tisdag 29 september 2009

"Min pappa är dement"...

är ett radioprogram som jag har fått tips om. Tre söner... den yngsta 15 år, berättar om hur det är att leva med en förälder som är dement.

2 000 barn till en dement förälder.... 2 000 barn som måste se sin mamma, eller pappa försvinna allt mer... sakta och fasansfullt. 2 000 barn... som helt plötsligt måste bli vuxen, och bli förälder till sin förälder. Bara en sådan sak... som de berättar om i programmet... de måste visa, och hjälpa pappa att duka bordet. Hur ska ett barn bära sådant...?
Till de här pojkarna skickar jag i tanken en varm och stor kram... för deras mod att våga/vilja berätta, och för deras styrka att orka! Ni är alla beundransvärda....! En kram går självklart också till mamman och pappan...

Å barn... när slutar man vara det? Jag är snart 50... och jag är ännu någons barn.

Här är länken till radioprogrammet:
http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id=16354&uri=http://www.ur.se/id/153100&cmd=viewdetails

(Men Carolina vill inte lyssna.... det ligger för nära. Jag kan förstå det...!)

..........

Idag ska jag träffa min samtalskontakt...
Sedan upp till mamma...
Solen skiner...

7 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Ibland kan det vara bra att få känna att andra har det på liknande sätt - man är inte ensam.
Kram

Ingrid sa...

Det är en klen tröst att andra har det värre, eller likadant, men ändå. Visst är det många, många som upplever det du och Carolina gör just nu. Det är inget försökt till tröst, bara ett konstaterande.

Jag tänker ofta, ofta på er!
Varma kramar! Ingrid

Nina sa...

Man är väl alltid någons barn? Och det är en hemsk sjukdom som inte borde få finnas!

Kram på sig!

Anonym sa...

Visst kan det ibland vara en tröst att läsa eller höra om andra som är i liknande situation.
Ibland hjälper det inte alls, det vet jag själv.
I föräldars ögon är man alltid barn, så är det bara.
Jag har vuxna barn, jag vet. Återigen...förlåt låter som en lärarinna eller nåt.
Men jag tror jag vet.

Anonym sa...

Även i TV4 hade man haft tema hjärnan i förra veckan tror jag att det var. Där var det ett inslag om Alzheimer.

http://www.tv4.se/1.1218884/2009/09/21/tema_hjarnan

En stor och varm kram till dig och Carolina
EwaB

Eleonora sa...

Åter igen en viktig dag i ditt liv. Du har först "samtalskvinnan" och sedan lilla mamma - och över allt lyser solen, skriver du.

Jag tycker det låter positivt. Kram

Elisabeth sa...

bOLLEBYGDSBO: Ja, om inte annat så kan man känna igen sig, kanske få lite svar, och dela vägen lite... tack också till dig, min vän för tipset om det här radioprogrammet! Kram..

iNGRID: Ja, det är kanske inte till någon större tröst, men precis som jag skriver till bollebygdsbo så tror jag att man delar vägen på ett annat sätt om man gör samma resa. Å du vet, hoppas jag, att jag tänker på dig rätt ofta också! Kram..

nINA: Ja, det är precis så... alltid någons barn. Men i vuxenvärlden så glöms det oftast bort. Demens är en av de grymmaste sjukdomar jag mött... men egentligen så tycker jag att alla sjukdomar är grymma på sitt sätt! Kram..

mARSKATTEN: Nej, du låter inte som någon lärarinna... bara som någon som jag vet är en mycket empatisk människa, som gått igenom en hel del, och därigenom har mycket vettigt att komma med. Som jag alltid lyssnar till! Kram..

aNONYM EWAB: Tack snälla för det tipset... och jag har varit in och tittat på det lite nu. En viktig länk som jag tror fler behöver/skulle vilja se...! Kram..

eLEONORA: Ja, min vän.. alla dagar är viktiga, om än inte så fulla av ork alltid. För oavsett positivt eller negativt... det tar energi också. Kram..