lördag 18 december 2010

En promenad i vintermörker...



Idag är det lördag...

... och jag vet inte vad jag ska skriva. OM jag ens ska skriva...
Men det känns ändå viktigt att minnas lite hur den gångna veckan har sett ut. Även om den inte har sett så speciellt annorlunda ut jämfört med andra veckor... Carolina och jag. Ensamma. Så där så att det känns lite tufft... och så där när man vet att de närmaste samlas på andra ställen i stan. Varför?

Men... så finns det någe annat. Eller rättare sagt, några andra. Som kan läsa mellan rader. Eller så där så att man tror, eller vet, att man har sett änglar runt sitt hus... och som nu lyser upp vägen med... ja, sina förgyllda ljus, kan man säga. Jag vet inte hur jag ska skriva om dessa änglar än... så därför så skriver jag inget om det nu... men att se Carolinas leende över okända människors omtänksamhet... ja, ni vet. Men jag får skriva om det också sen... för jag börjar bara gråta om jag tänker mer på det nu.
Så hur jag än försöker protestera, och tänker "kan själv", så är känslan av "hur ska jag nånsin..." så mycket mycket större. Som sagt, jag ska skriva om det sen.

Så... det finns någe annat. Även om somligt är precis som vanligt. Carolina och jag fixar det! "Klart vi gör det" säger, och skriver jag. Tillsammans med de som kan läsa mellan rader, och de som lämnar änglaspår i snön...


Idag ska vi gå på Röda Korset på Mariedal. I snöovädret...

måndag 13 december 2010

... men jag vägrar ju ge upp bara för det!

I hela mitt liv har jag varit en person som..."ja, men hur fixar jag det här då?"
När problem har poppat upp så har jag försökt lösa dem efter bästa förmåga... och ofta så har jag lyckats fixa till det rätt bra ändå, tycker jag.

När Sven-Erik blev sjuk så blev denna inställning till en nödvändighet... då blev det verkligen upp till bevis för att klara av allt det som jag ställdes inför. Å lite med facit i hand nu... jo, men jag har nog lyckats fixa till det rätt bra ändå... det också, tycker jag. I alla fall hittills...

Men ibland så... ja, ibland så GÅR DET BARA INTE!! Å det är då jag blir... ja, helt ställd! Då inte JAG kan fixa till allt för alla, och inte lösa saker och ting... då blir det svårt. Som nu då...

MEN... jag har ett litet knep! För de gånger som jag verkligen verkligen hamnar i dessa olösliga situtationer.... tänker jag "titta bakåt Elisabeth, du vet att det funnits gånger då saker och ting inte har löst sig, och kanske minns du inte den exakta situationen, men ändå... ändå... när du nu tänker bakåt... visst löste det sig på någe sätt? Du står ju fortfarande här... du lever... och vilket problemet än var då... så har tiden löst det... magiskt nog... det löste sig!!"

Så det här kommer alldeles säkert att lösa sig det också... i alla fall sett bakåt i ett 10-års perspektiv!

Jag dör inte... jag går inte under... jag måste bara hitta en lösning någonstans. Det är INTE synd om mig... jag vill inte att någon ska tycka det... jag vill ju bara göra allt som står i min makt för att klara det här nu. Å vem skulle jag be om hjälp... Sven-Erik?? Nej, jag tror inte det...

Sen finns det ju de som förstår ändå... som kan läsa bra mellan rader.

..........

Nu kanske jag inte skriver här på ett tag... jag vet inte hur jag ska lösa det här... och jag vill inte skriva om det tråkiga heller. Det är jul nu.... och julkänslan den har jag fått gratis! Så flaggan i topp... det löser sig. Carolina är hos en kompis och lucia-fikar ikväll... och jag ska koka mig en kopp kaffe, och titta på reprisen av morgonens lucia.

Å aldrig får man vara glad...

... känner jag.
Ringde nyss försäkringskassan. Jag kommer inte att få några pengar före jul. Inga alls.
Jag brukar lösa det mesta... men det här vet jag inte riktigt hur jag ska fixa. Jag vet verkligen inte just nu...

Vad ledsen jag blir... men det måste ju lösa sig på någe vis.

Jag o Pontus P...


... njuter av vacker Lucia på tv. Carolina har gått till skolan, och skulle få se Lucia där.
Man blir lätt lite vemodigt fabelfull en sådan här morgon, men också tacksam för allt man har just nu...

Luciamorgon...



... och jag vill bara önska alla en riktigt fin och mysig dag.
Hon kommer med ljuset....

söndag 12 december 2010

"SE skrattar åt någe roligt som sägs"....

... skrev jag igår. Idag är det oerhört svårt att se de orden... och bilden... och minnas det. Sven-Erik? Han? Han satt ju där... min älskade älskade lillsvempa... snyggast, som alltid...den andra delen av mig... den som jag tillhört, och tillhör med hela min själ... min hela värld... och så skulle vi inte ens få åka härfrån tillsammans... och åka hem... åka hem till vårt "café gärdes"???? Det var/är så... jävelgrymt... ja, jag skriver det nu... för så känns det. Jävelgrymt.

Inte mer få sova tillsammans, inte få vakna tillsammans, inte äta frukost tillsammans, inte få en vardag tillsammans mer... och aldrig mer, måste jag ju skriva nu. Aldrig mer.

Å ändå... ändå.. så tog jag med mig honom hem igår. Han var här hela kvällen...
För i hjärtat, så sitter han fortfarande där ute i dagrummet på Tomtebo och skrattar... nära mig.... och det gör han fortfarande. Å det är lika jävelgrymt det med....

..........

Att skriva om gårdagen känns tufft, men viktigt. Varför jag tog beslutet att åka dit just igår vet jag inte... men kanske fanns det mer styrka i gårdagen än det annars brukar finnas.
Sen att det finns de som sitter på sin piedestal, och tittar ner på oss vanliga dödliga, och med ord som "ja, det är riktig kärlek det" beslutat att för oss, och aldrig för dom själva, så gäller en annan matematisk uträkning för hur mycket man älskar någon. X antal besök= summan av hur mycket man älskar någon. Å det är ju klart att man störs på sånt också...

..........

Det var den svåraste dagen. Värre än alla andra gånger förut... därför att...
för första gången så kände jag ingen som helst kontakt med honom. Förutom det lilla ögonblick då jag tog hans hand i min, och han drog med sitt pekfinger längs insidan av min hand... så där som han brukade göra förut. Det minnet gömmer jag... som det enda kvarvarande han har av oss... kanske.

Han satt vid bordet ute i dagrummet när jag kom. Satt där tillsammans med kompisen B. De satt bredvid varandra... tysta. När han fick syn på mig så tittade han bara på mig... jag sa ingenting först... utan gick bara fram emot bordet... och sökte efter ett minsta lilla tecken på att han skulle känna igen mig. Det kom inget...
"Hej gubben... hur mår du idag" frågade jag så hurtigt jag kunde. (Men den andra frågan, mitt i det hurtiga, höll jag inte på att få fram... för gråten när jag såg honom... jag fick svälja fort fort och bort.)
"Hej" svarade han bara. Kort.. och log lite. Men inte ett höjt ögonbryn eller ett minsta tecken av igenkännande i hans ögon. Bara som om jag var någon som kom förbi just då...

Jag satte mig bredvid honom. Babblade på. Han svarade med att le lite... eller svara "ja", eller "jo". Ingenting mer...
Den längsta meningen han sa, var när jag plockade upp Hard Rock Cafe-tröjan...
"Den... var...ja...ja...fin" sa han.
Sen plockade jag upp lite av de kläder jag hade haft med mig... de snygga skorna som han nästan aldrig haft, HSB-jackan, favvo-tröjan med vita randen på... långkalsongerna... och så. När han skulle prova skorna så kunde han inte ta av sig tofflorna och sätta in höger fot i höger sko... jag fick hjälpa honom.

Sen kom Ulla... hans livlina och kontaktperson där "hemma" hos honom på Tomtebo. En helt underbar människa, som har en unik förmåga att bemöta inte bara Sven-Erik, utan alla de boende där, med ett glatt leende, diplomatisk förmåga, och ett stort och varmt hjärta. Jag kan förstå att Sven-Erik tycker om henne... känner sig trygg med henne. Å vad som är precis lika viktigt... det gör jag också!

De bjöd på fika... gott och trevligt. Jag försökte hela tiden att prata med Sven-Erik... men han svarade enstavigt... eller inte alls. Men skratta... det gjorde han! Åt mycket som hände runt bordet...
Men som sagt... ingen kontakt alls. Å som för att testa lite... och jag vet inte varför jag gjorde det, men jag frågade om hans farfar hette "Petter"? Han svarade: "Jo". Hans farfar hette Manne...

Sen gick jag in på hans rum. Lånade toaletten...
Det var så sorgligt att se... hans liv samlat i ett rum på ett vårdhem. Kläderna som de fått låsa in... då han börjat gå i garderoberna, och stöka och böka om alla kläder till en enda röra. Det rätt så kala rummet... där jag fått plocka bort både teven, stereon, lampor, prydnadssaker... därför att han bara plockade sönder allt. Så... ja, jag vet inte vad jag ska skriva... mer än att det kändes svårt att se... en säng... två nattduksbord... en fåtölj... ett litet bord.. några foton på väggarna.. det är hans hem nu... ett rum. Fast jag vet ju också att han inte är där så ofta... han vill mest vara ute i dagrummet med de andra.
Men i ett av de små fina nattduksborden (som nu är så trasigt), så hittade jag två av hans käraste bälten... ett som han gjort själv... och ett som det stod "Elvis" på. Båda var spännet bortplockat på. Jag lät dom ligga kvar...

Sen blev det dags att fara hem. När jag kom ut i dagrummet så satt Sven-Erik fortfarande på samma plats vid bordet. Jag tänkte på det... förut hade han följt med mig dit jag gått... eller åteminstone varit uppe och gått runt lite... inte suttit kvar på samma ställe hela tiden. Nu satt han där han suttit sen jag kom...
Jag fick mig en längre pratstund med Ulla. Vi pratade om det svåra... hur demensen gått allt längre... och jag kände att hon förstod när jag sa att detta var den svåraste dagen. Att ha förlorat kontakten nästan helt...
Vi pratade om annat viktigt också... hon förstod det. Jag är fortfarande... och för alltid... hans fru. Än om jag inte räcker till alla dagar nu...

När jag åkte därifrån... så sa jag bara "hej då Sven-Erik... ". Jag visste att jag var tvungen göra pinan kort med mig själv... jag skulle inte klara av att krama om honom. Så var det... för då skulle jag bara vilja dö där.
Å han tittade bara upp... gav mig ett kort hej då tillbaka... och vände sedan blicken tillbaka till de som satt vid bordet.

Hej då gubben. Igen då.

Fick skjuts tillbaka av en annan anhörig, som också var där och besökte sin man. Tack snälla...
Då kan man inte heller gråta...

..........

Sen... en gåva. En tanke. Jag vet vad som fick mig att överleva igår... med hela mitt hjärta så vet jag det. Trots allt. För precis som jag stod i begrepp att åka iväg till SE, så ringde det på dörrren.. och utanför stod en vilt främmande människa med ett paket i handen. Hon sa sitt namn, sa att hon följer min blogg... och ville nu komma förbi med en liten julhälsning.
Men... va? Va? Jag blir lika förvånad varje gång... att det verkligen finns så goda människor här i världen! Jo, jag vet... jag har under årens lopp, sedan jag började skriva, fått möta så så mycket omtanke och värme från andra människor... och ändå blir jag lika förvånad varje gång! Helt otroligt vilka vackra människor ni är där ute!!
Å precis igår mötte jag det igen... omtanke när jag behövde det som allra allra mest!!!
Tack alla. Tack Gud. Tack G....

Vi pratade rätt länge igår kväll... Carolina och jag. Hon ville ju veta... och det ska jag skriva om sen. För det är också viktigt... hennes tänk om pappa nu.
Men vi åt tomtegröt till middag... såg en gammal julfilm tillsammans... och fixade till julkänslan rätt bra ändå. Tuffa vi, tycker jag.

Nu blir det "Pajalagröt" här... vilket kanske inte är så intressant att veta för den som orkade läsa ända hit! Men mår magen bra, så mår... ja, hur det nu var! Sen får vi se vad dagen bjuder på...

lördag 11 december 2010

Idag är snusdosan fylld med annat...


... och hans egenhändigt gjorda nattduksbord är trasigt, och fyllt med allt en salig röra. Det är svårt att se... han som var en sådan pedant.

Här bjuds det på kaffe och pepparkakor...



SE skrattar åt någe roligt som sägs...



fredag 10 december 2010

Magstarkt...

... är det ord som får beteckna de senaste dagarna. Av flera anledningar...

På måndagkväll blev jag dålig... riktigt dålig. Into nog med att förkylningen slog ut i full blom, men jag drabbades av... ja, det där inte så trevliga när man nästan får bosätta sig på toaletten. Så på torsdagmorgon gick det bara inte längre... jag var helt slut på... så jag fick bege mig iväg till doktorn. Som sa att jag var... å det känns ju dumt att skriva det nu... men så var det iallafall... att jag var förstoppad, och troligtvis på grund av att jag ätit för dåligt.
Å än värre blev det.... för alla vet ju vad som väntar vid ett sådant besked... ja, just det... LAVEMANG!! Å då jag inte tycker att "skitkul" är rätt ord för att beskriva den här historien, så skriver jag "magstarkt"!

Nu kan jag skämta lite om det... och förhoppningsvis lärde jag mig något av den här historien också... som att börja äta ordentligt!! Än är jag inte riktigt bra - men med "Pajalagröt" , mer frukt och grönt, och... ja, sånt som är nyttigt... så kommer det att bli det.

..........

Sen finns det annat magstarkt. Av en helt annan karaktär, och egentligen mycket mycket värre i jämförelse med annat.

För magstarkt är det när man tycker sig ha rätt att trampa på andra, insinuera, göra sig duktig över, bete sig respektlöst, inte visa hänsyn... och än värre är det när man beter sig på detta sätt mot någon som man vet har det kämpigt nog ändå. Jag har väldigt svårt att förstå hur sådana människor tänker... och hur dom försvarar ett sådant handlande. Å jag blir både ledsen och arg...
Fast kanske passar ord som avsaknad av empatisk förmåga, och social okompetens bättre än magstarkt... ? För det skulle förklara mycket isåfall... hos dessa "bror duktig människor"!

..........

Men nu... nu banne mig, tänker jag HA JUL!!! Med mycket mys i...
Det får vara som det är med mycket... det får bli som det kan... och det får deppa och dippa emellanåt... men nu... och om jag så ska dö på kuppen.... med tanken och viljan här... så ska jag göra den juligaste julen, och det mysigaste myset för oss. Punkt och slut.

Å det ska bli bra det här....!! (Än om jag just nu gruvar för morgondagen... för jag vet att det kommer att bli lessigt och svårt...skriver jag nu med pyttigaste bokstäverna!)

På vinden göms många minnen...


... och imorgon ska jag åka till honom med några av dem. Det går nog bra... men HSB-jackan som han älskade, eller tröjan från Hard Rock Cafe som han fick av Carolina... jag vill inte skiljas från dom också.

måndag 6 december 2010

Ibland så går det lite lättare...

... och jag vet inte riktigt vad det beror på. Ingenting har ju egentligen förändrats...

Sitter som vanligt i rumssoffan, världen håller på att vakna, ljusen brinner vackert, och på teven hör jag hur de skrattar. Jag vaknade med denna bärande känsla imorse... och trots mardrömmen med stort M inatt, och där jag till slut fick kliva upp och tända lampan för att kunna somna om... så kändes det så när jag vaknade... att det går lite lättare just nu.

Kanske beror det på den fina gårdagen... eller kanske på julkänslan som infunnit sig hos mig... och kanske är det bara högst tillfälligt... men kanske... kanske, och förhoppningsvis, så har vi kommit en liten bit på väg nu. En bit där vi alltmer, och för varje dag, lär oss att leva här utan honom. Där han inte ska finnas mer... där han inte ska finnas mer. Som ett plågsamt och utdraget "hej då, gubben".... det är tufft.

Å därför är jag så oerhört tacksam för varje sådan här "liten lättare-känsla"...

... och speciellt som jag gruvar för imorgon. Vårdplaneringsträffen.

Hur ska han vara? Kommer han överhuvudtaget att höja på ögonbrynet när han får se mig? Vad kommer jag att märka att han har förlorat? Kommer jag att kunna stryka honom på kinden utan att dö? Så svårt det känns... men samtidigt så viktigt på någe sätt.

Nu blir det ut med herr Pontus P... idag är idag. Jag ska njuta av känslan just nu, bestämmer jag.

..........

Mamma ringde som vanlig för att säga god natt igårkväll. Vi kan inte hälsa på henne nu när vi är förkylda, och det är trist... men hennes lilla kropp skulle få svårt att klara av en förkylning nu. Hon berättade att "promenaden fram och tillbaka till dörren" är ungefär så mycket hon orkar och klarar av just nu... min lilla mamma.

söndag 5 december 2010

Gammlia julmarknad idag...


Man behövde värma sig emellanåt...


... och sätten var många.


Men lilla barnbarnet William var påpälsad...


,,, liksom både Sandra, David, Carolina, Jonas,
och jag. Här bjuder Jonas på "Suovas"...


... och här äts dom upp! "Suovas" är samiska
och betyder rökt. Här var det pitabröd fyllda
med rökt renkött, grönsaker, kantarell- eller
vitlökssås.


Men sen behövdes det ändå lite mer värme..
och Jonas fixade!


Den trevligaste försäljaren i år också... Jonas Nyström.
Lika glad och varm som förra årets julmarknad...
... och visst följde det med mig en fin pistol hem
i år med!



Men till slut blev vi så less på trängsel och trängsel... och trängsel! Frös gjorde vi också... åteminstone om fötterna! Så vi köpte fika, och gick hem till oss och hade en riktigt riktigt julmysig stund! Med pepparkakor, glögg, tända adventsljus... och lite julmusik.
En alldeles "vi har haft en helt underbar dag idag, mamma", som Carolina sa för en stund sedan.

Imorgon ska jag på AF.
På tisdag ska jag på vårdplaneringsträff för SE ute på Tomtebo.
Så det kändes bra med en sådan här dag... för jag gruvar lite för det.

Snuvan är kvar...

Det ska bli en fin jul i år...

... sätter jag min tillit till. I år också...

Sitter som vanligt i rumssoffan, och det andra adventsljuset är tänt. Barbara Hendricks sjunger "O helga natt" på teven... Carolina sover fortfarande... jag är genomförkyld... Pontus P ligger i fåtöljen här bredvid.. och kaffekoppen är tom.

Vår lilla nya julgran är redan klädd, och jag vill känna julstämning.

..........

Nej, det blir nog inge mer skriv just nu, känner jag.... känner mig lite febrig... och Carolina klev nyss upp. Vi ska fika lite tillsammans...

Men en riktigt fin och varm andra advent önskar jag till varje en av er därute...

lördag 4 december 2010

"Jag ringer bara för att säga godnatt"...

... sa mamma nyss.
"Du behöv int´va ampen, stinta!" svarade jag som vanligt.
Viktiga ord i natten...




Jag har jobbat på RK idag. Sedan långviktigt gofika med min fina vän Maja från RK...

Carolina-gumman har hittat på för sig själv hela dagen... pluggat lite, duschat och tvättat håret, målat tånaglar, och så. "Man måste ju hitta på..." sa hon hurtigt när jag kom hem. Men jag vet ju... hon hade så gärna velat någe helt annat! Lilla lilla gumman min... jag är, med hela mitt hjärta, så så SÅ stolt över hur du kämpar på!

En julig o vacker bild...


... som värmer i kvällen. Har jobbat idag på RK...

torsdag 2 december 2010

Nyss fick jag släcka...

... det första adventsljuset. Det hade brunnit ner...

En ny torsdag igen, och jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Jag hör hur de skrattar på teven... Pontus P har somnat på min säng... och idag är det adventsfika borta hos Sven-Erik.

Adventsfikat. Det där mysiga och julfina ... med tillsammanskänslan... julmusik, gofika, tända ljus...och att få sitta där och hålla honom i handen. Stryka honom på kinden. Vara nära... igen.

Nu drar jag ett djupt andetag:
Vi kommer inte att åka dit idag. Carolina och jag bestämde det igårkväll...

Fegt? Modigt? Ja, jag vet inte... är vi fega som inte åker dit? Eller är vi modiga som vågar erkänna att vi faktiskt inte orkar?
Att Carolina är genomförkyld och jag är på väg att bli det, det kan man ju använda som en godtagbar förklaring/ursäkt till att vi inte orkar.... eller att det har varit så mycket annat, som också måste orkas, kan man lugnt säga... men sanningen är också mer komplicerad än så.

Vi vet att han är mycket sämre nu, för det är ju så den här sjukdomen är... man förlorar förmåga efter förmåga allt eftersom tiden går.
Å att ta med sig den bilden hem... hem till den lilla nya värld som man själv måste fortsätta att vilja leva i... det är... ja, det är bara så bortom svårt och plågsamt. Sitta hemma vid det köksbord där vi en gång satt alla tre... och veta att han sitter vid ett matbord på ett hem för dementa.. och klarar allt mindre av att äta själv. Det går bara inte... det går inte... vi är inte tillräckligt starka för det än.

Ja, det är tufft...

Men samtidigt... lite modig känner jag mig nog ändå! För innerst inne så vet jag ju att det krävs stort mod för att våga säga ifrån när man inte orkar! Å det krävs ännu mer av styrka för att sen kunna handla därefter.
Dåligt samvete? Jo, det känner jag också... undanträngt någonstans.
Men jag vänder lite på det, och tänker... att om det hade varit jag som varit sjuk, så förutsätter jag att Sven-Erik skulle ha resonerat likadant... att han skulle ha tänkt på sig och Carolina först och främst. Om han skulle ha känt det svårt att åka och hälsa på mig... så skulle jag ha velat att han hittade på någe roligare istället... något som gjorde att han orkade bära både sig själv, och Carolina vidare i deras liv.

Det här var nog det svåraste jag skrivit... men viktigt.

..........

Det blev inget bak igår... det blev en promenad upp till mamma och pappa istället. Hon såg betydligt piggare ut än föregående dag... och jag hoppas att det håller i sig nu ett tag.

onsdag 1 december 2010

Det blir inge vidare skriv här idag...

... jag har fullt upp med att planera för hur fantastiskt bra den här dagen ska bli... också! Nu ska jag strax släcka teven, som har pratat på, och varit sällskap sedan vi klev upp i morse. Sedan blir det en promenad upp till mamma...

Igår var jag till frissan.. och det blev bra! Men den där behövande "åhvadjagkännermigsnyggastivärlden-känslan", den lyste med sin frånvaro. Mamma var så dålig när jag kom dit... hon grät, och var så svag... orkade knappt sitta rätt upp. Så det blev ambulansen igen... och det blev en orolig eftermiddag på RK.
... men igår kväll ringde hon mig, och kvittrade som en sol. De hade inte hittat någe akut fel - så då ville hon bara hem igen. Å då jag vet en av hennes största rädslor nu... att måsta åka in på sjukhuset... så förstår jag hennes kvitter i telefon. Lilla mamma...

Tack Gud.

Kanske skulle man hitta på att baka någe i eftermiddag...?

..........

Gamla dagböcker är inte bra, känner jag... inte än. Dumjag hittade en sådan när jag letade efter miniräknaren nyss...
"Hur ska framtiden bli"... skriver jag våren 2006.