onsdag 31 mars 2010

Den som väntar...


... på någe gott... solen.

"Oh, what a beautiful morning"...

... lyssnar jag på nu. Inte för att det ser så himlens beautifuligt ut när man tittar på himlen idag... den ser istället ut som en stor djuptallrik fylld med tjockmurrig grå gröt. Men det får gå det med.. för idag ska jag göra lite påskfint här hemma. Städa lite, lägga på påskduken i köket, fixa påskriset... och gå och handla lite "påskgötta".

Jag skulle egentligen ha varit på lösningsfokuserat samtal idag. På de där samtalen som jag får via soc, och som betyder så mycket för mig nu. De som för framåt...
Men jag orkar helt enkelt inte... vill inte tänka så mycket och prata idag. Idag vill jag bara vara hemma och göra mys. Bara vara, och kämpa på med det. Så nu har jag bokat om tiden hos soc...

Det blev nog lite för mycket igår, tror jag... först så satt jag 2,5 timmar på arbetsförmedlingen, och sen så var jag på RK några timmar. Å tog mig inte ur rumssoffan på hela kvällen sen...

"Everythings going my way" sjunger de också... å jag sjunger med. För precis som jag har skrivit så många många gånger förut... det är så jag måste göra nu. Å hålla fast vid tänket att det går åt rätt håll... att lära sig att gå igen. Det går att förlora både föräldrar och syskon... det går att förlora sin make... det går att förlora sitt hem... och det går att förlora det mesta samtidigt... det går. För det måste...

(Sen skriver jag ju inte om hur kämpigt det är.... hur trött jag oftast är... och hur jag lika ofta önskar att det inte var en sådan ständig kamp jämt... och hur jag varje kväll tackar gud för att han bar mig igenom dagen... och ber honom även bära mig lika starkt för den dag som kommer.)

Nä, nu blir det mer kaffe... och mer "Oh, what a beautiful morning".... !

måndag 29 mars 2010

Nothing but the best

... och inte för att jag gillar martini eller tjurfäktningar, men jag gillar tänket! Å den funkar rätt bra att lyssna till på hundpromenader!
För visst är det väl så... vi ska börja leva... och vi ska hitta det som är bäst för oss! För dig och för mig... att då lära oss tänka lite så. Hålla fast vid...

"Och mellan bergen och tallarna...



... höres musiken och trallarna..." går bra att sjunga högt när man diskar. Det är vad jag brukar mena med att "se solen fast den inte finns där", eller "myrsteg som för framåt".
Å det är vad jag gjorde idag på morgonen.. och vad jag gör allt som oftast... sjunger och gnolar. Både när jag diskar... och lite hela tiden nu.

Carolina har kommit hem. Hon har haft en bra helg med pojkvännen, både med hockey, god mat, spelat spel, varit och handlat... och föräldrarna hade varit trevliga. Men hon är glad att vara hemma igen... vilket hon sa flera gånger igår kväll.
För mig blev det också en bra helg... för att jag bestämde det. Läste gamla heminredningstidningar, satte upp foton på väggen, städade lite, busade med Pontus P... ja, lite så. Men mest så gick jag omkring och sjöng högt... både "Svinsta skär" och annat.

Sen skriver jag inte så mycket om ensamheten... den där som nästan hotar hela ens existens. Den där som man måste ha en mycket stor sångreportoar för mest hela tiden nu...
Men jag skriver om hur ynklig jag kände mig igår när två människor stannade och pratade med mig när jag var ute med Pontus P. De var så trevliga... och vi stod där och pratade hundraser och våra hundar en bra stund. Ynkligheten kom sen... när jag insåg hur glad jag kände mig över att träffa några människor. Ynkligt, egentligen... att man är så ensam att man känner en sådan enorm glädje över att möta några vilka som helst på en hundpromenad.

Men idag ska jag träffa min vän, kontaktpersonen... vi ska gå och äta lunch tillsammans.

Det blir bra... och jag gnolar vidare. Samt gruvar över påsken lite... och om vi ska orka åka ut till SE då.

lördag 27 mars 2010

Jag slår mig...


... på tummen. Men jag fixar till det rätt bra ändå, tycker jag. På flera sätt...

fredag 26 mars 2010

Carolina åkte iväg...

... vid två-tiden idag. Hon ska tillbringa helgen hos pojkvännen och hans familj. Ungefär 17 mil bort. Jag är lycklig för hennes skull...
Jag ska strax äta fiskgratäng, och sen ska jag balansera tiden med allt jag kan hitta på... hela helgen... som att diska, kanske göra lite vårfint på balkongen, se på teve, leta reda på alla svartvita foton som jag äger, gå igenom lite mer gamla papper.... ja, lite så. Hitta på. Jag och Pontus P.

Lära mig det här också... hon är på väg mot något annat nu. Jag är lycklig för hennes skull...

Att det är skrämmande ensamt behöver jag inte skriva... men jag tänker, och håller fast vid: "herregud Elisabeth, du är snart 50 år.. fixar alla andra att förlora både det ena och det andra så måste väl du göra det också!" Punkt och slut.

Nu skriver jag inte mer om det... vill inte tänka på hur det är... bara hur jag ska lösa det... men som jag sa till Carolina när hon åkte: "Gumman, jag tror att du kommer att få det jätte-trevligt i helgen" så har jag bestämt mig för att ha det här hemma också. Punkt och slut här också.

Jag är lycklig för hennes skull...

onsdag 24 mars 2010

Man försöker balansera...

... "denna återkommande känsla av förlust - och som motkraft en intensifierad närvaro och omsorg om nuet."

Idag grät jag på Café Victoria.
Känslan av förlust kom med kaffet.
Kontaktpersonen gav motkraft,
och sen åkte jag hem till omsorgen om nuet.

Men det är okay. Nu sitter Carolina och pojkvännen i köket och pluggar. Vi har ätit våfflor med sylt. Jag ska slötitta på teve.
Å imorgon ska jag balansera vidare... förhoppningsvis blir det en dag utan den återkommande känslan.

tisdag 23 mars 2010

Hans röst...


(SE sommaren 2006)

... idag, där på andra sidan luren, fick mig att leta fram den här bilden. Jag pratade med honom för en stund sedan, men naturligtvis så ringde jag mitt i maten, så vårt samtal blev inte särskilt långt. Han var fullt upptagen med att koncentrera sig på det goda han nu hade framför sig... men när jag frågade så visste han inte vad det var han åt... bara att det var gott.

Jag lovade som vanligt att ringa senare istället...

Sommaren 2006 hade han slutat sitt arbete och fått förtidspension. Men det visste han ingenting om, för han förstod aldrig varför han var hemma överhuvudtaget... och de få gånger han pratade om sitt arbete... "ja, när jag börjar jobba igen, då ska jag..." så visste ju jag... han skulle aldrig mer kunna arbeta... han skulle bara bli sämre... det var bara en fråga om tid.

Men jag låtsades... fantiserade med honom... drömde med honom. Å vi gjorde upp såna planer... både när det gällde våra arbeten, och hemmavid. Han funderade heller aldrig vad jag gjorde hemma... och jag blev alltmer en mästare på att ge honom alla de framtidsdrömmar han behövde höra... och aldrig har jag ljugit och fantiserat så bra som då. För jag såg ju att han mådde bra av det... kunde hålla fast vid det på någe sätt... som en trygg försäkran kanske. Men ju längre tiden gick, så förlorade han alltmer förmågan att kunna drömma, och se framtid och morgondag... och då hade han för länge sedan glömt att han en gång varit en stolt fastighetsskötare på HSB.

Han åt bromsmediciner och antidepressiva. Han förstod heller aldrig varför han var tvungen att äta dem... till slut så sa jag att det var viktiga vitaminer.

Han hade, med andra ord, ingen som helst sjukdomsinsikt.

Eller som kuratorn på geriatriken sa en gång: "Han kan förstå ordet Alzheimer, men inte dess omfattning... för med de stora skador som SE har nu, så har han inte längre den förmågan."

Men den här sommaren... på den här bilden... så har vi tagit en promenad ner till stadskajen och sitter och njuter av kaffe och glass. Sen gick vi på Rex och åt en dyr lunch... bara han och jag.

Så visst är jag väl rik ändå... jag har dessa minnen. Han och jag. Med drömmar och fantasier om framtiden...

"Lillgubben min"... tänkte jag när jag la på luren.

Å nu får jag gråta lite...

Sen ska jag gå på Rk.

..........

Det här skrev jag tidigare idag... och sen när jag gick till RK så kändes det så himla tungt. Nästan så att jag ångrade att jag hade ringt honom.
Men hur det nu var... så försvann det tunga på RK. Å det blev några trevliga timmar tillsammans med tjejerna där... tack och lov!

Nu är jag trött... mycket... och lite ledsen.

måndag 22 mars 2010

I varje mörker...


... så finns det ljus. Sa också min mormor...

Helgen har varit...

... och farit. En bra helg ändå... Jonas (sonen) och Sandra var hit och fikade igår. De hade köpt fikabröd med sig, och det var roligt att de kom hit, och att jag fick rå om dem en stund. Vi pratade om här och nu... skrattade och...

... ja, sen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer. För jag har lite svårt att skriva nu... att plocka fram... att berätta... att kännas vid sådant som jag nu har bestämt mig för att hålla undan.

Nu är det en ny dag... en ny måndagmorgon i mitt nya liv... jag sitter som vanligt i sängen och skriver... Pontus P ligger och sover här bredvid mig... kaffet är urdrucket... och Carolina är ledig idag.
"Nu är en ny dag att göra den bästa av...!" tänker jag. Vilket jag också ska göra... för det är så man överlever. Å så är det för alla, tror jag...

Men vad jag ska skriva är att nu så börjar jag så sakta förstå varför vi blev så utfrysta när SE blev sjuk. Den grymmaste insikten som jag aldrig kunde förstå... frågan som jag skrivit om och om igen... "hur kunde vi bli så ensamma?", den hittar alltmer sitt svar.
Å jag är glad för det... för den ger mig styrka att bära mig själv vidare! Å det borde ju gå rätt bra, tycker jag... att bära sig själv, menar jag... för jag har ju i stort sett gjort det i hela mitt liv.

Så nu är det bara två strategier som gäller här... två mål.

1. Vara stark i varje ny dag. Göra som jag försöker hela tiden nu... ta till mig allting som är bra, hitta input, se solen varje evigaste dag, oavsett om den är där eller inte. Försiktigt tro på livet igen... och "jo, det blir bra det här"! Men också, vilket är ett av det viktigaste nu, att äntligen få våga sörja. Se det vackraste som jag fått av livet... minnas... och bära det vidare som det kommer att bära mig. Å utan att dö av sorg och längtan varje gång ett sådant minne poppar upp... minnen som aldrig mer ska behöva stoppas undan bara för att också överleva den utfrysning som blev.

2. Vara stark i varje ny dag. Enligt punkt 1. För "i varje ny dag-tänket" så bygger jag också upp ett av mina viktigaste tänk nu.... jag måste vara stark, ännu mera stark, då den dagen kommer. Då SE behöver mig som allra mest... då... och jag kan inte ens tänka tanken nu. Men jag vet ju... det kommer en dag... den här sjukdomen tar ifrån en allt... gå själv, äta själv, prata, vara SE, gå på toaletten, klä sig..... ja så. Det kommer en dag... och då vill jag vara där. Som sagt, jag vill inte skriva så mycket om det nu... tänka på det... men jag vill vara där då. Ska vara där då... och därför är det så så så livsviktigt för mig att bygga styrka nu för det.
Just nu så mår han bra... jag vet det... och jag kan vila lite tryggt i det. Å bygga styrka för den dagen...

Å nog vet jag att "det låter stort när katta skiter", som min mormor brukade säga... men jag tror på det här nu. Jag vill det här... och framför allt så vill jag att SE ska vara trygg i känslan med det han alltid brukade säga till mig... "du gumman, du är mycket starkare än jag!" (Men han förstod ju heller aldrig att mycket av min styrka den hämtade jag i hans kärlek... ja, det mesta faktiskt! )

Sen märker jag ju att det går åt massor av energi till det här... men "so be it!" Jag försöker att tänka "JAG" nu, tänka nytt nu, och ska överleva nu...

.........

Nu ska jag hoppa i duschen, och sen ska jag hjälpa Carolina att fixa en tårta till pojkvännen L som fyller år idag.
Å solen skiner utanför fönstret.... och jag drömmer Stockholm. Vackra drömmar...

torsdag 18 mars 2010

Drottning Silvia...

... och Drottning Sylvia. Kom jag ihåg igår... och log lite.
Hur SE från början av vårt förhållande alltid fick tillrättavisa mig för att jag inte visste om hans mamma hette Silvia eller Sylvia. Så hon fick heta Silvia rätt ofta... min svärmor. De är ändå stora drottningar för mig, båda två... för annat kan man inte säga om människor som så vackert kämpat, och kämpar, för att bära någon annan som drabbats av sjukdom.

Igår så tyckte jag mig se henne överallt. Vår drottning. I varje gathörn, och framför varje butik så såg jag hennes bild på löpsedeln... såg hennes namn... och framför allt så såg jag orden: "Alzheimer". Det kändes lite tungt... att vara på väg till en träff där jag skulle prata om min framtid... hitta nya mål och strategier... och så blev jag hela tiden påmind om att därborta på Tomtebo... borta på Sjöjungfruns demensboende... där sitter Sven-Erik. Min Sven-Erik. Med denna sjukdom.
Jag kände det som om jag svek...

Men det blev ett bra möte ändå... och när jag gick därifrån så tänkte jag: "Det kommer att ordna sig det här... jag kommer att fixa det"! Sen gick jag och köpte Expressen...

..........

Det här skrev jag igår kväll...

Vi ska bygga vårt eget pussel... inte andras.

Vi ska söka de pusselbitar som bildar vårt eget liv, och som passar in i den ram som handlar om oss själva. Kanske måste vi ibland vrida och vända lite på pusselbiten, så att vi ser hur den ska passa in. Men det spelar inte så stor roll... huvudsaken är att vi söker den... att vi hittar den... och att den så småningom kommer att hitta sin rätta plats. Bli vårt liv...

Kanske är det här ett tänk för att jag känner mig som ett stort tomt pussel just nu... och där bara fragment av ramen finns kvar. Men jag vet också att jag alltför länge har hjälpt till att bygga andras pussel...
... och nu måste jag börja om. Hitta mina pusselbitar, och vad som är viktig för mig. Inte helt lätt, ska jag säga...

Men en av de viktigaste pusselbitarna är, och kommer ju alltid att vara SE. Den som jag en gång ägde, och som helt plötsligt bara försvann... nu gäller det att hitta den igen... och jag vet att jag måste vända och vrida den på lite annorlunda sätt nu... men ändå... jag vet ju att utan den biten så kan aldrig mitt pussel bli fullständigt. Han är en del av mig... livet ut.

En annan viktig och helt ny pusselbit, och som jag hittade sent igårkväll, är mina relationer till familjen. Den familjepusselbit som jag en gång ägde passade aldrig in någonstans, trots att jag kämpade med att försöka vända och vrida den så att det skulle gå ändå. Men med den nya pusselbiten så börjar jag alltmer förstå varför den gamla aldrig passade in. De kommer inte att vara en del av mig på samma sätt mer... livet ut.

tisdag 16 mars 2010

Frukost på MVG...


... idag. Med min vän M, kontaktpersonen. Mysigt...

måndag 15 mars 2010

När kvällen kommer...




... så finns det en styrka i tänket "jag klarade idag också"! Jag håller fast vid det...

Vissa dagar, när det går som tyngst, så orkar jag inte skriva. Det känns som om det är fullt tillräckligt att vara mitt i det just då...
Andra dagar, när det ljusnar lite, då vill jag inte skriva en enda bokstav om det svåra som har känts och burits. Då är det bara nu och framåt som gäller.
Jag förstår inte riktigt varför det blivit så här... men jag gissar att det har med överlevnad att göra just nu.

..........

Men jag ska skriva att vi hade en fin lördag, Carolina och jag. Fikade på Brobergs... och hittade en vårkavaj för 199 kr på Bik Bok till henne. Hon var så så lycklig över det... hon som använde min jacka hela förra våren! Sen strosade vi på där i vårsolen, och en bukett tulpaner fick följa med hem. På kvällen festade vi på ostkrokar och lite godis till Melodifestivalen.. tack till Skåne!

På söndag hjälpte jag Carolina lite med hennes hemtenta om bytesbalans i ekonomin. Det vill säga, försökte hjälpa... jag kände efter två timmar att jag inte orkade mer. Som om hjärnan bara tog helt slut på...
På eftermiddagen kom lillebror F med flickvän hit en liten stund och drack kaffe. De hade med sig goda hembakade bullar. Det var trevligt, då jag inte har någon kontakt med någon annan i familjen längre.
Men jag skulle vilja skriva så mycket annat om dessa tunga dagar... men det kommer säkert.

.........

Idag, måndag, så har det varit som det brukar vara de flesta dagar. Pontus P och jag. Med den skillnaden att när jag gick till affären... gick där i solskenet... med våren som bjöd på asfalt igen... så kom den där magiska underbara och alltid så efterlängtade känslan: "Jo, men det fixar sig... jag löser det här... har jag ju bestämt!" Den där självkänslan som bär, ni vet...

Å då kan man gå på affären... nynna på lite för sig själv... köpa köttfärs och godisbit... njuta lika mycket av promenaden tillbaka... skratta åt en Pontus P som hoppar högt av glädje när man kommer hem igen... och vara nöjd precis där och då.

Sen kan man känna värmen över att pojkvännen med stort L följde med Carolina hem från skolan, och jag fick bjuda på spagetti och köttfärssås.
Å så kan man sända ett ödmjukt tack till honom däruppe, när man hör dem baka sockerkaka i köket tillsammans... som de gör nu. Tack Gud.

Imorgon är en annan dag.

lördag 13 mars 2010

Lördagmorgon...

... och jag sitter som vanligt i sängen och skriver. Jag ser vårsolen som smyger sig in mellan mina persienner, och jag lyssnar på Lisa Syrén på radion. Pontus P ligger lika vanligt bredvid mig... och Carolina sover fortfarande.

Igårkväll så insåg jag att hur det än är... så kan det bli värre. För så är det ju... och utan att vara någon domedagsbettan... livet är här och nu. Jag har bara allting omkring mig precis just nu... och imorgon kan det vara borta... det också. För så är livet för varje en av oss... och jag kan bara säga "tack Gud" när kvällen kommer, och jag har fått behålla det jag hade omkring mig idag.

Som nu Pontus P. Vår älskade lilla "fyrbenskorsning" som blir åtta år den 17 maj. Vår "tiggnisse" som har tappat både husse, och fått hitta nya revir allt eftersom vi flyttat de senaste åren. Vårt lilla barn nästan...
Igårkväll så började han skaka, blev orolig, och ville bara ligga nära nära. Så helt plötsligt så gick han bara och ställde sig bredvid balkongdörren... och kissade. Lilla lilla gubben våran... han som aldrig någonsin gjort något inne... stod och tittade så skamset på oss... och kissade där på golvet. Han lyfte inte ens på benet...
Behöver jag skriva att både Carolina och jag blev förtvivlade. Hämtade en gammal handduk och torkade upp.. Carolina satte sig med honom på golvet... och sa till honom att det var ok... ändå. Att "lilla gubben min, det gör ingenting... mamma torkar upp det... du vet, vi älskar ju dig ändå.." var det han behövde få höra just då.
Sen gick vi en lång lång promenad.... och då var han precis som gamla herr Pontus P igen. Skutt och snus överallt...

Men sen.. när jag satt där i soffan, så sa jag till Carolina: "Nu får vi hålla lite koll på det här... men du vet att Pontus blir ju inte yngre.. och det kommer ju en dag..." och mer hann jag inte säga... ville egentligen inte säga heller... då hon avbröt mig och sa: "Mamma, tyst! Jag vill inte höra... jag vet... men måste vi prata om det nu?"
"Nej, du har rätt... vi får tänka bort det nu. Å så gör vi oss lite kvällsfika..." svarade jag.
Men inom mig så fanns ju känslan kvar... det kommer en dag. Då jag måste lämna Pontus P också... (Å det är svårt att skriva det nu, när han ligger här bredvid mig och snarkar och skäller i sömnen... lillgubben min.)

Nu ska jag och Carolina gå ner på stan och gofika.... har vi bestämt. Å till dig som "en som brukar läsa din blogg" skulle jag kunna skicka hela mitt hjärta nu! Tack snälla... du räddade lite av gårdagskvällen, och du ger oss fest idag.

Tack Gud, för alla dom därute...

torsdag 11 mars 2010

Två gånger i veckan...

... så finns inte det svåra. Två gånger i veckan så möter jag livet igen. Två gånger i veckan... så där som jag önskade att livet alltid hade varit... men om inte, så iallafall att det en dag ska bli så igen. Få möta människor.... skratta... prata om annat... lära sig... göra roliga saker... ja, helt enkelt att vara med i livet igen.
Jag pratar om "mitt nya arbete" på Röda Korset.

Å det blir verkligen märkligt då... med allt det svåra här hemma. För när jag kommer till Röda Korset så är det som om allting bara... poff... borta! Trots att jag inte har tagit ett enda medvetet beslut för att försöka tänka på annat... försöka tränga undan... att försöka bära ändå. Det är precis som om mitt omedvetna redan har tagit det beslutet åt mig... å jag får bara vara. Vara där inte det svåra finns. Två gånger i veckan... två eftermiddagar... på Röda Korset. En lisa för själen nu... mycket!

Sen slår ju i och för sig "off-knappen" av när jag går därifrån... och det svåra är tillbaka liksom förut. Men ändå... en lisa för själen är dessa timmar.

Tack Gud. Myrsteg åt rätt håll...

..........

Å nu... nu har jag fått tillåtelse att "släppa bomben"!
Carolina har mött någon... en kompisrelation som nu har blivit något mer.
En fin kille är det... en bra kille för Carolina, tror jag. Å jag... ja, jag tänker "nu börjar livet om!"
Hennes lycka är min...

... och ikväll så sitter de på hennes rum, och ser någon film. Jag hör hur de skrattar och pratar, och hur det prasslar i godispåsen. Som sagt, hennes lycka är min...

Jag har varit på Rk i eftermiddag... och sedan fick vi rå om lilla barnbarnet några timmar ikväll.

Så jag säger tack Gud... här också.

onsdag 10 mars 2010

Mina minnen...

... är den jag är.
På gott och ont... med bra minnen, och dåliga minnen. Men ändock... tillsammans har de bildat det som blev mitt liv. Den som jag har varit... den som jag är... och den som jag förhoppningsvis kan få fortsätta att vara, eller bli, med nya minnen.

Jag tänker på det ofta nu. Vem är man utan sina minnen... och vem blir man om de en dag helt plötsligt bara försvinner. Inte finns där längre.
Att jag en dag skulle vakna och inte veta vem jag är... att jag heter Elisabeth. Att jag har en dotter som heter Carolina... en son som heter Jonas... och att jag har en hund som heter Pontus P.
Förlora de närmaste... det är nog det mest skrämmande. Förlora den man var... förlora den man är... och inte ens få ha kvar sina vackraste minnen. Förlora att man fått älska... förlora att man varit älskad.
För den som är frisk, eller för den som har insikt om att han/hon har drabbats av en demens, så måste detta vara den yttersta fasan. För den som redan gått in i glömskan så blir det en välsignelse... som för SE nu.

Så jag är rädd om mina minnen... både de bra och de dåliga. Än om jag fortfarande inte kan höra "Mina minnen" (med Shirley Clamp), utan att jag i minnet ramlar tillbaka till jobbet år 2005, och jag sitter där vid skrivbordet dagen efter att läkaren har sagt till mig: "Ja, att det rör sig om någon form av demens det har jag redan konstaterat...."
Så spelar de "Mina minnen" på radion... och jag... ja, det är till och med svårt att skriva om det nu. Å då vågade jag gråta... för han var ju inte där. Hon sjöng:

"Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår.
Mina minnen är det jag har
Alla frågor utan nåt svar....
... och jag undrar vem jag är för dig".

Det här är ett av mina svåraste minnen att bära.
Just där på jobbet... där läkarens ord tog allting ifrån mig.
Men ändå... hur det än är...jag är rädd om det minnet också.

För i det minnet ligger kärleken.
Att få älska någon så...
Måtte jag bara få bära det så länge jag lever....

..........

Idag, på förmiddagen, så var jag till min vän M, kontaktpersonen. Hon bor inte så långt härifrån så det gick bra att ta en promenad dit. Hon bjöd på morgonfika och vettigt tänk. Jag ska skriva mer om det sen... också. När jag orkar lite bättre...

tisdag 9 mars 2010

Det måste vara någe speciellt...

... det här med 50 kronor. Det beror väl lite på hur man ser det, tänker jag. Hur man värderar saker och ting...

Två gånger i mitt liv har jag fått 50 kronor, iallafall som jag kan minnas just nu, och som har haft betydelse för mig.
Första gången var det från min mormor, som tillsammans med de 50 kronorna hade skrivit: "Jag skickar dig en snuspeng. Den är inte stor... men den är liten." Jag har kvar brevet än.
Andra gången var det från min mamma. Det fick jag ikväll. Inget brev följde med... men på framsidan hade hon skrivit mitt namn med darriga bokstäver. Jag vet hur hon med sina skakningar fått kämpa för att skriva det. Jag kommer att spara det kuvertet också...

Från min mormor och mamma... någe speciellt.

..........

Idag har jag varit några timmar på Röda Korset. Men det var på mycket mycket darriga ben jag gick dit... bokstavligen. Men det gick bra... och inte tuppade jag av heller. Än om det kändes lite tufft att gå från nästan sängläge till att stå i kassan och slå in rätt siffror.
Ska skriva mer om det sen... nu är jag helt slut på... fast än jag dippade rätt länge på soffan när jag kom hem.

söndag 7 mars 2010

Pontus har vakat...


... över mig några dagar nu. Han gör det fortfarande...
Jag har haft riktig yrsel med både huvudvärk o illamående. Någon form av migrän tror jag... det tar på att bära själv. Men nu kan jag iallafall röra lite på huvudet... o gå på toaletten utan att jag nästan ramlar. Så det går åt rätt håll... med vila, inge tänk, o en vakande Pontus P... o mest tack vare Carolina.

måndag 1 mars 2010

Men det skulle inte gå...

... om man inte sökte med ljus och lykta efter varje liten pyttigaste pyttatråd som höll fast, och knöt ihop det som lilla som finns kvar nu.
Som en liten nyinköpt olivtvål, en fest på sallad på lördagkväll, en bra film på tv... och framför allt... framför allt... hålla fast vid att jag fixar det här! Å det gör vi ju... Carolina och jag!

Jag tänker på förra veckan. Allt det ännu mer svåra som blev. Eller förresten, jag bestämmer mig för att inte tänka på den alls nu... jag stoppar bort den någonstans i tänket... och lever idag! Man måste liksom göra så när det blir alldeles för svårt att bära... stoppa bort. Å hitta den där pyttigaste pyttatråden som hela tiden håller kvar, och för framåt...

För svårt kan man bara tänka på när man orkar... så är det för de flesta, tror jag.

Idag ska jag träffa min vän M (kontaktpersonen), och vi ska gå och fika på stan. Å precis alldeles nyss så bestämde jag att gå lite tidigare... så kan jag gå och drömma lite på stan. Bra pyttatrådar...