lördag 18 december 2010

En promenad i vintermörker...



Idag är det lördag...

... och jag vet inte vad jag ska skriva. OM jag ens ska skriva...
Men det känns ändå viktigt att minnas lite hur den gångna veckan har sett ut. Även om den inte har sett så speciellt annorlunda ut jämfört med andra veckor... Carolina och jag. Ensamma. Så där så att det känns lite tufft... och så där när man vet att de närmaste samlas på andra ställen i stan. Varför?

Men... så finns det någe annat. Eller rättare sagt, några andra. Som kan läsa mellan rader. Eller så där så att man tror, eller vet, att man har sett änglar runt sitt hus... och som nu lyser upp vägen med... ja, sina förgyllda ljus, kan man säga. Jag vet inte hur jag ska skriva om dessa änglar än... så därför så skriver jag inget om det nu... men att se Carolinas leende över okända människors omtänksamhet... ja, ni vet. Men jag får skriva om det också sen... för jag börjar bara gråta om jag tänker mer på det nu.
Så hur jag än försöker protestera, och tänker "kan själv", så är känslan av "hur ska jag nånsin..." så mycket mycket större. Som sagt, jag ska skriva om det sen.

Så... det finns någe annat. Även om somligt är precis som vanligt. Carolina och jag fixar det! "Klart vi gör det" säger, och skriver jag. Tillsammans med de som kan läsa mellan rader, och de som lämnar änglaspår i snön...


Idag ska vi gå på Röda Korset på Mariedal. I snöovädret...

måndag 13 december 2010

... men jag vägrar ju ge upp bara för det!

I hela mitt liv har jag varit en person som..."ja, men hur fixar jag det här då?"
När problem har poppat upp så har jag försökt lösa dem efter bästa förmåga... och ofta så har jag lyckats fixa till det rätt bra ändå, tycker jag.

När Sven-Erik blev sjuk så blev denna inställning till en nödvändighet... då blev det verkligen upp till bevis för att klara av allt det som jag ställdes inför. Å lite med facit i hand nu... jo, men jag har nog lyckats fixa till det rätt bra ändå... det också, tycker jag. I alla fall hittills...

Men ibland så... ja, ibland så GÅR DET BARA INTE!! Å det är då jag blir... ja, helt ställd! Då inte JAG kan fixa till allt för alla, och inte lösa saker och ting... då blir det svårt. Som nu då...

MEN... jag har ett litet knep! För de gånger som jag verkligen verkligen hamnar i dessa olösliga situtationer.... tänker jag "titta bakåt Elisabeth, du vet att det funnits gånger då saker och ting inte har löst sig, och kanske minns du inte den exakta situationen, men ändå... ändå... när du nu tänker bakåt... visst löste det sig på någe sätt? Du står ju fortfarande här... du lever... och vilket problemet än var då... så har tiden löst det... magiskt nog... det löste sig!!"

Så det här kommer alldeles säkert att lösa sig det också... i alla fall sett bakåt i ett 10-års perspektiv!

Jag dör inte... jag går inte under... jag måste bara hitta en lösning någonstans. Det är INTE synd om mig... jag vill inte att någon ska tycka det... jag vill ju bara göra allt som står i min makt för att klara det här nu. Å vem skulle jag be om hjälp... Sven-Erik?? Nej, jag tror inte det...

Sen finns det ju de som förstår ändå... som kan läsa bra mellan rader.

..........

Nu kanske jag inte skriver här på ett tag... jag vet inte hur jag ska lösa det här... och jag vill inte skriva om det tråkiga heller. Det är jul nu.... och julkänslan den har jag fått gratis! Så flaggan i topp... det löser sig. Carolina är hos en kompis och lucia-fikar ikväll... och jag ska koka mig en kopp kaffe, och titta på reprisen av morgonens lucia.

Å aldrig får man vara glad...

... känner jag.
Ringde nyss försäkringskassan. Jag kommer inte att få några pengar före jul. Inga alls.
Jag brukar lösa det mesta... men det här vet jag inte riktigt hur jag ska fixa. Jag vet verkligen inte just nu...

Vad ledsen jag blir... men det måste ju lösa sig på någe vis.

Jag o Pontus P...


... njuter av vacker Lucia på tv. Carolina har gått till skolan, och skulle få se Lucia där.
Man blir lätt lite vemodigt fabelfull en sådan här morgon, men också tacksam för allt man har just nu...

Luciamorgon...



... och jag vill bara önska alla en riktigt fin och mysig dag.
Hon kommer med ljuset....

söndag 12 december 2010

"SE skrattar åt någe roligt som sägs"....

... skrev jag igår. Idag är det oerhört svårt att se de orden... och bilden... och minnas det. Sven-Erik? Han? Han satt ju där... min älskade älskade lillsvempa... snyggast, som alltid...den andra delen av mig... den som jag tillhört, och tillhör med hela min själ... min hela värld... och så skulle vi inte ens få åka härfrån tillsammans... och åka hem... åka hem till vårt "café gärdes"???? Det var/är så... jävelgrymt... ja, jag skriver det nu... för så känns det. Jävelgrymt.

Inte mer få sova tillsammans, inte få vakna tillsammans, inte äta frukost tillsammans, inte få en vardag tillsammans mer... och aldrig mer, måste jag ju skriva nu. Aldrig mer.

Å ändå... ändå.. så tog jag med mig honom hem igår. Han var här hela kvällen...
För i hjärtat, så sitter han fortfarande där ute i dagrummet på Tomtebo och skrattar... nära mig.... och det gör han fortfarande. Å det är lika jävelgrymt det med....

..........

Att skriva om gårdagen känns tufft, men viktigt. Varför jag tog beslutet att åka dit just igår vet jag inte... men kanske fanns det mer styrka i gårdagen än det annars brukar finnas.
Sen att det finns de som sitter på sin piedestal, och tittar ner på oss vanliga dödliga, och med ord som "ja, det är riktig kärlek det" beslutat att för oss, och aldrig för dom själva, så gäller en annan matematisk uträkning för hur mycket man älskar någon. X antal besök= summan av hur mycket man älskar någon. Å det är ju klart att man störs på sånt också...

..........

Det var den svåraste dagen. Värre än alla andra gånger förut... därför att...
för första gången så kände jag ingen som helst kontakt med honom. Förutom det lilla ögonblick då jag tog hans hand i min, och han drog med sitt pekfinger längs insidan av min hand... så där som han brukade göra förut. Det minnet gömmer jag... som det enda kvarvarande han har av oss... kanske.

Han satt vid bordet ute i dagrummet när jag kom. Satt där tillsammans med kompisen B. De satt bredvid varandra... tysta. När han fick syn på mig så tittade han bara på mig... jag sa ingenting först... utan gick bara fram emot bordet... och sökte efter ett minsta lilla tecken på att han skulle känna igen mig. Det kom inget...
"Hej gubben... hur mår du idag" frågade jag så hurtigt jag kunde. (Men den andra frågan, mitt i det hurtiga, höll jag inte på att få fram... för gråten när jag såg honom... jag fick svälja fort fort och bort.)
"Hej" svarade han bara. Kort.. och log lite. Men inte ett höjt ögonbryn eller ett minsta tecken av igenkännande i hans ögon. Bara som om jag var någon som kom förbi just då...

Jag satte mig bredvid honom. Babblade på. Han svarade med att le lite... eller svara "ja", eller "jo". Ingenting mer...
Den längsta meningen han sa, var när jag plockade upp Hard Rock Cafe-tröjan...
"Den... var...ja...ja...fin" sa han.
Sen plockade jag upp lite av de kläder jag hade haft med mig... de snygga skorna som han nästan aldrig haft, HSB-jackan, favvo-tröjan med vita randen på... långkalsongerna... och så. När han skulle prova skorna så kunde han inte ta av sig tofflorna och sätta in höger fot i höger sko... jag fick hjälpa honom.

Sen kom Ulla... hans livlina och kontaktperson där "hemma" hos honom på Tomtebo. En helt underbar människa, som har en unik förmåga att bemöta inte bara Sven-Erik, utan alla de boende där, med ett glatt leende, diplomatisk förmåga, och ett stort och varmt hjärta. Jag kan förstå att Sven-Erik tycker om henne... känner sig trygg med henne. Å vad som är precis lika viktigt... det gör jag också!

De bjöd på fika... gott och trevligt. Jag försökte hela tiden att prata med Sven-Erik... men han svarade enstavigt... eller inte alls. Men skratta... det gjorde han! Åt mycket som hände runt bordet...
Men som sagt... ingen kontakt alls. Å som för att testa lite... och jag vet inte varför jag gjorde det, men jag frågade om hans farfar hette "Petter"? Han svarade: "Jo". Hans farfar hette Manne...

Sen gick jag in på hans rum. Lånade toaletten...
Det var så sorgligt att se... hans liv samlat i ett rum på ett vårdhem. Kläderna som de fått låsa in... då han börjat gå i garderoberna, och stöka och böka om alla kläder till en enda röra. Det rätt så kala rummet... där jag fått plocka bort både teven, stereon, lampor, prydnadssaker... därför att han bara plockade sönder allt. Så... ja, jag vet inte vad jag ska skriva... mer än att det kändes svårt att se... en säng... två nattduksbord... en fåtölj... ett litet bord.. några foton på väggarna.. det är hans hem nu... ett rum. Fast jag vet ju också att han inte är där så ofta... han vill mest vara ute i dagrummet med de andra.
Men i ett av de små fina nattduksborden (som nu är så trasigt), så hittade jag två av hans käraste bälten... ett som han gjort själv... och ett som det stod "Elvis" på. Båda var spännet bortplockat på. Jag lät dom ligga kvar...

Sen blev det dags att fara hem. När jag kom ut i dagrummet så satt Sven-Erik fortfarande på samma plats vid bordet. Jag tänkte på det... förut hade han följt med mig dit jag gått... eller åteminstone varit uppe och gått runt lite... inte suttit kvar på samma ställe hela tiden. Nu satt han där han suttit sen jag kom...
Jag fick mig en längre pratstund med Ulla. Vi pratade om det svåra... hur demensen gått allt längre... och jag kände att hon förstod när jag sa att detta var den svåraste dagen. Att ha förlorat kontakten nästan helt...
Vi pratade om annat viktigt också... hon förstod det. Jag är fortfarande... och för alltid... hans fru. Än om jag inte räcker till alla dagar nu...

När jag åkte därifrån... så sa jag bara "hej då Sven-Erik... ". Jag visste att jag var tvungen göra pinan kort med mig själv... jag skulle inte klara av att krama om honom. Så var det... för då skulle jag bara vilja dö där.
Å han tittade bara upp... gav mig ett kort hej då tillbaka... och vände sedan blicken tillbaka till de som satt vid bordet.

Hej då gubben. Igen då.

Fick skjuts tillbaka av en annan anhörig, som också var där och besökte sin man. Tack snälla...
Då kan man inte heller gråta...

..........

Sen... en gåva. En tanke. Jag vet vad som fick mig att överleva igår... med hela mitt hjärta så vet jag det. Trots allt. För precis som jag stod i begrepp att åka iväg till SE, så ringde det på dörrren.. och utanför stod en vilt främmande människa med ett paket i handen. Hon sa sitt namn, sa att hon följer min blogg... och ville nu komma förbi med en liten julhälsning.
Men... va? Va? Jag blir lika förvånad varje gång... att det verkligen finns så goda människor här i världen! Jo, jag vet... jag har under årens lopp, sedan jag började skriva, fått möta så så mycket omtanke och värme från andra människor... och ändå blir jag lika förvånad varje gång! Helt otroligt vilka vackra människor ni är där ute!!
Å precis igår mötte jag det igen... omtanke när jag behövde det som allra allra mest!!!
Tack alla. Tack Gud. Tack G....

Vi pratade rätt länge igår kväll... Carolina och jag. Hon ville ju veta... och det ska jag skriva om sen. För det är också viktigt... hennes tänk om pappa nu.
Men vi åt tomtegröt till middag... såg en gammal julfilm tillsammans... och fixade till julkänslan rätt bra ändå. Tuffa vi, tycker jag.

Nu blir det "Pajalagröt" här... vilket kanske inte är så intressant att veta för den som orkade läsa ända hit! Men mår magen bra, så mår... ja, hur det nu var! Sen får vi se vad dagen bjuder på...

lördag 11 december 2010

Idag är snusdosan fylld med annat...


... och hans egenhändigt gjorda nattduksbord är trasigt, och fyllt med allt en salig röra. Det är svårt att se... han som var en sådan pedant.

Här bjuds det på kaffe och pepparkakor...



SE skrattar åt någe roligt som sägs...



fredag 10 december 2010

Magstarkt...

... är det ord som får beteckna de senaste dagarna. Av flera anledningar...

På måndagkväll blev jag dålig... riktigt dålig. Into nog med att förkylningen slog ut i full blom, men jag drabbades av... ja, det där inte så trevliga när man nästan får bosätta sig på toaletten. Så på torsdagmorgon gick det bara inte längre... jag var helt slut på... så jag fick bege mig iväg till doktorn. Som sa att jag var... å det känns ju dumt att skriva det nu... men så var det iallafall... att jag var förstoppad, och troligtvis på grund av att jag ätit för dåligt.
Å än värre blev det.... för alla vet ju vad som väntar vid ett sådant besked... ja, just det... LAVEMANG!! Å då jag inte tycker att "skitkul" är rätt ord för att beskriva den här historien, så skriver jag "magstarkt"!

Nu kan jag skämta lite om det... och förhoppningsvis lärde jag mig något av den här historien också... som att börja äta ordentligt!! Än är jag inte riktigt bra - men med "Pajalagröt" , mer frukt och grönt, och... ja, sånt som är nyttigt... så kommer det att bli det.

..........

Sen finns det annat magstarkt. Av en helt annan karaktär, och egentligen mycket mycket värre i jämförelse med annat.

För magstarkt är det när man tycker sig ha rätt att trampa på andra, insinuera, göra sig duktig över, bete sig respektlöst, inte visa hänsyn... och än värre är det när man beter sig på detta sätt mot någon som man vet har det kämpigt nog ändå. Jag har väldigt svårt att förstå hur sådana människor tänker... och hur dom försvarar ett sådant handlande. Å jag blir både ledsen och arg...
Fast kanske passar ord som avsaknad av empatisk förmåga, och social okompetens bättre än magstarkt... ? För det skulle förklara mycket isåfall... hos dessa "bror duktig människor"!

..........

Men nu... nu banne mig, tänker jag HA JUL!!! Med mycket mys i...
Det får vara som det är med mycket... det får bli som det kan... och det får deppa och dippa emellanåt... men nu... och om jag så ska dö på kuppen.... med tanken och viljan här... så ska jag göra den juligaste julen, och det mysigaste myset för oss. Punkt och slut.

Å det ska bli bra det här....!! (Än om jag just nu gruvar för morgondagen... för jag vet att det kommer att bli lessigt och svårt...skriver jag nu med pyttigaste bokstäverna!)

På vinden göms många minnen...


... och imorgon ska jag åka till honom med några av dem. Det går nog bra... men HSB-jackan som han älskade, eller tröjan från Hard Rock Cafe som han fick av Carolina... jag vill inte skiljas från dom också.

måndag 6 december 2010

Ibland så går det lite lättare...

... och jag vet inte riktigt vad det beror på. Ingenting har ju egentligen förändrats...

Sitter som vanligt i rumssoffan, världen håller på att vakna, ljusen brinner vackert, och på teven hör jag hur de skrattar. Jag vaknade med denna bärande känsla imorse... och trots mardrömmen med stort M inatt, och där jag till slut fick kliva upp och tända lampan för att kunna somna om... så kändes det så när jag vaknade... att det går lite lättare just nu.

Kanske beror det på den fina gårdagen... eller kanske på julkänslan som infunnit sig hos mig... och kanske är det bara högst tillfälligt... men kanske... kanske, och förhoppningsvis, så har vi kommit en liten bit på väg nu. En bit där vi alltmer, och för varje dag, lär oss att leva här utan honom. Där han inte ska finnas mer... där han inte ska finnas mer. Som ett plågsamt och utdraget "hej då, gubben".... det är tufft.

Å därför är jag så oerhört tacksam för varje sådan här "liten lättare-känsla"...

... och speciellt som jag gruvar för imorgon. Vårdplaneringsträffen.

Hur ska han vara? Kommer han överhuvudtaget att höja på ögonbrynet när han får se mig? Vad kommer jag att märka att han har förlorat? Kommer jag att kunna stryka honom på kinden utan att dö? Så svårt det känns... men samtidigt så viktigt på någe sätt.

Nu blir det ut med herr Pontus P... idag är idag. Jag ska njuta av känslan just nu, bestämmer jag.

..........

Mamma ringde som vanlig för att säga god natt igårkväll. Vi kan inte hälsa på henne nu när vi är förkylda, och det är trist... men hennes lilla kropp skulle få svårt att klara av en förkylning nu. Hon berättade att "promenaden fram och tillbaka till dörren" är ungefär så mycket hon orkar och klarar av just nu... min lilla mamma.

söndag 5 december 2010

Gammlia julmarknad idag...


Man behövde värma sig emellanåt...


... och sätten var många.


Men lilla barnbarnet William var påpälsad...


,,, liksom både Sandra, David, Carolina, Jonas,
och jag. Här bjuder Jonas på "Suovas"...


... och här äts dom upp! "Suovas" är samiska
och betyder rökt. Här var det pitabröd fyllda
med rökt renkött, grönsaker, kantarell- eller
vitlökssås.


Men sen behövdes det ändå lite mer värme..
och Jonas fixade!


Den trevligaste försäljaren i år också... Jonas Nyström.
Lika glad och varm som förra årets julmarknad...
... och visst följde det med mig en fin pistol hem
i år med!



Men till slut blev vi så less på trängsel och trängsel... och trängsel! Frös gjorde vi också... åteminstone om fötterna! Så vi köpte fika, och gick hem till oss och hade en riktigt riktigt julmysig stund! Med pepparkakor, glögg, tända adventsljus... och lite julmusik.
En alldeles "vi har haft en helt underbar dag idag, mamma", som Carolina sa för en stund sedan.

Imorgon ska jag på AF.
På tisdag ska jag på vårdplaneringsträff för SE ute på Tomtebo.
Så det kändes bra med en sådan här dag... för jag gruvar lite för det.

Snuvan är kvar...

Det ska bli en fin jul i år...

... sätter jag min tillit till. I år också...

Sitter som vanligt i rumssoffan, och det andra adventsljuset är tänt. Barbara Hendricks sjunger "O helga natt" på teven... Carolina sover fortfarande... jag är genomförkyld... Pontus P ligger i fåtöljen här bredvid.. och kaffekoppen är tom.

Vår lilla nya julgran är redan klädd, och jag vill känna julstämning.

..........

Nej, det blir nog inge mer skriv just nu, känner jag.... känner mig lite febrig... och Carolina klev nyss upp. Vi ska fika lite tillsammans...

Men en riktigt fin och varm andra advent önskar jag till varje en av er därute...

lördag 4 december 2010

"Jag ringer bara för att säga godnatt"...

... sa mamma nyss.
"Du behöv int´va ampen, stinta!" svarade jag som vanligt.
Viktiga ord i natten...




Jag har jobbat på RK idag. Sedan långviktigt gofika med min fina vän Maja från RK...

Carolina-gumman har hittat på för sig själv hela dagen... pluggat lite, duschat och tvättat håret, målat tånaglar, och så. "Man måste ju hitta på..." sa hon hurtigt när jag kom hem. Men jag vet ju... hon hade så gärna velat någe helt annat! Lilla lilla gumman min... jag är, med hela mitt hjärta, så så SÅ stolt över hur du kämpar på!

En julig o vacker bild...


... som värmer i kvällen. Har jobbat idag på RK...

torsdag 2 december 2010

Nyss fick jag släcka...

... det första adventsljuset. Det hade brunnit ner...

En ny torsdag igen, och jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Jag hör hur de skrattar på teven... Pontus P har somnat på min säng... och idag är det adventsfika borta hos Sven-Erik.

Adventsfikat. Det där mysiga och julfina ... med tillsammanskänslan... julmusik, gofika, tända ljus...och att få sitta där och hålla honom i handen. Stryka honom på kinden. Vara nära... igen.

Nu drar jag ett djupt andetag:
Vi kommer inte att åka dit idag. Carolina och jag bestämde det igårkväll...

Fegt? Modigt? Ja, jag vet inte... är vi fega som inte åker dit? Eller är vi modiga som vågar erkänna att vi faktiskt inte orkar?
Att Carolina är genomförkyld och jag är på väg att bli det, det kan man ju använda som en godtagbar förklaring/ursäkt till att vi inte orkar.... eller att det har varit så mycket annat, som också måste orkas, kan man lugnt säga... men sanningen är också mer komplicerad än så.

Vi vet att han är mycket sämre nu, för det är ju så den här sjukdomen är... man förlorar förmåga efter förmåga allt eftersom tiden går.
Å att ta med sig den bilden hem... hem till den lilla nya värld som man själv måste fortsätta att vilja leva i... det är... ja, det är bara så bortom svårt och plågsamt. Sitta hemma vid det köksbord där vi en gång satt alla tre... och veta att han sitter vid ett matbord på ett hem för dementa.. och klarar allt mindre av att äta själv. Det går bara inte... det går inte... vi är inte tillräckligt starka för det än.

Ja, det är tufft...

Men samtidigt... lite modig känner jag mig nog ändå! För innerst inne så vet jag ju att det krävs stort mod för att våga säga ifrån när man inte orkar! Å det krävs ännu mer av styrka för att sen kunna handla därefter.
Dåligt samvete? Jo, det känner jag också... undanträngt någonstans.
Men jag vänder lite på det, och tänker... att om det hade varit jag som varit sjuk, så förutsätter jag att Sven-Erik skulle ha resonerat likadant... att han skulle ha tänkt på sig och Carolina först och främst. Om han skulle ha känt det svårt att åka och hälsa på mig... så skulle jag ha velat att han hittade på någe roligare istället... något som gjorde att han orkade bära både sig själv, och Carolina vidare i deras liv.

Det här var nog det svåraste jag skrivit... men viktigt.

..........

Det blev inget bak igår... det blev en promenad upp till mamma och pappa istället. Hon såg betydligt piggare ut än föregående dag... och jag hoppas att det håller i sig nu ett tag.

onsdag 1 december 2010

Det blir inge vidare skriv här idag...

... jag har fullt upp med att planera för hur fantastiskt bra den här dagen ska bli... också! Nu ska jag strax släcka teven, som har pratat på, och varit sällskap sedan vi klev upp i morse. Sedan blir det en promenad upp till mamma...

Igår var jag till frissan.. och det blev bra! Men den där behövande "åhvadjagkännermigsnyggastivärlden-känslan", den lyste med sin frånvaro. Mamma var så dålig när jag kom dit... hon grät, och var så svag... orkade knappt sitta rätt upp. Så det blev ambulansen igen... och det blev en orolig eftermiddag på RK.
... men igår kväll ringde hon mig, och kvittrade som en sol. De hade inte hittat någe akut fel - så då ville hon bara hem igen. Å då jag vet en av hennes största rädslor nu... att måsta åka in på sjukhuset... så förstår jag hennes kvitter i telefon. Lilla mamma...

Tack Gud.

Kanske skulle man hitta på att baka någe i eftermiddag...?

..........

Gamla dagböcker är inte bra, känner jag... inte än. Dumjag hittade en sådan när jag letade efter miniräknaren nyss...
"Hur ska framtiden bli"... skriver jag våren 2006.

måndag 29 november 2010

Förlåt...

Ett av de vackraste ord jag vet. Jag brukar få höra det ibland.. och jag brukar få ge det ibland. Men aldrig har jag tänkt tanken, förrän idag, när jag satt där och lyssnade på mamma, att det viktigaste förlåtet är det man måste ge sig själv.

Mamma berättade om en gång för länge sedan, då hon, hennes syster, och min mormor satt vid köksbordet hemma hos mormor och morfar. De hade så roligt där vid bordet... skrattade högt, och pratade lite högljutt i mun på varandra. Precis så där som man gör när man är flera som delar någe roligt...
Så sänkte hon rösten... och berättade att de skrattat så högt att de inte hörde morfar som ramlat ihop där nere i källaren, och nu låg och försökte ropa på hjälp. Morfar, med samma hjärtsjukdom som mamma.
"Jag har bett till pappa att han ska förlåta mig... "förlåt mig, pappa" har jag sagt" sa hon. Ännu tystare... och med blicken fästad rakt ner i bordet.

Å jag satt där... mitt emot henne... och kände hur hjärtat bara snörptes ihop på mig. Jag sa ingenting... lyssnade bara ... för jag förstod ju hur viktigt det här var för henne. Å därför viktigt för mig...

Men nu skulle jag vilja säga... mamma, förlåt dig! Inte för att du egentligen gjorde någe fel... och inte för att jag tror att ditt minne av händelsen kommer att förändras... men din känsla, mamma... det dåliga samvetet över att ni inte hörde... den kan få ett annat innehåll. En annan, och mer bärande känsla för den goda människa som du alltid har försökt vara, och som sen får dig att orka bära ditt sorgliga minne.
Morfar behöver du inte be om förlåtelse... den fick du per automatik när du föddes. För som barn får man det av sina föräldrar... jag menar, hur många gånger har inte jag bett er om förlåtelse... och fått det... varje gång!!

Tack snälla mamma, för att du fick mig att inse hur viktigt det är att kunna förlåta sig själv! Å för att jag fick dela denna stund med dig...

Det första adventsljuset...



... tände vi igårkväll. När Jonas och lilla familjen hade åkt hem, och Carolina och jag satt utslagna i soffan.

En fin första adventsdag då vi följde med Jonas och lilla familjen ner på stan, kände julstämning från hästskjuts och luciatåg... glöggbjudare...julsångare, och massor med folk, som vågat sig ut i vinterkylan. Å med gofika på "Hedvigs" som Sandra och Jonas bjöd på.
Sedan avslutade vi dagen med korvstroganoff och ris här hemma hos oss. En fin dag, som sagt...

... och en dag där ord som "Sven-Erik har det jättebra här" lagt sig varmt och tryggt inom mig. Det berättade den gulliga personen för mig när jag ringde för att höra lite hur det var med honom, och för att höra vilken dag adventsfikat blir. Då ska vi åka dit.
Hon berättade också att Sven-Erik varit ute och skottat bort snön på deras balkong...

Hon gav mig tröst... sådant jag behöver höra nu, och som lindrar lite av det ständigt dåliga samvetet. Att de förstår hur mycket svårare det är att åka och hälsa på honom nu. Att de förstår hur det blir allt mer plågsamt och gruvligt att se. Att de förstår... dessa underbara änglar som finns där för honom nu... det betyder oerhört oerhört mycket för mig nu. Att de inte tror att jag övergivit honom på någe sätt...

Nåja... nu sitter jag här, och det är måndagmorgon. Ljuset är tänt, teven pratar på i bakgrunden, Pontus P snarkar, och påtåren väntar. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra av dagen... kanske går jag upp till mamma en sväng... kanske bakar jag någe... eller kanske... ja, jag vet inte ... men huvudsaken är att jag gör någe.

Må varje ljus som tänds lysa väg för alla...

lördag 27 november 2010

Nyss stod jag ute på balkongen...

... och tänkte på dagen som varit, och farit.
Å snöflingorna, som jag älskat ända sedan jag var barn, fick mig att le, och känna en värme. Som om de dalade ner med en känsla till mig. En känsla som sa:

Hur mycket tårar och sorg du än äger, hur stor saknad efter din älskade som du än bär, och hur djup oro och rädsla livet än bjuder dig nu, över att förlora ännu mer, så finns det en sak... en sak som detta svåra aldrig aldrig någonsin kan ta ifrån dig....
"Jag har varit med om dig, så jag kan aldrig förlora dig!"

Tack snälla snälla snöflingorna... ni har alltid kommit med ljus till mig!

..........

Nu är jag trött. Varit hos mamma och pappa och hjälpt dem med lite julstäd idag. Både Jonas och lillebror Fredrik med sina respektive familjer var också där. Mamma satt hela tiden i sin stol... eller låg och vilade. Pappa servade med kaffe och pyttipanna...

Tack snällaste snälla Gud i himlen, för att vi fick dela den här dagen med dem...

Nu är Carolina trött. Helt slut efter att ha storstädat, och gjort adventsfint här hemma hos oss. Tack gumman... det är väl ingen sak för mig att gå bort och hjälpa mormor och morfar några timmar, när jag har en sådan himla duktig dotter som du!

Tack snälla Carolina...

Julgardinerna snart uppe...


... o pappa protesterar: ' Ja, nog hade jag kunnat fixa det här.'

Lite insnöad får man väl säga...


På väg att göra lite adventsfint hos mamma o pappa...

torsdag 25 november 2010

En tröst i natten...




... i tanken till min mamma, och alla ni som har det svårt där ute.

Mamma ringde ikväll "bara för att säga god natt". Hon gjorde det igår kväll också...
Hon har aldrig gjort det förut.
Tack älskade lilla mamma...

Igår ringde hon och lät så... ja, trött och lite ledsen. Så jag åkte dit och hälsade på...
Hon behöver allt vad pepp och stöd heter nu.. hennes hjärta går inte bra.

Men som jag sa till henne både igår, och alldeles nyss: "du behöver int´va ampen, stinta!" , så är det ju alldeles självklart att hon snart blir piggare igen. Hoppet.

Gud, du vet ju... det är nog mycket ändå nu.

onsdag 24 november 2010

Nä, men va?...

... är min reaktion. "Nu igen..?" tänker jag lite förvånat.

De som har följt min blogg vet att jag mycket mycket sällan brukar bemöta, eller lägga ut de anonyma kommentarer som jag får, och som endast syftar till att... eh, ja vad då? Å jag har fått många...

Men ibland blir jag bara så... ja, jag vet inte vad jag blir... men oftast så har jag bara känt en stor empati och ömkan för de människor som med anonymiteten som skydd tycker så mycket om att slå på människor som redan ligger.
Jo, men säkert... jag gör verkligen verkligen det! Tycker synd om! För när man skriver en kommentar som den jag nyss fick... då är man en människa som faktiskt inte är riktigt frisk! Å sjuka människor är det synd om...

"Vi är många som tycker att du inte bryr dig om din man och det är ju sant eller hur? Du sitter bara framför datorn och beklagar dig. Om du skulle älska honom som du säger så skulle du vilja vara hos honom också i bland. Det är tragist att dina bloggvänner köper det du skriver, men dom känner inte dej...."

Om jag bara för mitt liv kunde begripa vad det är dessa människor vill?? Jag menar, jag skulle ju förstå om den anonyme hoppas att jag på någe sätt skulle ta åt mig... bli ledsen... deppa ihop... känna mig trampad på... eller någe annat trist. Men, och som jag uttryckligen tagit upp här flera gånger tidigare, dessa kommentarer får ju inte den effekten på mig! Vad är det för lönt då..??

Jag skulle också förstå om den anonyme i sitt eget liv inte fått den bekräftelse och uppskattning som alla människor bör få... och därigenom vänt sin avundsjuka mot mig. Jag tycker bara att det är lite trist att dra in "mina bloggvänner" i det...

Eller kanske är det helt enkelt någon som vill skrämma mig till tystnad?


Jag förstår verkligen inte...


..........

Kommentaren finns under mitt inlägg "Jag sitter som vanligt i rumssoffan.." Nu lägger jag ut den. Mest för att belysa hur sjukdom hos vissa slår...

Plumsa i snö...




... kan vara rätt skojigt ibland! Men inte när man måste göra det klockan kvart över sju en onsdagmorgon... och med en liten hundsort som troligen kommer att försvinna i all snö, och tycka att det är himlens kul!!

Men det är bara att gilla läget...!!

tisdag 23 november 2010

Varje evigaste morgon...

... när jag sitter på toaletten, så knäpper jag mina händer och ber: "Gode Gud, gör den här dagen till den bästa.. också! Hjälp mig att vara stark!"
Å varje kväll när jag har krupit ner i sängen, så tackar jag för den underbara dagen.

För så är det... jag vill se, och hålla fast vid, att varje dag är en gåva.

Idag har jag mina barn...
Idag har jag Sven-Erik...
Idag har jag mamma...
Idag har jag mitt nya lilla hem..
Idag ska vi äta morotssoppa till middag.
Idag är det tisdag. Å jag är glad, och tacksam, över en morgon där jag känner igen lite av känslan... "jo, men det går nog det här också!" Sen vet jag ju inte hur resten av dagen blir... men just nu så bär hopptänket.

Idag är en betydelsefull dag... och benen bär bättre idag.

Här hemma försöker jag skapa vår lilla bubbla. Göra fint, mysa, och hitta på... för att på så sätt stänga ute världen lite grann. Å där allt det svåra får stanna kvar "utanför dörren"...

..........

Ett viktigt skriv för mig just nu... känna hopp en bra morgon.

måndag 22 november 2010

Jag skriver inte...

... så mycket ikväll. Bara lite kort. Jag har vilat i stort sett hela dagen... sovit och sett på teven! Försökt tänka bort lite..
Jag tycker egentligen inte om att skriva om elände och oro.. och allra minst om hur jag mår.
Jag skulle så mycket hellre vilja skriva att Sven-Erik är frisk, mamma är frisk, vi har miljoner pengar, tandläkareländet är avklarat, och jag är inte alls som en trasa!!

Men det varit en bra helg... min bror F med sambo var hit och fikade i lördags. Igår var både Jonas med lilla familjen, och lillebror F med sambo här ganska länge. De var snälla och hjälpte oss att sätta upp utebelysningen på balkongen. Tack snälla!
Det var så roligt att dom kom... nästan som i en annan tid... och med lite julkänsla i. Jag log och orkade.. självklart!

Mamma mår inte bra... men hon är hemma. Än så länge. Hon ringde mig ikväll... och jag hörde hur ansträngt hon andades. Å jag hörde hennes oro... lilla mamma. Hon undrade hur julen skulle bli.

Det är så mycket oro nu... men vi har tagit ner julgrejerna från vinden, och ska fixa det bästa och finaste adventsmyset till helgen! Det blir bra input...!

lördag 20 november 2010

Jag mår inte så bra...

... av någon anledning. Matt i kroppen, benen skakiga, och så så trött. Från och till i några dagar har det varit så här nu... och mest på kvällarna. Igår kväll blev det rätt påtagligt... jag höll på att svimma när vi tog kvällspinken med Pontus P. Alldeles kallsvettig och ben som knappt bar.Kanske har jag ätit för dåligt...
Carolina blev/är orolig, men jag försäkrade henne om att det "nog bara är någonting som går"!

Idag ska hon plugga hela dagen.
Jag ska... ja, vi får se. Men göra så gott jag kan iallafall... fixa en bra lördag, idag också! Hoppas jag...

Kaffebrickan är dukad...


... o jag ska fixa till en bra lördag. Men det är rätt tufft, varje helg, bara Carolina o jag...

torsdag 18 november 2010

En ny torsdag igen...

... och jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Rumssoffan som jag och Sven-Erik köpte tillsammans för 11 år sen... och som Sven-Erik älskade att ligga och snarka i. Jag minns hur stolt han var när vi kastade ut den gamla nötta hörnsvängen, och hur vi bestämde att premiärfika i vardagsrummet innan vi ens hade bestämt hur den skulle stå. Å lite småbarnsligt stolta så satt vi där... på plasten, som fortfarande satt kvar. Jag minns det så starkt...

Men så tänker jag nu... "älskade" och "stolt"? Älskade han verkligen det? Var han verkligen så stolt då? Eller var det bara som jag trodde och tyckte? Kanske var det bara jag som var stolt, och han spelade med?
Det är mycket mycket svårt med sådana här minnen nu... minnen som handlar om hans förmåga attt visa känslor. För jag vet ju inte riktigt när dom började försvinna, allt eftersom, och allt mer. För när Sven-Erik fick sin diagnos för 5 år sedan så sa läkaren till mig... "ja, du får räkna med att han har haft det i 10-15 år!"

Jag vill ha en ny soffa...

För:
"Kärleken är det enda vi kan äga, bevara och ta med oss. När vi blir fullt medvetna om detta är det lättare att sluta söka lyckan utanför sig själv.
Allt vi går igenom i livet blir till viktiga lärdomar. Att finna sig i tillvaron "som den är" kan vara svårt, men detta kan på ett mirakulöst sätt förändra situationen."
(Elisabeth Kubler-Ross)



tisdag 16 november 2010

Jag sitter som vanligt i rumssoffan...

... och skriver. Carolina har gått till skolan, disken är bortdiskad, sängen är bäddad, jag har druckit mitt kaffe... och jag är redo för en ny dag.
De senaste dagarna har jag fått ta emot påhopp för att jag/vi inte var och besökte SE på fars dag, och att vi därför inte bryr oss om honom längre.

Jag blir verkligen verkligen så ledsen över sådana påhopp. Men också frustrerad över vuxna människors respektlöshet, med vilken dom tycker sig ha rätt att döma andra.
Fast kanske är det så, har jag tänkt de senaste dagarna... att de sitter för tryggt där i sina glashus, och att de inte har lärt sig någonting av det liv de själva har levt. Å då... då är det verkligen fattiga människor vi talar om! För livet är så funtat, att de fel, misstag, och mindre bra saker som vi gör, finns där för att vi ska lära oss någe av dem. Ge oss insikter om oss själva.. få oss att växa... och aldrig bli fullkomliga, men alltid kämpa för att försöka göra rätt, och så gott man kan. Livet är ett lärande för oss själva...
Men om jag inte tror att jag har några fel... eller inte drar lärdom av de fel jag gör... då kommer jag en dag.. som vissa nu... att sitta där i mitt glashus och tycka mig ha rätt att döma alla andra! För då är jag fullkomlig...

Jag gjorde ett stort fult fel en gång! Ett? Nej, jag har gjort många många fel i mitt liv, men just det här felet gav mig en mycket viktig, och värdefull läxa.... att aldrig, oavsett hur mycket jag tror mig veta, döma någon. Aldrig! (Nu skriver jag ner det skämmiga... för skamligt var det... men jag är rätt säker på att vi var flera som fick oss en värdefull läxa den dagen!!)

Ett av mina första arbeten var som vårdbiträde på en sjukstuga. Jag tyckte om att arbeta med de gamla... och eftersom det var en sjukstuga så hade vi även andra, och lite yngre patienter.
En av dem var Pelle. (Som ju egentligen hette någonting annat.) Han var svårt svårt sjuk, och för det mesta sängliggande. Han hade legat där länge... nästan ett år innan jag kom dit. Han var alltid glad... skrattade för det mesta... och jag minns hur vi i personalen brukade skoja och busa med honom, så fort vi gick in på hans rum. Vilket han förstås glömde lika fort som man gick ut därifrån.
Men det var så synd om Pelle, tyckte vi. Ingen som kom och besökte honom. Inte ens hans före detta fru... inte barnen... ingen!
Å vi ipersonalen... ja, ofta förbannade vi denna fru, och dessa barn som nu bara lät Pelle ligga där... "inte ens kunna gå och hälsa på" sa vi med förakt, många många gånger!! Vi sa mer också... men det har jag förträngt... vi var verligen så så föraktfulla! (Å vad jag skäms nu, när jag tänker på det...!!)

Så en dag... kom frun. Hon kom vid lunch. Jag satt ute i dagrummet och hjälpte en patient med maten.
Å aldrig, så länge jag lever, ska jag glömma den bilden... när hon kom gående emot mig i korridoren... liten och bräcklig. Å ni vet då, den där känslan som man hade för henne... att hon aldrig kom till Pelle... föraktet... dömandet och skitpratet... det rann bara av mig! Det som bara försvann...

Så bad hon att få prata med oss.. inne på sköterskeexpen. Å utan detaljer nu, så berättade hon... ville berätta... om varför hon inte kunnat hälsa på Pelle. Inte nog med att Pelle blivit sjuk... hon hade blivit ännu sjukare... och nu hade hon inte långt kvar... och barnen.... nej, jag vill, och kan inte skriva mer om det. Men värre var det... och än värre var det att vi som satt där, varenda en av oss, hade ju hört rykten om det här ute på stan. Men valt att inte lyssna... för vi tyckte ju så synd om Pelle! Att ingen kom och hälsade på...

Idag är familjen borta.

Nu har jag skrivit ner ett av mina mest skämmiga minnen... och nog den största tragedi jag fått tagit del av. Jag får leva med det här. Det var viktigt att skriva ner det... dels för att livet är ett livslångt lärande, och jag behövde minnas, dra lärdom av det stora och skämmiga fel jag gjorde... för att aldrig aldrig någonsin döma någon igen.
Men jag skrev också ner det för att jag hoppas att somliga ska sluta döma mig/oss... och istället försöka att förstå. Jag hoppas det...

Å för mig ÄR Sven-Erik, och kommer alltid att vara det. Oavsett om, och när jag besöker honom...

..........

Det blev långt det här. Men det var viktigt...

måndag 15 november 2010

Det går bra...



Om inte berget kan komma...

till Muhammed, får Muhammed komma till berget!

Så idag, just nu för att slippa tänka, så ska jag städa ett skåp... diska ljusstakar, och lite sånt. Spela julmusik med Dean Martin. Göra lite fint inför advent.

Input. Berget som jag går till varje dag. Varje dag.

........

Jag skriver inte så mycket om gårdagen. Men mamma fick en underbar farsdag... när pappa, lillebror Fredrik med sambo, och Jonas med lilla familjen kom dit. En fin och varm stund, där mamma hade de flesta av de sina runt omkring sig. Carolina var inte med...
... hon hade blivit inbjuden av en klasskompis till myskväll. Å en sådan dag som det var igår, och som jag ju vet att hon kämpade på med, så kan jag bara säga: "tack Gud, för snälla kompisar... latte... hemlagad glass... och spelet Mario!"

söndag 14 november 2010

Nämen, nu kommer fler...


... som ska fira far här hos mamma. Vilken överraskning för henne..! Jag blir så glad för hennes skull..

Är hos mamma...


... o hon ser, o känner sig piggare.

"Men jag ser solen...

... som sprider sitt varma ljus där inne i köket!"
Så får man tänka, när man nyss har vaknat, och saknar en famn att gråta ut i.

Jag drömde om mamma inatt. Vi var på bröllop, men jag vet inte vems bröllop det var. När vi gick där i kyrkan höll jag en stor zigenarkonung (!) i min hand. Jag var trygg...
Mamma satt i en rullstol lite vid sidan om...
Så satt vi vid bröllopsbordet. Många gäster runtomkring som skrattade och sjöng. Märkligt nog så satt pappa och mamma inte tillsammans, utan pappa satt vid kortsidan av bordet, och mamma satt i sin rullstol till höger om mig.

Så vänder jag mig mot mamma, som tittar leende på mig... och så säger hon till mig, nästan viskande, och så stilla och tillfreds på någe sätt: "Nu dör jag",och sen läggger hon bara ner huvudet mot bordet. Å jag blir inte rädd... utan kliver bara upp, och ställer mig bakom rullstolen... och tittar ut mot gästerna... och så säger jag, lika lugnt som hon nyss... att nu har mamma fått somna in.
Helt plötsligt så sitter vi på golvet... mamma och jag. Jag sitter med hennes huvud i min famn... och så helt plötsligt så vänder hon på huvudet mot mig... och ler varmt. "Jag har ju inte dött egentligen... jag finns ju inom dig, Elisabeth... känner du inte det?" säger hon.
Å i samma ögonblick som hon säger det, så känner jag just det... hennes leende och värme inom mig... och det gör ingenting att jag sitter där med hennes huvud i min famn... nu så tyst och stilla igen... för jag bär ju henne inom mig!!

Så vaknade jag...

Då knäppte jag mina händer... lät tårarna rinna... och bad till Gud. "Snälla snälla Gud, kan du inte skicka hit någon som jag kan få luta mig emot nu... nån som kan stryka mig på kinden när det går tungt, och säga "nog vet du det här ordnar sig, gumman" precis sådär som Sven-Erik gjorde."

..........

Jag vet inte hur Gud tänker just nu... men som sagt, jag såg solen som spred sitt varma ljus där inne i köket nyss... och det får bli ledstjärnan för dagen. Nu blir det fika med en nyuppstigen Carolina...

Å för mig var den här drömmen oerhört viktig att minnas... sen hoppas jag, som vanligt, att de som inte vill läsa om döden, döden, döden, hoppar över den här bloggen . Jag skriver ju egentligen inte alls om döden... jag skriver om hur livet är.

lördag 13 november 2010

Jag tycker mig se henne ...


(Hemmet i Rajastrand)

... där innanför fönstret. Mamma. Hur hon sitter vid bordet, med glasögonen längst ner på näsan, och läser Hemmets Journal. Eller kanske står hon som så ofta i sin kära tvättstuga, och jag kan, om jag bara lyssnar riktigt noga, höra henne sjunga både för mangeln och tvättmaskinen. Mamma, jag ser dig där innanför... och låtsas att du är frisk.

Men drömmar är som strömmar... och tiden har, som den alltid gör, tagit ifrån henne både hemmet i Raja, Hemmets Journal, och den kära tvättstugan.
Idag är hon en liten mamma... som kämpar på därborta på geriatriken... med rollator och rullstol. Å allt oftare så liknar jag henne vid en liten fågelunge... som inte längre kan flyga så bra.
Lilla mamma min... idag ringde du. Jag hörde hur ledsen du var... hur ensam du kände dig... och hur du bara ville åka hem.
Å du vet... det är då... det är då jag skulle ge allt jag ägde och hade... oavsett vad... bara för att göra allting bra, och ta bort allt svårt för dig. Å det spelar ju ingen som helst roll att jag var hos dig igår... och hur du försökte låta glad... du behöver alla de dina omkring dig nu. Varje stund...

Men imorgon, mamma... imorgon ska jag fira fars dag hos dig! För du behöver det...
Det får bli en fars dag på mors dag imorgon!

Ikväll vet jag att pappa skulle bjuda dig på middag i centralhallen... som jag vet att du ser fram emot.

Jag älskar dig.

..........

Sven-Erik, älskade. Carolina vill inte åka ut till dig imorgon! Är det okay? Jo, jag vet ju precis vad du skulle säga och tycka... "äh, inte är det så noga med mig!" Men det är ju precis vad det är egentligen... mest noga med dig!! Å just därför... jag vet att du förstår... så vill Carolina spara minnet av de dagar då du var frisk, och hon fick fira dig med både egenhändigt bakad tårta med miljoner flaggor på, rakvatten och slipsar,och farsdagskort som knappt gick att läsa ibland.
Hon vill inte fira några fler farsdagar nu... hon vill inte bära med sig dem i minnet sen. Jag vet.. och hur mycket det än smärtar mig det här... så vet jag med hela min själ att du förstår. Å jag vet att du håller med... för annars skulle jag inte fixa det här alls nu.
Jag skriver nog mer till dig sen... som du får läsa i dina drömmar. Sven-Erik, älskade.

Men jag har sagt till henne att vi ska åka ut till dig en annan dag istället... hon vill det. Imorgon vill hon bara "tänka bort" dagen...

..........

Det är svårt.

onsdag 10 november 2010

Men jag glömde ju...

... att skriva. Någe viktigt. För mig.
Vi har fått snö!! Ett tjockt, vitt, och underbart härligt plumsartäcke. Så... hur trist det än är med somligt... och från höstmörka dagen igår - till den vinterljusa dagen idag... så bestämmer jag mig för att glädjas åt det. Så där som jag alltid har gjort... och så där som jag måste nu.

Tack snälla snälla Gud...

Nyss ringde mamma...

... från sjukhuset. Hon försökte låta pigg, men jag hörde ju... och speciellt hur tungt hon andades. Hon har för mycket vätska i kroppen... och i lungorna... vilket tydligen beror på hennes hjärtsvikt. Hon sover mycket.
Hon vill mest av allt åka hem.

Jag hoppas att jag lyckades övertala henne att stanna kvar...
Jag hoppas att pappa har kunnat vila lite idag...
Jag hoppas på mycket nu...

Jag sa till min vän M idag, att det känns som om det drar ihop sig allt mer. Å det gör det ju... med mycket nu.

Men mitt inre så hör jag min farfars röst "Du ska int´va ampen, stinta!" Så jag litar på att han har lite mer "inside information" där uppe i sin himmel...

........

Carolina och jag har haft en bra dag ändå. Nu ska vi fika upp resterna av päronpajen som hon bakade igår...

tisdag 9 november 2010

Det är så...

... att man nästan inte vill ringa till pappa nu.

Han ringde mig i förmiddags, strax innan jag skulle gå på RK, och berättade att mamma väckt honom tidigt imorse och bett honom ringa ambulansen. Hon var så dålig...

Nu är hon inlagd. Tack och lov på ett sätt...

Men... kanske piggar hon på sig lite, och orkar komma igen... igen då.
Eller förresten, självklart så gör hon ju det!!!

Jag ska ringa pappa lite senare ikväll... jag gissar att han är hos henne nu.

.........

Men jag fick en stor stor överraskning när jag kom hem! Carolina hade lagat en god morotssoppa och bakat frallor till. Va? Jag blev verkligen så himla glad.. och imponerad! Å jag sa som det bara måste vara... att mat-och-bak-genen, den har hon fått från den Ingelssonska sidan... och från pappa. För hade det varit jag... då hade det nog blivit morotssoppa på burk, och färdigköpta frallor!!
Å jag är helt säker på att Sven-Erik håller med mig...

Glömde nästan nu... hon har bakat päronpaj också. Så snart ska vi gofika...

Jag är trött.

Jag undrar...


(Mamma sommaren 2007)

... hur dom har fått sova inatt?

Det är min första tanke när jag vaknar nu på morgonen... medveten om att deras föregående natt inte alls varit bra. Medveten om att mamma blir... ja, allt sämre nu. De håller fast vid hoppet... och jag med.

Men det var en mycket mycket trött mamma som mötte mig när jag kom dit igår... hon satt vid bordet, hon orkade inte ens hålla upp ögonen, sluddrade och orkade knappt prata. Pappa berättade att hon hade inte ens orkat klä sig på morgonen... utan han hade fått hjälpa henne. Under natten så "ville inte kroppen lyda henne" de gånger hon skulle gå på toaletten...

Nu var jag iallafall där... och jag tror hon kände en trygghet i det... då pappa lyckades övertala henne att gå och lägga sig en stund. Han fick bädda ner, och om henne... och nästan direkt så hörde både jag och pappa hur hon snarkade.

En stund senare stod han vid hennes säng... tittade oroligt på henne... huvudet lite på sned... och så viskade han: "Hej då morsan... nu åker jag". Hon hörde inte det...

Å det var en mycket orolig pappa som åkte iväg... och jag lovade att kolla av att hon andades. Han berättade sen hur orolig han varit att jag skulle ringa. Att något hänt...

Mamma sov en bra stund... och jag satt i köket. Sen piggnade hon till lite, och ville ha lunch... varmkorv med bröd. Så jag fixade till det... kokade mer kaffe... diskade... å alltmedan hon mest satt där vid bordet. Hon både såg, och hördes lite piggare... och vi hade en trevlig stund tillsammans.
"Ja, det är länge sedan du fick vara barnvakt nu" sa hon och skrattade. Jag förstod vad hon menade... men sa till henne att jag ser det som en stor gåva att få vara lite med henne nu... och aldrig som nån passning av någe slag. Å jag vet att hon var trygg att jag var där..

Sen kom sköterskan för att ta ett nytt PK-prov. Mamma berättade hur natten och förmiddagen varit... och jag stod vid diskbänken när sköterskan sa:
"Ja, Britt du vet ju att både din hjärtsvikt och din KOL har blivit sämre... och vid hjärsvikt så är just trötthet ett symtom."
(Det är märkligt... varför står jag alltid vid en diskbänk när svåra ord ska komma... jag minns bara en annan diskbänk... andra ord... sommaren 2005... och det mmt-test på Sven-Erik som då fick mig att inse hur illa det var med honom. Jag tycker allt sämre om diskbänkar, känner jag...)

Sen kom pappa hem.
"Tack och lov att det har gått bra!" var det första han sa. Å slog av sin mobiltelefon...

Men jag såg också nu hur mamma blev allt tröttare igen... så jag hoppas till Gud att de har fått sova lite bättre inatt. Jag ber också att mamma ska få bli lite piggare ett tag igen... men efter 3 hjärtklaffsbyten, stroke, förmaksflimmer, hjärtsvikt.... + allt annat som jag inte kommer ihåg nu... så finns det oro här.

PK-värdet var dåligt. Nu måste pappa ge henne fragminsprutor... igen då!

Lilla lilla mamma min.... vad du kämpar. Pappa... du med.

.........

Nej, nu får gråtkänslan vara... jag ska fika lite med Carolina. Hon är ledig idag.. och är för mig den största kämpen av oss alla.

måndag 8 november 2010

Mor vilar...


... hon är så så trött idag! Lilla mamma...

Till alla därute...


(Ett underlägg som hänger på vår dörr.. och en
gåva som jag är mycket rädd om!)

... och som jag önskar för alla. I varje mörker, och
i varje ljus finns någon som bär... oavsett vad. Fast
man kanske inte tror det somliga dagar...

Nu ska jag gå till mamma... hon behöver lite sällskap.
Å pappa behöver kunna leda sin kör i lugn och ro...

söndag 7 november 2010

Det finns så mycket gråt, Gud...

... och just nu så passar jag på lite då Carolina är ute med Pontus P.
Älskade gubben min... du sitter ju där. Å jag kan inte minnas nåt fint utan att jag ser dig framför mig... sittande ut i dagrummet på ett hem för dementa. Det är så så så så svårt...

Jag säger så ofta till Carolina att det är viktigt... att man måste få gråta när man är ledsen. Jag är inte så bra på det själv... men jag jobbar på det.

"Vet du vad som gör ont mamma..."

... å som jag försöker ännu hårdare att förtränga nu?"
"Nej, vadå? svarade jag. Fast jag egentligen redan visste..
"Att pappa inte kommer hem mer... att han ALDRIG MER ska komma hem till oss!! Jag vill inte veta det, mamma... jag vill att han ska vara kvar i Holmträsk!!"

Så det är för jävla (förlåt gud) svårt nu! Vi har så länge lyckats förtränga och låtsas... att han är i Holmträsk, eller att han är i Raja och bygger på stugan. Eller bara har gått ut ett slag. Bara för att överleva.
Nu går inte det längre... eller iallafall allt sämre... och det är då.... det är då en mamma måste vara den bästa, starkaste, roligaste, tuffaste, och mest hittapåiga mamman som finns när det gäller att mildra det svåra. Speciellt när det tränger sig på under ett ensamt höstlov... och jag tror jag har fixat till det rätt bra ändå! Hon hittar också på... bakar sockerkaka, och försöker låta uppåt.

Men att skriva om det kämpiga... då när jag försöker, både för mig själv och henne, att hitta på så mycket input och mys som jag bara kan... det är svårt. Bättre att uppleva det svåra och få lämna det fort... än att också skriva om eländet. Sen finns det lite annat runt omkring som jag inte skriver om här just nu...
Men Gud, vad skulle jag inte ge för lite mer sådärsåmanorkar-input utifrån??

Men... idag är det söndag! Nu ska jag fixa lite mer gofika... duscha och gnola på lite i duschen... tjoa på lite med disk och städ... det blir bra. Bäst!!

Å vi tänder inga ljus för de som slumrar... hur skulle vi kunna göra det? Käraste.
Det är fars dag snart...

torsdag 28 oktober 2010

Nä, men ibland...


... blir jag bara så obstinat och less på det trista!!
Så där så att jag nästan vill skjuta en gummisnodd dit upp...

Å visst är det en rolig bild och tanke? Jag gillar den helskarpt...

onsdag 27 oktober 2010

Jag undrar...

om det är skillnad på gråt och gråt?

För varför går det så himla enkelt, och varför känns det så befriande skönt, att låta tårarna rinna till ett teveprogram (som nyss "Spårlöst"), när det känns precis tvärtom med det som jag egentligen skulle vilja gråta floder över?

Jag vet inte... man kanske är det så... att somlig gråt gör för ont?

Sen finns det ju annan gråt också! En gråt som Carolina brukar vara specialist på. Det händer inte så ofta nu... men hon brukar skratta så mycket att hon till slut börjar gråta! Helt märkligt, men inte helt ovanligt, tror jag.

Att gråta av ren glädje är också en annan gråt. Lyckotårar eller glädjetårar brukar vi kalla dem... och inte helt ovanliga dom heller!

Jag vet inte... och kanske är det så... att somlig gråt måste få vänta lite?

..........

Det här är heller inget deppskriv... bara en insikt och undran jag har lite ikväll.

Dagen har varit bra ändå... förmiddagen tillsammans med min vän M, och på eftermiddagen ett besök hos mamma och pappa.
Roligt att se mamma pyttalite piggare... tydligen så hjälper antibiotikan. Men hon hade fått sitta och sova i natt... hon hade haft svårt att andas. För mycket vätska i kroppen. Enligt sjuksköterskan från geriatriken som åker till henne nästan varje dag nu så beror det på hennes hjärtflimmer i kombination med hennes KOL. Lilla lilla mamma...

Carolinagumman hade städat hela lägenheten när jag kom hem ikväll. Tack underbaraste lill-kajsa!!
Nästa vecka har hon höstlov... och jag har lovat henne att vi ska ha hemma-spa-mys. På någe sätt. Det blir bra...

tisdag 26 oktober 2010

Klockan är 07.58...

... och jag sitter som vanligt i vardagsrummet. På teven går, lika vanligt det med på mornarna just nu, "Vakna med the voice". Carolina gillar att se på det till frukosten... och sen hon har gått till skolan så känns det bra med lite folk, om än på teven, som babblar på lite.

Tre meningar. Jag får vara glad för det, tänker jag nu...
För hur ofta sitter jag inte här... vill så gärna skriva... om tankar som virvlar runt... om känslor som kommer och går... om lite roligt.. om svårt... ja, om allt det som är vårt nya liv nu. Men det är som om jag tappar tråden hela tiden..

Det är lättare att skriva om fönsterputsning än om hur jag försöker att mobilisera nån sorts styrka för det jag vet rycker allt närmare. För nu går det allt sämre att känslomässigt lura sig själv, att han är på jobbet... att han bara åkt till Holmträsk... eller att han är i Raja, och bygger på stugan. Både jag och Carolina har länge använt den strategin... känslomässigt. För att överleva, helt enkelt...
Å kanske tror jag bara att det är det jag gör... mobiliserar styrka. För jag kan ju inte ens gå dit nu... av kräkrädsla för att jag ska dö av min förtvivlade förtvivlan. Jag vet ju... vi vet ju... hela tiden här hemma i vårt väntrum så vet vi ju... och än fast vi gör vad vi kan för att inte tänka på det... så vet vi ju att det bara är en tidsfråga innan han inte längre kan äta själv. Eller förresten... kanske är vi redan där? Inte kunna prata mer... inte kunna gå själv... inte gå på toaletten... och till slut... slut. Hur i... (förlåt Gud) helvete ska jag fixa det????
Jag vet inte vilket som är mer plågsamt... att gå omkring här hemma och undra över hur mycket sjukdomen tagit ifrån honom just idag... eller att faktiskt se det. Jag vet inte...

Å vad jag verkligen inte förstår... är varför det känns så mycket svårare nu? I jämförelse med när han var hemma... eller när jag nyss hade "lämnat bort" honom... eller tiden därefter. Jag har funderat mycket på det här... och kanske är förklaringen den att vi hade så fullt upp med att bara försöka överleva då. Å nu så är vi slutligen här... och han snart inte alls... i den framtid som jag fasade så mycket för då. Men jag vet inte det heller...

..........

Det här är inget deppskriv... utan mer någe djupt och viktigt ur ett sorgens perspektiv. Å jag är, hur fånigt det kanske än låter, glad ändå att jag fick ur mig det. Att det blev mer än tre meningar... och än fast skrivet blev lite rätt upp och ner.
Nu ska jag ta ett djupt andetag... och dricka påtår!

Å till dig som tycker att jag inte ska skriva om det här... du behöver inte läsa!

måndag 25 oktober 2010

Nu ska jag putsa fönster...

... och Carolina har gått till skolan.
Ikväll ska hon hem till en klasskompis och baka kladdkaka. Hon såg fram emot det...

Egentligen så har jag väl ingen större lust att putsa fönster. Men man måste göra det bästa man kan av det man har... och jag slipper tänka. Fokusera på att göra det fint här hemma...

Egentligen så skulle jag vilja sätta mig ner här och skriva om det som hela tiden ligger som en mara där i bakhuvudet. Det dåliga samvetet... om rädslan hur det är med honom nu... och hur svårt det är att vara modig. Men det är för svårt att tänka på det nu...

... så jag ska putsa fönstren istället!

söndag 24 oktober 2010

All lycka...

... börjar inom en. Här inne, sa jag och pekade mot mitt hjärta...
Jo, men jag vill ju vara lycklig, mamma, sa hon.
Jag vet det, gumman... men i livet som du har framför dig nu så kommer du att möta både sorg och svårt, och glädje och lycka... för det är så livet är. Men ska du gå omkring och vänta på bara lyckan...då kan du få vänta länge!

Man måste veta att lyckan... är det där lilla ljuset som man bär inom sig... det som vill leva och brinna för att få finnas... som vet att livet är en gåva till dig... liksom du är en gåva till livet... och det är bara du som kan välja att tända det ljuset, gumman. Oavsett vad...

Inom sig måste man bestämma... och som jag har sagt förut... ingen kan hindra sorgens fåglar att flyga över huvudet på en... men man kan bestämma sig för att de inte ska få bygga bo där... det kan man.

Å varje gång du känner lycka så ler pappa i sitt hjärta.
Tänk så, gumman...

..........

Viktigaste peppet till Carolina ikväll. Det har varit en lång lång kväll med stöd och pepp. Hon sa mycket, och jag sa mycket. Men jag skriver inte mer om det på bloggen just nu... det får skrivas på andra ställen så länge.

" Sträck ut din hand...

... och finn en hand i din,
så gjorde jag och fann en hand i min."

Igår kväll lyssnade jag på Thomas Di Leva när han sjöng dessa vackra ord. Han gjorde det bra, och han berörde. Imorse gjorde jag det... i sängen... jag sträckte ut handen, och la den på den tomma kudde bredvid mig.
Låtsades lite... att hans hand skulle finnas där som förut... längtade... å gud, vad skulle jag inte ha gett! Hans hand i min, och det är svårt att skriva det nu. Hans hand i min. Jag låg kvar länge...

Så ringde mamma.

"Sträck ut din hand,
och finn en hand i din,
så gjorde jag och fann en hand i min.

Öppna din famn för resten av världen,
du är en del av allt det som sker.
Sprid du ditt ljus så som himmelens stjärnor,
ge av dig själv så som stjärnarna ger.


Å det finns så många därute som behöver en hand att hålla i... min mamma är en av dem. Hon har varit sjuk länge nu... och min oro finns där också. Hela tiden. Jag var hos henne några timmar på fredag eftermiddag... och sådana stunder kan man bara ta emot som en gåva. Jag ska skriva om det sen... om Aftonbladet, och hennes nya röda kappa. Å jag vill hålla henne i handen nu... det jag kan.

.........

Egentligen så skulle jag ha skrivit om lite annat tänk och kom ihåg också... men jag ska göra en hemmatrygg söndag för mig och Carolina. Precis som jag tycker att jag lyckats rätt bra med hela helgen... hemmatrygg. Städa lite.. busa med Pontus P... gå och handla... spela lite julmusik på cd:n.. gofika någe... ja, och så.

Kanske skriver jag mer ikväll... jag får se hur jag orkar.



torsdag 21 oktober 2010

I väntrummet...

... en torsdagskväll.

Carolina sitter i köket och pluggar inför filosofiprovet imorgon. Tålamodet att på 80 sidor lära sig konstiga ord som "meningsfulla satsers funktioner", "morrord", och "spinnord" har nog nått hennes bristningsgräns snart, för jag hör henne irriterat säga "skitjävla ord att lära sig"!
Att dissikera filosofins grunder ner till minsta molekyl är nog inte riktigt hennes "grej", gissar jag.

Hon hade gjort middag tills jag kom hem från RK. Tack snälla gumman, det betydde mycket att få komma hem och sätta sig "vid dukat bord". Än om vi nu åt den framför teven... vilket vi brukar göra lite nu och då.

Jag sitter i rumssoffan, och har fått lite tandvärk igen. Trött.

Vi har sett "halv åtta hos mig", och gofikat mums-mums med kaffe.

Pontus p ligger i fåtöljen, med tassarna i vädret, och snarkar.


En vanlig tordagskväll i... i ett ovanligt väntrum. Å där Carolina nyss sa: "Jag ger upp... nu gav jag upp det här, mamma!"

4-dagars vecka...

ser jag det lite som nu.

Måndagar ledig...
Tisdagar Röda Korset eftermiddag
Onsdagar Kontaktpersonen förmiddag
Torsdag Röda Korset eftermiddag
Fredag Kontaktpersonen förmiddag

Det känns lite som ett arbete det med... och ungefär det jag orkar med just nu. Å tiden där emellan så försöker jag hitta på härhemma. Skapa mys för oss, göra fint med små heminredningstips, gå promenader med herr Pontus P... och fokusera på att göra vår vardag här hemma, i vår lilla bubbla, så trygg och fin som möjligt. För både Carolina och mig.
Å för att man måste försöka undvika att tänka på det sorgliga, mitt i det sorgliga...

Men jag brukar vara helt slut när kvällarna kommer... för det är också så, att bara orka vara i en svår tillvaro kräver massor av energi. För vem som helst...

Å jag vet inte hur många gånger jag sagt... utan Röda Korset och "min vän M" (kontaktpersonen) så skulle det inte gå... att försöka skapa det nya liv som vi måste leva nu, För det är svårt att skapa ett nytt liv när man samtidigt måste sitta i ett väntrum. Men att det går... ja, varför skulle det inte göra det? Jag bestämde mig ju för länge länge sedan att jag skulle fixa det här på någe vis... så, trots att det finns både sorg, gråt, och längtan här... så finns det också glädje, mysljus, och tacksamhet för mycket i livet... ändå, och mitt i.

Imorgon har jag lovat mamma att vi ska åka ut på eftermiddagen för lite äventyr... men det beror förstås på hur dagsformen är för henne. Kanske blir det en sväng på Myrorna under tiden pappa har sin kör. Hon behöver komma ut lite...

onsdag 20 oktober 2010

"Och allting ska tas ifrån mig"

... är känslan just nu. Så stark ikväll...

Jag skriver känslan... inte den logiska insikten. För i logiken vet jag ju att det är så... för varje en av oss. Å ingenting kan vi heller ta med oss den dan vi går... det vet logiken också.
Men känslan... känslan... den vill inte alls inse, och köpa detta logiska resonemang... inte nu när jag redan förlorat så mycket... och där jag varje dag vet att han tas ifrån mig allt mer. Å inte bara han...

Med känslans makt så skulle jag just nu besluta att ingen mer skulle behöva bli sjuk, ingen mer skulle förlora hem och familj, ingen skulle bli gammal, ingen skulle behöva dö.... och med samma makt så skulle jag backa tiden, och stanna den... och i evighet bo kvar i "lillhemmet" på Gärdesvägen tillsammans med min Sven-Erik. För någon "Herr Alzheimer" skulle inte existera där...

Fånigt och orealistiskt önsketänk? Ja, visst är det det... men det gör iallafall mindre ont än det logiska resonemanget. Det logiska resonemanget som berättar om verkligheten...


Det här är svårast att skriva om ikväll...

Idag ringde svärmor. Hon hade fått hjälp att ringa.
Inte pigg själv... men hon ville ändå veta hur vi hade det.
Självklart så sa jag att vi mådde bra, och hon frågade lite extra hur
det var med Carolina och Sven-Erik. Jag berättade för henne att det
går bra för Carolina i skolan, och att Sven-Erik har börjat dansa...

Älskade lilla svärmor... det är länge sedan jag hörde
din röst.. och jag sa "vad roligt att höra rösten på dig!"
Flera gånger...

Jag grät sen... jag saknar henne... jag saknar Holmträsk... och jag saknar Sven-Erik. Det blev bara så svårt..

Men det är också länge sedan jag blivit så glad över ett samtal... för det var det vackraste samtalet att få. Sen kan jag inte låta bli att fantisera lite... kanske fanns det ett samband mellan hennes samtal just idag... och att jag hade, bara någon timma tidigare, berättat för min kontakperson hur mycket jag saknar min svärfar? Så kanske fick svärmor en liten vink ovanifrån... jag tar det lite så iallafall!

Tack snälla snälla...

tisdag 19 oktober 2010

Jag hämtar styrka...


... där. Hos alla de där modiga människorna som jag möter nu. Jag tänkte på det när jag stod och diskade nyss...

Jag har inte sett det så tidigare, än om jag mött många modiga människor i mitt liv. Men idag ser jag det lite annorlunda... jag ser att andras mod ger andra styrka! Jag känner ju det...

Sen spelar det ingen som helst roll vad det modiga består i.... det kan ju till exempel, som för mig, bara handla om att våga gå till tandläkaren!
Modet finns hos var och en av oss... och vågar vi bara gå mot de vindar av svårt som livet bjuder oss... ja, då är vi verkligen verkligen modiga!! Oavsett vad!

Och vi ger andra styrka.... att vara modiga.
När vi är svaga så kan vi hämta styrka hos det starka, och när vi är starka så kan vi dela med oss till de svaga... lite så tänker jag.

(Lite skriv bara just nu..)

måndag 18 oktober 2010

Det finns verkligen gånger...

... som jag tänker: "Nä, nu skiter jag i det här!"
Idag, eller iallafall precis innan jag skulle åka iväg till tandläkaren, så tänkte jag så. För inte nog med att tandvärken och tandläkarskräcken gjorde sitt yttersta för att plåga mig... så precis som jag kom in med Pontus P så small det till i hallampan och det blev mörkt i både hallen och köket.

I det läget höll jag på att börja grina... tyckte omåttligt synd om mig själv... och kände där djupast inom mig... Sven-Erik, kom hem... kom hem... KOM HEM NU!!! Så sa jag högt: "Nä, nu skiter jag i det här!" För det kändes helt enkelt för mycket...

Men hur det nu var... eller rättare sagt, hur det nu är...efter att pappa snällt skjutsat upp mig till tandläkaren... och de nu har gjort en provisorisk rotfyllning... dragit bort några rötter från en självutdragen tand... konstaterat att jag har kvar min tandköttsinflammation... och att det finns mer att göra på mina tänder... så känns det just nu som att... äsch, det gick ju bra ändå... en världslig sak egentligen... nu fixar vi det här... och det kunde ju ha varit värre!"
Så jag tar ett nytt djupt (och modigt) andetag.... att fixa det här också. Oavsett tandläkarskräck (det är här modet saknas) och annat...


Å jag har ringt till fastighetsskötaren... på Riksbyggen.

söndag 17 oktober 2010

Dagen blev inte som jag tänkt mig...

... och kvällen är inte så bra den heller.
Jag har en längre tid dragits med en tandköttsinflammation, och haft en speciell tandkräm att borsta med.
Men idag har det varit verkligen ont, och jag har ätit alvedon hela dagen. Inte så bra nu heller... men jag försöker härda ut till imorgon bitti. Då är det bara att svälja tandläkarskräcken, och ringa tandläkaren... för ingenting kan vara värre än det här.

Det kommer att bli en lång natt.

Det är söndagmorgon...

... och jag sitter i sängen och skriver.

Dagen utanför har nyss vaknat, och kanske bjuder den på lite sol idag. Jag hoppas det..
Carolina sover fortfarande, och Pontus P ligger här bredvid och hoppas på ännu en ostbit från min ostmacka.

Det är tufft med varje morgon... som om nattens sov tar upp det svåra till ytan. Nattens drömmar ligger kvar i mitt minne... liksom känslan. Å jag får jobba hårt för att tänka bort alltihopa inför den nya vardag som jag vaknat till. Jag måste fixa till en bästa dag varje dag... och då går det inte att bära på drömmar om Sven-Erik... hur nära han har varit... eller hur han har gråtit... eller, vilket nog är värst, kärleken som vi ägde tillsammans.

Som nu... inatt drömde jag att vi satt vid ett runt bord och väntade på honom. Å när han kom så gav hade han presenter till alla... en korsordstidning till min pappa, en Allers-tidning till min mamma... och ett vackert leksakshus till Carolina. Alla blev så glada...
Mig tog han i sin famn... för det var min present. Tryggheten där i hans kram... få vara där... krypa ihop, och gömma mig innanför hans armar... skyddad... och stå så länge... trygg och fullständigt fullständigt lycklig. Vilken gåva att få, tänker jag nu... uppleva det jag en gång ägde. En underbar gåva... men också den svåraste att bära när man sen vaknar.

Drömmen slutade med att han började gråta... han grät över att hans farfar dött. Å jag stod där, fortfarande så trygg i hans famn. Med min hand så strök jag honom över kinden och torkade bort hans tårar.
Sedan gick vi tillsammans bort mot hans motorbåt (!), och så åkte vi iväg. Satt där nära varandra i motorbåten... åkte iväg över det spegelblanka och lugna vattnet... på Göta Kanal!

Vissa saker i drömmen måste man ju le åt... som att åka motorbåt på Göta Kanal! Men just nu så skulle jag mer än gärna gå och lägga mig igen, om jag visste att jag fick krypa in i hans famn igen... det är svårt att tänka på det.

Men idag ska jag putsa fönster... och sätta upp nygamla gardiner. Innan dess så har jag stoppat bort nattens dröm... för här gäller, precis som jag skrev tidigare, att fixa till så mycket trygghet och styrka som jag bara kan. Det är också vårt sätt att försöka mobilisera lite inför det som vi vet kommer... skapa en vardag som bär oss här hemma... när allting nu ska ta ännu mera slut. Men just nu kan jag få låtsas lite... att han faktiskt var här inatt... sådär som förut.