onsdag 31 juli 2013

Påtårsdax...

... och jag pausar lite innan jag skriver om allsång, Carolinaskriv, jobb och regn.

Nu så. Påtåren är uppdrucken, kexen med ost på är i magen, och det känns som en bra kväll. Det är viktigt att skriva om det... bra kväll... för det finns andra kvällar som inte är så bra. Men just nu känns det bra, och det är det viktiga.

Som varje tisdagkväll just nu så har vi sett "Allsång på Skansen". Vi sjunger med där vi kan, längtar efter Stockholm och gofikar... en stund av mys, helt enkelt.
Ikväll blev jag lite... ja, jag vet inte riktigt vad jag blev... men när de sjöng "Jazzgossen" så kände jag modet och brakväll-känslan dala. Det var den jag brukade sjunga för mamma när jag skulle fåna mig för att få henne att skratta.  Den sista tiden hon levde så brukade jag gå in till henne där hon låg i sängen och... ja, jag kan skriva det... och med den allra gladaste rösten och med det allra soligaste leende jag hade så sjöng jag "åsså kommer där en gosse, med en byxa som är rakknivsvass.." och spatserade på som en annan Karl-Gerhard. Hmm.. tänker jag nu.. vad hon skrattade gott då. Lill-mamma min.

Tillbaka till allsången. Sen som om det inte räckte med "Jazzgossen" så kom nästa inte-så-roligt-att-minnas-just-nu-melodi: Calle Schewens vals. Mammas och min låt. Den som vi sjöng i stämmor. Först blev jag nästan arg.. sen tänkte jag, och tog det som en hälsning från mamma. "Där sitter vi uti bersån på en bänk, och tittar på tärnor och mås". Lill-mamma min.


 Sen.. Carolinaskriv. Ja, och det här är svårt att skriva. För när jag läste hennes blogg ikväll (http://carolinaaingelsson.blogg.se/ ) så gjorde det ont. Så där på djupet och i själen, ni vet. Så där så att tigermamman inom mig skulle vilja skrika och svära åt... ja, vem då? För inte skulle det hjälpa att skrika och svära åt mina syskon; de som under alla år alltid sett sig själva och sina barn stå närmare Jonas än vad Carolina någonsin fått göra. Eller skrika och svära åt min pappa? Nej, det skulle då verkligen vara som att hälla vatten på en gås. Ja, jag skriver det.. för det är så det är. Då Jonas växte upp hos mamma och pappa, och flyttade till oss först när han var 16-17 år så har min pappa aldrig sett vare sig mig som mamma till Jonas eller Carolina som syster till Jonas. Krasst, men sant. När sen mamma gick bort, och vi valde att ta avstånd från dem så blev detta än tydligare. Mamma var den enda som försökte... och jag minns vad hon sa när Jonas flyttade till oss: "Ja, nu är det som det ska vara."
Nej, det skulle som sagt inte hjälpa... och att skylla på dem med den starkaste tigerkänslan just nu förändrar ändå ingenting. Det skulle bara vara dumt av mig, och det är inte värt det. Dessutom så har jag ingen kontakt med någon av dem idag. 
Men mamman inom mig förstår... fast än tigermamman inom mig vill skrika och svära. Åt nån.

Så. Nu vet jag hur det blir. Imorgon kommer jag att ångra hela sista stycket, Carolinaskrivet. För varför skulle jag skriva om sådant som jag har lämnat. I vanliga fall så tänker jag ju inte särskilt mycket på dem heller. Varken hur de är eller har varit. Men ikväll... ikväll måste jag bara få tillåta  tigermamman att vara lite bitter, känner jag.
Imorgon kommer jag dessutom att få trista anonyma kommentarer. Självklart gällande Carolinaskrivet.  Det får jag alltid när jag skrivit öppet om familj och släkt.
Imorgon kommer jag att stå än starkare bakom Carolina. Den modiga.

Tryck på sändknappen... nu.

måndag 29 juli 2013

Sen så skulle jag ju skriva...

... om den varmaste lyckan jag känner ikväll för att Carolina fått ha dessa bästa dagar. Tack snälla snällaste Gud. Jag ska ta med mig det när jag går och lägger mig strax...

Det känns lite trist...


… att varje ord och mening som jag skriver måste vägas på guldvåg. Om jag skriver om dagar som har varit fyllda av glädje så säger några att inte kan dom ha det så svårt som dom vill påskina. Om jag skriver om dagar som har varit fyllda av svårt så säger några att vi inte har gått vidare och att jag bara ältar. Å då de följer varje bokstav jag skriver… så känns det lite trist.
Nej, nu skriver jag inte mer om dem ikväll, känner jag. Det går inte att sitta här och radera, skriva, radera, skriva, rade… ja så. Nu skriver jag istället lite om de fina dagarna vi har haft… eller som Carolina sa för en stund sedan: ” Det här har varit de bästa dagarna på länge, mamma!”
Eller förresten, jag lägger ut en bild istället. Den får visa de "bästa dagarna"...
 
Onsdag, Carolina var ut på lunch med klasskompisen Jennelie. Roligt...
Torsdag. Jag blev hembjuden till en av våra frivilliga på RK. Underbar sommarbuffé...
Fredag. Carolina blev bjuden på bio, mat och rosor av sin kompis Cecilia.  Vilken tjej!!
Lördag. Vi tog en långpromenad ut till Ica Maxi. Härlig sommardag..
Söndag. Carolina bjuden på födelsedagsfika hos kompisen Anna. Jätteroligt hade hon haft...
Å däremellan många många fina promenader i sommarUmeå.
 
Sen är jag oerhört tacksam att de som förstår... ja, gör det.

söndag 28 juli 2013

onsdag 24 juli 2013

Idag skiner solen...

... och inte ett moln på himlen. 
Ja, det skulle i så fall vara att jag ser att köksfönstret behöver putsas:)!

Det är märkligt...

... hur lätt det går att skriva ner tankar i huvudet när man går hem från jobbet. Så mycket som blir klartänkt och lättformulerat i femton minuter, Sen kommer man hem och allting är borta. Som en dagvariant av Tomas Tranströmers dikt:

"Det händer att man vaknar om natten och kastar ner några ord snabbt på närmaste papper, på kanten av en tidning (orden strålar av mening!) men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar. Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?”


 
 
Så därför blir det lite tisdag i punktform ikväll:
 
- Carolina pluggat och möblerat om vardagsrummet
- Jag har jobbat. Försökt ta lite fler foton för butiken
- Lite godis till Allsång på Skansen ikväll
- Carolina varit ledsen ikväll. Längtar efter sin storebror
- Imorgon ska hon äta lunch med en klasskompis
.

måndag 22 juli 2013

Igår var en bra dag...

... för igår hade jag alldeles glömt bort att det var den dagen mamma begravdes för ett år sen.
Idag är det också en bra dag, varför jag väljer att lägga upp den bild som Carolina och jag skrattade gott och länge åt nyss:

 
                         En mamma som modigt försöker föreviga sig själv till eftervärlden... typ!


Nej, men skämt åsido, visst skulle jag kunna visa både finare och skarpare bilder på det som finns gömt. Men det är inte läge för det nu. Här ska skrattet och glädjen vara våra vapen. Sen kopierar jag bara de rader som Carolina skrivit på sin blogg:

"Måndag igen. Helgen har varit riktigt, riktigt bra och vi har tidvis haft vädret med oss. Långfrukost i köket, fina och bra promenader med prat om allt möjligt, nya insikter, skratt, kaffe, brittiska deckare och godis. Hur mysigt som helst!

Idag är det 22:a juli och ett år sedan mormors begravning. Tiden har gått fort. Ett år. Jag saknar henne varje dag, men är också otroligt glad över sista tiden vi fick tillsammans. Hon var en fantastisk kvinna, min mormor. Och när folk säger att jag påminner om henne kan jag inte bli annat än stolt.

Har suttit hela dagen och pluggat inför omtentorna i augusti. Inte det roligaste, men är tack och lov inte fullt så ansträngande som jag trott. I överlag är ekologi och energi inget jag är intresserad av, men vet att det är bra att ha grunderna när jag söker jobb nästa år. Nästa år?! Tror jag inte förstår hur nära det faktiskt är. Jag är snart klar med min utbildning. Snart.
 
Ikväll blir det hemlagad morotssoppa och nybakat bröd till middag. Mamma är hemma från jobbet om ett tag, så ska börja förbereda middagen nu. Jag tror det kommer bli bra det här. Om 1,5 månad börjar skolan och jag är mer taggad än någonsin. Taggad på mitt sista på samhällsplanerarprogrammet! Nu: förbereda middagen"
 
För än om det blev lite fel på datum så andas hennes rader HOPP och FRAMTIDSTRO!
 


Jag är så stolt...

... över Carolina som sitter hemma och pluggar. Jag är på jobbet och vill ge henne hela världen.

söndag 21 juli 2013

Söndagspromenad...

En kvinna i Umeå blev skjuten igår...

... någonstans där jag brukar gå när jag ska till jobbet. Tryggheten får sig en törn när sådant som man bara läser i tidningarna om kommer en så nära. 

lördag 20 juli 2013

Nya vägar...

 
                                     Från den väg där du står nu kan du nå precis hela världen.
                                              För den vägen leder i sin tur till en annan väg
                                                     Som i sin tur leder till en annan väg    
 
 
En fin långpromenad bort till Coop idag. Vi köpte en varm korv med bröd,  och lite av det nya favoritgodiset Mintolux. Så tog vi en ny väg hem.  Genom den vackra, trygga och doftande skogen.  Kanske var det för det vackra som vi mådde så bra? Kanske var det för det trygga som vi pratade om både Sven-Erik och mamma? Kanske var det för skogens dofter som vi båda kände längtan till de skogar vi gått i förut?
Jag vet inte... men jag vet att det var den vackraste promenaden på länge.
 
Vi gick också förbi huset där Carolina tillbringat så många år som dagbarn.  Hennes dagmamma har för länge sedan flyttat därifrån, men minnena finns kvar. Hon berättar om kullen som fanns där förut, och som de åkte madrass på. Hon berättar om genvägen som de brukade ta genom buskarna. Hon berättar om hur de brukade gömma sig, eller spionera på varandra bakom samma buskar.
"Å jag undrar om det inte var här som Robin sa att han var kär i mig" säger hon och pekar mot de tre träden som står mitt emot huset. Så skrattar hon... och jag värms av hennes minnen.
 
Så än om somliga vägar inte är någon ny väg, så är det en ny väg att våga gå där.  
Idag var det en ny väg... hela vägen... fast på lite olika sätt.
 
Imorgon kan vi nå hela världen, tänker jag.
   


torsdag 18 juli 2013

Det kommer nog att vara länge än...

... förhoppningsvis livet ut. Denna tacksammaste tacksamhet för att jag kan gå ut genom dörren. Jag kan känna vilken vind som än blåser i mitt ansikte. Jag kan lyfta på fötterna när en gren ligger i vägen. Jag kan känna doften när jag går förbi syrénbuskar eller hamnar bakom en bil med taskigt avgasrör. Jag kan snedda över vägen precis när jag behöver.  Jag kan gå ut och känna värmen från solen eller regn från himlen. Jag kan... ja, jag kan så självklart göra något som för många andra bara är en dröm... jag kan gå ut genom dörren.

Å det... det kommer nog att vara länge än, förhoppningsvis hela mitt liv ut. Denna tacksammaste tacksamhet som växte fram under alla promenader upp till mamma. Då när hennes krafter började avta, och jag insåg att hon aldrig mer skulle kunna göra just det... gå ut genom dörren.

Så allt som oftast så tänker jag på mamma när jag går ut genom dörren. Å nu kan jag också, med den tacksammaste tacksamheten det också, känna att hon går bredvid mig.

Så det är ju det jag alltid har sagt.. allting sker för att jag har något att lära mig.

onsdag 17 juli 2013

Onsdag ännu en stund...

... och jag är tacksam för den här dagen också. 
Carolina har pluggat och jag har jobbat. Å där emellan så gick vi på Brobergs och åt ceasarsallad för 62 kronor. Sen kaffe på Rk. 
Torsdag om en stund.

Det finns någonting...

... inom mig som ligger och väntar på att få bli skrivet. Eller rättare sagt, det finns ganska mycket I små tänk så formulerar jag ibland några rader, men de försvinner lika fort som jag hittar något som (ja, jag skriver så) räddar mig från det jag nyss tänkte. Kanske är det en solstråle som skiner på mig just då... kanske hör jag en fågel sjunga... eller kanske är det bara en sådan enkel tråkig sak som att jag sticker nycklarna i låset till jobbet.

Nej, jag är inte "deppad", och nej, jag "ältar" inte. Det är bara några rader om hur det verkligen är att ha "en lång sorg" som kuratorn på geriatriken uttryckte och förvarnade mig om för många år sen. Det är bara några rader om något som nyss fanns här, men som nu vill försvinna igen.

Gå och borsta tänderna... eller hur ska jag klä skyltdockorna på jobbet imorgon... eller åh, vilken god cheesecake Carolina hade gjort till gofikat ikväll... eller mer bestämt... nu tänker vi inte mer på det här, Elisabeth.

Sven-Erik som sitter där borta. I rullstol som ett skal. Kan inte prata. Inte äta själv, Inte gå på toaletten själv. Inte känna igen. Ingenting mer. Aldrig mer.

MEN.... och det är det största och det vackraste MEN:ET som jag avslutar skrivet med:

MEN DET SKA JAG MINNAS SÅ LÄNGE JAG LEVER. HUR HAN TITTADE PÅ MIG NÄR JAG HÄLSADE PÅ HONOM SENAST. HUR HAN SPÄRRADE UPP SINA ÖGON AV FÖRVÅNING NÄR HAN SÅG ATT DET VAR JAG. VÅRA ÖGON SOM MÖTTES DÄR UTANFÖR HISSEN. DÅ VAR DET VI, BARA VI... I FEMTON SEKUNDER.

Nu borsta tänderna... och jag tror det finns mer cheesecake till gofikat imorgon.

söndag 14 juli 2013

Nu ska're upp på väggen...

... det som jag faktiskt ändå är ganska stolt över. Att ha stolthet liggandes i en byrålåda ger föga input...

Det går åt mycket kaffe..

... när man städar och kastar bort. Å mellan dammråttor och sorgliga minnen så har vi ganska roligt också...

I en bok...

...har jag sparat de vackraste raderna. 

fredag 12 juli 2013

Men bara för att förtydliga...

... och om inte annat så för mina minnen, och för att mitt föregående skriv kändes lite mörkt, så fanns det många ljusglimtar som följde med på vägen också.
Imorgon blir det Stockholmsfrukost igen, och så ska vi städa här hemma.
Städa och göra "Stockholmsfint".
Härvaro.

Att gå samma väg...

... som man gjort så många gånger förr, och känna att skogen doftar lika starkt av längtan hem, det finns  en märklig tröst i det. Den bryr sig föga om förändringar och att människor dör... jag kan gå förbi där imorgon igen... och lukta på skogen.

onsdag 10 juli 2013

En annorlunda sommar...

... kan man säga.
En sommar med sommarschema.
På förmiddagarna så pluggar Carolina och jag går och jobbar.
På eftermiddagarna så hittar vi på något tillsammans.
Härvaro.

tisdag 9 juli 2013

Fika på Nisses konditori idag...

 

"Tänk om det vore lika lätt att skapa ett nytt liv som det är att skapa en ny blogg" tänkte jag tidigare ikväll. Jag log för mig själv åt tanken. Bara sätta sig ner och designa en ram, en rubrik, och en layout som när man sen vaknade nästa morgon skulle se ut precis så som man önskade. Ett nydesignat liv - det vore väl någe? Sen kom jag inte så mycket längre i mitt naiva drömtänk då några rader av Karin Boye smög sig på och tog mig tillbaka till verkligheten: "Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd." Precis så är det... också.

"Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr" skaldade jag sen högt för Carolina. Som en slags uppmuntran till hennes beslut att skapa en ny blogg. (carolinaaingelsson.blogg.se) Hon skapar en ny blogg, och jag fortsätter på min gamla... och oavsett vad så är det mödan värt att få gå tillsammans mot nya äventyr!

måndag 8 juli 2013

Här har vi "Härvaro".


Vi är med andra ord närvarande här och nu. Inte igår och inte imorgon... fast imorgon ska vi gå på Nisses och fika:)!

lördag 6 juli 2013

Man har så många andra tankar...

... och man tar med sig datorn till köket och tänker att man ska skriva om dem. Det kändes ju nyss så lätt att formulera dem lite i huvudet.
Det var heller inte svårt att lyssna när Carolina kom och ville prata om den dagen Sven-Erik somnar in... att hon då vill läsa "mina ord till pappa", som hon sa.

Men när man sen sätter fingrarna på tangenterna så inser man att om man så mycket som andas fram en endaste liten pyttekänsla som finns hos de andra tankarna... ja, då blir det... och nu saknar jag orden igen... men någonting åt grymhållet blir det.

Å det är verkligen verkligen inte ett val nu, för här ska vi ha den bästa stockholmshelgen den här helgen också. Oavsett vad. Med tjohejtjohej så mycket det bara går.

Så därför blir det bara en bild av vårt köksfönster inatt...


onsdag 3 juli 2013

Lyxet för gårdagen...

 
                                         ... underbar sallad i en underbar ärvd gammal tallrik.

Ibland är drömmarna...

... så att det inte går att somna om. Och det är svårt att vara stark ensam.

tisdag 2 juli 2013

Pytsa ut...

... tänkte jag nyss. "Ja, jag tror det är så jag gör...  pytsar ut lite svårt i små portioner.. allt eftersom tiden går...för pustar ut gör jag ju inte. Inte på långa vägar än. Å mellan pytsarna så lever jag här och nu... hittar nya sätt att leva... vilket också får gå lite i pytstakt."
Ett pytsa ut som leder till ett pusta ut... ja, det känns som ett bra tänk.

Så nu blir det lite pytsigt i skrivet... i alla fall ikväll.

Synhjälpmedel. Ja, jag har fått synhjälpmedel på jobbet, och det är med en dubbelbottnad känsla man tar emot sådana fina saker. Som nu, när jag sitter och skriver en blogg och känner mig som "en annan vanlig människa" över att inte behöva ligga med näsan mot dataskärmen hela tiden för att se vad jag skrivit. Samtidigt så känns det så... ja, jag vet inte... men så... ja, för att vara ärlig... så sorgligt att jag behöver den här hjälpen idag för att kunna skriva. Sen... "Äsch, Elisabeth, strunta i det här... du klarar dig ändå... det har ju fungerat hittills... det finns andra som behöver dem bättre än du!" Å den känslan är stark, mycket stark.
Men... lika ärligt så måste jag ju erkänna hur otroligt glad jag blir när jag får ett sms... och jag kan läsa det utan problem,  Ni vet, vilken lycka det är!!!

6&7 juli. Det här vill jag egentligen inte alls pytsa ut alls! Eller som jag sa till Carolina igår: Helst skulle jag önska att dom två dagarna bara gick mig förbi... att jag glömde bort...  och att det bara var två vanliga dagar i mitt liv." Men så är det inte. Det är inte några två vanliga dagar i mitt liv, och kommer aldrig att bli det.Den 6 juli för ett år sedan så somnade mamma in, och den dagen småpytsar ändå på rätt ofta i mitt undermedvetna. Den 7 juli så firar Sven-Erik och jag 23 år som gifta. 23 år. (Så stannar mina fingrar på tangenterna. Det gör för ont. Jag pytsar bort det med någe roligare pyts istället:)

En underbar söndag. Carolina och jag som tog en lång promenad ner till älven och bildmuséet. På små kringelkrokvägar och med solen som följeslagare så blev det nästan som ett litet äventyr. Sedan gofikade vi på "Hansson och Hammar". Ett fik precis bredvid älven, där vi satt länge deras uteservering och njöt av vattnet och de små båtarna som puttrade förbi. Sen tog vi strandpromenaden vägen hem.. och "ja, men visst känns det lite som om vi är i Stockholm, mamma?" får sammanfatta det både hon och jag kände. En underbar söndag...

Annat kort pyts:
-Jag sjunger ofta i duschen...
-Ensamhetspyts...
-Längtan till Stockholm...

Men nu får skrivet och pytset vara för ikväll. Skrivet blev både hoppigt och pytsigt, men det får gå det med. Det är första gången jag skriver med synhjälpmedel..