tisdag 31 januari 2012

Det finns lite tröst under täcket...

... tänker jag. Lite sådan där tröst som man behöver när man ligger ynklig och liten.. och inte kan göra annat.
För när jag blir sjuk, så där sjuk så att det bara är sängläge som gäller, så finns det ingen som kan ställa några krav på mig. Inte ens jag!
Då kan man inte göra annat än att ligga där ynklig och försöka överleva toabesöken... och kanske är det lite av meningen med sjukeländet... man behöver lite timeout.

Men så bär jag tillbaka täcket från rumssoffan. Magen har lugnat ner sig. Å lika fort som det gick att bli dålig och och känna sig ynklig... lika fort bestämmer jag att nu får det vara slut på timeouten. Hoppas jag.

Imorgon tar jag filten istället...

..........

Carolina grät för en stund sedan. I dörröppningen. Över nära som sviker. Mer skriver jag inte här... men just nu skulle jag vilja skrika ut... nej, förresten, jag skulle vilja dra dem i öronen och skaka dem rätt upp och ner... och fråga hur de är funtade i huvudet. Moget av mig? Nej, inte alls... men när ens barn blir utfryst, osynlig, och illa behandlat då är det väldigt väldigt svårt att tänka: "Elisabeth, du kan inte förändra andra bara dig själv!"
Då vill man bara... ja, skaka dem rätt upp och ner tills dom fattar.

Ikväll fick jag mms från Sven-Eriks boende. Fina bilder. Med Sven-Erik som varit och tittat på bilar. Med Sven-Erik som varit ute och druckit varm choklad. Han som knappt kunde gå när jag träffade honom senast. Hur ska jag förklara den känslan, tänker jag. Äsch, det får bli sen... och bilderna också. Jag orkar inte tänka på det nu...

Nu blir det sängen... med täcket.
Det finns nog lite tröst kvar där.

Vackra vita rosor...


... från Carolina. Tack gumman...

Mellan täcke och tofflor...


... är min värld idag.

måndag 30 januari 2012

Mår inte så bra idag...


...hoppas det inte är magsjuka. Jag har inte tid o ork för det...

söndag 29 januari 2012

Att storhandla är inte lätt...


... när man varken har bil eller körkort. Idag provar vi någe nytt.. vi tar en promenad bort till Willys, o så får det bli taxi hem med varorna. Det är ju inte alltför långt. Men först en korv på coopfiket...lite mys.

lördag 28 januari 2012

Jag bakar en kaka...


... och tänker på mamma. Nyss ringde jag till henne. Hon säger att hon är så virrig, och är rädd att hon fått Alzheimer. Jag hör både hennes oro och hennes koncentrationssvårigheter. Men nu är ugnen varm...

Bara en bild...

... just nu. Carolina och jag en lördagmorgon.

onsdag 25 januari 2012

Men...

... nu ska jag iallafall gå ner på stan och bjuda Carolina på en riktig gofika!! Eller så kanske vi lyxar till det med en sallad! Det blir superbra...

Jag vet inte...

... hur lång tid Sven-Erik har kvar.

Men vad jag vet är att vi inte åker dit varje dag och finns med honom nu. Kanske, och mest troligt, så hade det varit lättare att göra det oftare om vi sedan sluppit åka hem till ett bara vi två. Iallafall så hade det varit lättare att bära det dåliga samvetet, och förlåta sig själv om vi bara hade synts. Men så är det ju inte, än om Carolina har....

Nej, jag tog bort resten. Min frustration och bitterhet hjälper ingen. Skrivet blir knepigt då jag väljer att inte skriva mer detaljerat om vad som händer... och inte händer. Men alla med empatiförmåga förstår ju hur svårt det är att se sin dotter lida... och vara så ensam.

Jävla människor. Skriver jag iallafall!

måndag 23 januari 2012

Mildred Pierce...




... hemlagad god fisksoppa, och lika hemlagade goda muffins är det som får beskriva måndagkvällen på Gustav Garvares gata 3A. Carolina är duktig i köket... "nästan som sin mamma" brukar jag skämta. Men sanningen är den att hon brås på sin pappa... han var också duktig i köket.

Det blir inte mer skriv än så ikväll...

söndag 22 januari 2012

Viktiga meningar...

... i processen som pågår. Eller kanske ska man kanske skriva förberedelserna... både för henne och mig. Det finns där undermedvetet hela tiden... och än inhärdigare försöker vi att ta oss igenom det. På alla sätt vi kan.. som med lite kaffe och rostad macka tillsammans vid köksbordet nyss. Eller som att ha kul och gå ut med kompisar en lördagkväll. Eller som att låta teven vara bakgrundstrygg med skidåkningen idag..

"Mamma, vi måste prata mer om pappa... inte så där som han är nu utan sådär som han var förut.. innan... när han var frisk" sa Carolina för dagen. Jag höll med.
"Mamma, när pappa... ja, på begravningen... då vill jag hålla tal" sa hon igår morse.
"Ja, men tror du att du orkar det den dagen" frågade jag.
Hon svarade inte.
"Mamma, det finns här hela tiden... eller jag menar, han finns här hela tiden... att han ska... ja, du vet" sa hon nyss.

Mamma har heller inte varit så pigg de senaste dagarna.. pappa har det tufft.

Hur ska allting bli?

.......

Skrev jag nu. Inte för att jag dör av det... men det är kämpigt. För som jag skrivit förut... det drar ihop sig.

Nu ska jag diska och gnola vidare... det finns många glada trudelutter att ta till.
Man måste bara tvinga sig lite..

lördag 21 januari 2012

Som mamma...

... så känner man lycka såna här kvällar. Carolina och hennes kompis Jennelie på väg ut...

fredag 20 januari 2012

Fredagkväll...

... och jag försöker summera lite hur veckan har varit.
Egentligen så finns det väl inte så mycket att skriva, den har i stort sett likadan ut som de flesta veckor gör... förutom Carolinas hemtenta då förstås.

Mamma har jag pratat med några gånger i början på veckan, sen har det varit ganska tyst här. Jag har varit på RK och jobbat, och Carolina har varit hemma och pluggat. Idag var jag ute på morgonfika tillsammans med min vän M (kontaktpersonen). På vägen hem ringde pappa och mamma och frågade om jag kunde komma dit och vara med henne medan pappa åkte iväg på kören, hon har varit dålig inatt,och för första gången så var jag tvungen att säga nej.
Hemma satt Carolina och väntade på min hjälp med en av frågorna på tentan... ett debattinlägg om segregation och samhällspolitik... som skulle vara inlämnat senast klockan fem.
Jag fick ta ett beslut... Carolina eller mamma. Det var svårt.
Men mamma lovade att ha larmet på sig, och ringa om det var något. Jag kunde inte ringa till henne då jag inte har några pengar på min mobil just nu.

Nu är kvällen här, och jag hoppas att allt gick bra för dem. Jag vet inte...

.........

Nu ska jag koka nytt kaffe... och se filmen färdigt med Carolina. Hon sitter och halvsover i fotöljen här bredvid. Imorgon ska hon kanske gå ut med skolkompisen Jennelie... vilket jag hoppas att hon gör. Hon behöver komma ut lite...

........

Så inget vettigare skriv ikväll... och inte särskilt bra formulerat heller... men det får vara så.
Imorgon är en ny dag.

Ingen ska behöva vara ensam...





... och ändå läser jag att 2,7 miljoner människor i Sverige känner sig ensam. Va? Nog måste det vara någe fel någonstans... och nog måste det vara någe fel när Röda Korset uppmärksammar det, och med insamlade medel startar en hjälpverksamhet för dessa ensamma människor.

Jag menar, hur svårt kan det vara att vilja finnas där för någon som är ensam? Har vi blivit så... ja, jag vet inte vad. Det sorgliga är att jag ser mycket av denna ensamhet i mitt arbete på just Röda Korset... dit många kommer bara för att få prata bort en stund.

Tack snälla Röda Korset.. för att ni uppmärksammar de ensamma.

För att ni gör det vi själva borde ha gjort...

onsdag 18 januari 2012

Tyst skriver jag...

... om den flyktiga tanken nyss. En ögonblicksbild av hur jag står där framför hans kista. I kyrkan med svarta kläder. Kan jag prata då? Kan jag gråta då? Kan jag överhuvudtaget stå där då?.... Det gjorde ont.
En ögonblicksbild som kanske är en liten ö av en pågående process... i en värld dit jag är på väg. Kanske blir det min räddning... för i den här världen, varje morgon, så är jag plågsamt medveten om hur han tynar bort. Det gör ont.

..........

Men den flyktiga tanken är borta nu. Så måste det vara. Carolina har en mycket tuff hemtenta hela veckan, och då, när man är bara två, och det är så tyst och sorgligt runt omkring,så gäller det att vara både bollplank och fika-mat-tant. Å allra allra mest så gäller det att vara den som stöttar och uppmuntrar, och ger henne allt man har av den positiva input som hon så väl behöver nu!
"Gumman, du är bäst!"

söndag 15 januari 2012

I eftermiddag...

... ringde min lillebror Fredrik och bjöd hem oss på middag.
Det blev en trevlig stund, och det var värt mycket att få komma ut lite.
Tack Fredrik och Carmen... det var snällt.

Här ska bakas kaka...


Idag blir den bästa dagen av alla...


... skriver jag!
För att hon ska veta det en dag därborta i framtiden... att just idag så fixade hon och jag till den bästa söndagen här hemma på Gustav garvares gata.
Vi ska gofika... skratta och må gott... se någon bra film på teven kanske... mer gofika... göra fint på hennes rum... planera för bättre dagar... duka fint i köket till middag... ja, lite så.

"Just idag är jag stark"... sjunger Kenta Gustafsson starkt och hoppingivande om.
Jag är stark alla dagar nu...

lördag 14 januari 2012

Jag hade ju bestämt mig...

... för att skriva om den trevliga dagen idag med den underbara grannen Gunilla. Hon som ringde och frågade om vi ville följa med på en möbelaffärer-utflykt. Underbara människa... om hon bara vetat hur mycket vi behövde det just då.

Vår morgon som börjat med misstaget att sitta och titta på lite kort från när Carolina var liten. Vi trodde nog att vi skulle fixa det... som om det skulle ha varit en högst normal sak att göra i familjer... titta på gamla kort tillsammans. Men det blev bara tyngre och tyngre... och det blev inte så många kort... för det var kort från en lycklig tid... med Carolina och Sven-Erik på de flesta korten. Kort där han satt och matade henne... kort där han tog emot henne där hon kom susande nedför rushkanan... kort där han lärde henne cykla... kort där han.... ja, kort på så mycket viktigt i deras korta liv tillsammans.
Sen grät jag i duschen... fast jag sjöng samtidigt så att inte Carolina skulle höra. När Carolina sen sa hur ledsen hon blivit... så bestämde vi att det får nog dröja länge innan vi tittar på kort igen.

Så när grannen ringde var det som "manna från himlen"! Vi hade en underbar dag... och för några timmar så fick vi möbeldrömma och fantisera, bli bjudna på gofika, få möjlighet att handla på Willys.... och framför allt... tänka lite på annat. Tack snälla snälla Gunilla! Din omtanke och dina kloka gav både mig och Carolina den input som vi så väl behövde då... och den input som jag behöver nu ikväll.

För ikväll har jag insett, efter annat trist som mötte oss ikväll, men som jag av respekt för andra inte skriver om än, att jag måste ta ett beslut. Det är det svåraste beslutet jag har att ta... men jag är först och främst mamma... och ikväll berättade hon hur det blir allt svårare att hålla vissa saker ifrån sig... hon har fått svårt att sova... att det blir allt svårare att koncentrera sig på skolan... att försöka hålla modet uppe... att... ja, hon mår INTE bra, helt enkelt! Å det sorgliga är att det inte gäller Sven-Erik... det gäller den släkt vi har.

Å då... som jag skrev... jag är först och främst mamma! Vill de fortsätta att osynliggöra henne och hennes sorg, och inte finnas här för henne nu... ja, då måste jag välja att stänga alla dörrar.
Jag vet att jag har skrivit om att stänga dörren förut... men då mamma varit, och är så pass sjuk så har jag valt att inte göra det. Men nu... jag vet inte längre. Ska jag bara skriva om de öar av snällt som dyker upp ibland... och aldrig om det som nu håller på att ta knäcken på Carolina?
Min syster sa, för inte så länge sen: "ja, men jag har ju min familj att tänka på". Ja, tänker jag nu... då kanske det är dags att jag säger detsamma. För det här går bara inte...

Gud... det här blir svårt.

onsdag 11 januari 2012

Hur i helvete är man funtad...

... i huvudet när man inte ens nu, när man vet hur svårt hon har det, väljer att inte finnas där för henne? Varje dag om så vore... den sista och svåraste tiden.

Hennes pappa sitter ihopkrupen som ett skal på ett demenshem. Hon har sett honom. Hon måste bära den bilden varje dag i resten av sitt liv. Hon vill inte se honom mer. Hon måste sitta här och vänta på att han ska dö ihopkrupen som ett litet barn. Kan det bli så mycket värre?
Allt detta vet dom... och ändå väljer de att inte låtsas om henne. Släkten.

Hon försöker att låtsas inför omvärlden att allt är så bra... förfina och försvara... överse och förlåta hela tiden...vara tacksam för de små smulor hon får.. hon vill ju så gärna... och ändå berättade hon ynkligt om gråtet på hallgolvet tidigare idag. Om hur hon gråtit för hur ensam vi är, och hur ont det gör... att hon skäms för att berätta för alla om sanningen, och hur de har behandlat henne... om hur hon inte vågar tänka på Sven-Erik för hon klarar inte av det. Hur länge till ska hon behöva låtsas... lillgumman min?

Vad är det som ska till för att ni överhuvudtaget ska kunna fråga hur hon mår? Att han ska dö först? Komma på en begravning och visa sitt deltagande då?

Hon har gått och lagt sig nu... och det får bli som det kan med skrivet. Antagligen så retar jag väl upp de som känner sig berörda... förhoppningsvi så gör jag det, men som den förtvivlat förtvivlade tigermamma jag känner mig nu, så struntar jag i det. Jag skriver heller inte så ofta... mycket av samma anledning som Carolina. Jag orkar inte heller... för allt vad input och pepp måste gå till Carolina nu. För att hon... vi... ska överleva det här... utan hjälp.

Det värsta är att jag vet att de läser både min och hennes blogg... så jag skriver det igen... hur i helvete är ni funtad i huvudet som människor?

Skrivet i natten av en stark, men förtvivlad mamma...

måndag 9 januari 2012

Jag har sagt till alla...

... att det går sämre nu.
Elller rättare sagt, jag har sagt till alla att det är så mycket sämre med Sven-Erik nu... fast än de redan vet... och att för Carolina så var det det svåraste mötet att se sin pappa, och att den bild hon fick med sig var den sista... jag har sagt det.
Inte för att jag tror det gör någon större skillnad... och vi får bara "hitta på lite" starkare här hemma.

Som att Carolina gnolade i duschen imorse... precis som jag gjorde vid grötkastrullen.

... och nyss så skrattade vi åt Carolina som hällt paprikapulver i gröten istället för kanel!!

söndag 8 januari 2012

En vinterpromenad...


... på gamla välkända stigar. Himlastigen...

fredag 6 januari 2012

Idag gratulerar vi Emil...

... grannens Emil!
Nyss ringde grannen på dörren, och frågade om vi ville ha tårta. De hade firat sin Emil idag, och nu när de skulle åka bort så tyckte hon att det var synd att kasta bort en halv nyinköpt Princesstårta från NK. Så den vänliga grannen kom att tänka på oss... kanske ville vi ha lite tårta till gofika ikväll?
Jag blir lika förundrad på denna granne vareviga gång... hon måste ha någon slags inbyggd empatisk telepatiförmåga... då hon så ofta tycks veta när det går som tyngst.
Stort grattis på din födelsedag, Emil! Ditt namn betyder vänlig... en egenskap som jag vet att du har, precis som din mamma. Grattis!

Hmm... vad ska jag skriva mer då? Nja, det blir nog inte så mycket mer, tror jag. Förutom några små utkast som jag skrev tidigare, men som inte blir mer just nu.

"Så lätt att bli sedd i glädjen. När det är precis lika viktigt att bli sedd i sorgen.
Så vi stoppar undan sorgen, och vågar inte låta den få vara det den är, bara en annan del av vårt liv."


" Vid köksbordet idag så pratar vi lite om Sven-Erik. Men i stort sett så konstaterar vi bara att vi kan inte prata om det. Ingen av oss har rösten för det... och vi säger som vi brukar: "Vi får tänka bort det för att överleva". Så vi fikar färdigt, byter tonläge, och pratar istället om vad vi ska hitta på för gofika till filmen ikväll."

..........

De fina kommentarer jag fick i mitt föregående inlägg förtjänar, förutom svar, ett eget inlägg... men jag måste tänka lite först.

tisdag 3 januari 2012

Nu är jag där igen...

... och jag förstår inte varför jag hamnar i det här tänket lite nu och då.
Stundtals så känns det viktigt att skriva om dagarna som går... och stundtals, som nu, så känns det nästan meningslöst att skriva om kämpiga vardagar och annat trist i det här väntrummet.

Natten är här... Carolina har nyss gått och lagt sig... och Pontus P ligger sedan länge och snarkar i sin korg. Jag sitter i vardagsrumssoffan och skriver. I dag har jag varit på RK hela dagen... Carolina har suttit vid köksbordet och pluggat... vi åt gröt till middag... vi såg "The holiday" på teven och gofikade hennes hembakade kaka till den.
Jag menar.. vad är det för viktigt med sånt skriv? Vad är det för viktigt att komma ihåg sånt?

Eller ska jag skriva om hur jag vaknar varje morgon med det sista besöket hos Sven-Erik på näthinnan... och att jag varje dag måste försöka tänka bort det. Å hon måste göra likadant. För annars skulle det ju inte att gå det här... iallafall inte som läget är nu... där han just nu sitter i en fotölj och sover... men att snart sitter han inte ens där.

Eller ska jag skriva om hur vi hittar på och hittar på... allt för att överleva det. Ja, men det har jag skrivit om länge nu... gofika... prova parfym på stan... se film på teven... baka... och ständigt upprepa hur bra vi ändå har det.

Ensamhet och sorg... ja, det blir bara upprepningar det också.

Mamma... och oron för henne. Upprepning där också...

Framtiden... jo, men den finns där. Kanske skulle jag skriva om mina drömmar istället... de där som jag använder som pepp både för mig själv och Carolina varje dag. Men jag skriver ju om det också rätt ofta...

Klubbarna för inbördes beundran. Jag har länge vetat att de finns... men aldrig har jag sett dem så tydligt som nu. Dess medlemmar har två starka egenskaper... de har ingen självinsikt, och de har låg självkänsla. I dessa klubbar så söker man bekräftelse av de andra medlemmarna, vilka alltid rättfärdigar ens handlande, och varje form av uselt beteende. Är det bara jag som har stött på dem, tänker jag. Å förresten... jag har skrivit om dem många gånger här... inte så uttalat kanske... men ändå. Så det vore ju heller inget nytt under solen...

Hur ärlig ska man vara.... egentligen? Vad är det för blid jag ger om jag hela tiden väljer att inte skriva om de som gör oss illa?

Skriva om någe helt annat. Går det... i det här läget? Då allting är så fokuserat på just nu... väntrummet två dagar i taget. Jag vet inte... men jag skulle mycket hellre vilja skriva om någe roligt. Än det här väntrummet, menar jag...

Sist, men inte minst, så tänker jag på alla dom som läser här. Å jag vet att jag har skrivit det förut (det också), men jag tänker rätt ofta, hur roligt kan det vara att läsa en blogg där det aldrig tycks bli ljusare? JAG visste ju att resan skulle bli lång... att det bara skulle gå åt ett håll... att vi måste igenom det här, hur lång tid det än skulle ta... men alla andra? De måste ju tröttna, tänker jag, I alla fall skulle nog jag ha gjort det efter så här lång tid... tror jag. Å folk har väl fullt upp med sina egna bekymmer... vilket jag verkligen förstår.
Det jag egentligen menar är att jag hellre skulle vilja skriva om ett roligt och positivt liv...
....

Som vanligt så blev det ett ganska rörigt skriv, och inte så särskilt bra heller. Jag är egentligen alldeles för trött. Men för mig är det här en svår fråga... och som med så många andra tankar och funderingar nu... så vill den ta plats. Det är väl någon slags process det här också kanske... eller så har jag bara tröttnat på att skriva om hur kämpigt det är?

Som sagt... jag vet inte. Sen så tycker jag verkligen inte om att de som läser här använder mitt skriv i sina klubbar.

måndag 2 januari 2012

En gång så ljög jag...

... blir en annan bra rubrik. Om någe viktigt som bara poppade upp i mitt sinne nu. Säkert har jag ljugit fler gånger i mitt liv, men det här var den första och största lögnen jag minns från det jag var liten... jag var nio år, gick i tredje klass, och var mobbad.

En gång så ljög jag att min pappa hade en godisfabrik. Å varje morgon så satt jag där på bänken utanför vårt klassrum på Getbergsskolan och lovade mina klasskompisar samma sak... att han skulle komma dit med en stor lastbil fullastad med godis... och att alla skulle få precis det godis dom tyckte om. Å varje morgon så fick jag också säga "ja, men han kunde inte komma idag... för att... för att..." och vad jag skyllde på minns jag inte. Det var väl olika för varje dag, gissar jag... och den bubblan hann aldrig spricka för när min pappa upptäckte att jag sprang på stan istället för att vara i skolan, så sprack en annan bubbla istället.

Den att jag varit mobbad ganska länge... både av läraren och klasskamrater. Åkt på stryk... blivit utfryst.. blivit skrattad och hånad åt... varit rädd... och knappt vågat gå hem då dom stod och väntade.
Min pappa hade aldrig någon godisfabrik... han var bilförsäljare på Bilaktiebolaget! Han slog näven i bordet och rektorn skrev under, av ren skräck antagligen, min förflyttning tillbaka till min gamla skola.

Idag är jag över femtio år... men ärren över min pappas godisfabrik kommer jag nog att bära med mig livet ut.

Hemlagade köttbullar...

blir en bra rubrik ikväll! Inte för att hemlagad mat brukar saknas på vårt middagsbord, men köttbullar är någe som jag sällan har lyckats med, och följdaktligen så har det heller inte serverats så särskilt ofta hos oss.
Men ikväll bjöd Carolina på just det... hemlagade köttbullar. Det kändes så lyxigt... att komma hem från RK... sätta sig vid dukat bord... och bli bjuden på så himla god mat!
Tack snälla gumman... och tack också för den goda kakan som du bakat till kaffet!

Sen... jag skulle skriva om jul- och nyårshelgen. Men jag orkar inte det just nu, känner jag. Mina stolpar för de dagarna får vara kvar där de är så länge...