos min halvkusin och hans fru. De bor en bit utanför stan, så vi liftar med pappa. Både Carolina och jag ser fram emot det... så hoppfullt det också.

Så till den som skrev "Ge inte upp - det finns hopp" , tack snälla....

fredag 4 september 2009

Det som fastnar...

... på näthinnan tycks ha ett eget liv. Åtminstone så har det en egen vilja att besluta att sitta kvar där tills det behagar byta ut sig själv till nästa bild... tycker jag.

Som nu.... hela tiden så ser jag SE sitta där och försöka skala potatisen. Ser hur han delar potatisen med kniven... hur han försöker skära bort skalet... och så blir det ingen potatis kvar... för det följde med skalet.
Den bilden, från surströmmingsfesten, har fastnat på näthinnan. Så fort jag släpper fokus... så fort jag inte tvingar mig att tänka på annat... så fort jag slår upp ögonen.

Å när jag inte hinner mota bort tänket... så gör det ont. Nästan åt förtvivlanhållet...

Inte längre kunna skala potatis.... jag såg ju det... du kunde inte det, gubben min. Du som kunde allt.... du som var så händig och praktisk i nästan allt vad du företog dig. Du som hjälpte mig så många miljoner gånger när inte jag kunde... nu fick jag hjälpa dig. Att skala potatisen.

Inte längre... det kommer att bli alltmer av det.
Som också ska fastna på näthinnan...

..........

Nu är det fredag... och jag har fått "order" att fixa någe gott till V ikväll...
Carolinas depp gick ju över... och imorse blev hon strålande glad när hon såg eländesvädret ute! Hon älskar ju höstväder... och ju mer regn och rusk som kommer ju gladare blir hon. Jag brukar säga att hon är lite helknäpp... för mig är det rena deppvädret!

Igår gick också. Då tog jag en promenad upp till mamma och pappa.... och som vanligt så bjöd de på gott fika och en stunds komma-bort-surr.... tack snälla snälla!

Nu ska jag ta en liten promenad med en nyklippt Pontus P... i det "vackra höstvädret"!

torsdag 3 september 2009

Carolina...

... var lite depp nu på morgonen. Hon hade drömt om pappa.
Att han varit ut och köpt ett par ljusblåa converse-skor som han sen kom hem med till henne.
Hon hade varit så glad... där, i drömmen... men hade nästan börjat gråta när hon vaknade och visste... hur det egentligen är nu.
"Pappa kommer ju aldrig att komma hem mer med några skor till mig..." sa hon.

Vi kramades en lång stund.
"Å det är helt okay... du får sakna och längta hur mycket du vill... o du vet, kanske var han faktiskt och köpte skor till dig inatt... det var du och han där i din dröm... han kanske faktiskt var här hos dig inatt... o du vet, som jag har sagt förut... du kan ju aldrig förlora din pappa... o nu fick du ju se det.... han var hos dig.
(Ungefär så sa jag.... hon behövde det!)

Nu har hon gått till skolan... jag hoppas att hennes dag blir lite ljusare.
Nu ska jag ta med mig herr Pontus P på promenad upp till mamma och pappa....

onsdag 2 september 2009

"Än skvalp ä ti kaggen"...

... brukade min farfar säga. Det var hans tro och styrka, att i de mest omöjliga och hopplösa situationer så fanns det alltid en utväg, en möjlighet, ett hopp. Trots att det tog många år innan jag riktigt förstod innebörden i hans ord... "än skvalp ä ti kaggen", så var det precis det han menade... och det som bekräftade hans tro... "att än så finns det hopp".

Så... "än skvalp ä ti kaggen"! Jag håller fast vid det...

Men det har varit några tuffa dagar. Jag är ganska så helt slut på...
I förrgår så åkte jag upp på öppenvårdsmottagningen på psyk... och igår så var jag på avstämningsmöte med f-kassan.
Jag orkar faktiskt inte skriva så mycket om det... mer än att det var svårt att berätta om sig själv... berätta om hur livet sett ut.. och hur jag mår idag. Å samtidigt... när jag gick ifrån psyk så kände jag det... kaggenkänslan... det där lilla hoppet. Någon att prata med? Ska jag äntligen få någon att prata med? Det känns stort, och jag är så oerhört tacksam....
På måndag får jag veta mer exakt... men klart är att jag kommer att "få någon". En någon att prata med... en någon som finns där för att lyssna på mig. En någon som kan lotsa mig rätt... Jag har väntat länge på denna någon...

Avstämningsmötet gick bra. Tror jag...
Men jag började ju gråta... det gick bara inte att hålla tårarna borta den här gången... det gick bara inte!! För när jag skulle berätta om den insikt som drabbat mig samma morgon, den där insikten som bara rasade ner i skallen på mig just där vid köksbordet, den där sorgligaste, då brast det bara.
Jag insåg något som jag aldrig aldrig insett.... kanske så har jag nuddat vid tanken någongång, men aldrig velat eller kunnat kännas vid den förut.... men den Elisabeth som jag kämpat för att hitta tillbaka till, hon är borta nu. Hon är borta. Hon kommer inte tillbaka mer. Jag kommer helt enkelt aldrig mer att bli den jag en gång var...
En sådan insikt är svår när den kommer... så mycket annat har ju också förlorats.

Så istället finns det nu en annan Elisabeth kvar.
En som trots allt känner lite "än skvalp ä ti kaggen" just nu...

..........

Fortsatt sjukskriven till sista november.
Utförsäkras den sista december.
Det är också tufft att tänka på...
... framtiden.