torsdag 30 juli 2009

Men då....



... som för att bekräfta mitt tidigare inlägg.

Visst är den lite rolig?

En vän...

... är på G.
Vi pratar länge idag... den trevliga assistenten på soc och jag. Hon vet var jag varit... var jag är idag... och vart jag strävar.
Å så går mitt tänk i det mesta nu. Jag vet det sorgliga och svåra som hänt... och fortfarande händer. Jag vet hur jag mår idag. Å jag vet vart jag så småningom vill komma.

En Elisabeth-strategi har börjat ta form. Den pytsar på lite nu och då... En strategi som i sin egen försiktiga takt kommer att ta oss framåt. Men, och som också assistenten sa... "man vänder inte en skuta bara så där"! Å det är ännu svårare att vända på skutan mitt i stormen.

SE är fortfarande en del av vårt liv.
På skutan står vi.
Hamnen är framtiden.

.... och så hade jag tänkt skriva någe mer. Men så tappar jag bara... ja, jag vet inte vad. Varför skriver jag det här... för vem skriver jag det här... för mig? Jag vet ju.... jag vet ju varje evigaste natt hur jag ligger och försöker planera... jag vet ju hur jag försöker "hur fixar vi det här då" tänka. Jag vet ju det....
... för det som jag egentligen tänker på nu är någonting helt annat. Lite mer av det obstinatare slaget.... sorg och glädje.
Hur många gånger har jag inte hört det uttrycket... "sorg och glädje vandrar hand i hand"? Använd av många som en ständig klyscha i det vardagliga, när livet ska försöka förklaras.... och ändå... när sorgen en dag kanske drabbar någon nära så har man glömt bort det tänket. Sorg, saknad och depp, ska stoppas undan... och så fort som möjligt så ska man plocka fram glädjen istället. Då är handihand-tänket om sorg och glädje mycket långt borta.
Antingen eller? Antingen sorg... eller helst glädje.

Jag tror så...
När sorg kommer så ska man ta den i handen. Å i den andra så ska man ta glädjen. Glädjen är den som balanserar och ger jämvikt. Bägge är de våra vågskålar i livet. Jag tror så...

Jag kan skratta åt mycket...
Jag kan gråta för mycket....
Livet kallas det...

Idag...

... ska jag träffa soc igen. Jag ska få en "vän"!
Det är inte utan att det känns nästan skämmigt att skriva det.... måsta få hjälp av det sociala för att få en vän! Sorgligt är det också... men det är ju så vår vardag ser ut nu. Både för mig och Carolina... ensamma.

Vad hade jag trott, egentligen? Vad hade jag förväntat mig? Ja, inte vet jag.... men ett vet jag säkert... då, när SE ännu bodde hemma, då, när jag ännu fasade så mycket för den här nya framtiden, att jag inte ens vågade tänka på den.... ett vet jag.... aldrig aldrig aldrig hade jag kunnat föreställa mig denna så totala ensamhet.
Fasan att han en dag inte skulle finnas hos oss mer... fasan att han en dag skulle bo på ett hem... det var min, eller vår största rädsla då. Inte för ett endaste lilla pyttaögonblick så insåg vi hur ensamma vi också skulle bli. Alla de dagar, månader... och ja, år som vi måste fixa ihop det här själva.

Carolina och jag försöker varje dag. Tro inte annat! Men när dagarna går och all vår energi måste läggas ner på att överleva varje sådan här ensam dag, då får mycket av sorg och saknad bara packas undan. Det skulle ju inte gå annars....
Mamma pratar jag med nästan varje dag nu. Å de kommer hit ibland, eller så tar jag en promenad upp till dem. Men jag tycker det känns trist.... de är i stort sett de enda vi umgås med nu. Å de har nog med sitt ändå...
Svärmor pratar jag med rätt ofta också. Nu ska jag försöka ordna så att hon kan ta bussen och komma hit och hälsa på framöver.... för jag vet inte hur många gånger hon sagt att hon så gärna vill träffa SE igen. Jag förstår det...

Men sen då.... sen är vi bara jag och Carolina. Å det är därför jag ska träffa soc idag. För att ordet "sen" i framtiden ska innhålla någon mer än bara oss två. "Sen" börjar ju också skolan snart, vilket jag vet att Carolina ser mycket fram emot. Så "sen" ska bli bättre än nu.... vi kämpar för det.

Det här kändes bli något av en gnällblogg idag. Jag försöker verkligen att inte skriva så mycket om vår ensamhet, och hur mycket vi faktiskt lider av den, men idag gick det bara inte....

... och nu ska jag gå iväg till soc. Å förhoppningsvis så ska Carolina träffa en av sina klasskompisar som kommer tillbaka idag. Håll tummarna...

onsdag 29 juli 2009

Sommaren 2004...

... eller var det 2003. Jag minns inte riktigt. Jag minns bara det där samtalet. Som om det vore igår. Då, när vi fortfarande bodde kvar i huset. SE som stod där utmed häcken... och pratade med grannen på andra sidan... och jag som satt på bron och läste tidningen. Vi hade semester.
Först hörde jag inte vad de pratade om... jo, jag hörde... men jag registrerade inte... inte först. Inte förrän jag kom på att... "nä, men det här hörde jag ju igår... då stod han ju också och pratade med X... och då berättade han ju precis samma sak." Jag fortsatte lyssna... och nu hörde jag det konstiga och märkliga.... han berättade inte alls samma sak.
Nu hade han lagt ihop den tidigare händelsen, fiskeresan, som han berättade om igår, med ytterligare en händelse.
En fiskeresa som han gjorde för några år sedan till Saxvattnet, tillsammans med pappa och Göran.
En semestertripp som han gjorde till Mora med mig och Carolina.

Nu stod han och berättade om samma fiskeresa, men att den nu gått till Mora. Å att det var både pappa, min svåger Göran, Carolina och jag som varit med.

Jag satt bara där. Stum.... som om jag blev chockskadad. Till och med nu kan jag känna känslan.... var och hur. Var kom det där ifrån? Hur kunde han minnas så idiotiskt helt galet och fel? Varför hittade han på så där? Vad skulle grannen tro?
Han som jag visste aldrig varit vare sig skrävlare eller lögnare. Aldrig hittat på, eller fyllt ut. Inte överhuvudtaget varit de stora ordens man. Han?

Jag blev så totalt tom av det ofattbara... så jag kunde inte ens förmå mig till att fråga honom om saken sen.

Jag gick in och satte på potatisen. Vi hade fått pölsa av mamma, minns jag. Mitt i maten... i det där småpratet om dagen och allt möjligt, så frågade jag ändå om han hade träffat grannen idag. Nej, det hade han inte. Han borde ju ha kommit ihåg att jag suttit där på bron...

Inte ens då förstod jag att det var något allvarligt fel...
Men jag förstod mycket väl varför samtalen med grannen blev allt färre...

Sen tänkte jag bort det med "äsch, det blev lite tvärfel i tänket, bara!" Den tanken kom sen att bli min logiska livlina allt oftare....

En fikabild bara...


... Carolina o jag hittar på.

tisdag 28 juli 2009

Lillebror..

... har varit här på besök idag. Han som jag brukar kalla för min lille kapten... han som, trots alla livshårda stormar, lyckats ta sig i hamn varje evigaste gång. Åtminstone hittills.
Han står mig mycket mycket nära... och för mig bjuder livet på stort de gånger jag får ha honom mitt emot mig vid köksbordet.
Jag hade inte så mycket att bjuda på... men kaffe och ostmacka var helt ok.

Carolina har bakat banankaka.

Mamma och pappa är hundvakt hos min syster i Övik. Min syster och andra bror är på semester på Gotland....

Jag har nyss vaknat efter att ha dippat på soffan i... säger jag inte! Mer än att det var mycket mycket välbehövligt! Å drömde att jag satt med en... vit tandprotes i handen, efter att alla mina tänder hade ramlat ut på vänster sida i munnen! (Men hur dum får en dröm bli egentligen...?)

Nu ska jag fika med Carolina...

.... och är det någon som kan hålla tårarna borta nu när Toralf och Teresia sjunger på Allsången? Inte då vi!! Helt suveränt...!!

måndag 27 juli 2009

Hur fixar jag det här då...

... har varit ord som följt mig genom livet. Å med dem viljan att lösa det som måste lösas. Det har inte varit någon inställning som jag kämpat mig till, någonting jag lärt mig, någonting jag bemödat mig om att använda när det har krävts.... den har liksom alltid bara funnits där. Hur fixar jag det här... och så har jag fixat till det, löst det, på någe sätt. Ibland bra, och ibland mindre bra... men iallfall fixat till det så gott jag har kunnat.

Den dagen SE fick sin diagnos bär jag ännu som ett öppet sår... och trots att orden om fix och lösningar inte fanns den dagen, så fanns viljan där... aldrig någonsin så starkt som då. Jag minns när vi gick ut från läkarmottagningen... hans tystnad... där vi gick i korridoren. Allting.... varje evigaste allting, som hade med mina känslor att göra, tryckte bara ihop sig själv till ett ingenting i den stunden... och fixviljan ställde in sig på honom.

Jag visste redan innan vi gick in till läkaren att han inte hade någon sjukdomsinsikt. Jag visste redan innan att han hade någon form av demens, för det hade läkaren tidigare berättat för mig. Jag visste redan innan hur hans liv skulle förändras från och med nu....

Idag behöver jag inte fixa så mycket för honom längre...
Idag måste jag "hur fixar jag det här då" för mig själv och Carolina...

I det måste jag våga göra resan tillbaka. I det måste jag få minnas, och faktiskt få tala om hur svårt det var. Inte gnälla, inte klaga, inte förbanna... bara säga det. Det var så så svårt. Det var som om livet bara bestämde sig för att nu.... nu fick vi respass till avgrunden... åt varsitt håll.

Varför skriva om det, kanske någon undrar. Det som har varit har ju varit.... ingen mening att gå och gräva i sådant elände, tycker någon annan. Men för mig är det viktigt. En slags högljudd bekräftelse på att jag trots allt fixade till det rätt bra... vi har ju överlevt. Å det kvittot behöver jag ha... för att mitt "hur-fixar jag det här då-tänk" ska ta oss vidare på den här resan.

Det finns minnen så svåra. Det finns minnen så ljusa. En del kommer jag att skriva om...

..........

Carolina är med kompisen PH på bio ikväll. De skulle se nyaste Harry Potter... och hon var glad som en lärka när hon gick. Snygg i sin nyinköpta Stockholmskavaj. Det var så roligt att se henne...

..........

Idag har jag pratat med SE. Min SE. Men han satt och väntade på maten.... hörde ju att han inte var så där glad och uppåt som han brukar vara när jag ringer... så vi pratade inte så länge. Idag visste han inte vem han pratade med... jag frågade. Jag ska åka dit någon dag den här veckan.

.........

Nu ska jag festa på kaffe och kubb...

Äppelplockerska...

... i Brasilien! Kanske är det min nya framtid?
Inatt gick det då väldigt bra att stå på en stege under ett högt äppelträd, och balansera äppelkorgen med den ena handen, och plocka äpplen med den andra!
Det var en märklig dröm... ingen mardröm, men lampan fick vara tänd ändå.


Jag sover fortfarande dåligt. Å inte tycks jag kunna välja heller... pest eller kolera. Ligga vaken större delen av natten, eller drömma mardrömmar... eller både ock. Så inatt var en bra natt ändå... sova lite, och bara en märklig dröm om äppelplockning.

Å kanske berodde det på dagen igår. Då jag för första gången, på mycket länge, vågade se mig själv i en ljus framtid. Låter förmodligen heldumt... men den lilla känslan, som visserligen inte höll i sig så länge... se sig själv ha kommit förbi det svåra nuet... se sig själv njuta av dagen, ett roligt litet arbete... Carolina lycklig... fint hem... ja, den känslan har jag saknat länge. Länge. Det var förresten ingen känsla jag medvetet öppnade dörren till.... den fanns där bara helt plötsligt.
Men den fanns.... och bara att veta det... min tilltro till livet... trots allt det svåra nu.... jag känner styrkan i det. En dag kanske....


......

Helgen har varit bra. Men ensam. Carolina och jag. Inget mer med det....

lördag 25 juli 2009

En bild tog jag...



... med mig hem. Bilden av en överlevare. Han som ovetande gav mig insikten om hur bra jag ändå har det... jag som satt där på en bussterminal, och väntade på en buss som snart skulle ta mig hem till ett hem... där både barn och hund, kylskåp och säng väntade. Han hade sitt liv i en kundvagn....

Först förstod jag inte... genom fönstret i vänthallen så undrade jag bara på vad, eller vem mannen stod och väntade på. Inte heller såg jag kundvagnen som stod bredvid honom, överfull med pappers- och plastpåsar, både i, och hängade runt om.
Jo förresten, jag såg den visst... men den var bara en skräpig kundvagn som någon använt som sopstation istället. Den gick mig helt förbi.... och inte förrän i nästa akt förstod jag... att det var en överlevnadsvagn. För honom... som hittat sitt sätt att överleva.

Han stod och åt på en banan.... och han var givmild, ska jag säga. Han bröt bananen i mindre bitar... och delade frikostigt med sig till måsarna, som nu också fick kalas. Samtidigt kom en busschaufför gående med en mindre plastsäck... antagligen ihopsamlat skräp från den buss som han nyss hade kört.... plastsäcken överlämnades till mannen med bananen... som bugade stort som tack.
Å som den självklaraste sak i världen.... på mindre än en minut så var innehållet i plastsäcken väl fördelat i de olika pappers- och plastpåsarna i kundvagnen. Det var då jag förstod... en överlevnadsvagn.

Sen gick mannen en runda bland sopkorgarna där utanför på terminalen. Det hade ju kommit nya bussar... nya passagerare som kanske, och förhoppningsvis, hade lämnat kvar, eller glömt något som mannen kunde fylla sin överlevnadsvagn med. Jag såg honom hitta en överbliven smörgås inlindad i folie, den stoppade han direkt i munnen. Jag såg honom hitta en påse som innehöll kläder.... han måttade både kalsonger och tröja för att se om det kanske skulle passa. Å det gjorde det tydligen.... för båda stoppade han ner i sin vagn.

Sen ställde han sig vid stenmuren igen... där han tidigare hade stått och ätit sin banan. Å lika frikostigt som förut, så delade han nu det som var kvar av den överblivna smörgåsen med måsarna...

..........

Denna bild kommer att bära mig så länge jag lever. För jag tänkte där jag satt, och bevittnade denna kamp för överlevnad, "en gång... en gång, så var du bara ett litet barn du också... med barnkläder på kroppen, och spring i bena... jag vet inte ditt livs resa... jag vet inte vad som har fört dig hit... men ett vet jag... du har min fulla respekt och beundran... för på någe sätt så har du tagit dig hit.... och du har, antagligen mot många många odds, varit stark nog att överleva!"

Tack du okände....

Lördag idag....

... och jag tycker att det räcker med regn nu. Vi behöver lite solsken här....
Nu är det ju inte så att vi sitter rätt upp och ned och deppar hela dagarna.... det gör vi INTE! Vi försöker att hitta på... vi två.... små saker som får dagarna att gå.
Som igår, en promenad i regnet... lite städ... middag... och kladdkaka till filmen på tv.

Sen dyker ju morfar och mormor upp ibland, vilket jag är dem evigt tacksamma för. Än om jag nu tycker att de har nog med sitt eget...

Vi pratar mycket. Carolina och jag. Om skolan... om framtiden... om vardagssmått.... om ensamhet. Det sista försöker vi att inte låtsas om.... men det är nog den del som är svårast. För hur vi än INTE deppar... hur vi än försöker städa tillsammans.... hitta på småsaker tillsammans.... se ljusglimtar tillsammans... så är det tufft. Mest för henne...
Hon har tappat det som hon så självklart trodde skulle finnas där för alltid.... sin pappa. Han som alltid skulle finnas där som en evig klippa... och till lika evigt försvar när mamma var dum. (För så var det ju.... det var till honom hon gick, när mamma sa ifrån...!) Hon har tappat mycket annat också....

Igår kväll såg vi "Brudens far" på tv. Någonstans där mitt i filmen så sa hon: "Mamma, precis så där är jag och pappa!" (Jag hörde sväljet... och jag hörde också "är"... och inte "var".)
"Ja, precis på spiken.... du och pappa i ett nötskal" kunde jag bara hålla med om.

Vi pratar naturligtvis om den vackraste gåvan också... den nyss gjorda Stockholmsresan... och den kommer att vara en mycket viktig källa för oss, att ösa hopp och glädje ur en lång tid framöver. Vi tar fram ett litet minne nu och då... "minns du...." säger någon av oss... och så skrattar vi... känner värmen... minns händelsen.
Men bara en liten minneskaramell i taget.... jag vet inte varför det är så? Men bär... det gör det!

..........

Nu är det iallafall lördag. Vi ska hitta på någe idag också....

fredag 24 juli 2009

Svårt x3....

... måste jag skriva om nu. Ingen vill ha det svårt, ingen vill höra om svårt, ingen vill känna svårt. Jag förstår det... men jag förstår också, att för min egen del så måste jag skriva ner det.... det är min svåraste verklighet som jag måste vara ärlig med. En verklighet som jag delar med många många andra...

1. Rädslan för framtiden... med herr A.
2. Ångesten inför varje besök... med SE.
3. Ensamheten... utan SE.

Rädslan för framtiden har växt... och jag är rädd för den. Skräckinjagande rädd, och känner mardrömmen som kryper allt närmare. Den lurar och kryper... Jag vet ju hur det kommer att bli.... den här grymheten har bara lite paus just nu. Men det kommer en dag när han inte kan äta själv, när han inte längre kan prata, när inte benen bär, när han inte kan gå på toaletten, när han inte längre.... när han inte längre kan någonting mer!! Ingenting mer. Ingenting mer. Det är svårt att skriva om det nu... så ont. så svårt.
(Å jag sitter ju ensam här i sängen och skriver om det.... då kan jag få gråta på... och låta det göra ont.... skriva om det.... och ut med det.)
Hur ska jag fixa det här? Hur ska jag kunna se denna helvetets förintelse? Min mesta älskade lilla gubbe i världen... ska jag snart sitta bredvid dig och mata dig? Ska jag inte längre kunna få höra dig skratta? Ska jag snart se dig sitta med blöj...... NEJ!! Gode godaste gud.... inte mer!!!
Jag stänger igen det här tänket..... fort fort fort..... inte mer nu.

Ångesten inför att åka och träffa SE nu. Så skämmigt egentligen. Men jag känner det... rädslan. Den där ologiska känslan som är rädd för varje förändring.... "vad har förändrats sedan jag såg honom senast?" tänker jag. Det gör ont att se... ta med sig hem... måsta acceptera.... och veta att varje förändring är resans gång nu.... resan mot punkten här ovan. Jag orkar inte skriva mer om det heller...

Ensamheten. Den STORA. Som ska balanseras med att jag faktiskt fortfarande ÄR gift... har en älskad gubbe.... lever med honom fortfarande... fast ändå inte. Länge har jag saknat honom.

..........

Det blev lite hoppigt i skrivet det här. Jag hade tänkt få till en mer nyanserad och saklig version av det svåra... men det gick inte riktigt bra!
Men ett vet jag... jag skäms inte över min sorg.... jag pratar och skriver om den... jag vet att vi kämpar på bra... och jag har en tilltro till livet att vi på någe sätt fixar det här!
Jag vet det...

torsdag 23 juli 2009

Från ostköp till NK...

... blev en fyndig rubrik för dagen. För det gick ju den vägen...

Det fanns ingen ost hemma. Carolina skulle få besök av en kompis Cissi. Så jag bestämde mig för att ta en promenad ner på Hemköp, och samtidigt kunde Carolina och hennes kompis få vara lite för sig själva.

Å som vanligt så var jag inte ensam på min promenad. För allt oftare nu så har tankarna börjat smyga sig tillbaka... till den första lyckligaste tiden med SE. Så idag.... jag hann knappt gena över Hagaparken innan jag befann mig någon helt annanstans... i Mellansel. I vår första gemensamma lägenhet...
Genom sovrumsfönstret kunde jag se SE och bästa kompisen S stå böjda under en bilhuv... antagligen någon av deras egna bilar... eller lika troligt, någon grannes.
Hur många många många gånger stod jag inte där och såg hans böjda rygg.... bara för att jag var lycklig över att få se på den?
Eller, ganska ofta det också, för att jag sagt att maten stod på bordet.... två timmar innan!
Jag känner värmen från det minnet.... och minns till och med hur mycket jag tyckte om de fula sovrumstapeterna. Då.
Men som vanligt, det också... jag brukar stänga igen dörren till de minnena efter en stund. Det gör för ont än...

Tillbaka i verkligheten vid järnvägstunneln hemma i Umeå. Mamma ringde..
"Vad gör du?" frågade hon.
"Ja, jag är på väg ner på Hemköp för att köpa en ostbit" svarade jag.
"Jaha, det var ju synd... vi hade tänkt komma till dig och fika" sa hon då.
Så pratade vi på ett tag om allt från krockade Gotlandsfärjor till middagsmat, och så bestämde vi att höras mer sen. Sen blev lika med två minuter... för då ringde hon igen.
"Men du.... gå till Åkerbloms så ses vi där... o så går vi och fikar..." sa hon. Med mamma-bestämmer-rösten...
"Okey... ja, men då gör jag det... vad roligt!"

Så gick vi och fikade på Nya Konditoriet (NK). Deras gamla "friarställe", där de förlovade sig för 51 (!) år sedan.... och de berättade, nästan i mun på varandra, om den gången.... då de hade suttit där... beställt kaffe därnere... och hur de egentligen bara skulle prova ringarna... men att mamma tyckt att de kunde behålla dem på.
Å det... det är en gåva att få ta del av ett sådant minne... att höra dem berätta om sin förlovning... höra lyckan... och sen bara att få sitta där med dem 51 år senare.
Tack mamma och pappa... både för fikat, och den vackraste berättelsen. Tack snälla...

Å ostbit från Hemköp blev det också.... + lite annat... men jag hann inte med där riktigt. Fast det brukar gå snabbt när pappa tomtar till det... och mamma står bakom och myser med! Tack snälla snälla ni....

Mamma o pappa...


... bjuder på fika på NK idag. Fiket där de förlovade sig för 51 år sen...

Sådant jag vet...



... kallas för ensamhet.

Dagen idag...
Dagen idag är en betydelsefull dag
Den är Din
Dagen igår föll ur Dina händer
Den kan inte få något annat innehåll, än Du redan gett den
Dagen i morgon, har Du inte fått löfte om
Men dagen idag har Du, det är det enda Du kan vara säker på
Den kan Du fylla, med vad Du vill
Använd Dig av det
Idag kan Du glädja en människa
Idag kan Du hjälpa en annan
Idag kan du leva så, att kanske någon annan i kväll
kan tacka Dig för att Du finns till
Dagen idag är en betydelsefull dag
Den är Din.


....

Carolina var och spelade minigolf med sin kompis Vicka igår. Det var roligt och viktigt.... för att bara umgås med sin mamma hela tiden är ingen hit för en tonåring. Så är det ju! O jag vet att hon längtar tills skolan börjar....

onsdag 22 juli 2009

Stockholmsresan...

... skulle jag ju skriva så mycket om. Men jag vet inte vad det är.... det är mycket motstånd, och lite ork för att skriva nu. Det grämer mig mycket att jag känner så här...

För jag vill ju skriva. För jag vill ju minnas den viktiga "revan i molnet". Den reva, som för några dagar trängde undan de tunga moln som som är vår vardag nu. Den reva som gav oss ny luft att andas, att ta med hem, att glömma lite, att låtsas lite, att spara på, och minnas när revan så småningom försvann.... men det går tungt att skriva om det nu, och jag förstår verkligen inte varför!

För vår Stockholmsresa var en underbar gåva. En riktig Gudagåva. Någe annat går inte att skriva, och det viktigaste... SE följde inte med! Å jag är förundrad och tacksam över det.... att jag (och Carolina också) lyckades med det svåraste... att i varje evigaste litet tänk under resan, hålla den dörren stängd. Som om det fanns ett tyst låtsastänk mellan mig och Carolina... "pappa är hemma i huset som vanligt... vi har bara gjort en sådan där liten tripp som vi brukar göra ibland... pappa jobbar... hemma finns kvar".
Inget svårt... ingen gråt... ingen längtan eller förtvivlan följde med. Bara här och nu... i Stockholm... revan i molnet... skratt och mys.. promenader och shopping... äta gott... sova gott... le åt mycket... bada skumbad... hitta vilse... träffa bloggvän... åka sagotåg... lycka och tacksamhet... linneväder... söders höjder... ja, allt var bara precis det.... en riktigt underbar Gudagåva!

Så egentligen skulle det ju vara hur enkelt som helst att skriva hur mycket som helst om denna gåva... men det vill sig inte riktigt. Sorgligt är det... men kanske skriver jag mer sen! Ett är iallafall säkert... denna gåva kommer att bära oss länge.... för krasst, det kommer inte att bli ljusare än på ett bra tag... tvärtom...vi har en lång väg framför oss tillsammans med herr A. En lång väg...

Tack Alzheimerfonden.... för utan er hade det inte blivit någon "reva i molnet" alls!

Tack Eleonora... för din vänskap, och för den värme som du tog emot oss med!

Tack du okände... som jag såg utanför Cityterminalen. I ditt liv som du hade sparat i en kundvagn gav du mig ett minne för livet. Du fick mig att se.... jag ska skriva mer om det sen!

lördag 18 juli 2009

Sista natten...


... på hotellet. Vi fikar lite, o mår gott... o imorgon kväll går resan hemåt igen.

En gränd i Gamla stan.,



Fika på Källströms konditori på Kungsholmen...


... efter en lååång promenad på Flemminggatan. Ett mycket charmigt konditori.... här kan du verkligen 'vila dina trötta fötter'!

Fika?


Nja, inte än...

fredag 17 juli 2009

... å vi är tacksamma,


... att vi får ha det så här bra. Jag får svälja...

Vi tänder ett ljus...


... i S:t Jacobskyrkan. För alla som har det svårt...

Vi fikar vid Molins fontän..


... i Kungsträdgården. Å jag har ont i fötterna...

Vi söker någonstans...


... att fika i Kungsträdgården.

Vid centralbadet på...


... Drottninggatan. Men vi ska inte bada...

onsdag 15 juli 2009

På rummet stod champagne o väntade när vi kom...


... som någon utan namn trollat dit! En vackert skriven välkomsthälsning fanns också med, men utan namn. Tack från mitt hjärta...
Men nu ÄR vi rätt döa... ingen av oss sov särskilt bra på bussen

Morgonkaffe...


... i Stockholm.

tisdag 14 juli 2009

Helt okay...

... sa jag till Carolina igår kväll. När hon kom och sa:
"Mamma, jag vet ju att vi ska åka till Stockholm nu o allt... å vi ska ha roligt... å vara glada... men jag blev bara så lessen... jag längtar efter Pontus och.... och.... (och så blev hon tyst, och jag såg tårarna som hotade... hörde det på rösten)... och så PAPPA MIN!
Så bröt det bara ut... gråten kom. Lilla gumman min..
"Gumman, kom... kom och sätt dig här.... vet du, det är helt okay... helt okay. Man får vara lessen också.... o du vet vad jag har sagt förut... att när vi känner att vi är trygga... att vi faktiskt bär det svåra nu, så vågar vi också släppa fram alla känslor... " sa jag. Å tog henne i famn.
Hon behövde det. Få vara ledsen också...

Jag förstod ju. Vi hade ju lämnat bort Pontus P på egen semester.... och det behövdes kanske inte mer. Från att sakna Pontus P till pappa... helt naturligt. O helt okay...
Men efter lite pepp o prat om svåraste längtan efter pappa, så blåste det över för den här gången... och som jag också sa till henne:
"Du vet pappa, nu skulle han säga: " Hörni jänten... ha nu så roligt... o villa inte bort er.. o du Carro, håll reda på yrmorsan.... du vet ju hur hon är"!
Då skrattade Carolina.... hon kände ju igen det. För precis så skulle han ha sagt... han hade ju sagt det förut.

Det här var ett viktigt skriv. För att bekräfta det jag säger... det är okay. Alldeles väldigt mycket okay att få visa när man är ledsen.... oavsett när det kommer!

Men nu.... nu är det lite fix och packning kvar.... mot Stockholm!!

"Stockholm i mitt hjärta"..... här kommer vi!

söndag 12 juli 2009

Vi spar våra minnen...



... säger jag till Carolina. När vi nu håller på att dividera om vad vi ska göra i den kungliga huvudstaden. Å det är inte det lättaste, när viljorna slits mellan den äldre och yngre upplagan av Ingelssontjejerna... medan den ena vill gå på affärer hittan och dittan, så vill den andra besöka lite mer kulturella och historiska platser.

"Kommer du ihåg... när vi besökte Hallwyllska... då du luktade på parfymer?" frågar jag. "Eller slottet, där man hade en utställning med Drottning Silvias alla supertjusiga klänningar... eller när vi sprang där nere i museet "Tre kronor", och du frös. Eller när.... " mer hann jag inte fråga.
"Ja... det är väl klart att jag minns det... hurså...?" avbröt hon mig.
"Ja, men jag lovar att du kommer inte ihåg alla fikaställen och affärer vi också har varit in på, både på Drottninggatan, och på andra ställen... eller?" fortsatte jag fråga.
"Nä, men hur skulle jag kunna komma ihåg det.... att "kuta" på affärer är väl ingenting speciellt med..." svarade hon.

"Å det är ju det jag menar, gumman... vi måste göra saker som ger oss minnen. Sånt som vi kan ta med oss hem sen... och spara, och prata om sen när vi längtar tillbaka...." sa jag.

Hon var tyst ett tag, sen sa hon:

" Du har rätt mamma... vi ska spara på det här. Som vi kan skratta åt sen..."

Men jag gissar att det kommer nog att bli en hel del spring på affärer också.... !

..........

Nu ska jag göra fotbad.... och måla tånaglarna. Lite fin vill man ju vara när man ska iväg...

lördag 11 juli 2009

Fyra böcker...

... köpte jag igår. På rea. Jag vet inte varför det känns så viktigt att skriva om det... men kanske är de en symbolik för någonting annat? För det är första gången jag köper en bok på... ja, många, många år.

Två böcker att läsa på resan. (Med stor text....)
En bok med pastarecept.
En diktbok av E.A Karlfeldt.

För mig känns det hoppfullt att tänka så, att kanske är mitt reafynd för hundra kronor en början på någonting nytt. I livet förut köpte jag många böcker. I livet förut så gjorde jag många reafynd. I livet förut läste jag jämt....

Livet kan aldrig mer bli... livet förut. Så är livet skapat... att varje dag som vi lämnat bakom oss, det stannar där, och kan aldrig någonsin mer.....

.... och så skulle jag skriva någe mer, men tiden räcker inte till mer nu. Vi har tusen saker att fixa med... och som ska vara klart tills på tisdagkväll då vi åker. Bara att hämta resväskorna, tvätta kläder, packa, fundera på vad vi ska åka i, hitta igen neccesärerna, planera vad vi ska göra, fixa iväg Pontus P..... ja, det är tusen saker som ska fixas, utan stress.

Men... det är roligt. Roligt. Vi ska ha det bra. Jag skriver det igen... vi ska ha det bra! Å för att vi ska kunna ha det, så är det yttersta svåra mycket väl nedpackat någon annanstans just nu.

Men en vers ur min nya diktbok höll på att omkullkasta allt nedpackat svårt igår kväll:

Din väg är i glans och ljus,
som av strängaspel bäres din gång.
Men jag drömmer du älskar skogsnattens sus
och de grönskande vildsnårens sång;
från fester, prunkande tomma,
från njutning som tröttar blott
du längtar till strå och blomma
i glömskans och tystnadens slott...
(E. A. Karlfeldt)

Så jag ska inte läsa ur den mer nu....

torsdag 9 juli 2009

Till affär´n...

... är det inte så långt, men tänket hinner ändå göra sina egna små bestämda utflykter på vägen dit. Somligt bra, och somligt mindre bra...

Jag tänker på SE. På den bild som jag den senaste tiden använt som en överlevnadsstrategi. Bilden där jag för mitt inre ser SE sitta ute på altanen därborta på sitt nya boende. Där sitter han och njuter av solen... värmen... ser någon bil som kommer... får fika serverat... skrattar åt någon bredvid som säger någe roligt.... hör fåglarna som kvittrar... ser husbygget som pågår där längre bort... funderar över åt vilket håll molnen blåser... saknar inte... längtar inte... och jag ser att han njuter! Just där, och just då.
Det är den bilden jag behöver ha på näthinnan nu.... oavsett om det regnar eller inte.
Det är den bilden jag kämpar för att hålla fast nu. Så länge det går...

Jag tänker på den här resan. Å det är svårt att förklara den känslan.... och kanske ska man inte tänka så när man har fått en sådan vackraste gåva. Men jag kan inte hjälpa det.... för jag vet ju att det finns så många många andra som också skulle behöva få komma iväg, komma ifrån lite av sitt svåra och tunga. Bara få göra "kuliga" saker, byta miljö, njuta av stunden lite... och genom det få ny energi att möta det svåra som väntar kvar hemma. Många som har det svårt på olika sätt...
Kanske har jag dåligt samvete... eller känner skuld... för att vi ska få göra detta underbara... men ändå... jag tycker att det finns de som har det så mycket värre än jag. Jag tycker det.

Så tänker jag på en vän. Hon som gör samma resa som jag. Hon som jag pratade med igår. Å det kändes skönt... sådär viktigt bekräftelseskönt... när vi pratade om sorg, framtid, dåligt samvete, längtan, ensamhet.... ja, det som vi delar på den här resan.
Å det är viktigt.. att veta att man inte är alldeles knäpp som känner si eller så... men också att veta att det är helt okay när man inte känner si eller så..

Så tänker jag... och vid det laget har jag hunnit fram till lill-konsum. Då packar utflyktstänket ihop... åteminstone tills jag ska gå hem igen!

..........

Nu är jag trött! Lilla mamma och pappa har varit hit och fikat två gånger idag! Kanske som lite extra pepp då de åker iväg till min syster i imorgon, och blir borta ett tag.
Jag är så tacksam och glad för det jag får rå om dem.... och jag hoppas verkligen att de får roligt hos min syster nu. De behöver mycket roligt input och pepp de också...

onsdag 8 juli 2009

Jag är inte så mycket för...

... att skryta. Eller rättare sagt, det finns inte så mycket att skryta över när det gäller mig!
Men min blogg, Carpe Diem, har fått ett diplom från Alzheimerfonden, där det står..." för utomordentligt bra kommunikation om demens och anhörigas situation."

Jag är mycket, mycket ödmjukt tacksam och stolt över de orden. Har något som jag skrivit lagt en kommunikativ platå för, och om, de anhörigas situation, då har varje liten bokstav bildat den viktigaste mening ett skrivande kan ge.... att vara ett stöd för någon annan!!

Då kan man få skryta lite, tycker jag....

..........

I övrigt så är det kaos här. Ja, jag skriver kaos.... för här på Gustav Garvares så behövs det inte så mycket som avviker från det vardagliga för att det ska kännas som kaos. Nu lägger jag inte in någon värdering om det är mycket åt det braiga hållet... eller det dåliga. För det finns både och... men sammanfattningsvis så är det mycket. Små, och stora händelser som tillsammans blir mycket att ha energi och ork för....

.... i förrgårkväll hade jag besök av bloggvännen trollmor. Hon kom med gofika, blomma och, viktigast av allt... sig själv! Bara så där... bara för att... ja, hon kom med en riktig myskväll. Helt underbara människa!

... igår var jag på soc. En lika underbar människa mötte jag där.... en handläggare som nu ska hjälpa mig att få en kontaktperson. Få någon att göra någe kul med. Få någon att hitta sociala vägar med. Få någon.... låter ju hemskt egentligen. Att man är så ensam.... att man måste "få någon"!?

.... imorse var jag hos tandläkaren. Å det skulle ju inte vara så märkvärdigt mycket att skriva om egentligen, men för mig var det STORT! För jag har tandläkarskräck... mycket... och jag hade gruvat gruvat gruvat.... och så hade jag inte ett endaste litet hål!! Å när "notan" slutade på hela 48 kronor för tandläkarbesöket.... ja, då var det en mycket mycket mycket lättad Elisabet som nästan dansade ut därifrån! Pappa, som skjutsat dit mig, bjöd hem mig på fika...

.... å idag har Carolina och jag varit ute med mamma på stan!! Å det.... det är stort! Stort och roligt! För det är länge länge sedan hon har orkat gå på stan... och nu, antagligen med hjälp av den nya medicinen, så "var hon som en ryss" som hon sa! Inte för att jag riktigt kan hålla med i rysstänket, men det var ändå en betydligt piggare mamma än den jag sett den senaste tiden.... och efter lite inköp på Lindex, så bjöd hon på fika på Hedvigs. Tack snälla mamma för en underbar dag... och för att vi fick rå om dig lite!

... å över alltihopa planeringen för Stockholmsresan. Den där fantastiska.... som jag vet, och bestämt att det ska bli! Vi kommer att vara där från onsdag till söndag nästa vecka... och det ska fixas hotell, boende, planeras för Pontus P, packas,.... och tusen andra saker.

.... å det svåra och tunga... ja, det får vara.


Nu är jag helt slut på.... så skrivet blev därefter.

måndag 6 juli 2009

Idag är en bra dag...

... med mina mått mätt. Sådär lite ovanför vattenytan, lite starkare i känslan av att bära dagen här hemma i vårt nya liv, men också stark nog för att bära den dubbelbottnade känsla som jag alltid får efter ett telefonsamtal med SE. Värmen och sorgen...
Bara att höra hans röst.... höra hans skratt... höra de ord och uttryck som han alltid använt... det blir varmt här inombords... och det är bara bara vi. Bara vi, gubben!! Du och jag! Så där som alltid...
Men det är samma värme som sedan kommer med sorgen.... och det är som jag sagt förut... det är den lyckliga sorgens längtan! Då finns inte vi:et längre.... bara minnet av nyss. Minnet som bara är mitt att bära... för han har redan glömt

Idag är en bra dag.... så jag ringde till SE.
Först pratade jag med hans kontaktperson Ulla, som är en klippa... naturligtvis mest för SE, men lika mycket för mig och Carolina. Ulla är den som har SE under sina vingars beskydd på boendet... vet om han behöver något extra, vet hur han mår, och som jag vet.... månar om honom lite extra. Hon är därför den som jag har mest kontakt med.... och hon frågar ofta hur vi har det... hur vi klarar oss... lyssnar och förstår. Hon har kommit att bli en ovärderlig vän för mig.... nu när jag inte längre kan vara där för honom. Å vackrast, och det som naturligtvis gör mest ont, är att se hur SE lyser upp varje gång han ser henne... men jag förstår det. För det är så det ska vara nu.... alltid.

Sen pratade jag med SE.
Idag pratade vi mycket om Holmträsk, hans barndomshem. Medvetet... och efter en hel del prat om regnvädret utanför hans fönster, och "spön i backen", så ledde jag in samtalet på just Holmträsk. För jag vet ju att det är där de finns... de minnen som han har kvar.
"Men visst hade ni en häst som hette Frans...?" frågade jag. (Å det minnet... många gånger genom årens lopp, har SE skrattat och tillrättavisat mig i den frågan... ?)
Han började skratta...
"Nej, men Frans var ju en gubbe som bodde ovanför oss.... minns du inte det.... hästen hette ju Pontus...!"svarade han glatt. Å lite tillrättavisaraktigt och stolt... han mindes ju mer än mig!!
"Äsch, det hade jag glömt bort... du vet, jag kan ju inte minnas allt.." sa jag.
"Du håller nog på att bli lite gammal du..." sa han, och så skrattade han igen.

Just de här lilla.... om Frans, Pontus och hästen... hans minne, mitt inte-minne... det som vi delat så många många gånger.... att han kom ihåg det. Skrattade och tillrättavisade mig som han alltid gjort när Frans och Pontus kom på tal.... jag vårdar det lilla. Nu... och till evighet.

Sen lovade jag att komma upp med en räkmacka endera dan.... för nu var han hungrig.
"Ja, men då hör jag av mig senare då... å så är du rädd om dig... puss o kram..." sa jag.
"Ja, hej hej" svarade han.

Lyckliga sorgens längtan....

..........

Men det har också varit annat input som har gjort dagen bra. På ett sätt...
På förmiddagen tog Carolina och jag med oss Pontus P på en promenad upp till mamma och pappa. De bjöd på fika, med skratt och lite prat. Å mitt i kaffet ringde mammas hjärtläkare... och jag skulle ljuga rätt friskt om jag inte sa att jag är orolig för henne.... mycket. Jag ser... och jag hör ju. Som hur tungt hon andas nu... hur svag hon ser ut... men hur hon låtsas tuffa till sig. Men när hon berättar för läkaren hur hennes dagar har sett ut den senaste tiden... när jag hör hur tungt det går att andas för henne... när läkaren skriver ut KOL-medicin... då förstår jag att det är med tuffhet hon slåss för sin livsglädje nu. Å pappa tuffar också på för henne... mot alla väderkvarnar av sjukdom och elände som hon drabbats av. I det kan jag bara ge dom min allra största respekt och beundran... hur de kämpar på tillsammans!!

..........


Å sist... men absolut inte minst... så pågår ju planeringen inför vår Stockholmsresa! Eller för att vara riktigt ärlig.... Carolina har nog gått igenom Stockholms utbud av affärer och "måste-göra-grejer" ett x antal gånger redan! Jösses, å jag som bara vet att jag vill se Wasaskeppet....

lördag 4 juli 2009

Rädslan för aldrig mer...

... tror jag finns inom oss alla. Men allra djupast, och långt borta ligger den när solen lyser som vackrast i våra liv....
Jag menar, vem vill, eller vågar tänka, att en dag så tar det faktiskt slut.... att en dag så blir något, eller någon vi håller kärt ett... aldrig mer.

Som när SE stekte pannkakor.... eller låg och svetsade under någon bil... eller när han vägrade gå i shorts, för att han tyckte att han hade så fula ben... eller när han strök mig över kinden, och hade olja fullt på händerna.... eller när han körde gräsklipparen... eller när han.... ja, det finns hur många vackraste "eller-när-han-berättelser" som helst från vårt liv. Vardagliga då... och som kanske inte lyste så särskilt starkt just den dagen... för inte gick jag ju omkring och tänkte att jag skulle se dessa små minnen av vardagshändelser som något att verkligen vara rädd om. Något som en dag skulle bli just det... ett aldrig mer. Så gör ju ingen...

Jag har svårt med aldrig mer-tänket nu också! Logiskt så vet jag ju... aldrig mer så ska SE steka pannkakor. Aldrig mer så ska han ligga och svetsa under någon bil. Aldrig mer så kommer han att köra gräsklipparen. Aldrig mer så kommer han att stryka olja på min kind, och tycka att han är jätterolig.
Men just rädslan för detta... aldrig mer, den blockerar varje liten minsta insikt om det som har förlorats... den vill inte höra talas om... aldrig mer. Den går inte dit... till aldrig mer.

Däremot kan jag gärna stanna kvar vid andra känslor... som hur jag beundrade honom för att han alltid var så bra på att vända på pannkakorna. Att jag skällde på honom för att han inte använde svetsglasögonen. Att jag sa att han visst hade snygga ben... om än något vita. Att jag blev rätt pjutt när jag inte fick bort oljan från kinden...
Men att gå till det slutgiltiga faktumet... detta vackra som jag ägde...aldrig mer. Det går bara bara inte... och kanske kommer det aldrig att göra det!

Aldrig mer. Jag måste iallafall skriva det... så jag ser det. Jag behöver se det...

.........

Carolina har åkt iväg på äventyr. Igår ringde Jonas (storebror), och frågade om hon ville följa med på stadsfesten i Skellefteå (ca 10 mil härifrån...) idag. Behöver jag skriva att hon var glad som en lärka... och säkert tyckte hon att det var ganska skönt att slippa sin mamma ett tag! (Att umgås med sin mamma nästan tjugofyra timmar om dygnet blir "skitjobbigt" för vilken tonåring som helst! Är jag alldeles säker på!)

Jag har varit på promenad till mamma och pappa. De bjöd både på kaffe och smörgås, och jordgubbar med glass. Skönt att komma ut, och skratta och surra bort en stund... och så skickade mamma med mig ett par nya ROSA strumpor till Carolina. (Hon vet att det är hårdvaluta här...!!) Tack snälla mamma... och pappa.

Nu ska jag dippa lite på soffan... jag sov inte så bra inatt. Ungefär som vanligt...

En dikt och en bild...





Längtan heter min arvedel...

Längtan heter min arvedel,

slottet i saknadens dalar.

Sakta ett underligt strängaspel

tonar igenom dess salar.


Säg, vadan kväller du, klagande ström,

djupt ur de skumma gemaken,

du som mig sjunger om natten i dröm,

sjunger om natten mig vaken?


Vem är den själ som i suck och i ton

andas från hemliga strängar,

ljuvligt som doften från humlornas bon

flyter på gulnande ängar?


Somrarna blekna och solar gå ner,

timmarna varda mig tunga,

rosorna dofta i vissna kvarter,

minnena viska och sjunga.


Klinga, du klagande strängaspel,

sällskap i drömmande salar!

Längan heter min arvedel,

slottet i saknadens dalar.


(Erik Axel Karlfeldt 1864-1931)



.... som jag tycker säger allt här i natten.

torsdag 2 juli 2009

Brev till Gud...

Hej Gud!

Jag vet nog att du inte behöver något skriftligt tackbrev.
Jag vet alldeles säkert att du hörde alla mina tack igår.
Jag vet att du vet vad som rör sig i mitt hjärta.
Jag vet.... och ändå villl jag skicka dig några rader nu....
... för jag tänkte att det kanske finns fler som vill
veta att du hör bön. Å att du är rätt bra på att
uppfylla somligt... som nu det här, att...
... VI SKA FÅ ÅKA TILL STOCKHOLM!

Du visste ju min dröm, Gud. Den som jag gömt
längst längst härinne. Den som jag här i verklig-
heten slutat bort för länge sedan, då vi helt
enkelt inte hade råd. Då som jag tänkte att:
"jo, men det kommer nog nya resor längre
fram därborta någonstans... nu måste vi
överleva den här sommaren... Carolina och
jag... vi får försöka hitta på lite småsomrigt
här hemma istället!"

Men du visste ju drömmen, Gud... du kände
den, du hörde mig om nätterna. Å så igår...

... så får jag besked från ALZHEIMERFONDEN!

Ja, men.... och det är nu jag får lite svårt med
orden, Gud. För jag vet inte.... jag har aldrig
varit så bra på det här med att ta emot. Ordet,
det där vackraste och viktigaste.... tack, det har
liksom känts så litet i jämförelse med det jag känt
inom mig. Den där bubbelglädjen och tacksam-
heten... och framför allt... och alltid... alltid... den där
känslan av förvåning att någon tänkt på mig.

Och nu har ALZHEIMERFONDEN tänkt på oss!
Å Gud, du såg Carolinas "vi-ska-få-åka-till-
stockholmsdans" här hela eftermiddagen igår.
Du såg hennes glädje... du hörde bönen jag stod
och bad inne på toaletten "gode Gud, inte för
min skull.. men för Carolinas skull..." precis innan
postkillen skulle komma. Du såg, och hörde nog
antagligen också, hur jag grät sen, när beskedet kom.
Du visste att det var bubbelgläjden i tårform....

Men många andra såg inte.... de som, via dig
tycker ju jag då, tagit beslutet, och genom sin
generositet, nu gjort det möjligt för oss att få göra denna
resa. Många andra såg inte heller.... alla alla alla
de som donerat pengar till fonden. Det är ju
egentligen dom, som med sitt stora hjärta, gjort detta
möjligt för oss.

Så... och nu ska jag sluta det här långa brevet, Gud, jag
har egentligen bara en önskan till nu... och det är att
du, Gud, skickar en liten STÖRSTA vinge till alla alla ALLA de som
gjort detta möjligt för oss.
Vardagen vi lever nu... framtiden som gruvas för alltmer
i takt med att SE blir sämre... allt mer som ska förloras och saknas....
i det behövs hopp för att klara, och styrka för att möta.

Tack Gud...
Tack alla ni som gett...

Tack ALZHEIMERFONDEN...

TACK FÖR HOPP OCH STYRKA.


Ps. Tack till alla er som läser här... en vinge går till er också! Jag hoppas ni förstår hur glada vi är idag....?