torsdag 29 november 2007

Bottenlös förtvivlan...

... finns inte. För jag befinner mig på dess botten nu...ikväll... och jag vill inte gå och lägga mig. Vill inte skriva... vill bara inte vara med... vill ingenting... just nu. Så den finns... förtvivlans botten! Hur rasade jag ner hit... det blev en tung eftermiddag! Tvärsvart...det bara kom!

Det blev så mycket som bara gör så ont...

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva för att någon ska förstå. O vem vill egentligen läsa om elände och sorg och förtvivlan och ensamhet och bottenskrap.... när det finns så mycket annat som är vackert, roligt, mysigt, lyckligt.... jag skulle inte vilja läsa om mig.
Jag skulle vilja läsa om julens alla fröjder som står för dörren... känna tacksamhet och glädje över allt det vackra som jag har runt omkring mig.... och jag skulle ge Gud en stjärna i min guldbok om han kunde fixa så att jag kom upp från denna botten. Snabbt nu...!?

Gud, jag fattar inte! Jag fattar liksom inte vad du har för tänk med det här? Allt jag fick lämna... allt jag måste lämna... jobbet, huset, vännerna, honom... va? Gud, jag försöker.. och jag tror starkt på att du har en plan för allt... men det här? Kan du inte hjälpa mig upp nu?

Gud, jag är på botten av förtvivlan.. tror jag! För kanske.....kanske... och fasan finns... och vetskapen har jag.... det kommer att bli värre! Den kanske är bottenlös trots allt... förtvivlan... men om det nu inte finns någon botten, Gud... kan du inte göra ett undantag för mig nu då?Snälla Gud.... Inte mer nu!


Det blev nästan bara ett brev till Gud det här... och jag önskar verkligen så nu att han läste... och att han kunde se att den här Elisabeth på Himlastigen, hon klarar nog inte så mycket mer prövningar...

Just idag är jag inte så stark...

Men imorgon är en ny dag... fast natten blir tuff...
Men imorgon är en ny dag... och då är natten förbi...

Imorgon...



................

När någon enda människa på jorden har det svårt, och jag kan hjälpa henne.... men väljer att inte göra det, vad säger det om mig som människa?

När jag kan sätta upp en fasad och gömma mig bakom fina ord, och spela oskyldig med att ta Gud som vittne, vad säger det om mig som människa?

................

Vintervackert...



... och kallt har vi. Det värmer...??

Tänker inte skriva så mycket ikväll... det har varit en lång, lång dag. SE har varit ganska snar och lättretlig i humöret idag också... så jag fick ta till tjofaderittan-läget ganska mycket!

Jag är helt slut på...

Men... julkartongerna är upphämtade från källaren! Imorgon hoppas jag hinna öppna dem också..



Brrr....vad jag fryser! Värmen inom mig för det vackra vintervita kan ju inte hålla mina fötter varma...

onsdag 28 november 2007

Vår bästa tid...



... är nu!! Så är det hos oss på Himlastigen 52 iallafall... julen står för dörren!

Då får alla sorger flytta ut... eller åtminstone stoppas undan i källaren! Här ska julas.... med allt allt allt som en jul kan bjuda på! Himlens alla stjärnor ska få tindra vareviga kväll, och varje dag ska upplevas med glädje och ljus!
Så ska det bli nu.... som alla år, fast lite mer! Tillsammans i jul.... det är den vackraste julklappen vi alla kommer att få.... tillsammans i jul!


Men.... den hann inte plockas fram idag! Det blev så mycket annat som skulle överlevas idag... men imorgon ska jag banne mig byta ut julkartongerna i källaren mot alla fyllda sorgelådor! Det har jag bestämt.. !



Ikväll går mina tankar till någon som är ensam... mycket ensam. I tanken skickar jag himlens alla stjärnor att vaka över dig, och himlastigens allra varmaste kramar...

tisdag 27 november 2007

Med små förgyllda ljus...



Svartvit dag...








Måndag...

SE kom och kramade om mig det allra första han gjorde. Sa ingenting... kanske fanns det en känsla av att kvällen igår inte blev så bra...? Jag vet inte... men varm blev jag.. mycket!!

Sen blev det lite jäktigt här... skulle vara tidigt hos läkaren. Lovade att vara lite tidigare hos pappa som skulle skjutsa... så att vi hann dricka en kopp kaffe tillsammans. Carolina följde med en stund upp till dem innan hennes buss skulle gå (.... ska inte vara ensam med SE nu...)!

Läkaren... ja, är det något jag verkligen avskyr, och helst undviker så är det väl att gå till doktorn!! Att gå dit och sitta och prata om sig själv... hur man mår... inte mår... prover... provsvar... lyssna på doktorn... sjukskriven... och... ja, jag tycker det är så himla jobbigt! Det har jag alltid tyckt! När jag hade tuberkulos (1977) fick dom ibland, och ganska ofta hota med polishämtning för att jag skulle infinna mig hos läkaren... så redan då tyckte jag det var ett elände!! Idag var inget undantag... och det var som vanligt en pärs!!

Vad han sa? Vad jag sa? Jag vill inte skriva om det så mycket nu... men att leva som jag/vi gör nu är ju inte precis som en promenad i parken... det tar. På mycket. Men han sa att vi (vilka då vi? Han och jag?) får hjälpas åt nu... låta somligt få gå med myrsteg... och att mycket hänger ju ihop med min mans sjukdom... och kan relateras till denna. Som om jag inte visste det... det behöver man ju inte vara någon Einstein för att räkna ut!! Men.... jag gick därifrån, lättad över att eländet var över för den här gången... och visste också att detta besök var nästan exakt likadant som det förra... och det förra... och det förra... och det...

Sen gick jag på stan en liten stund innan bussen skulle gå hem.... och det blev en konstig känsla idag! Jag vet inte riktigt, men jag som alltid alltid tyckt om att gå och strosa i affärer, mysa, titta utan att behöva köpa, tagit en fika eller en korv... för första gången så kände jag inte så! Jag ville nästan bara hem...! Va? Det här var någonting nytt... och jag fattade ingenting .... var det oron för SE hemma som gjorde att jag inte tyckte det var kul ?... Jag vet fortfarande inte... men hoppas att det bara var en engångsföreteelse! Att "tappa" någonting som man alltid har tyckt om att göra känns lite alarmerande på något sätt...

SE hade satt upp adventsgranen ute... lite sned och vind, och lamporna lite för mycket här och lite för lite där... men åh... vad fint det blev! (... att han hade tagit ett sådant initiativ - det var stort!)

Fick helvetessamtalet. Ja, jag kan inte skriva någe annat... för det var precis var det tog mig! Det är inte något som jag vill skriva om nu.... av många olika anledningar. Men att slå, och det har jag sagt förut, slå på någon som redan ligger, oavsett vem.... det gör bara onda människor. Jag blev så.... ja, jag hittar inget bra ord för vad jag blev, men jag blev tvungen ringa min kurator. Jag trodde jag skulle dö..... faktiskt, så kändes det så.. just då! Men efter nästan två timmar i telefon med henne så hade jag lugnat ner mig - och trycket, det onda över bröstet hade släppt. Sen blev det clownmasken på och kaffe med SE....

Men.... och det är ett viktigt men! När jag skriver om clownmasken så känner jag aldrig att det skulle vara någon falsk mask jag sätter på mig! Jag har alltid varit lite sån... att skrattet och glädjen... och min egen förmåga att ge detta, ger så oändligt mycket tillbaka! Det är ju bara den skillnaden nu att SE är så mycket mer beroende av mitt sätt att vara, så jag lägger på lite extra skratt-, kram-, mys-, och glädjemakeup nu... och de dåliga stunderna, eller dagarna döljer jag istället. Så måste det ju vara nu....

SE och jag tog en promenade till mamma och pappa och drack kaffe... ! (Det blir mycket fikande nuförtiden...!) Carolina hemma med datorn... och en sur Pontus P.

Middag... ja, ingen höjdare... men SE på bra humör!

SE gick och vilade... och jag dippade på soffan med Glamour som vanligt!

Mysfikafilmkväll med SE... alltid. Skitfilm...nästan alltid också nu!

Carolina kom och berättade att nu hade hon bestämt sig för att "sluta vara så himla emo"... alltså deppig! Inte för att jag har tyckt att hon har varit så väldigt deppig av sig tidigare, och speciellt inte med tanke på den situation och ständiga press som hon lever under nu... men hon kanske har känt det så... och hon försöker nu att göra någonting åt det? Jag lovade att hänga på... att vi nu tillsammans skulle vara mindre "emo"! Det stödet behöver hon ju då...

Nu är kvällen slut... och det blev ett lite tradigt och långt skriv det här! Klockan är alldeles för mycket... igen! Men jag jobbar på mitt nattsudd... imorgon är en ny dag, och då SKA vi plocka fram, och titta över julsakerna! Sen glömmer vi somligt som hänt under dagen... den går iallafall inte i repris!!

Godnatt alla änglar... alla ni vackra människor med ord av vingar. Som lyfter någon nu...


söndag 25 november 2007

Det blev lite sorgligt nu...




... att kvällen skulle sluta så trist! Så jag tar fram en bild på den vackraste jag vet... som för att påminna mig själv om... ja, vad? Kanske är det bara mitt sätt att säga förlåt för att jag inte räckte till ikväll...

För han blev rosenrasande ikväll... bara för att han tryckt på fel knapp! Jag försökte, dumt nog, förklara för honom hur han skulle ha gjort. Gud, så dum jag är! Jag vet ju...!! Men det var inte meningen att han skulle ta det som en tillrättavisning, jag menade inte så.... men ändå var det precis så han tog det! Som en tillrättavisning... att han hade gjort något fel! Så under svordomar och mummel så gick han ned och smällde igen dörren.... och nu sover han!

Här sitter jag med klumpen i magen... insikt och ånger över att jag hanterade situationen fel! Inte höjde jag rösten, inte svor jag, inte, inte skällde jag.... utan jag gjorde bara precis som vi alla gör när någon gör fel.... talar om hur de kunde ha gjort istället!! Jag glömde ju.... att sådant går inte med SE nu... jag glömde ju!!!

Ledsen blir jag ... det blir en klump i magen av det också! Varför vet jag inte riktigt... men det är sådana här gånger som allt blir så påtagligt! Så synligt att det är något allvarligt stort fel hos honom... att han har denna sjukdom. Det gör ont då...

Men i morgon är det en ny dag... då är allt glömt och förlåtet av sig självt!


Nu ska jag gå och sova.... ska träffa min läkare tidigt imorgon. Sen ska jag och SE börja titta över advents- och jullådorna! För snart är det JUL....!! Det är också en livlina nu....

Reflektioner...

... och b-tänk på en söndagmorgon. Eller sånt som bara måste skrivas...


Det stör mig att mitt dagboksskrivande/bloggande inte vill låta sig skrivas! Det gör mig frustrerad och ledsen att jag inte har större disciplin än så... än att jag hellre sitter uppe halva natten och lyssnar på YouTube än att skriva det om det viktiga och svåra. Det stör mig mycket...!!
Så jag har varit tvungen att "ta ett snack" med mig själv... och försöka hitta, och förstå varför motståndet finns.. och vart det ligger! Nu vet jag lite bättre...

- Jag tar till flykten! Att besöka andra bloggar och möta dem i deras vardag har blivit lite av en flykt! Eller livlina? Men inte riktigt så heller...! Det är lite svårt att beskriva... men jag har alltid alltid tyckt om att lära känna nya människor, umgås med andra... möta vänskap... se någon annans liv.. och.. ja, mitt liv har ofta varit fyllt av människor... på olika sätt, och som ofta, men inte alltid, gett den vänskap som jag tror att vi alla behöver. Jag har mött så många människor i mitt liv... nu gör jag ju inte riktigt det längre.

De har, av olika anledningar, försvunnit sen SE blev sjuk... och jag vet att många anhöriga till dementa har berättat om just detta sorgliga: den ensamhet som har blivit till följd av maken/makans demenssjukdom. Det är något som jag också upplever nu... att vännerna har försvunnit! Människor runt omkring oss.. det sociala skyddsnätet, har på något sätt bara gått upp i rök! Idag kan jag möta "vänner" som går stora kroken när de ser oss... vi kan möta tidigare arbetskolleger till både mig och SE som bara vänder bort huvudet när vi går förbi. Det gör ju lite ont...!

De människor jag möter i bloggens värld... har för mig blivit mycket värdefulla! Så är det! Möten i den virituella världen är för mig lika viktigt som om jag mött samma person här ute på vägen... ! Vänskap och goda människors omtanke och värme är ju oberoende av hur, och var, själva mötet sker... det är innehållet i mötet som är det viktiga! Att ge värme och omtanke, att knyta vänskap och medmänsklighet via en tråd... kan aldrig vara sämre än om det knyts via två par ögon!
Och att få följa någon annans liv på vägen, oavsett om vägen är knagglig just då... ja, det är väl den största gåvan att förvalta som vi kan få!? Så känner jag det, och därför så hälsar jag på hos mina bloggvänner...

Men en flykt är det likafullt!!
För jag har märkt, och jag har skrivit det förut, att känslan av att skriva om dagen som just har gått... att i minnet återuppleva dagen...ja, det känns jobbigt! En stark vill-inte-känsla av att redogöra för en dag i mitt liv.. ett liv vars riktning jag inte tycker går åt någe bra håll nu...! Istället känner jag någon slags tacksamhet, och lite trygghet i att jag tog oss igenom den här dagen... också! Jag klarade den här dagen... också. Det kanske är en fråga om överlevnad ... att välja det som ger lite trygghet istället för att välja det som minner om en tråkig dag? En överlevnadsstrategi helt enkelt... men inget som jag har valt själv! För mig är denna dagbok något av det viktigaste jag har skrivit... för vår skull.

En annan flyktinsikt jag har är mitt nattsudd! Jag sitter hellre uppe och "pular" på med annat, än att gå till sängs och försöka sova.... därför det är då, där i den mörka och fruktade helvetesensamheten som.... ja, det blir lite tufft då. Så jag sitter uppe tills jag är halvdöd.. sen kan jag tryggt gå och lägga mig, och somna av ren utmattning. Det har också blivit en omedveten överlevnadsstrategi... men en mycket dålig sådan!

Vad är det jag är rädd för? En fråga som jag ställt mig själv tusen gånger... men som aldrig hittar något svar på! Att SE är sjuk.... att det bara ska gå åt ett håll... att jag redan nu är ensam, men att jag så småningom också ska leva utan honom nära mig, rent fysiskt... ja, allt det där vet jag ju... och ändå, vad är det jag är rädd för???? Därborta i framtiden... eller bara i nästa stund? Är det ovissheten? Om hur jag ska klara varje dag där varje försämring är ett steg närmare det slutgiltiga? Om han igår kunde skriva sitt namn... men där jag idag ser att han har stora problem... hur möter jag det? Klarar jag av alla försämringar som jag vet ska komma? Så här kan jag hålla på länge... därför att mina frågor är så många... och min rädsla är som en knut i magen! Ändå, och det är det verkligt märkliga i kråksången.... jag vet ju där innerst inne att jag kommer att klara det här! Är det något enda i detta stora nya liv som jag är säker på, så är det just detta: Jag vet att jag kommer att klara det här!!
Men jag vet bara inte riktigt hur... det är väl kanske därför frågorna finns där?


Mitt tänk kanske inte ger mig några direkta svar.. men iallafall så har jag kommit en bit på väg till insikten om varför somligt känns så svårt att skriva ner nu... och som förhoppningsvis kommer att leda till ett steg två: att fortsätta skriva det viktigaste jag har skrivit!

Inte annat att göra...

... än att hoppa i säng nu! Jag och SE har suttit nästan hela kvällen och lyssnat/tittat på YouTube...

Ha en god morgon...

lördag 24 november 2007

Det är bara att bita




... i det sura äpplet!! Här blir det inget vettigt skrivet inatt... heller! Måste nog hitta en annan strategi för mitt bloggande! För jag orkar ju aldrig skriva...!
Sitta den här tiden på dygnet, och tro att man ska kunna få någe vettigt gjort... är väl allt annat än intelligent!
Det kommer ju en morgondag också...!

Men jag ska iallafall skriva att det har varit en bra, och "vanlig" dag idag,... där mycket av vårat/mitt liv måste gå med rutiner nu...

Carolinas dag har nog också varit ganska bra, tror jag! Hon var och fikade på eftermiddagen med Magdalena, en ungledare från kyrkan, och som hon känt ganska länge... och de hade haft det mysigt, berättade hon sen.
Hon var också till kuratorn igen... och enligt Carolina så var "hon mycket trevligare" idag! (Jag avvaktar lite hur det kommer att gå med den här kuratorn... om det är så att hon har "sämre dagar", då är det inte bra... men vi får se!)


Jag var och storhandlade... helt slut.
Ringde svärmor... gullig som vanligt.
Middag... ja, idag också.
Mysfikafilmkväll... alltid nu.


.... och JAG LÄNGTAR TILL JUL....

fredag 23 november 2007

En vit blomma...




... en vacker amaryllis, är allt Himlastigen har att bjuda på ikväll...


Ödmjukt bara... tack. Lite lessigt i natten bara...! Inget allvarligt alls egentligen, och vi blir ju alla lite låga och ledsna ibland... och sen har jag blivit alldeles för trött nu...


Fredag imorgon... så en varm och innehållslycklig helg vill jag önska er alla som tittar in här....

torsdag 22 november 2007

När det är svårt...




...för någon, vad gör vi då? Vän eller ovän, någon vi inte alls känner, eller någon vi känner mycket väl... spelar det roll för oss?
Ser vi alls när någon behöver vår hjälp? Eller ser vi bara dem vi väljer att se?

Min mamma brukar säga:

"Älskar du ett barn, då älskar du alla barn...
men älskar du BARA ett barn, då älskar du inga barn..."

Kanske ord som går lite till ytterlighet, men tänket... och sanningen i det sagda känns rätt. Vad som gäller för en.. gäller för alla, på något sätt! Är jag snäll mot en - då är jag snäll mot alla! Är jag omtänksam mot en - då är jag det mot alla.
Är jag inte snäll och omtänksam mot alla - är jag då så särskilt snäll och omtänksam?

Om min ovän blir sjuk, skulle jag hjälpa honom mindre än min vän?
Det är lätt, och nästan självklart att hjälpa en vän.... men en ovän?
Jag behöver för den skull inte vara snäll till dumhet.
Jag behöver för den skull inte vara omtänksam till utplåning.

Men vad jag behöver är insikt om vad ordet hjälpa egentligen betyder.... oavsett vem det är som ber om den! Eller inte ber om den... men behöver min hjälp ändå.

Så tänker jag lite...



Onsdag idag...

Sov lite bättre inatt... och var först uppe av alla! Carolina hade sovmorgon, och jag hade en massa samtal som behövde ringas. En egen liten stund med en kopp kaffe, tänt ljus och morgontidningen.... det var en stund att njuta!

SE vaknade och vi fikade tillsammans. (Påtår för min del då....) Märkte att han var lite "off"... lite tystlåten och... ja, han hängde inte riktigt med när jag pratade.

SE och jag tog en promenad bort till Coop... i ett solgnistrande vinterväder! Inte för att vi har så mycket snö att skryta med... men tillräckligt för att solen ska ge diamantreflexer i snön. En härlig promenad, tyckte jag! SE däremot var fortfarande "off"... så när jag berättade att hans mamma skulle åka till sjukhuset imorgon för sin operation så var det ungefär som om jag pratade om en kopp kaffe. "Jaha, just det" var hans enda kommentar. Sen vände han bara på huvudet och läste högt "HSB"... som var registreringsbokstäverna på en parkerad bil som vi precis passerade... (Gud, vad det är svårt det här... kommer han alls ihåg att hon är sjuk? Antagligen inte... för han pratar inte, frågar inte... ingenting. Operation, vad är det... vem ska göra det... är hon sjuk... mamma...det är som om ingenting kan förstås, eller är viktig! Jag vet ju att det hade varit precis tvärtom om han hade varit frisk... )

Carolina åkte till skolan...

SE påtade med julgransbelysningen... vilket alltid har varit hans område. Men inte nu... han fixar det inte så bra längre. Nu behövde en lampa bytas... och han var på väg att slänga alltihopa, bara för att han inte fick det att fungera. Men Jonas, min son, kom till undsättning. och efter att lampan bytts så var belysningen ok igen. Det var annat också som inte riktigt klaffade... men som sagt, jag hade ju sett att det var en off-dag idag...

Jag städade skafferiet... kul... inte! I den här gården går det aldrig att slänga en tom förpackning... utan de får vackert stå och vänta tills jag förbarmar mig över eländet... !

SE gick och vilade och jag tog en promenad med Pontus P till mamma... hon var ensam, då pappa hade åkt iväg med "gubborkestern" för att spela på något sjukhem...
Det var skönt att vara lite själv där...!

Middag - bara jag och SE. Carolina hade ledarskapsutbildningen (LUB) i kyrkan ikväll...
SE frågade säkert 5-6 gånger om det bara var vi idag.... jag tror att han gillade det.. mycket!

SE gick och vilade igen... inte jag.

Ringde svärmor... för att peppa inför morgondagen! Hörde, liksom igår, att hon nog är ganska orolig inför den här stora operationen... men det sa hon förstås inte! Lilla svärmor... hade jag haft möjlighet, eller hade SE varit frisk, så hade någon av oss varit hos dig nu. Följt med dig, hållit dig i handen... och bara funnits där. Jag tycker det känns så så så hemskt att jag inte kan finnas där nu... för dig. Nu...då du hade behövt någon som allra mest..

Carolina kom hem från LUB... och vi satt länge, bara jag och hon och pratade om hennes dag idag... vilket vi oftast gör när hon kommer hem. Inte så långa stunder alla dagar, men tillräckligt tror jag, för att hon ska få berätta och ventilera sin dag... det är viktigt! Igår berättade hon att hon varit till skolans kurator för att hon hade känt att hon behövde gå dit. Hon hade bara känt att hon önskade "en normal familj"... men tydligen hade kuratorn inte haft en av sina bästa dagar.... och sagt att "ja, lös problemen idag - imorgon kommer det nya!" Va? Antingen måste Carolina ha missuppfattat henne, eller så måste det vara en kurator med en klart negativ inställning till livet...!

Mysfikafilm med SE... som vanligt! SE mycket trött ikväll...

Nu är jag trött jag också... efter en ganska intensiv dag. Ska släcka ned nu... och hitta sängen!

onsdag 21 november 2007

Man blir lite fabelfull...



(Bild byn Rajastrand, Lappland)

... när man sitter här i nattens sena timma. Fabelfull... ett ord som min farfar brukade använda, vilket betydde att man såg, eller kände någonting som man inte riktigt kunde förklara... något nästan magiskt, förtrollande...och med lite vemod och saknad.

Jag är fabelfull i kväll... med minnen av barndomens jular hos min farmor och farfar. Jular som var ett enda stort äventyr i det snötäckta riket Rajastrand. Där vi barn, som kom från den stora staden, visste att tomten bodde! Där nissarna spionerade från varenda snöhög, och renarnas lort var vit. Och tomten som själv hade sprutat granarna vita.. för att han inte tyckte om grönt. Vilka fantasier vi hade... och vilka upplevelser vi fick. Vita sagor som idag lämnar fabelfulla minnen....

Jag är fabelfull ikväll... och vad skulle jag inte ge för en vit liten lort!!

tisdag 20 november 2007

Å som för att bekräfta....



(Fis aldrig i en våtdräkt!!)



... det, så kommer här en bild.... en bild av något man absolut INTE ska göra!
En bild som jag och SE skrattat hejdlöst åt... !!

Kanske vi har lite knepig humor... men visst är den lite rolig iallafall!!


Det är väl lite så här...





...att jag tycker inte om sorg. Det gör väl ingen, gissar jag! I vanliga fall, eller i det där livet som levdes innan SE:s sjukdom, då tyckte jag verkligen inte om sorg. Men nu... är det inte bara det! Nu är jag rädd för sorgen... nästan paniskt och förskräckt rädd när den dyker upp med trista känslor i släptåg! För jag vet, och jag vill inte.... jag vet att sorg kan sänka ett skepp, och förlama dess kapten... och jag vill inte befinna mig på en sådan skuta.

Men känslor kan man inte beställa, vare sig bra eller dåliga, de goda eller onda. De finns där, de finns där inte... ibland poppar de upp, ibland lyckas vi hålla dem kvar därinne, och ibland slåss de om vårt utrymme eller ligger lugnt kvar...
Vad jag menar är att känslor har sina egna vägar att gå... vi kan aldrig beställa, att nu vill vi känna glädje, nu vill vi känna sorg, nu vill vi känna lycka, nu vill vi känna hat.... så funkar det ju inte! Isåfall skulle vi ju alla gå omkring och vara överlyckliga över hur sorgligt och ledsamt det än skulle vara... för ingen av oss vill ju vara ledsen... egentligen.

Jag går inte omkring här hemma och är någon deppar-kajsa! Det skulle ju inte gå... och det är heller inte mitt sätt att leva! För mig har kompassen alltid pekat rakt upp... livet består, för de flesta av oss, av olika problem, eländen och sjukdomar.... mer eller mindre... och med livsglädje och tro till min egen förmåga att ta mig igenom... ja då har gårdagens svåra blivit ett minne blott! Kanske ett sorgligt sådant... men som jag ändå fixade på något sätt!

Men så nu.... det är något nytt nu! En situation som jag aldrig har mött... någonting som jag INTE kommer att kunna fixa. Med all min livsglädje och tro... så kommer jag inte att kunna fixa det här. Jag kan inte göra honom frisk... han kommer att försvinna!!!

Den insikten och sorgen är så svår...

Å det är väl därför det blir lite sorgligt här ibland....

Å det är därför jag är så tacksam för alla ni som finns...

Ni som bjuder på annat än vemodigt sorgligt just nu...




Men igår köpte jag en Amaryllis i kruka... mamma och pappa kom och drack kaffe, SE hade en bra dag, Carolina hade rummet fullt med kompisar...... så det var en verkligt bra och ljus dag på många sätt...

En bra och ljus dag... men där pendeln svängde lite åt andra hållet när natten kom...

Sorgligt bara...



... blev det nu. Såhär i natten när alla har gått och lagt sig, och man sitter ensam tillsammans med en teve, en ljusstump och Pontus P.

Inte sorgligt så att jag håller på att dö, eller att jag sitter här och gråter... utan mera vemodigt sorgligt. Sorgligt ensamt... det är bara inte roligt att sitta ensam ikväll..!

Sorg över dumhet, sorg över saknad, sorg över ensamhet, sorg över människor, sorg över vänskap, sorg över elakhet, sorg över.... mycket! Sådant jag inte skulle behöva nu...

Glädje kommer imorgon... det gör det ju alla dagar... också!

måndag 19 november 2007

Livet kan vara en sockerbit...






... eller åtminstonde kan delar av livet vara fördelade så.... som små goda tillfällen i livet! En dag kan vara en sockerbit att njuta av. En enda liten stund, eller tillfälle av glädje kan också vara en liten sockerbit att suga på!

Men ibland har vi kanske för få sockerbitar i vårt liv... och då gäller det att vara rädd om de man har! Kanske måste man söka nya sockerbitar, eller kunna ta emot en sockerbit som gåva, från någon som har många att dela med sig...

Men jag tror att ingen av oss kan leva utan sockerbitar i sitt liv...




Söndag idag... (och en bra dag...)


Sov bra inatt!! Hela 5 timmar!! Det är inte ofta som jag kan "skryta" med det nuförtiden... men det kändes underbart att vakna... och känna lite fånig glädje över att jag faktiskt sovit så länge!

Fikade på säng... och sen kom lille barnbarnet David uppkrypande och ville visa vad han hade ritat på morgonen! (...men han blev lite sur när jag trodde att hans lilla pytte-tomte var en råtta!! "Men men... ser du inte att det är en tomte?" frågade han, och jag hörde på rösten att nu höll en farmor på att göra bort sig... "Jo, men jag skojade ju bara lite, gubben,...klart jag ser att det är en tomte, och vilken himla fin en tomte sen!" sa jag, med min bästa-snällaste-farmors-röst!! Fast nog kunde jag ha svurit på att det var en råtta ändå!)


SE på bra humör... skrattade och busade med Pontus P. Carolina gullade ..."snälla goa pappa, du vet mamma, hon kan ju ingenting hon.. och du kan ju så mycket...kan du inte hjälpa mig... då är du den bästa pappan i hela världen... o du är ju så stark... och...ja, hon visste precis vad hon skulle säga! (Sen ser vi ju allihopa rätt snabbt nu... om det är en dålig dag, en dålig stund...eller om det är en sämre sådan för honom... och sådana gånger är det inte så mycket läge för någonting!) Hon frågade om han ville hjälpa henne att möblera rummet.... och han sa: "ja, det blir bra".... och han hördes faktiskt lite stolt! (Antagligen för att Carolina sagt att jag ingenting kunde... men det kunde ju han... och hon frågade honom...!)


Då tog jag med mig lille David på en liten utflykt. (Jonas var hemma...)Vi tog en promenad till Barnens hus, fikade och köpte ett litet spionset, och lite godis... vi hade några så så mysiga, och roliga timmar tillsammans - om man nu bortser lite från den lille mannens konstanta svada... jag tror han pratade oavbrutet från det vi klev ut genom dörren tills vi kom hem igen! " Å du farmor... Å du farmor... Å du farmor.... så när vi klev in genom dörren var "Å-du-farmor" rätt trött i öronen ska jag säga!!


Allt var lugnt när jag kom hem.... Carolina glad, och SE nöjd. (Carolina berättade också att allt hade gått bra.... tack för det!)


Väl hemma bytte jag bara kavaljer... och tog med mig SE på Willys och handlade. Som vanligt så pratar vi (eller det är ju mest jag som pratar, som det oftast är nu..) om det som händer runt omkring, här och nu... snygga bilar, halkan, vad som står på skyltar och bilar, vädret.... ja, så!

Middag... ja, idag också!

SE gick och vilade... och jag dippade på soffan! Var helt slut på... efter en intensiv, men rolig dag!


Mysfikafilm-kväll... jag och SE... som vanligt! Actionfilmer har förtur.... !! Rena skitfilmer oftast, men SE gillar dem, och jag förstår ju att pang-pang filmer, biljakter, jagande... utan alltför mycket prat och handling är den typ av filmer som han ännu har någon behållning av. Oftast får jag ändå förklara ganska mycket av det som händer i en film... en person som har varit med i början på filmen, har han i regel glömt efter en stund - och jag får förklara. Men det gör ingenting... jag ser den ju för hans skull.

Ensam kvar... ganska trist egentligen! Men det är ju så det kommer att bli alltmer... Äsch, nu var vi där igen!! NU är det nog verkligen dags att sova.... ska bara gå runt och släcka ned först!

Sov gott... alla mina vänner...

Roligt idag: hela dagen....

Mindre roligt idag: hmm.... nja, skulle väl vara det här trist-trött tänket just nu då...!


Tips: Öronproppar...ja, det är alltid bra att ha hemma! Sockerbitar är bra...!

Till alla mina livlinor: Jag har fått så många vackra gåvor i livet... men den starkaste bärande gåva jag har fått... är er vänskap!! Alla era ord... er omtanke...er värme... jag kan bara säga det igen: Måtte jag få en möjlighet att ge tillbaka en dag....!!!

söndag 18 november 2007

Bara en sång...

... och det enda Himlastigen orkar bjuda på ikväll..!

"True love" med Bing Crosby och Grace Kelly. En liten stund att njuta av i natten..


lördag 17 november 2007

Några timmar kvar...





... av natten. Idag (eller igår då), blev en dag och kväll, och natt med familjen! En bra dag...

Men nu är jag så trött... tom i huvudet... hade tänkt hälsa på er alla... men det finns liksom inte någon ork kvar här nu..!

Så.. hoppas att ni alla sover gott... det ska jag göra nu! (...hoppas jag!)

Tack för att ni finns...alltid! Amor vincit omnia...

fredag 16 november 2007

Det är okay...




... att mörkret finns. Inte bra... men det är mörkret som får mig att se ljuset!
Utan mörkret skulle ljuset inte få fäste någonstans, och i en värld som enbart bestod av ljus, så skulle jag aldrig förstå och sätta värde på ljuset. Inte så som jag kan göra när ett mörker viker undan för ett ljus!
Så det är okay att mörker finns... för där kan jag också se ljuset!




Torsdag idag...

En dag som även den går till handlingarna... fast inte som den bästa av dagar.

Carolina var hemma från skolan idag. Hon kom igårkväll och sa: "Mamma, jag orkar inte gå imorgon... jag vill vara hemma och bara vara.... mysa och se på Tv:n.... jag har Historieprov på fredag också o jag har inte läst så mycket...".
Vi pratade igenom det en stund, satt i soffan och kramades... och då jag är en så "klok och förstående mor, trots att jag är en ko", så sa jag att det var nog en bra idé, att hon var hemma och vilade... och läste på inför provet!
(En förändring jag också har märkt hos henne nu, är att hon nu börjat tillåta sig själv att faktiskt tycka att saker och ting är jobbigt, att våga visa lite lite av de känslorna nu... och då måste jag ge henne utrymme att få landa i det. Sen att det inte får bli någon vana att stanna hemma från skolan... det var vi båda överens om!)

Igår var SE på bra humör... idag var han det inte! Hela förmiddagen gick han omkring och suckade och stönade... pratade inte ett ord med Carolina. (Stackarn, och som hon försökte prata med honom...!!) Jag blev tvungen att ge honom en extra lugnande...
När vi skulle gå på Coop (det har liksom mycket annat nästan blivit en rutin här nu..) så var han otålig och vresig. (... och svor som en borstbindare för att han fick problem med att sätta på sig skorna... "helveteslivet... lika bra att gå och dö... " och i den stilen!)

Föreslog att vi skulle gå förbi mamma och pappa och dricka kaffe... vilket vi också gjorde. Det gick bra... humöret blev bättre! (Mycket också tack vare att min lillebror Fredrik, som var där, förstått redan när vi kom dit att SE inte hade en bra dag... han pratade och skämtade nästan hela tiden med SE... tack tack snälla Fredde. Om du bara visste hur mycket det betydde... både för SE, och för mig!

Sen var Coop-besöket riktigt trevligt... ja, som vanligt! Inte som igår kanske.... men bra ändå!


Middagen - som en vanlig dag!

Kvällen likaså...

Natten blir en sammalika historia det också... antagligen!

torsdag 15 november 2007

En liten bild bara...




... som vill ge en liten större tanke till hur viktiga vi alla är för varandra!

Om vi finns där för andra i vårt liv... hur skulle deras liv ha gestaltat sig om vi inte funnits där? Det vänliga ordet, den hjälpande handen, det varma hjärtat som bultat för andra... om du inte sagt det vänliga ordet, om du inte sträckt ut din hand, om du inte hjälpt utifrån ditt varma hjärta... hur hade då livet sett ut för dessa människor? Om du inte funnits där för dem...?

En viktig tanke... som kan ge ett underbart liv!

onsdag 14 november 2007

Guld värt...


... varav somligt hamnar i minnets skattkista! En liten medföljande lapp där det stod:
'Hej Elisabeth...
Här kommer sockar, hoppas att de passar.
Det har kommit mycket snö.
Idag har vi bingo.
Hoppas allt blir bra till slut.
Hälsa SvenErik o Karolina'.
Ord från svärmor som värmde... mycket!

Guld värt...


... varav somligt hamnar i minnets skattkista! En liten medföljande lapp där det stod:
'Hej Elisabeth...
Här kommer sockar, hoppas att de passar.
Det har kommit mycket snö.
Idag har vi bingo.
Hoppas allt blir bra till slut.
Hälsa SvenErik o Karolina'. 

Ord från svärmor som värmde... mycket!

Bråttom i säng...




har jag nu. Måste försöka komma i säng... Jag har upptäckt att många gånger nu, och fast jag sitter halvsovande på rumssoffan, så gruvar jag nästan för att gå och lägga mig! För jag vet hur det blir...klarvaken så fort jag lägger huvudet på kudden, och det tar en evinnerlig tid att somna....

Men nu ska jag iallafall i säng..


Carolina har pratat med skolans kurator idag. Ett stort stort framsteg... för hennes väg att överleva det här. Hon tyckte att det var en trevlig kurator... och hon hade pratat länge med henne. Och blivit elak på sig själv för att hon hade börjat gråta... (Tack Gud, viskar mamma i smyg...!) De ska träffas i början på december igen... ! Ett stort stort myrsteg framåt...

tisdag 13 november 2007

Jag har ett stort fel...



... och det är något som stör mig... ofta! För så fort mitt hjärta reagerar över någonting som händer, så är det som om hjärnan trycker in off-knappen och det blir tvärstopp däruppe! Det logiska tänket bara upphör att existera just då, i det tänket, eller i den situationen... och det känslomässiga tänket får fritt spelrum i både knopp och kropp! Om det överhuvudtaget var möjligt att trycka igång någon on-knapp till hjärnkontoret så skulle jag inte ens hitta knappen i det läget... och ibland, ganska ofta, så frågar jag mig varför, varför kan jag inte tänka logiskt och rationellt i dessa lägen????

Som det här med sjukdomen Alzheimer....

Varför blir jag så ledsen när man skämtar om denna sjukdom? Jag har alltid haft den åsikten att man måste faktiskt kunna skämta om allvarliga saker. Det finns inget ont i det, och ingen menar att göra illa, eller såra med att säga: "Jo, du vet jag har alzheimer light", eller "nu har man blivit helt senil dement i huvet", eller.... ja, jag kan rabbla upp tusen olika uttalande som jag har hört eller läst, eller... som jag faktisk själv har sagt tusen gånger. Tusen gånger innan min man blev sjuk i denna helvetessjukdom...

Jag vet, jag vet.... man måste kunna få skämta. Och så ska det vara... och ändå, ändå är det sådana här gånger som mitt hjärta reagerar, och hjärnan.. det logiska, och det jag också tycker är så viktigt och riktigt... det bara "poff" försvinner i samma takt som det gör ont...

Det är då som det hugger till härinne... varför då? Varför vill jag i det läget säga till alla de som skämtar: "Det är faktiskt ingenting att skämta om...!" Känslan är ibland så stark, att jag skulle vilja skrika "Håll käft!" till de som inte ens vet att han har denna sjukdom....! Det är alla de gångerna jag förbannar detta fel som jag har.... att inte kunna tänka med hjärnan när hjärtat öppnar dörren...

Logiskt och sakligt tänkt så vet jag ju att många många inte vet. Logiskt och sakligt så tycker jag att man måste få skämta om allvarliga saker.... än om man vet. Och ändå... så reagerar jag inte så... jag blir bara ledsen, och det gör ont. Vareviga gång...

Jag har verkligen ett stort fel...

Jag vill tacka livet...



"... som gett mig så mycket
det gav mig två ögon och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja det svarta från det vita
och högt där uppe himlens mantel strödd med stjärnor,
i mängden mänskor mannen som jag älskar."
(Violeta Parra 1917-1966)


Livet i sig är en gåva... men inte en gåva som vi har fått, utan en gåva att förvalta. Det enda vi kan vara säkra på är att den har en början och ett slut. Gåvans syfte har vi ingen aning om, inte heller varifrån den kom, och till vem den en dag ska återlämnas

Men ett vet vi, Att vi har fått en gåva att förvalta , ett liv att fylla med mål och mening. Ibland känns gåvan tung, och går knappt att bära. Andra tider är den lätt som en dansande fjäder i vinden....

Jag vill tacka livet... som gett mig en gåva som dig, Sven-Erik.




Måndag

Sov några timmar inatt. Tack för det! Carolina väckte mig... för som vanligt hade jag somnat om med mobväckaren avslagen under kudden!! Blir lite irriterad på mig själv... jag har väl alltid vaknat, och stigit upp när väckaren har ringt, men nu händer det lite titt som tätt att jag bara stänger av och somnar om! Inte bra!
Carolina hade gjort fika och tänt ljus... kändes inte bra det heller! Måste skärpa till mig!
Men som vanligt var det en mysig stund - vår alldeles egen lilla stund...

Sen hon hade åkt iväg till skolan drack jag morgonkaffet med SE. Lugnt och mysigt det också!

SE var lite trött och gick och lade sig en stund igen... jag stökade på.

Mamma, pappa och lillebror Fredrik kom förbi och ville bli bjudna på kaffe. Mamma hade varit och tagit Waranprovet och badat...
SE klev upp, gick direkt och satte sig i vardagsrummet och slog på Tv:n. Han kom inte ens in och hälsade. När jag frågade om han inte skulle komma in och fika så svarade han irriterat: "Nej, jag sitt å ser på Tv:n..."
Han var verkligen inte på humör... och sen satt han där tills de gick!

Sen de hade gått lyckades jag övertala honom om att vi skulle ta en promenad på Coop. Men det var en irriterad, tystlåten SE som följde med.... Fast innan vi var framme på Coop-området så hade jag lyckats tina upp honom med lite skoj och skratt.... och han blev "som vanligt" igen. Tack och lov..!
På KappAhl hittade vi kläder till SE på rean (på rean). Kläder som han glatt provade, och som vi sedan köpte! (Det blev också en korv m bröd på Coop... lite färdkost!)

När vi stod där ringde Carolina... hon var på väg hem! Hon hade helt plötsligt bara börjat gråta över en struntsak... hon förstod ingenting. Mer än att hon ville hem...
När vi kom hem hade vi en lång pratstund, med tusen kramar.... "kändes bara som om allt rann över", sa hon. Jag sa att jag trodde att det kanske berodde på att hon ätit lite dåligt de senaste dagarna... eller, vilket jag tror ligger närmare sanningen, att de här åren som har gått sedan SE blev sjuk, har inneburit många svåra och stora påfrestningar för henne... och nu kommer de reaktionerna, och som också markerar ett slut av något, och en början på något annat.

Men hon fick vara ledsen... prata om det... och sen var det som om det hela lättade en smula... Tack, gode Gud för det också...


Middag - ja, idag också!

Kvällen blev lite annorlunda... ingen mysfikafilmkväll ikväll!
SE gick efter middagen och lade sig och vilade...
Han ville inte se film...
Han låg och sov...
Han såg på sin Tv på rummet...


Så jag satt ensam och slötittade på dumburken, bloggade lite, och...ja, till slut var kvällen slut!
Nu är det natt, jag ska gå och släcka överallt.... och sen ska jag och Pontus P i säng!

söndag 11 november 2007

Fars dag...



... idag, och en inte alldeles kontroversiellfri dag... när det gäller min pappa! Å vareviga fars dag är det samma visa... han har läst någonstans att fars dag enbart skapades som ett köpmännens jippo, och därför borde vi avskaffa firandet av denna pappornas dag. Men däremot tycker han helt tvärtemot när det gäller Mors dag... den ska vi fira för den skapades av en kvinna som ville hedra sin mor...

Så var det även idag... samma protester, samma argument... och samma fel!

Men nu vet jag att han har fel... för enligt Wikipedia så "har Fars dag sitt ursprung i 1910-talets USA. Initiativet kom från Mrs. Sondra B. Dodd som ville hedra sin far för att han ensam fostrat sju barn efter deras mor dött i barnsäng. Den firades första gången den 19 juni 1910 i USA, men efter önskemål från det nordiska handelssamfundet flyttades tidpunkten för Fars dag fram till november för att ligga bättre i förhållande till Mors dag. Seden kom till Sverige 1931...

Mors dag introducerades i Philadelphia 1905 av amerikanskan Ann Jarvis för att på årsdagen av hennes egen mors, Anna Jarvis, bortgång hedra dennas minne. Seden kom till Sverige 1919...

Så imorgon ska jag gå dit och visa honom att papporna har då minst lika stor rätt till en egen dag som mammorna har... och förhoppningsvis så blir protesterna lite mindre nästa år...



Lördag och söndag...

En bra helg... på många sätt!

Carolina och jag har fått lite egen-tid tillsammans utan att SE har blivit irriterad för det. Vi har varit och fikat och köpt en vinterjacka...
SE har dammsugat... (ja, det är faktiskt roligt.. än om det ligger många dammtussar kvar sen.. för det viktiga var att han själv tog initiativet till detta. Det gör han ju inte ofta nu..)
SE har haft en "bra" helg, med ett gott humör, lite mer klar och tagit lite initiativ...
Carolina har bjudit på fiskgratäng..
Vi har firat min pappa och SE med tårta...
- och viktigast av allt... han har skämtat och skrattat med Carolina.

Ja, det har nästan varit som en helg för länge sedan... några vackra dagar, och en Fars Dag som jag vet att både jag och Carolina kommer att bära djupt, och minnas med lycka och glädje...

Tack Gud.

Att dela med oss...




... jo, men det gör vi väl? Speciellt nu... när julen snart står för dörren. Och ännu mer när vi ser någon som verkligen behöver vår hjälp...

Men jag undrar... gör vi verkligen det? Ser vi den som behöver oss?

Ringde jag den där vännen igår?
Skickade jag det där sms:et?
Gav jag henne den sista skinkbiten?
Skrev jag till den personen?
Lyssnade jag?
Gav jag henne mitt leende?
Sa jag de rätta orden?
Sträckte jag ut en hand?
Gav jag något utan att kräva något igen?
Gav jag av mitt överflöd?

Hjälpte jag någon för att verkligen bara hjälpa henne,
eller hjälpte jag henne bara för att få känna mig god...
och har jag insikten att se skillnaden?


Frågor som jag ofta ställer mig! Kanske mer nu... i en tid då jag insett vad ordet dela med sig verkligen betyder, och vilken skillnad det kan göra för en annan människa, och som behöver min hjälp! Men var jag tvungen att hamna här för att inse detta? Var jag så blind inför allt det vackra jag då ägde, att jag inte insåg att allt detta skulle kunna ryckas ifrån mig med ett endaste litet knäpp med ödets fingrar? Att allt det vackra jag fått i livet var en gåva... och jag hade kunnat dela med mig så mycket mycket mer än jag faktiskt gjorde!

lördag 10 november 2007

Unchained Melody-Ghost trailer

Hittade den här nu... den får gå till hjärtat!

Till dig...


...som behöver ett litet ljus i mörkret...

Ännu en dag...



.... till handlingarna. Men en mycket loj och slö sådan... åtminstone för mig! Efter nattens gallkramper så blev den här dagen mest en fråga om att hålla ställningarna från soffan. Var uppe och mysfikade med Carolina... den lilla stunden på morgonen, då det är bara jag och hon, fika och tända ljus... en stund som är så så viktig, och som ska bära henne, och mig med för den delen, genom resten av dagen.

För mig är rädslan att bli sjuk så plågsamt närvarande ibland.. av många orsaker nu. Om jag blir sjuk vem ska då ta hand om familjen..? Om jag säger till SE att jag är sjuk, så förstår han ordet men inte innebörden och konsekvenserna som kan bli... och risken är att jag bara skapar oro för honom, en oro som han sen inte kan hantera. Sen om jag säger att jag är lite dålig, så har han ändå glömt det efter en kort stund. Idag har jag nog berättat för honom att jag inte är så pigg... ja, säkert femtio gånger, för att jag inte mådde så bra inatt!

Men dagen blev bra ändå... med lite småfix av pytte-städ, telefonsamtal, medicindosering och frukost... och med SE hela tiden. De stunder jag vilade på soffan... satt han och tittade på TV:n.

Carolina slutade tidigare idag... och som vanligt (så är det varje dag) så blev det en stund, när hon kom hem, då hon ville berätta om sin dag... och SE försvann ner på sitt rum. För mig är det ändå en viktig stund, och jag ser det som ett förtroende att hon vill berätta om sin dag...

Middagen blev soppa... ingen höjdare, men den fick duga idag!

SE gick och vilade... och jag fick äntligen dippa en längre stund! Ljuvligt var det!

Mysfikafilm med SE som vanligt! Nu tror jag vi har sett "Airforce One" sjuhundrafemtioelva gånger... men jag vet ju att SE tycker den är spännande...så det fick bli den.

Pontus P och jag sist i säng som vanligt! Lite egenmys med tända ljus, och amerikanska gamla julsånger ur högtalarna! Nu ska jag gå ner och släcka alla apparater hos SE, och sen blir det att krypa i säng... jag hoppas jag sover lite bättre inatt!!!

torsdag 8 november 2007

Jag tror det spökar...



... i min galla ikväll. Känner mig inte alls bra... Jag opererades för sexton år sen, men anfallen försvann ju inte bara för det. Men nu kommer de mycket mycket sällan..
Men ikväll är en sådan kväll, och jag mår verkligen inte så bra! (Får skylla mig själv... en fel, fet middag med ägg.. jag lär mig aldrig!!)

Så vi ses imorgon mina vänner...

Ett litet ljust hopp...



... med myrsteg. Så kändes mötet som jag var på igår...


Hade ett möte med kommunen. Det var tufft, mycket tufft... för flera gånger, när jag skulle berätta om hur vår vardag ser ut just nu, så blev det bara för... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva riktigt... men det blev bara tvärstopp, och jag grät istället! Å finns det något jag verkligen verkligen inte tycker om, så är det att gråta i sådana situationer... precis som om tyck-synd-om-mig-ser-ni-inte hur-ledsen-jag-är-knappen är intryckt!! Vad jag svalde...!


Jag har alltid haft svårt för att ta emot hjälp, och jag är rädd att folk ska "tycka synd om" mig när jag gråter... men den respons jag möttes av här gjorde att jag ändå insåg att de faktiskt ville hjälpa oss! Hela familjen.. men främst Carolina. Mycket professionellt bemötande... och en uppriktig förståelse för vår situation nu.... med andra ord, rätt personer på rätt plats!


Så vad som kommer att hända nu... och i en försiktig takt är att vi kommer att ställa SE i kön för någon form av boende, så att allt är klart när den dagen kommer. Får vi erbjudanden innan den dagen, så kan jag bara tacka nej. Det gäller både avlastning och permanentboende...


Sen kommer Carolina att få en egen kontaktperson via kommunens ungdomsgrupp. En utomstående, som vad jag förstår, ska hitta på roliga saker att göra tillsammans med henne, som hon kan prata med...ja, som en kompisrelation. Något bra för Carolina - en stor sten föll från mitt hjärta... hoppas att det blir något som fungerar bra! För hon behöver allt stöd hon kan få nu... bara en mamma räcker inte så långt!


För mig var det här två stora och viktiga saker... nu kommer vi att träffas om ca två veckor igen! Sen blir det en kontinuerlig kontakt varje månad...


Med små små myrsteg har jag nu börjat en vandring mot ett annat liv... men som en av sekreterarna sa: "det kommer att ta tid, och allting måste få mogna hos dig..." , och så är det nog! Att skiljas...





Dagen idag har varit bra... och rutinmässig! Som oftast nu...

onsdag 7 november 2007

En god hustru...



... behärskar sin man genom att lyda honom.

Hon motsätter sig aldrig honom, då han befinner
sig i uppretat tillstånd, utan väntar tills han
lugnat sig.
Männen äro, i motsats till järnet, svårast att
böja när de äro heta.

Hennes kläder äro mera anständiga än dyrbara,
och hon gör även det tarvliga tyget till siden
genom det sätt, varpå hon bär det.

Sin mans hemligheter aktar hon sig att sprida
ut i världen. I synnerhet är hon mån om att
dölja hans fel.

I sin mans frånvaro är hon både hustru och
sin mans ombud, samt tvinnar flitens trådar
dubbla. Vid sin återkomst finner han allting så
förträffligt, att han tycker sig ha varit hemma,
fast han vet sig ha varit borta.

Hennes barn, fastän många till antalet, äro ej
bullersamma; hon styr dem med en blick, då
hon vill ha tyst.

Hon underlättar sina tjänares svåraste arbete
genom att lämna befallningar därom med
ordning, och vid läglig tid.

Under sin mans sjukdom känner hon mera
sorg, än hon visar.

(Tidningen Vesterbotten 10 juni 1871)





... det har varit en himla lång dag idag. Mötet på förmiddagen ska jag berätta om sen... men för första gången på mycket mycket länge så kände jag lite hopp inför framtiden. När jag kom hem satt SE och tittade på Tv:n... och verkade också ha sovit där en stund... han var lite purken, men tinade upp efter lite kaffe och promenad.

... kvällen som vanligt. Nu ska jag hitta sängen...




Den gamla notisen... jag hade nog valt ett liv som gamm-nucka!

måndag 5 november 2007

När tiden har stannat...



... och klockan har slutat att gå... så är nuet det enda vi har! När det inte längre finns något igår, och inte heller någon morgondag... så är idag det enda vi har!

Tänk dig att du inte visste vilken veckodag det är... sådär som det brukar bli när man har semester, och alla dagar i hängmattan eller rabatten ser likadana ut. Eller att du inte visste om det är den 12:e eller den 14:e i månaden... ungefär så som det också brukar bli när man har semester, men även rätt ofta också till vardags. Eller att du inte visste vilken månad det är... ungefär så där som det brukar bli vid månadsbrytet, det händer ju oss alla ibland.

Men tänk om du inte visste vilket år det är.... då... då har klockan slutat slå för dig, och den enda tid du har är nuet...

Idag frågade jag SE... lite så där lagomt frågvist: "Du, vad är det för dag idag?" Han svarade: "Ingen aning". Och det visste jag ju sedan förut att veckodagar och månader inte längre är något som han har någon koll på... men jag ville som bara kolla lite! Men... vad som skrämde mig, var när jag frågade: " Men du, vilket år är det nu?" Han svarade: "Nja.. tvåtusen-och åt det hållet..!"

Han vet inte längre vilket år det är.... gud, jag blev både ledsen och chockad där vi gick på vägen mot Coop. Ledsen för att han nu tappat detta också... ledsen för att han inte ens reagerade själv över att han inte visste. Som frisk så tänker man naturligtvis att "Herregud, om jag vaknar en morgon och inte längre vet vilken dag, vilken månad eller vilket år det är, då dör jag ju! Men inte han... och det är bara så så sorgligt att veta att det är ännu ett steg bakåt... samtidigt så kan vi ju tacka våra lyckliga stjärnor att han inte insåg det! Då vet jag inte vad han hade gjort..!

Men det här var ett hårt steg bakåt...

Chokladbollar är bra...


(Lille David...)

... och bilder på chokladbollsbakande småkillar är också bra!

Dagen igår blev en liten trist tillställning... och så är det ju mycket nu. Men... här hemma finns inte utrymme för något längre depp, och man kan heller inte gå omkring och känna sorg och ledsamhet över sakernas ting just nu... man får ta det lite pö om pö...

Så idag är en ny dag, Carolina och jag har mysfikat på morgonen och vi ska ha lite "före-jul-mys ikväll, hon har åkt iväg till skolan, och jag och Sven-Erik ska strax dricka morgonkaffet tillsammans... och så kan man le lite åt den lille bagaren i farmors förkläde!

söndag 4 november 2007

För en mattas skull...



... så blev dagen helt förstörd idag. Mitt fel... helt och hållet! Bara för att någon hade styrt ihop mattan till en liten hög på hallgolvet, och jag glömde bort mig och fräste i två oktav högre: "Men, herregud, går det inte att lägga till mattan som den ska ligga?"

Lika snabbt som jag insåg mitt misstag... lika snabbt fick SE ett utbrott av mina ord! Han svor och kallade mig... ja, inte så vackra saker. Tyckte det var lika bra att han fick dö... och att jag fick dö.. och att jag var... allt vad jag nu var... och sen gick han ner och stängde in sig på sitt rum med en ljudlig smäll!! Han sov i flera timmar...

I det läget... ångesten... åh, varför var jag helt enkelt så knäpp??? Varför hann jag inte stoppa mig själv??? Jag vet ju... inte ens en endaste liten tonhöjning fungerar ju idag. Allt ska vara tjo och tjim, och pepp! Absolut inga pekpinnar, irritationer, tillrättavisningar... hur små och obetydliga, och förståeliga dom än är! Inga negativa tänk eller ledsamheter, ingenting som inte är roligt och lättsamt!! Jag vet ju det... varje minut, varje eviga dag i livet med honom nu! Oftast går det riktigt bra, men inte idag...

Sen blev det inte bättre...

Carolina, Pontus P och jag tog en promenad till Mamma och Pappa. Vi behövde komma ut härifrån kändes det som.... men det blev lite tungt där också. Pappa såg ju naturligtvis att både jag och Carolina var depp... och sa: "Så här kan ni inte ha det... den som far mest illa i allt det här är ju Carolina... hon ska ju inte vara den som lider mest för att SE är sjuk. Vad tänker du göra ?" (Hör ni sucken när jag skriver...?)

"Jaa pappa, jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Allting rycker allt närmare... men jag kan ju inte heller tvinga honom att sitta med armarna i kors och dricka kaffe med andra yngre dementa i en dagverksamhet ute på ett sjukhem! Neverever! Jag kan inte ha en ledsagare åt honom.. det har vi provat.. nytt folk som han bara vägrade att träffa och bad fara åt...! JAG VET INTE vad jag ska göra just nu! Jag vill att alla ska må bra, men jag vet inte hur...! Å avlastning nu? Hur reagerar han i dagsläget på det? Han är fullständigt trygg nu... hur skulle han reagera på att helt plötsligt vistas på något hem, där han inte känner igen sig.. och inte känner någon! Kanske blir han fruktansvärt ledsen och orolig och... Nej... inte än! Carolina? Ja, självklart går hon först nu... men det är inte så enkelt! Hon skulle dö lika mycket som jag, om vi skulle börja planera för avlastning till Sven-Erik så länge han känner igen oss (än om han inte kommer ihåg hennes namn idag..), men samtidigt så vet jag ju inte heller... kanske skulle det vara bättre för henne också... att hon slapp se, att hon slapp bli utsatt för hans ilska och nonchalans... ja, Gud... det här är frågor och funderingar som jag hela tiden nu..."

Det kändes tungt när jag gick hem ifrån dem...!

Väl hemma så blev det till att dra på sig sin allra allra bästa pepp-mask för att överhuvudtaget få upp SE ur sängen! Idag kändes det tyngre än vanligt att peppa... men det blev bra ändå!

Sen blev jag osams med Carolina... mitt fel det också. Helt och hållet!

Över vad? Att jag försökte prata med henne om Sven-Erik, och att jag inte förstod, förrän efteråt, då jag sagt förlåt 275 gånger, att hon helt enkelt inte vill prata om sin pappa.... inte nu och inte sedan. Hon vill helt enkelt inte prata om det... hon vill hålla kvar vid, och låtsas... att det är som vanligt med hennes pappa!

Jag var dum och arg.. sa dumma saker.. som sårade henne... hon blev arg... jag insåg... jag bad om förlåtelse... vi grät... och sen kramades vi länge....jättelänge!! (Men som en klen ursäkt till varför jag hade blivit dum, så sa jag också till henne att morgonens utbrott av SE, min ångest över det, och sen morfars utläggning över eländessituationen... ja, det blev för mycket idag bara!

Sen blev det en vanlig kväll med handling, middag, SE-vila... och mysfikafilm...

Så... just nu är jag ledsen över många saker: matt-gnället, SE-ilskan, pappa-utläggningen, vad jag ska göra-tänket, men mest... och djupast dåligt samvete har jag ändå för att jag inte förstod, och bråkade med Carolina... jag vet att jag inte är någon dålig mamma för Carolina... men sådana här kvällar, så sitter man iallafall här och känner sig som den uruslaste mamman i världen... för att jag inte räckte till idag... det känns...ja, det känns svårt. Och jag är så trött nu...

Vem är jag...


(Snygg-Bettan...inte!)

... undrar jag ibland, när någon frågar. För idag, är jag både Elisabeth före och efter något som kom där emellan... detta svarta oundvikliga något... och där jag fortfarande befinner mig...
Hade skrivit mer... men tog bort det nu. Kände att jag vandrade iväg ut på vägar dit jag inte har styrkan att bege mig än!

Men en sak tror jag... och det är att mina grundvärderingar inte har förändrats...

... att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
... att kan jag hjälpa så ska jag hjälpa.
... att alltid försöka vara rättvis.
... att alltid vara ärlig.
... att behandla en människa utifrån den människans förutsättningar, inte från mina.
... att alltid försöka se det goda.

Sen är det ju inte så att jag lyckas alla gånger, tvärtom... för det finns ju en minuslista också...

... att jag ibland handlar före jag tänker.
... att jag har kort stubin. Speciellt när det gäller rättvisefrågor..
... att jag inte kan tänka logiskt alls när jag tänker med hjärtat.
... att jag ibland lovar för mycket. Som jag sen inte kan hålla.
... att jag slåss som en sabeltandad tiger för det jag tror på.
... att jag säger för mycket när jag blir arg.
... att jag har svårt med tillit till andra.

Sen är det ju jag som skriver minuslistan.... kanske har jag en massa andra fel också! Men tills dess jag kommer på dem, eller någon upplyser mig om dem... så är jag iallafall lyckligt ovetande om dem just nu...!


Men... ett av mina viktigaste mål i livet, och ett tänk som jag ständigt strävar för.... är att alltid kunna hjälpa en annan människa, vän eller ovän, någon eller ingen jag känner, långt borta eller nära, liten eller stor sak, hjälpa någon som behöver min hjälp! Oavsett vad..! Och om jag kan..!
Har jag fått en gåva att kunna förstå när en människa har det svårt, när en människa ber mig om hjälp, eller när hon inte gör det men behöver hjälp ändå.... då ska jag också använda den gåvan!!

Ni har alla den gåvan... ni hjälper mig varje dag nu...


Min största rädsla i livet när det gäller mig... är två saker. Att jag ska bli sjuk, och inte kunna ta hand om familjen nu! Och att jag på något sätt skulle bli bitter och känna orättvisa mot det liv jag lever just nu... och därför inte kunna ta emot all den glädje, och det vackra som livet också ger, både nu och i framtiden... Det är jag rädd för... mycket.

lördag 3 november 2007

En Halloween-katt i familjen...



Utanför mitt fönster nu...


... jag och SE dricker morgonkaffe...

En ljus bild...



... på många sätt...

Men jag är för trött för att skriva någe vettigt alls nu...

Sov så gott... eller god morgon... alla vackra människor!

Imorgon ska jag vara häxa... å då behöver jag inte ens klä ut mig!! Tycker somliga här då...!

fredag 2 november 2007

White Christmas...




... såg vi ikväll! Carolina och jag... Sven-Erik blev så sur så han gick och lade sig!

Det händer inte ofta, faktiskt nästan aldrig, att jag och Carolina sitter och ser en film tillsammans! Det brukar vara jag och Sven-Erik...! Men ikväll ville vi se den... och Sven-Erik satt med i fem minuter... sen gick han. Hur dåligt samvete jag än får, så måste det få finnas kvällar vikta för Carolina också!
Det sorgliga är att Sven-Erik inte kan förstå det, jag kan heller inte säga till honom att... " nu får du faktiskt förstå..." eller "lilla gubben, jag och Carolina vill gärna se...". Det förstår han inte... han blir oftast bara arg... och jag vet ju det!

Carolina hade bakat en väldans god apelsinsockerkaka... som tillsammans med en kopp kaffe blev kvällens go-julstämnings-fika! En mysig stund... och en stor längtan för oss båda efter vit snö och stämningsfull jul! Tack gumman!



Annat idag:

Sven-Erik har varit trött och irriterad hela eftermiddagen... och när jag frågade hur han mådde så svarade han helt enkelt inte! Middagen blev en tjurig och tyst tillställning för honom, och han sa: "lek inte vid motbardet (jag trodde att lille David skulle tillrättavisa honom , men tack och lov så sa han ingenting ...) när vi försökte muntra upp och vara som vi brukar! Så ikväll orkade jag bara inte vara tjo och tjim... han fick helt enkelt vara... trött och irriterad! (Men jag misstänker också att han inte mår så bra av blodtrycksmedicinen.. får hålla lite koll!)

Har även pratat med kuratorn på Geriatriken, och jag frågade henne om hon tyckte att vi skulle berätta för SE om hans mammas sjukdom... det tyckte hon inte! " Varför ska du berätta något som han antagligen inte kan hantera? Ligg lågt, vänta och se..." var hennes råd!


Carolina ville inte gå till kuratorn idag... så jag avbeställde. ( Jag vet inte varför... hon visste inte själv, men jag tror att hon tycker att det är jobbigt att prata om allt som händer nu... ! Och det blev ju ytterligare något svårt nu - farmor!)




Roligt idag: Samtalet till svärmor... White Christmas-myset... apelsinsockerkaka... alla vackra tankar som ges...

Mindre roligt idag: Sven-Erik en dålig eftermiddag... alla mindre vackra tankar...


Till alla mina livlinor: Är ni allihopa! Måtte jag få den möjligheten att en dag kunna ge tillbaka allt vad ni ger till mig nu..

torsdag 1 november 2007

Mina tankar...





... går på högvarv, som om de fick sin energi från självaste solen.. och det är väl bra. Att tänka mycket är väl bättre än att inte kunna tänka alls.. typ?

Men det är inte det som stör mig...! Mitt tänk har nog alltid gått på högvarv, med det inte sagt att det har varit ett särskilt intelligent tänk alla gånger, men det har oftast resulterat i att jag sagt, skrivit eller gjort något utifrån vad som försiggått på hjärnkontoret... precis som de flesta andra också gör... och som jag gissar är tanken med tänket... att det ska leda till någonting! Men.. inte nu...

Jag har tappat orden! Pennan, allt som jag bär på.. har stannat av! Det oroar mig mycket..!! Att skriva om våra dagar nu... den vardag som obönhörligen inte, och aldrig kommer att bli bättre i ett aveende... den känns så tung att skriva om nu! Det som jag tycker är allra viktigast att skriva om, det bara orkas inte... orden vill helt enkelt inte komma...!!

Vad har gjort att jag inte längre orkar skriva?

Är det en omedveten överlevnadsstrategi?

Det är som om dagen som gått inte vill återupplevas när kvällen kommer...




Något nyss.. något vackert...

Sitter i sängen och skriver... Sven-Erik kommer in och sätter sig, och vi dricker kaffe tillsammans...
"Undrar hur din mamma mår idag?" säger jag, lite frågande.
"Ja, hon har det inte lätt hon!" säger han.
"Hurdå, menar du?" frågar jag.
"Ja, med allt som... här nu då.." , säger han, samtidigt som han stryker sig på magen.
"Ja, du menar att det är något med magen? frågar jag.
"Ja, det!" säger han bara.

Jag tar telefonen, slår telefonnumret till svärmor... räcker över luren till honom...
"Prata du... hon vill nog gärna prata med dig idag...", säger jag. Han grimaserar lite... har märkt det förut.. att han ibland inte vill prata direkt med henne... det är som om han inte vet vad han ska säga riktigt... vissa gånger så är det enda han säger: "Ja, och hur har du det idag då?", kan han fråga om och om igen... under samma samtal, och stackars svärmor hon svarar förstås lika tålmodigt varje gång. Men idag var det annorlunda.....

"Men hej på dig mamma, hur mår du idag?" frågar han, och låter som en...ja, jag kan inte beskriva det bättre än att han låter som en riktig liten kvitterfågel... han skrattar flera gånger... av vad hon nu berättar... och han berättar för henne om när han var liten, och skulle lära sig sticka (fast ordet sticka föll bort för honom) i skolan... och att det bara blev en "knul" av alltihopa, och att lärarinnan sagt "Men lilla Sven-Erik, inte kan du få in någon fot där inte". Sen ett härligt skratt... och jag hör att hon skrattar hon också...! De pratar en liten stund till... sen säger han: "Ja, men då får du ha det så bra idag då". En sol lägger på... han!

Det var ett STORT samtal... ett samtal gett med kärlek... känslor som han nästan aldrig kan uttrycka nu... men det var som om han bestämt sig för att han skulle glädja, och peppa henne lite idag...

Jag har märkt hans oro för sin mamma. " Jag tycker synd om mamma", har han sagt några gånger nu... spontant, och utan att vi har pratat om svärmor. Några sekunders känsla, men som lika snabbt varit borta igen. Han uttrycker en känsla, en oro, men som han inte kan hålla kvar...

Så stunden nyss.. var den vackraste vackra på länge...!