onsdag 28 september 2011

Det blir inget besök...

... till mamma idag. Av olika anledningar. Det får skrivas om på andra ställen...
Carolina (som nyss kommit hem) och jag ska istället göra en riktig myskväll tillsammans.
Så där som vi gör allt som oftast..

Men jag ringer till mamma ikväll och hör hur hon mår... i förmiddags när jag pratade med henne... så låg hon. Trött och orkeslös, sa hon..

Idag skiner inte solen...

... och vi har bråkat. Carolina och jag.
Om vad? Ja, som alltid när vi bråkar så är det om såna där små och obetydliga saker som egentligen inte alls skulle vara någe att bråka om... plocka bort den tomma toalettrullen, skölja ur glaset... och annat sånt oviktigt.

Men det går över... vi fixar ju det... pratar ut om det... gråter lite... säger förlåt... kramas... och går vidare. Än om man sen får gå en bra stund med det dåliga samvetet... och "varför kunde jag inte vara tyst??" Som nu... när hon nyss gått iväg till universitetet. Det känns för en mamma, ska jag säga...

Men det är väl så... att man går på en mycket spänd lina just nu.

.......

Carina är tillbaka. Hon kom i söndags. Idag åker vi till mamma. Igår hade hon feber.

Jag drömde om Sven-Erik inatt. Men det får jag tänka bort nu...

tisdag 27 september 2011

Solen skiner!!

Jo, men det var viktigt att skriva. För hur ämligt det än ser ut... så nog går allt lite lättare att bära bara solen skiner! Tack solen...

Carolina säger nu att hon nyss läst att man blir 20 % lyckligare om man dricker kaffe.... så nu blir det kaffebaljor här!:)

lördag 24 september 2011

Livet...

... hur det än ser ut varje morgon när jag vaknar, måste levas ändå. Det är det enda jag måste hålla fast vid. Min syster, som kom hit i onsdags, åkte hem till Övik igår. Hon måste jobba.

Nu behövs en Carolina-dag, med mycket mys och gofika.

Mamma kämpar på... men det är svårt att höra hur lite luft hon har, och hur hon måste vänta för att kunna prata. Bara hon sitter stilla och inte rör sig så går det väl någorlunda, men så fort hon ska gå till toaletten... eller runt bordet... då tar luften slut för henne. Hon ser också så blek ut, lill-mamma min...

Vi får se hur livet ser ut imorgon...

tisdag 20 september 2011

De viktigaste orden i världen...





... och jag måste komma ihåg dem... till sen.
Jag pratade med mamma ikväll. Så där som jag gör nästan varje kväll.. och "hej på dig gammeljänta" sa jag som vanligt.
Det var det vackraste samtalet... och samtidigt det svåraste.

Med lugnaste mamma-rösten så berättade hon att AHS-läkaren varit dit idag... och att de hade pratat om döden. Han hade föreslagit att hon kanske skulle åka på Axla-gården nu, ett hospice för svårt sjuka människor i livets slutskede, men det ville hon inte. Hon vill dö hemma... hade hon sagt. Å absolut inte ligga på ett ställe där två av hennes kära bröder har gått bort... en av dem helt nyligen. Hon vill heller inte ha några försök till återupplivning... "nej, då har jag redan gått.. och då vill jag inte tillbaka" hade hon också sagt till läkaren.


Med samma lugna röst så säger hon sen att hon vill förbereda sina barn nu... och hur hon vill ha det.
Hon vill dö hemma omgiven av familjen. Hon vill inte brännas. Hon vill att hennes flickor ska tvätta henne sen... "och göra henne fin".
Jag frågar om hon är rädd.
Nej, svarar hon lugnt. Så himlalugnt, känns det som. Lill-mamma min. Vi vet inte när hon får komma hem till de sina... ingen av oss vet något om nästa minut... men hon har varit så svag den senaste tiden... och alltmer så..ja, som hon säger "det går bara åt ett håll nu".




Så liten och ynklig jag känner mig... som det lilla barn jag vill vara nu. Älskade lill-mamma min... du har fått kämpa med så mycket svårt i ditt liv... och jag skulle så vilja hålla om dig och låtsas att jag kunde trolla... trolla bort allt vad sjukdom och död heter. Du vet, så där som alla barn kan göra i fantasin... där ingen behöver bli sjuk, och ingen behöver dö.

Mamma. Jag älskar dig. Modiga mamma.


Sven-Erik... jag skulle ha velat haft min hand i din nu.

Jag tar lite paus...

... från skrivet.

Det tar mycket energi att alltid hålla garden uppe när det går tungt... Sven-Erik sjuk... mamma sjuk... 10 kronor i börsen... ont i halsen igen... och ja, tusen andra trista saker. Jag är inte dödeppad eller så... men ja, ni vet. Jag måste fixa det här.

Sen... och det är bäst jag skriver det, eftersom jag känner mig så okonsekvent med mycket nu... jag kanske skriver om en timma igen... en dag... en minut... en vecka igen. Ett håller jag dock stenhårt fast vid.... och ni vet hur mammor är... barnen går först. Å just därför måste jag vara rädd om all energi jag har...

..........

Tack alla som orkat, och orkar bry sig. Det går lite tufft nu... men därborta skiner solen igen! Det vet ju varje mamma... och Carolina sa nyss "vad jag är stolt över dig, mamma!"

Å nästa vecka är jag bjuden på surströmming ute hos Sven-Erik...

måndag 19 september 2011

En Pontus P promenad...


... skingrar tankarna lite.

söndag 18 september 2011

Ibland ryms alla ord...




... i en bild. Å snart är det jul...


Idag har jag varit till mamma och pappa. Det är ett tag sedan jag var dit, då min flunsa satt stopp för det. Visserligen har jag pratat med mamma så gott som varje dag på telefon... hört hur hon mår, och så... men jag vet ju också hur glad hon blir för besök.

Ja, vad ska jag skriva om det... eller rättare sagt, vad orkar jag tänka på, för att sen skriva ner. Jag vet inte... för det gäller ju som oftast att försöka hålla borta så mycket av oro och sorg som det bara går nu.

Så jag skriver bara att det blev en fin och varm stund med dem... där mycket av det som är svårt för dem nu behöver få pratas om. Men vi skrattar och fikar, och pratar om annat också...

Pappa berättar ett fint minne med Sven-Erik... om en fiskeresa de gjort för länge sen... och där Sven-Erik, då pappa hade problem med sin höft, helt självklart hade burit både sin egen och pappas packning.

Mamma blir allt svagare.


Något jag ofta tänkt på den senaste tiden är att mamma och Sven-Erik följts åt på någe vis... mamma som opererade sin första hjärtklaff när hon var 49 år... Sven-Erik som fick sin diagnos när han var 49 år. Märkligt...


..........


Carolina hade iallafall haft kul igår... och det är ju huvudsaken... men har dragit på sig en rejäl förkylning. Hoppas hon får sova inatt, lillgumman.


Å snart är det jul...

Jag ser ljus omkring dem..


lördag 17 september 2011

Jag har bakat idag...



... lantbröd och morotskaka. Inte för att jag är någon större bullmamma... utan mer då för att jag slipper tänka på annat... för att Carolina behöver "världens bästa mamma" som hon sa... och för så trista fakta att vi behöver det. På flera sätt...

Ikväll är Carolina på middag med klassen. Avslutning på "nollningen" som varit under veckan. Hon var så fin när hon åkte... och som vanligt orolig för att jag inte skulle klara av att sitta hemma ensam.
Men som alltid... vilken mamma klarar inte av sånt, när man vet att ens barn är ute och har det roligt?
"Ha en bra ensamkväll nu, lillmamma. Ses sen. Jag blir inte sen. :) Kraaaam"
":) Tack, gumman! Å du, jag är inte ensam - jag har ju Pontus P. Ha så kul nu gumman, så ses vi sen. :) Kram mamma snygg"

Nu blir det kaffe och morotskaka med min vän teven...

fredag 16 september 2011

Mellan två sms...

... så ryms en annan verklighet.

Sms från Carolina. Kl.14.50
"Nu är jag framme. Kommer hem på ett tag, och då ska vi ha MYS!! :) Kram"


Telefonsamtal från Desirée. (Sjuksköterskan på Sjöjungfrun..)

Hon vill berätta lite hur läget med Sven-Erik är nu... och som alltid så lägger hon fram det med sån varsam försiktighet. Hon berättar lite av det jag redan vet... med maten och blöjor nu... att han blivit sämre. "Det är ju så här det är med den här sjukdomen... det är ju den här vägen det går" säger hon också. Sen berättar hon att han inte längre förstår när de vill hjälpa honom... till exempel med att tvätta honom... och han blir arg.
Det är svårt att höra. Det gör ont.
"Blir arg?" tänkte jag, men kom mig inte för att fråga "Hur arg då... hur blir han då... blir han så arg att han fäktar till dom... eller vill slåss... eller skriker... eller vad??"
Jag kan bara inte ta in det... min Sven-Erik arg?? Jag har nästan aldrig sett det... förutom de gånger då han blev det efter att han blivit sjuk. Utbrotten hemma. De som jag förträngt.. de som jag inte vill minnas.
Vi pratade om mer, men nu minns jag bara små fragment av det. Allting blev så... ja, bara att försöka hålla rösten stadig.
"Vi får ta en dag i taget nu, Elisabet... nu är det så här... och så får vi se längre fram... ta nu hand om dig och Carolina... och så hörs vi mer" avslutar hon. Med samma omtänksamma röst...
"Tack snälla Desirée... att jag kan känna mig så trygg i hur ni finns där för Sven-Erik nu... det här skulle inte ha gått utan er... ni är en livlina både för Sven-Erik... Carolina... och mig nu... tack snälla!" avslutar jag.

Sms till Carolina. Kl.15.06
":) :) :) Jajjebox gumman! Å nu ska jag strax baka julmysarkaka! Ha det kuligt nu, så ses vi på en stund! :) Kram snyggmamma..."

torsdag 15 september 2011

JAG DÖR INTE!!!

Skriver jag med bestämdhet nu. Å tar ett djupt andetag... och skruvar på radion lite högre. Igår kväll var det förejulmys... och jag gissar att det blir likadant ikväll.

Sen måste jag fundera lite på varför somliga människor har ett sådant behov av att vara så... ja, genuint elaka. Ett sådant starkt behov av att under anonymitetens skydd vilja slå på någon som redan ligger att man inte ens kan respektera en bön...

onsdag 14 september 2011

Gud,...

... nu har jag inga bra ord att komma med.
Jag skulle vilja be om någe, men jag vet inte vad.
Det gör ont nu. Speciellt nu.
Hur ska jag be för att du ska ge mitt rätt hjälp.
Så att det inte gör ont. Speciellt nu.
Jag behöver den lilla styrka jag har för så mycket annat.
Carolina... mamma... ensamheten... livet... klara av.
Det är så mycket, Gud.

Men jag ser honom bara framför mig nu... hur någon
ger honom en sked med mat. Du vet, Sven-Erik.
Min Sven-Erik. Han som jag inte fick ha kvar.
Varför fick jag inte det, Gud?
Å varför varför VARFÖR Gud, är han tvungen att dö
så grymt?
Min stora starka Sven-Erik... bli matad som ett litet barn.
Vad är nästa steg? Fast den frågan behöver du inte svara
på... den vet jag redan.

Du ser mina tårar nu, Gud... hör hur jag sväljer och
försöker söka svar hos dig. Ser att jag sitter i rumssoffan,
och försöker svälja bort samtalet jag nyss ringde. Till
Sjöjungfrun... till Ulla, som är hans livlina och kontakt-
person där ute. Hon som också är livlinan för mig.
Du hörde vad hon sa Gud, att de allt oftare får hjälpa honom
att äta nu... eller stöta på... påminna honom om vad han ska
göra... hur han sätter sig med armarna i kors och inte vet
vad han ska göra med maten som står framför honom. Han
har tystnat... han ser ut att må bra... han ser inte ut att ha
ont någonstans.

Gud. Jag vet inte om man kan kalla det här för en bön. Jo,
förresten, det är det.
Så snälla snällaste Gud i världen... kan du ge mig ett tecken
så att jag vet att han inte har ont någonstans. Kan du ge mig
lite av något som gör att det gör mindre ont. Å kan du...
snälla snällaste Gud igen, ta hem honom snart!!!!!

Det gör ont.

..........

Tillägg till dig Gud: Nu ska jag torka tårarna. Carolina kommer
snart hem. Å än fast jag inte riktigt förstår hur du tänker med
mycket, så ska jag ta mig igenom varje liten pyttaminut av det
som gör ont... bara mina barn får må bra. Tack för det, Gud!
Jag ska fixa till ett bra mys ikväll också...

måndag 12 september 2011

Här spelas det julmusik ikväll...

... av många olika anledningar.

Den främsta ligger i behovet av mycket lugn och ro nu, mys på högsta nivå, och att kunna lyssna mellan rader. Å det... det kan ju varenda mamma fixa till när det behövs!
Carolina. Hon är duktig. Stark och duktig. Men jag ser hur trött hon är när kvällen kommer... jag hör hur hon anstränger sig för att verka uppåt... och jag märker hur saker som ensamhet och rädsla för att inte klara av tär på henne.
Ikväll hade hon huvudvärk igen... ikväll ville hon "bara vara liten igen" som hon sa.

Nu har hon gått och lagt sig... och jag sitter ensam kvar i soffan.

Jag förstår så väl. Hon har fått lämna, och blivit lämnad så mycket de senaste åren. Hon har också rätt nyligen lämnat en av de tryggaste punkterna hon hade i tre år... gymnasiet och sina två bästa kompisar där. Å jag vet hennes känsla... "lämnad igen". Det spelar ingen som helst roll hur förklarligt och riktigt ett lämnande är idag... känslan över att någon lämnar henne, tas ifrån henne är ju den känsla hon känner igen, och fasar för... den som alltid finns där... och som gör ont. Nu måste hon börja om igen... med ny skola, och nya kompisar.

Jag förstår så väl. Hur hon lider av att bara ha mig omkring sig. Som den enda tryggheten hon har kvar. Alla de som hon växte upp med... stor familj med släkt och vänner... de flesta försvann ju när Sven-Erik blev sjuk.... och de flesta är fortfarande lika försvunna. Tänk bara att ha någon att ringa till när man blir galen på sin mamma... som jag gjorde... och ringde till min mormor. Det var, och är fortfarande svårt för henne att acceptera och förstå det... och för mig med, om jag ska vara ärlig!

Hon har börjat på universitetet... med många många nya måsten och intryck att klara av.

Jag är orolig... så nu blir det mycket mys och juligt här framöver!

..........

Nu är jag trött... ögonen vill bara åka igen. Egentligen så hade jag tänkt skriva om den här fantastiska grannen G som jag har... och som har räddat både Carolinas temafest till helgen, och som igårkväll bjöd in mig på kaffe och surrmys. Men jag orkar inte mer för ikväll...

Det finns så mycket som jag inte skriver om, också det av olika anledningar. Men allt är inte vad det ser ut att vara...

söndag 11 september 2011

Bondens Marknad och Min billiga pepparkaka...

... är mycket trevligare att skriva än lördag och söndag. Orden lördag och söndag... lördag och söndag... lördag och söndag... har också blivit så... ja, rätt ofta åt måstehållet nu, och ibland ganska så ångestladdat. "Vad ska vi hitta på för mys till helgen då?" är alltid den stående frågan när helgen närmar sig.

Det är ju inte så att vi dör av det... varken Carolina eller jag... men att hålla varandra uppe... hela hela tiden medvetna om att ingen annan kommer att ringa på dörren för att göra det... ja, då måste det bli... hålla uppe varandra. Å det är fortfarande inte lätt med ensamhet mitt i svårt...

Igår var vi iallafall på "Bondens Marknad" nere på stan. Köpte en gurka och lite sallad... hade en mysig stund... och gick hem i spöregnet!!

Idag har vi tvättat och städat lite, och jag har bakat "Min billiga pepparkaka". För lite gofika måste vi ju ha till teven ikväll...

Så Bondens Marknad och Min billiga pepparkaka blev bra dagar den här veckan ...

Tillägg: Jag skrev nyss "det är ju inte så att vi dör av det"... och som för att bekräfta lite av det så tänkte jag lägga in en bild av Carolina som för en stund sedan gick omkring i en hemmagjord ansiktsmask av choklad och äggula! Hon såg rätt rolig ut, ska jag säga... men hon ville av någon anledning INTE vara med på någon bild!! :)

lördag 10 september 2011

Klockan är över tolv...

... och min lilla familj nu har somnat. Carolina och Pontus P. Jag sitter uppe en stund till med sällskap av stjärnorna på himlen... och Il Divo som sjunger vackert i bakgrunden. Små små slingrande trådar av tänk vill hitta fram till varandra och knyta ihop... och så småningom komma till insikt och ro. En dag...

Jag tänker på livet. Vad vill jag göra med det liv jag har kvar? Vad vill jag fylla det med nu? Vad är viktigt för mig? Inte kan jag vända tillbaka till den lycka jag ägde, men nog aldrig riktigt såg... inte heller kan jag leva som jag levde då... i naiv, men fullständig trygghet över att denna lycka skulle vara för evigt.
Så... hur jag ska gå vidare härifrån... är frågan som jag ställt mig många många gånger den senaste tiden. Lika vilset som ett barn som funderar: "Vad ska jag bli när jag blir stor?"...
Det enda jag är säker på... och det har jag varit rätt länge nu... är att jag vill att mitt liv ska ha haft betydelse för någon annans liv. Att just jag har funnits... och levt och handlat så att någon annan en dag minns mig med tacksamhet. Det måste måste väl ändå vara den högsta lyckan att få ta med sig härifrån... meningen med allt... och kanske det enda vi kan ta med oss den dagen vi går. Sen... att min förmåga att finnas där för någon annan inte är så stor nu... ja, det är som det är. Men målet finns där.

Men vad är det som gör mig lycklig nu... mitt i sorg och oro... nja, det känns svårt att prata om lycka nu, men jag är till Gud tacksam för mina barn... att dom får vara friska och må bra... att jag får vara frisk... för att mamma orkar kämpa på som hon gör... och för varje evigaste dag som vi tar oss igenom... och att ingenting har blivit värre. Men små stunder av glädje... en kram... ett skratt... lite gofika... ett fint kort... små saker av omtanke och värme.. är iallafall en bit på väg.

Jag tänker på döden. Eller rättare sagt, jag tänkte på döden. Den där som är så viktig att prata om... låta den bli vad den är... en del av livet. Men jag känner att det blir för svårt... det ligger för nära... så jag skriver om den en annan dag. Sen är jag alldeles för trött nu... tänket och skrivet har redan haltat på ett bra tag. Å det blev också ett rätt rörigt inlägg, märker jag nu... men det får stå kvar iallafall.

..........

Imorgon är det lördag... förkylningen håller i sig... men jag har lovat Carolina att vi ska gå ner på stan, besöka "Bondens marknad" och köpa med oss lite förejulfika hem. Jag har också lovat att vi ska ha lite förejulmys imorgon kväll... det blir bra.

fredag 9 september 2011

Fredagsmys är viktigt...


... med mycket ljus o värme.
Å med lite chips, näsdukar o en bra film på teven så kan man inte önska mer...

onsdag 7 september 2011

"Oavsett vad"...

... så ska jag alltid vara stark!" Så har jag fått lära mig... så jag måste väl vara det då, tänker jag. Stark. Oavsett vad.

Men egentligen så är min åsikt en helt annan... det är de som kan, och tillåts vara svaga ibland som är de verkligt starka.

Men det beror väl lite på hur man väljer att se det...

Det är väl någon slags process...

... tänker jag. Att idag sitta och lyssna på musik som på olika sätt berört mig i livet. Hela livet. I tiden förut, innan livet rasade ihop, kan jag inte minnas att jag satt så särskilt ofta och lyssnade på musik från min uppväxt och mina tonår. Det är som om jag måste hitta tillbaka till någonting som jag har tappat nu... kanske är det mig själv i vem jag var... vem jag är... och vem jag ska bli nu. Utan Sven-Erik. Någon slags process alltså...
Tiden med honom... musiken som vi delade... är svårare att lyssna till. För det mesta så lyssnar jag litegrann... känner gråten som vill upp... och så klickar jag bort det.

Sen tänker jag på ordet "sorg". Jag tycker det är ett svårt ord... mer som ett samlingsnamn för alla möjliga och omöjliga känslor som poppar upp lite hur som helst. Förut så trodde jag att "ha sorg" var detsamma som att gå svartklädd, alltid gråta och vara ledsen, aldrig vara glad, förlora all livsglädje, och nästan sluta leva. För mig var ordet sorg rena skräckfilmsscenariot...

Så Google är bra! Där kan man hitta rätt bra förklaringar på vad sorg innebär... och jag känner igen en hel del hos mig själv. Det finns en trygghet i det... "det är helt okay nu, Elisabeth, att känna som du gör".

"En stark känsla
Sorg är en stark känsla som tar mycket kraft av oss. Den kan göra att vi mognar, men den kan också förändra livet så att det blir mer tomt och beskuret. Människan är en helhet, och till henne hör också det som finns närmast, hemmet, familjen och vännerna. När vi förlorar något av detta bryts en relation och det blir tomrum omkring oss.

Precis som andra känslor som kärlek och glädje, hat och vrede, finns också sorgen med oss hela livet. Glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden är det.

Sorgen är en process. Den ändrar sig från dag till dag. Den kan följas som en slingrande stig i ett landskap där man gång efter annan kommer fram till nya utsiktspunkter. Ibland tycker man sig se samma saker som förut, men riktigt lika är det ändå inte. Landskapet förändras hela tiden. Denna vandring, denna process, brukar kallas för sorgearbete."

..........

Nu blir det upp ur soffan... ta lite mer alvedon... gå ut i spöregnet med Pontus P igen... och sen blir det nog tillbaka till soffan.

Carolina hade en trevlig kväll igår... men hon var trött när hon kom hem. Korvgrillning och brännboll med nya universitetskompisar tog nog på!



tisdag 6 september 2011

Jag hittar ofta stöd i musiken...



... och sitter ibland på youtube och surfar runt.

Ikväll måste jag skratta... när jag ser, hör och minns min stora stora idol när jag var 13 år... Donny Osmond. Å lika stora var mina dagdrömmar och fantasier om hur han... den store flickidolen från Amerika... helt plötsligt skulle stå där... i Skellefteå... och den så supersöta och snyggt klädda Elisabeth skulle ta emot honom med öppna armar.

Å jag känner hur jag rodnar lite nu när jag tänker på hur romantiskt fjollig man var? Eller åteminstone så hade man inte någon vidare kontakt med verkligheten... Donny Osmond i Skellefteå möter supersöta och snyggt klädda Elisabeth... bara så där hipsvips... nej, jag skulle inte tro det! Det var nog lika stor chans för det då som det vore för en George Clooney att möta en supersnygg modell Elisabeth Ingelsson idag!!

Men å andra sidan... det är ett roligt minne idag... och drömmar ska man ha... alltid.

måndag 5 september 2011

"Idag får vi vara hemma"...


... "och tycka synd om oss själva" sa jag till Pontus P alldeles nyss, och kliade honom bakom örat. Mest på skämt... lite hurtigt sådär... men ändå som man brukar känna sig när man inte orkar annat än att ligga i soffan och snora.

Men ärligt? Ärligt? Ja, visst är det svårt... och visst gör det ont... när man inte kan vara stark för någon. Inte för Sven-Erik... inte för mamma... och bara på halvfart för Carolina. Å allra minst för sig själv när man ligger nedbäddad i en soffa.
Då känner man sig rätt ynklig, ska jag säga...

Sen... min ögon. Någe annat trist som jag inte velat skriva om tidigare. Jag märker att synen har försämrats igen. Allt mer får jag kisa och vänta tills ögat fokuserat sig innan jag kan se tydligt. Skriva... se texten på teven... se ansikten... ja, det har blivit suddigare. Sedan jag opererade näthinneavlossningen 2006, och fick "hål på gula fläcken" har jag varit orolig för hur det skulle gå med min syn... i våras (tror jag det var) så fick jag nya glasögon av arbetsförmedlingen... det kändes så himla bra då... men nu märker jag försämringen... tänk om jag blir blind?
Nej, det blir jag förstås inte... men ni vet, oron.

Få se... är det någe mer jag ska klaga på? Nu när jag liks håller på, menar jag. Nej, men allvarligt... det är som jag skrivit förut... det är mycket som går tyngre nu... som om... ja, det rycker allt närmare. Med mycket. Å som jag också har skrivit förut... jag dör inte. Men sådana här dagar... då man ligger nerbäddad i en soffa... och hostan gör ont... ja, då skulle jag ge allt jag ägde och hade bara Sven-Erik skulle stå där i dörren och... ja, ni vet. Bara att se honom skulle räcka långt... lill-gubben min. Stor, stark och trygg... stå där.

Nä, nu får jag bara lov att rycka upp mig lite... jag vill inte gråta... så koka the och se en film blir bra. Carolina har sin första dag på universitetet... och det blir nog också bra.

Pontus P viftar iallfall glatt på svansen...

lördag 3 september 2011

"Ingen flunsa, ingen flunsa"...


... ingen flunsa!"
Det är mantrat för dagen.
Jag kände det redan imorse... mosig, hosta, ont i bröstet, lite ont i huvdet, småsnorig... ja, så.
Men Carolina har inspark på universitetet ikväll... och jag vet hur orolig hon blir. Så "ingen flunsa, ingen flunsa, ingen flunsa!!!"
Inget besök till mamma heller...

fredag 2 september 2011

Utkast... hur många sådana har jag skrivit den senaste tiden?


Så blev det ikväll också!

Jag hade skrivit ett långt inlägg om ensamhet och sorg... de där två känslorna som så många drabbas av, men som de flesta inte vågar, eller vill prata om. I alla fall inte under någon längre tid... och kanske just därför så tystnade min tanke mitt i skrivet... och ensamheten och sorgen fick stoppas undan både till utkastmappen och här inne. På någe vis...

Döden-tänket fick också gå dit... till utkastmappen.
Men Sven-Erik dör ju nu... NU! Precis i detta nu... sakta och ovärdigt så är den "riktiga" döden på väg. Efter tre år på ett demensboende... så är vi där... han har blivit så mycket sämre så fort...och jag måste jag tänka bort det varje evigaste morgon när jag vaknar nu...
... äsch, nu var jag där ändå... i tänket. Bort bort bort

Men någe som jag inte sparar ner i utkastmappen ikväll är skrivet om mamma... jag är orolig för henne. Det är jag alltid... men de senaste dagarna har varit tuffa för henne.. och idag hörde jag hur svårt hon hade det med andningen. Ja, jag vet inte vad jag ska skriva... ordet oro får räcka... och så hoppas jag att allting går bra ändå.

Å jag dör inte... det är bara mycket som är svårare nu.

torsdag 1 september 2011

Mångas varma omtanke därute...


.,. har under en längre tid samlats ihop till detta höstvackra härinne. Tack snälla...