lördag 25 augusti 2012

MEN så kommer morgonen...

... och jag tänker, så där som jag alltid gör "Hur löser jag det här då?"
Så på måndag ringer jag till tandläkaren... det får bli som det kan.

Nu är det helg, och vi ska fixa till den här helgen bra.
Så där som vi alltid gör... Carolina och jag.

Mina tänder håller på att rasa sönder...


... det är sånt som gör att man inte kan sova. I eftermiddags lossnade en bit av en tand igen.
Jag måste fixa det på någe sätt...

onsdag 22 augusti 2012

Någonstans där i bakhuvudet...

... så ligger ett räkneverk.
Igår var det en månad sedan mamma begravdes.
Igår var det ungefär lika länge sedan som vi valde att fortsätta själva.

Medan det ena bara konstateras, för jag pussar ju henne varje kväll på pannan, där vid hårfäset, så ger det andra en insikt om att det är ingenting vi saknar.

Ikväll har jag stekt fläskkotletter, och bakat sockerkaka med chokladbitar i.
Inte så intelligent skriv kanske... men bara för att minnas hur mysigt vi har det ändå.

En solig bild...


... så jag slipper mötas av mitt föregående inlägg.
För än om jag står lite i skuggan nu, så väntar solen därborta...

tisdag 21 augusti 2012

"Den lyckliga sorgens längtan"...

... det är länge sedan jag skrev de orden.
Ikväll gör jag det. För ikväll, alldeles för en stund sedan, så fanns den här igen.  Den liksom bara öppnade dörren från sitt innersta gömställe... mitt hjärta... och där vid köksfönstret... och kvar ännu... den vackraste vackra kärlek som två människor fått dela. Sven-Erik och jag. En sådan känsla är lika stark som de hjärtan som bär den...  en sådan känsla kan gömmas i evighet och ändå stå lika stark... och en sådan känsla kan ingen sjukdom bryta ner... och den kan aldrig dö. Det är den lyckliga sorgens längtan.

Kanske var det för att vi pratade om Sven-Erik ikväll. Carolina och jag.
När vi tog kvällspromenaden med Pontus P så fanns bara minnena där... de roliga och fina. Carolina som minns då han skulle lära henne att cykla hemma i vårat kök. På cykeln hon fått av farmor och farfar... och hon hade sin vita mimmi-pyjamas på sig. Eller då hon för första gången fick sitta i framsätet, och ville att han skulle lära henne att köra bil. "Mamma, jag minns..." sa hon flera gånger runt hela kvarteret. Så skrattade vi... kände värmen... mindes... och så låtsades vi, med mörka pappa-rösten: "Ja, du Carolina, nog vet du vi ska ordna det här" precis så där som han brukade säga.

Då får man minnas lite sen också. Sen när man kommer hem. Då när hon har gått och lagt sig, och man sitter i rumssoffan och ... ja, man vill gråta... och samtidigt känner man sig så oändligt varm och  lycklig över de minnen man äger. Så det är en lycklig gråt... på någe märkligt sätt... mitt i sorgen finns den lyckligaste längtan.
 Så...
Jag älskar dig, Sven-Erik....och jag vet att du kommer att stå där och vänta på mig när jag kommer. Å för att använda en sliten fras... då ska du och jag aldrig skiljas åt mer. Punkt. Punkt.

(Det här var svårt att skriva... men ikväll behövde jag göra det. Å det är svårt att förklara... men ikväll är han här hos mig. Fast jag vet att jag snart måste stänga dörren till mitt gömställe, och återvända till verkligheten...)

söndag 19 augusti 2012

Schema för sommarens omtenta...


... och gumman, vad du gör det bra mitt i allt annat svårt!
Men det kommer nya somrar...

lördag 18 augusti 2012

Efteråt...



















... så kanske jag kan skriva om hur svårt det var vissa dagar.

Nu kan jag skriva om hur bra det går. Andra dagar.
Nu kan jag skriva om den styrka jag äger. Alla dagar.
Nu kan jag skriva om hur rätt mitt beslut känns. Alla dagar.

Det svåra ligger inte i att förlora en familj. Det svåra ligger
i att få bekräftelse på att man gjorde rätt...

Det svåra ligger inte i att skriva. Det svåra ligger i att få bekräftelse
på att det man skriver blir ett eldigt underlag för de som säger sig
aldrig läsa här.

(Nu blir det inte mer skriv om det... eller rättare sagt, jag har raderat så mycket nu så jag ger upp ikväll.)

..........

I torsdagskväll ringde fina grannen på dörren. "Har ni lust att hänga med på Coop en sväng... jag ska bara dit och handla lite" sa hon. Det blev en trevlig liten utflykt, som sen avslutades hemma hos henne med roligt och trevligt prat, och gott gofika. Jag kände två saker sen: "Underbara underbara människa" och " tack Gunilla, för att du gav Carolina det utrymme hon behövde... att både få prata och synas... och att du lyssnade på henne utan att ifrågasätta och kritisera. I andra församlingar har hon bara tystnat."

tisdag 14 augusti 2012

Mitt i all sorg...

... så finns en annan känsla.
En känsla som jag nu förstår bara har legat där och väntat. Bidat sin tid för den dagen då den starkt och obändigt skulle ta steget  ut i frihet.
Den känslan heter just det... frihet.

Jag kände det när mamma gick... äntligen var hon fri, och äntligen var jag fri.
Då kunde jag också gå... med de vackraste minnen ett barn kan få, för aldrig aldrig har jag varit min mamma så nära som då. De vackra dagarna innan. (Men det får jag tänka på en annan dag, känner jag.)
Å när det sista andetaget var taget, så pussade jag henne på pannan, där vid hårfästet, och sa: "Nu vet du, mamma".
Jag behöver aldrig mer skydda henne..


Aldrig mer behöva vara tyst och svälja.
Aldrig mer behöva bli skuldbelagd.
Aldrig mer behöva lyssna på viskningar.
Aldrig mer behöva bli trampad på.
Aldrig mer behöva  bli förminskad och osynliggjord.
Aldrig mer...

Mitt i all sorg... så finns en annan känsla.

Carolina har bakat cheesecakebrownies...


... så goda!
Jag får med mig några stycken för att bjuda på RK...

måndag 13 augusti 2012

Så kommer måndagmorgon...

... och jag funderar om det verkligen var rätt att skriva mitt föregående inlägg.
Skriva det överhuvudtaget, skriva det nu, och skriva det här?
Jag står självklart för allt jag skriver, och där varje ord krävde mycket mod.. men ändå.
Min åsikt har alltid varit att man bör säga sanningen, men alla sanningar behöver inte sägas.
Så det är inte helt enkelt...

Å för mig handlar ju livet egentligen om någonting helt annat nu... det handlar om det som kanske var tvunget att ske för att jag skulle kunna bli fri. Det handlar om hur viktigt varje steg är... för att vi ska kunna gå åt rätt håll.

De handlar om mig och Carolina... och Pontus P.

söndag 12 augusti 2012

Mig har du slagit...

... både psykiskt och fysiskt.
Men det gör ingenting idag... faktiskt inte.
Du lärde även andra att det var okay att göra så... det gör ingenting det heller.

Den fasad du så ihärdigt försöker att visa upp nu... det gör ingenting.
Den offerkofta du vill låtsas att du inte äger... det gör ingenting om du vill spela oskyldig.
Den roll som du tilldelat dig själv...det gör ingenting att jag vet vilka vägar du gått för att få den.

Men ett vet jag... och något jag aldrig någonsin kommer att acceptera... det är när du slår på mina barn, eller på de som redan ligger. Då reagerar jag som den sunda mamma och människa jag är... att ingen... och allra minst du... ska få fortsätta slå! Gör du det, så får du ta konsekvenserna av det...

Jag menar... om jag nu ska välja det som är viktig för mig att skriva om... för att förstå. Skriva om det som aldrig fått nämnas... skriva om det som gjorde så ont... skriva så att jag förstår varför jag blev övergiven när jag behövde som mest hjälp i mitt liv. Skriva om det... en process... och sen... frihet!!
Börja om från början med mitt liv... och ge Carolina de förutsättningar hon behöver för att
frimodig och stark kunna gå ut i världen och välkomna livet. Då ska hon inte... och aldrig
mer behöva bli illa behandlad av såna som dig och dina gelikar!!

,,,,,,,,,,

En kram till alla er därute... ni som länge kunnat läsa mellan rader... och med ert hjärta och er klokhet varit, och är, verkligen i ordets rätta bemärkelse, livlinor för både mig och Carolina. Jag är oerhört tacksam för vänner som er... tack snälla ni. Tack Gud... och tack mamma, för att du ger mig mod nu.


Nu... blir det mer hostmedicin... och sen gofika till Poirot!!

(Slutligen... jag gissar att jag kommer att få många elaka "anonyma" kommentarer på det här inläggget... jag brukar få det.  Men jag säger bara... det gör ingenting det heller!!)

onsdag 8 augusti 2012

Fika på trendigt café Nybro...


Lunch på Brännlands Wärdshus...


... bjuder finaste grannen oss på. En del människor... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.

måndag 6 augusti 2012

söndag 5 augusti 2012

"För här bor ju den starkaste mamman i världen"....

...  blir en bra rubrik idag, tänker jag.
För den beskriver precis vad den senaste veckan har handlat om, och vad det nog kommer att handla om ett bra tag framöver. Att släppa allt... alla tankar och bilder på hur illa det måste vara med Sven-Erik nu (jag har ju inte varit dit på ett tag) och det slut som närmar sig där också. Alla tankar och bilder på mamma som jag vaknar med varje morgon... men som sen bara får plats i små dikter jag hittar. Så det allra svåraste...alla tankar och bilder på de som gjorde Carolina illa... och som den senaste veckan haft mardrömmar och nu sover med lampan tänd. 

Vi har varit ute och fikat... vi har träffat min kusin... vi har handlat hem god mat... vi har pratat och pratat...vi har varit vid havet med finaste grannen... vi har.... ja, vi har varit så mycket, vi är så mycket, och kommer för all framtid att vara den starkaste lilla familjen som Gud gett mig nu. Så är det bara... för den starkaste mamman i världen!

Sen har jag en bön, Gud:
Gud... när jag vacklar, håll mig i handen.
Gud... låt mig vinna på lotto fast jag aldrig spelar.
Gud... låt de änglar som du skickat förstå vad vackert dom gör.
Gud... mamma sa alltid "Gud är en stor humorist" och jag tror på henne. Jag ber att du ger henne många många goda skratt där hos dig.

Ikväll ska vi se Poirot... och alldeles säkert blir det med gofika till!

..........

Dikter som jag hittat, och vill spara:

"Några hjärtan är skatter
som aldrig kan ta slut
Ägaren strör det givmilt
i solströmmar ut
(Karin Boye)

"Kom ut och titta på mig, mamma, genom farstuhålets mörker
det är jag som sitter där på bänken
med rosetten högt i håret som en flygande fanfar.
Det är verkligen jag,
och ingenting har hänt.
(Ur Vedbrand av Elsie Johansson)