måndag 29 november 2010

Förlåt...

Ett av de vackraste ord jag vet. Jag brukar få höra det ibland.. och jag brukar få ge det ibland. Men aldrig har jag tänkt tanken, förrän idag, när jag satt där och lyssnade på mamma, att det viktigaste förlåtet är det man måste ge sig själv.

Mamma berättade om en gång för länge sedan, då hon, hennes syster, och min mormor satt vid köksbordet hemma hos mormor och morfar. De hade så roligt där vid bordet... skrattade högt, och pratade lite högljutt i mun på varandra. Precis så där som man gör när man är flera som delar någe roligt...
Så sänkte hon rösten... och berättade att de skrattat så högt att de inte hörde morfar som ramlat ihop där nere i källaren, och nu låg och försökte ropa på hjälp. Morfar, med samma hjärtsjukdom som mamma.
"Jag har bett till pappa att han ska förlåta mig... "förlåt mig, pappa" har jag sagt" sa hon. Ännu tystare... och med blicken fästad rakt ner i bordet.

Å jag satt där... mitt emot henne... och kände hur hjärtat bara snörptes ihop på mig. Jag sa ingenting... lyssnade bara ... för jag förstod ju hur viktigt det här var för henne. Å därför viktigt för mig...

Men nu skulle jag vilja säga... mamma, förlåt dig! Inte för att du egentligen gjorde någe fel... och inte för att jag tror att ditt minne av händelsen kommer att förändras... men din känsla, mamma... det dåliga samvetet över att ni inte hörde... den kan få ett annat innehåll. En annan, och mer bärande känsla för den goda människa som du alltid har försökt vara, och som sen får dig att orka bära ditt sorgliga minne.
Morfar behöver du inte be om förlåtelse... den fick du per automatik när du föddes. För som barn får man det av sina föräldrar... jag menar, hur många gånger har inte jag bett er om förlåtelse... och fått det... varje gång!!

Tack snälla mamma, för att du fick mig att inse hur viktigt det är att kunna förlåta sig själv! Å för att jag fick dela denna stund med dig...

5 kommentarer:

Kajsa sa...

Din fina lilla mamma...vilken tur att hon har dej som sin lilla prinsessa! Såg i eftermiddags ett program om just Alzeimers, en mamma som fått den och blev filmad av sin dotter och barnbarn...men som dom grälade! Ändå hade dom roligt!

Anna-gravid i vecka 26 sa...

Det var fint skrivet!

Camilla sa...

Ett "förlåt" utan känsla är lika värdelöst som ett "jag älskar dig" utan känsla.
Men ges det med känsla och inlevelse - då är det de vackraste ord som finns.

Renée sa...

Det är det bästa min pappa har lärt mig, att man ska säga förlåt...

Eleonora sa...

Underbart Elisabeth - helt underbart!
Kram Eleonora