tisdag 31 december 2013

Klockan är tio över sju på morgonen...

...och ikväll ska vi fira nyårsafton, Carolina och jag.
Om en stund så ska vi ta en promenad ner till Ica och köpa lite festligare mat inför kvällen. För här ska det nya året firas in med "buller och bång"... det vill säga med hopp och framtidstro att det nya året ska bli vårt bästa någonsin. 

GOTT NYTT ÅR


(Det har snöat inatt och det blir vårt första nyår utan Pontus P....)

söndag 29 december 2013

"Medan du sov"...

... är en av mina absoluta favoritfilmer. 
Den går på tv just nu.
Det finns, än om det bara är i en teveruta, så mycket hopp i den.

Inget intelligent skriv ikväjj...

måndag 23 december 2013

söndag 22 december 2013

Det är svårt, men det går...

... bestämmer jag mig för att skriva som rubrik ikväll. En rubrik som inte på minsta sätt sänker mina föresatser och ord om att "det här ska bli den bästa julen någonsin", utan mer en rubrik som avslöjar att det är svårt... också.
Svårt för att det som jag lyckades hålla undan förra julen inte går fullt lika...

Nehej.. känner jag nu... det här går inte... eller rättare sagt... jag vill inte skriva om det som både Carolina och jag kämpar med nu. Vi är två kvar... och det är jul.
Så istället...

Till alla er som kämpar på därute... med stort eller smått.. av hela mitt djupaste hjärta så vill jag önska er en jul utan ensamhet, varma kramar och viktigast av allt... ett spirande hopp om att det blir ljusare igen.

I min jul så är orden "det är svårt, men det går" mitt hopp.

GOD JUL!

lördag 21 december 2013

Lilla julafton idag...

... med Carolinas kompis Sissi.
En riktigt fin dag.

torsdag 19 december 2013

Man får inte välja...

... när man ska bli sjuk. Inte för att jag kommer att dö.av det, men en rejäl förkylning så här dagarna före jul är inte något jag skulle ha valt.
Nåja, nu går det inte att göra så mycket åt eländet... man får helt enkelt bara kora hostmedicin, nässpray och massor av pappersnäsdukar!
Det kommer att bli den bästa julen ändå, och så får vi spara frusentårtan till sen. 
Punkt och slut.

söndag 15 december 2013

Före och efter...

... Carolinas julsittning på universitetet igår kväll. Julbord, mingel och många glada skratt gjorde hennes kväll... som en liten bal på slottet sa hon.
Hon var nöjd och glad att vara hemma igen... och jag var nöjd och glad över att få dela den glädjen med henne. 

lördag 14 december 2013

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ikväll...

... så ser jag att min värld har blivit vit igen. Borta är det mörka och trista som bara gett oss en sur höstkänsla de senaste dagarna och som fått både mig och Carolina att tvivla på en snövit jul.
Men nu så... vi håller hoppet hårt i handen... för stämningsfull julesnö.

Jag håller också hoppet hårt i handen för att Carolina, som är på julsittning på universitetet ikväll, har kul. Å det låter i alla fall så på de sms som hon skickar till mig.


Nu blir det mer kaffe här...

fredag 13 december 2013

måndag 9 december 2013

Glömde ju bilden...

Överlevnad pågår...

...passar bra som rubrik ikväll. Den rubriken passar bra för de flesta dagar och kvällar nu.
Vi jobbar och går i skolan på dagarna och hittar på mys på kvällarna. I dessa dagar och kvällar har tiden kommit att bli en bra bundsförvant... en minut i taget så blir det som en gång var och fanns precis just det, något som var och fanns. 
Än om jag ju fortfarande har ett "är" kvar... Sven-Erik. Ett "är", om man nu kan skriva så, som jag inte ens besökte förra veckan då det var både vårdplanering och adventsfika på boendet. (Å jag kan ju skriva att det är bra mycket lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv...åtminstone för mig.) Men jag tänkte försöka åka dit till veckan istället... 

Nu är det i alla fall snart JUL, och aldrig har vi varit så självsäkra och fullt övertygade, både Carolina och jag, att "DET HÄR SKA BLI DEN BÄSTA JULEN NÅGONSIN!!!" 
För så är det.... och så blir det... bara man bestämmer sig för det... och när överlevnad pågår.


söndag 1 december 2013

Som vi har längtat...

... SNÖ!!! 
Nu blir det ljusare.

söndag 24 november 2013

Antingen så kan jag skriva...

... "skulle bara kolla om ni hängde med" eller så kan jag skriva "men Gud vilken ärthjärna jag är som helt har blandat/slagit ihop skyltsöndag och första advent"!
Men egentligen så behöver jag inte välja... ärthjärnemeningen är nog rätt uppenbar för de flesta! 

Ha en fortsatt fin kväll alla därute... och tack till er som upplyste mig om saken!

Å nu... SKYLTSÖNDAGSGOFIKA!!! 

Första advent...

...och vi har tänt det första adventsljuset.

"Det här kommer att bli den bästa julen nånsin" säger Carolina från badrummet.
"Jajjebox" säger jag, och byter snabbt kanal när de börjar prata om Alzheimer på fyrans kanal.
Jag orkar inte höra om det jag redan vet... inte nu... och vi ska fixa bästa adventsmyset... OCH snart ska jag på vårdplanering för honom. 
Så... nu adventsmys!!

lördag 23 november 2013

Allt som är roligt - välkommen hit!

Det var tanken som jag tänkte nyss... mitt i det jag stod och bäddade sängen. 
Det är också tanken som bäst beskriver hur vi väljer att försöka leva vårt liv nu. 
Så... idag ska vi gofika på stan.

torsdag 14 november 2013

Hmm... är det någon som vill säga mig någonting?

Jag får fler anonyma kommentarer än någonsin.

tisdag 12 november 2013

Här lyser solen idag...

... vilket den gör för det mesta, oavsett väder.
Å imorgon blir det frukostmingel genom jobbet. Hur soligt är inte det...

Nej! Nej! Nej!


Det är en bra rubrik idag som med tre ord beskriver om hur vi har hanterat, hur vi hanterar, och hur vi kommer att hantera människor som inte får oss att må bra. Nej, vi går inte under! Nej, vi behöver inte börja om varje gång vi skriver om det vi lever med varje dag. Nej, vi är mycket mycket starkare än så!
Det var väl bara det, och nu när jag har fått tänka efter lite... att jag så gärna ville tro att de hade förändrats.  Jag vet att man inte kan förändra någon annan än sig själv, men jag vill alltid tro människor om gott. Å fast än logiken säger mig att så är det inte alls... alla människor är verkligen inte goda... så ändå... som en annan enveten duracellkanin...så kan jag inte riktigt sluta hoppas på det. Det måste vara någe fel på mig, tänker jag... för så här har det varit i hela mitt liv. Hur elak en människa än har varit så har jag efter ett tag hittat på någonting som ursäktat deras beteende... och så har jag fått tro på deras godhet tills nästa gång de har gjort mig illa. DUMJAG!!  
Så nu slår det mig att kanske var det här nödvändigt... en resa mot insikten och lärandet att alla människor är faktiskt inte goda.

Sen måste det ju faktiskt få vara så... att bara för att vi var starka nog att välja bort de som gjorde, och gör oss illa.. så betyder ju inte det att vi inte kan eller får skriva om det. Vi lever med deras beteende varje dag, och ibland så pyser det helt enkelt bara över. Då är det en bra strategi och hjälp att skriva om det. Vilket vi kommer att fortsätta med. Å egentligen så är vi nog ganska tacksamma för att det här hände... för vår styrka har bara växt.

Nej! Nej! Nej!


(Nu lämnar jag det här tills jag väljer att skriva om det nästa gång... )

måndag 11 november 2013

Så vad tänkte jag där innerst inne...

... när jag skrev mitt senaste inlägg?
Att hans systrar läser både min och Carolinas blogg det vet jag sedan länge, och att de brukar reagera när vi har skrivit något om dem vet jag också. Men kanske hade jag i min mest dumma och naiva enfald trott att de den här gången skulle ha lite självinsikt och... ja, kanske kanske svälja bort de försvarsställningar och "ja,mendudå-meningar" som vi mött så många gånger förut.

Istället så blev det bara värre. Så vad tänkte jag egentligen...

Igår kväll fick hon en halvskriven kommentar från den ena av systrarna. Å än om jag tyckte det var modigt att hon skrev under eget namn, så fanns både försvarsställning och "ja,mendudå-beskyllningarna med. Mot Carolina. Nu vet hon inte om ens ska orka bemöta kommentaren...

Ikväll fick hon ett telefonsamtal från den andra systern. Å då skriver jag... förbannade förbannade människa!!!! Hur in i helvete okänslig och elak får man bli? Jag hör genom den stängda dörren hur hon försöker parera och försvara sig mot systern som nu känner sig "kränkt" av vad Carolina skrivit på sin blogg. Flera gånger så säger Carolina: "men om du bara lugnar ner dig, B... om du bara lyssnar... ja, men får jag förklara"... men hon fortsätter bara med (och nu har jag resolut öppnat dörren och står bredvid och hör hur hon skriker) att anklaga Carolina. Till slut orkar inte Carolina höra på henne längre... utan väljer att i samma lugna ton som hon försökt behålla under hela samtalet, att avsluta samtalet. Hon säger bara att hon har annat som hon måste göra nu... säger hej då... och lägger helt sonika på luren i örat på henne.

Sen står hon bara med telefonen i handen... tittar rakt ner i golvet... och jag ser hur hon börjar skaka. "Lilla gumman, vad du gjorde det bra nu" sa jag, och tog omkring henne. Då kom gråten.
Å då kan jag säga... OCH SKRIVA... jävla människa!! För i det läget.. och det vet varenda mamma... att i det läget... när någon gör illa ens barn... då blir man... ja, riktigt riktigt förtvivlad!! Som en sårad tigermamma.

Just nu så skulle jag ha velat ha henne här... ruska om henne och säga:" Vad f-n håller du på med? Tycker du inte att Carolina har nog svårt ändå, utan att du ska ringa och skälla ut henne bara för att du känner dig förorättad och "kränkt"? Har du ingen som helst hut i kroppen? Vad är det du inte får in i huvudet? Att hon behövde dig mer än vad du behövde henne? Att du bara för en gångs skull i ditt tagit ansvar för dina fel och brister... och om inte annat, så för någon annans skull. Jag har känt dig länge och din förmåga att alltid rättfärdiga dig själv och dina handlingar har kanske gett dig den plattform du vill och behöver stå på... men här... här hos oss... här har lögner och oärlighet ingenting att hämta. Du hade chansen... men du tog den inte. Å nu får du ta konsekvenserna av det. Om du sen vill fortsätta att skuldbelägga Carolina för er dåliga relation... ja, men gör det då. Det visar bara att du står kvar på din plattform...
Hur svårt kunde det ha varit att istället ringa och säga: "Hej Carolina, jag vet att vi har haft lite dålig kontakt av olika orsaker, men vi kanske kan börja nu? Förlåt om jag inte har funnits där som du hade behövt, men nu ska det bli ändring på det, och jag kommer att gå med dig resten av vägen...oavsett vad. "  Hur svårt kunde det ha varit?

Att finnas för någon... ja, det handlar ju om att hjälpa. Å i det här läget så handlade det varken om mig eller systern... det handlade om Carolina. Men kanske är det för somliga så som Sören Kierkegaard skriver i sin dikt: "kan jag inte det så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom."

Så vad tänkte jag egentligen? För just nu så sitter jag här och ångrar att jag överhuvudtaget skrev någonting om hans systrar. Då kanske hans syster inte rasat på fullt som hon gjorde mot Carolina. För som sagt... jag vet ju att de läser både min och Carolinas blogg. Men jag kan inte göra det ogjort... och fast än jag vet att jag kommer att fortsätta skriva om vår släkt... så ska jag se till att vara bättre förberedd nästa gång.

Å det är nog så... att vissa människor inte har förmågan, eller viljan, att hjälpa.

söndag 10 november 2013

Jag hade skrivit ett långt inlägg...

... och det började så här:
"Det finns en sorg som ligger djupare och mer förborgat inom mig än både Sven-Eriks sjukdom, mammas död, min syn och förlusten av en hel familj.
Den sorgen handlar om mina barn, Jonas och Carolina."

Men så inser jag, eller rättare sagt känner att det inte går. Idag är det fars dag och just därför så blir det julpyntning och mysfika här istället. För hennes skull..

... för igår kväll så läste jag hennes bloggmin dotters blogg. Vi som knappt pratat om den här dagen. Å jag förstår hur djup hennes smärta är för de som lämnade henne. Hennes båda fastrar. De som, trots att de gjort henne så illa, är hennes viktigaste länk till sin pappa. Eller, hade kunnat vara...

Idag har vi ingen som helst kontakt med dem. Vi hade väl inte så särskilt bra kontakt innan Sven-Erik blev sjuk heller, och de hade ingen som helst kontakt med vare sig mina föräldrar eller syskon. Så för några år sedan förändrades allt detta... och helt plötsligt så hade hans systrar tagit kontakt både med min pappa och min syster... och nu senast min son, hans sambo, och mina barnbarn.
Då tänker jag, både som människa och tigermamma: Vad har hon gjort dem för ont, och vad är man ute efter då... egentligen?

Om de bara istället hade lagt ner en tredjedel av all den energi de lagt ner på att försöka söka detta samförstånd hos MIN släkt... så hade de kunnat gå med Carolina på vägen.
Men istället så väljer de att varje dag i tiden som är nu att följa med hennes bror, som de aldrig har haft någon som helst relation till... förrän de senaste månaderna vill säga. De gillar skarpt hennes brorsbarn, mina barnbarn.
Å det måste vara en grymhet bortom grymhet... att bli bortvald i den sorg hon bär. Av sina fastrar. Där de istället väljer att ta kontakt med hennes bror, sambo och hennes syskonbarn??? Jag undrar vad Sven-Erik skulle säga om han visste om det just nu. Att han var som en extrapappa för Jonas såg han som viktigt - men hur det än var, så var det Carolina som stod hans hjärta närmast.

Nu har mitt synförstoringsprogram hakat upp sig så jag kan inte skriva mer... men två saker ska jag kisa in i skärmen och skriva: Kan man verkligen göra någon så illa, vem det än är, då säger det rätt mycket om en själv. Sen... carolina... vi fixar det här!!!! Nu är farsdagen nart över och vi har julfint hemma. Jag älskar dig. Jag älskar dig också, Jonas.

lördag 9 november 2013

Så så viltigt...

... att skapa mys. 
Vi äter julfrukost i köket...

onsdag 6 november 2013

Bara ett foto ikväll...

... på de vackra rosorna jag fick av Carolina igår kväll. 

tisdag 5 november 2013

Är det något jag avskyr...

... så är det när jag måste prata om svåra saker. När jag måste berätta om hur vi har det, om var Sven-Erik är och hur jag mår.
För då måste jag tänka och känna efter.  Å det svåra blir med ens så påtagligt.
Idag pratade jag länge med försäkringskassan... och sen damp jag i backen en stund... och nu sitter jag här och försöker mobilisera upp tjohej-tänket igen.

För det är ju klart att jag gör det... alltid!!

Sen måste jag ju skriva att det känns skönt att den här helgen är över. För det här med att tända ljus för "de som gått före",  hur gör man det för någon som finns kvar - men ändå inte. Så tänker jag på mamma. Vi hade många diskussioner om det här med att "hälsa på de sina" på kyrkogården. För mamma var det viktigt att göra det... för mig var det inte det.  "Ja, men dom är ju inte där" var mitt stående försvar.
Äsch, nu blev det åt deppskrivhållet känner jag... så vi lämnar det. Men jag är som sagt, glad att helgen är över. Å vi fixade ju till den riktigt bra ändå..
... precis som vi ska göra för en annan tung dag som snart är här: Fars dag.

Nu... på med hurran!! Kanske finns det lite sockerkaka kvar att gofika med.

onsdag 30 oktober 2013

Så lite vi har men så gott vi mår...

... sa ofta min mormor. Kanske var det hennes mantra för att hålla hoppet och förnöjsamheten uppe när det var svårt.
Hon var klok min mormor...




(Idag ringde de från SE:s boende. Ulla (vår fina kontaktperson på boendet) påminde om vårdplanering och adventsfikat i december. Jag vet inte varför jag frågade hur det var med honom...  jag vet ju redan. Att det bara går åt ett håll.)

söndag 27 oktober 2013

Alla människor jag möter...

... har något att lära mig. I alla möten finns det något som sker för att jag, förhoppningsvis, ska ta med mig något som jag behöver för att utvecklas som människa. Det är min grundtro för vad livet handlar om, att våra liv har en mening och varje dag är en resa mot att bli den bästa Elisabeth som jag kan bli.
Ibland är det lättare att finna "mål och mening för vår färd", men kanske är det i de svåra stunderna som våra möten betyder och lär oss allra mest. På olika sätt...

Fyra möten

1. Hon satt där på stolen mitt emot mig. Glad och sprallig som ett yrväder. En underbar kvinna och vän, och om man inte visste bättre... en kvinna där livet inte bjudit på annat än solsken. Men jag visste ju... att så var det inte alls... och länge satt vi över kaffekopparna och pratade. Jag var helt säker på att hon inte såg vad jag såg och beundrade... den styrka hon ägde. Vad lärde jag mig av det mötet?
Vi ser inte alltid den styrka vi äger... men kanske gör andra det. I de stunder när min tro till mig själv är som svagast så ska jag lyssna på de där andra.

2. Han ropade mitt namn när jag gick förbi. Min morbror. Som jag inte sett sedan mammas begravning. Han satt där och väntade på sin fru... min moster. Han var så lik sig, och jag gav honom en kram. Hipsvips så var jag tio år igen och han den där spelevinken-morbror som jag alltid hade så roligt åt. Så kom min moster... och mitt i den kramen så tänkte jag att vissa människor blir då aldrig gamla. Det var så så roligt att stå där och prata med dem... känna sig som tio år... prata om mormor... skratta och känna tillhörighet igen. Vad lärde jag mig av det mötet?
Kanske finns det inom oss alla en inneboende längtan om tillhörighet? Att vara en del av en familj. När det inte är så längre... så känner man hopp i en kram från någon som funnits där förut. Som en moster och morbror..

3. Jag såg henne komma gående längs vägen. Någon jag känt för länge sen. Hennes sorg så lika min egen, men ändå så olik. När jag frågade henne hur hon mådde så svarade hon att det inte var så bra. Det var som att öppna korken på en flaska... och trots att jag var sen till jobbet så stod jag kvar och lyssnade. Precis som man ska göra... lyssna. Men det som blev så svårt var att höra hur hennes sorg fått hennes eget liv att gå i kras. Jag såg och hörde hur hon gett upp. Jag såg och hörde hur hon slutat bry sig om livet som fanns kvar... hon. Så märkt av sin sorg... både på in- och utsidan... att hon helt slutat bry sig om både sig själv och andra. Vad lärde jag mig av det mötet?
Ja, kanske det viktigaste... att sorg och svårt aldrig aldrig någonsin får bli en ursäkt för att sluta leva. Vi har fått en gåva... varje en av oss... livet.. och det är vårt ansvar att förvalta denna gåva så gott vi bara kan! Mitt liv är mitt liv att leva... och det är jag som väljer hur jag vill leva det.
         
4. Hon som bor här bredvid. Finaste grannen. Ja, men ni vet... varje gång som jag möter henne så blir jag bara glad. Som nu senast när hon bjöd in oss på fika, vilket hon gör lite nu och då. Stunder då man får värme, och vill ge värme. När hon berättar historier om sin fina pappa eller något annat som får mig att skratta eller känna värme... ja, då blir livet ganska gott ändå. Jag tycker mycket om henne.
Vad lär jag mig av dessa möten? Ja, helt enkelt att livet är ganska gott att leva... också.

Tack alla mina möten...


Men så kommer jag att tänka på nu.... när jag har skrivit om mina möten... medaljens baksida... avskeden.  Jag vet att jag har någe att lära från dem också, men inte idag. Inte nu.

lördag 26 oktober 2013

Bara en bild...

... som högg till. Som fick mig att sakna känslan. 
Men nu är inte läge för saknade känslor... vi ska göra oss iordning och gå ner på HM och köpa en vinterjacka till Carolina.

torsdag 24 oktober 2013

En liten glamourdag...

... då Carolina och jag var på nyöppning av Umeås nya galleria Utopia. 

onsdag 23 oktober 2013

Man får bara anpassa sig lite...



... tänker jag. När man tittar ut genom sina ännu inte tvättade fönster och ser den gråaste gråa himlen. Regnet som far dit vindarna blåser och höstlöven som följer med.
Visst kunde man tänka att det vore en riktig deppardag, som om vädereländet gav styrka åt det svåra som redan är. Så kunde man ju tänka... och känna.
Men så är det inte hos mig! Jag vänder på en femöring och tänder lampor, gnolar på sommarlåtar, gofikar mer än vanligt, tänker positiva tankar ... ja, men ni vet... "gör" mig lite glad.

För hur skulle det gå annars? I min lilla värld av förluster och sorg. Skulle jag en sådan här dag tänka och känna efter en enda tusendels sekund på de som jag förlorat... ja, då skulle jag kräkas och dö. Helt säkert.
Så därför... man får bara anpassa sig lite såna här dagar!


Just nu så har jag semester. Det går... än om jag mycket mycket hellre hade gått på jobbet. För hur det än är, och hur bra man än är på att anpassa sig och gilla läget... så är det räddningen för mig att ha ett jobb att gå till. Där får jag fokusera på att sätta scheman, vara frivilligledare och fixa i butiken. Där finns ingen som ser på mig som en annan sorg- och eländesmänniska. Jag vill inte att folk ska se mig på det sättet, då jag inte är det. Men samtidigt så har det ju varit, och är, lite mycket av den varan här...
Så hur trött jag än är när jag kommer hem efter en dag på jobbet så är det också med stor tacksamhet som jag sjunker ner i soffan: "Jag behövde inte tänka på det svåra idag heller!"


Sen det här med min syn. Ja, den är inte så bra. För sju år sedan fick jag en näthinneavlossning på höger öga. Man opererade fast näthinnan och dessutom opererade man gråstarr på samma öga. Kort därefter så upptäckte man att jag har både ett hål och en skada på gula fläcken vilket INTE går att operera i mitt fall. Hålet och/eller skadan har nu blivit större varför jag inte kan fokusera alls. På mitt vänstra öga så har jag nu fått mycket gråstarr. Vad man har förvarnat mig om är att vid eventull gråstarrsoperation på det vänstra ögat så finns en risk att jag får samma hål/skada på det ögat.
I måndags var jag till ögonläkaren, och nu har jag beslutat mig för att ändå göra denna operation då jag helt enkelt är tvungen. Annars är risken att jag blir helt blind på vänstra ögat.  Det är väl bättre att se något än inget, tänker jag.
Men summan av kardemumman... det går inte att operera. Det blir sämre. Jag får fundera lite mer och hitta nån slags anpassningsnivå av det här med vit käpp.


Slutligen... det är länge sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Men det tar tid att acceptera och lära sig ett synprogram, ska jag säga. Fast jag är rätt säker på, att "när tiden känns mogen" så kommer jag att skriva skriva skriva...  

... man får bara anpassa sig lite.


tisdag 22 oktober 2013

En fin kväll...

... med julkänsla. Carolina har bakat, och bjuder på gofika. Ute snöar det

fredag 18 oktober 2013

Himlen i taket...

... ville han ha. Sven-Erik.
Många minnen kommer över en när man städar i skåp och lådor. Längst in i ett skåp hittar jag ett ihoprullat trassel av en gammal ljusslinga. Jag vet varför jag har sparat den, trots att den inte längre fungerar...
"Jag vill ha himlen i taket" sa han bestämt, och så satte vi upp ljusslingan i taket i hans rum.
Det är sju år sen nu. Jag tar mod till mig och slänger ljusslingan fort ..övertygad om att nu behöver han ingen ljusslinga längre. Nu strålar hela himlen därborta för honom varje natt... utan ljusslinga.

torsdag 17 oktober 2013

En torsdagsmorgon vid köksbordet...

... och vi pratar julmys och matrecept. 

onsdag 9 oktober 2013

Äre höst...

... eller äre höst?
Ja, en vacker höstmorgon är det i vart fall. Knäpper ett kort och inviger den fina koppen som jag fick igår av en arbetskompis på jobbet. 
Å kaffet känns extra varmt och gott...

måndag 7 oktober 2013

Mina ögon...

... är känsliga för ljus idag. Lite mer än vanligt. Fick en glaskroppsavlossning med blödning på lördag eftermiddag och fick åka iväg till sjukhuset. 
Men mitt hjärta... ja,det kommer aldrig att bli känsligt för ljus.

Det finns ingen gång som när sånt här händer, som jag önskar så starkt att jag hade en stor trygg famn att krypa in i...

tisdag 1 oktober 2013

Vi pluggar och jobbar...

... och det går bra.
Men inatt, mitt emellan mina mardrömmar, så tänkte jag: "Gud kan du inte skicka hit någon som säger att nu behöver jag inte vara stark längre och som vill ta hand om mig,"
Så kan det också vara...

söndag 29 september 2013

En fin helg...

... med mycket mys, se Pride-tåg på stan, tentaplugg (igen då) och lite jobb. 
Å som grädde på finmoset... gofika ikväll.
 


torsdag 26 september 2013

Det har snöat idag...

... visserligen bara 14 flingor ungefär, men det räckte för att glädja mig. 
Jag gillar ju snö...

Nu har jag tänt ljus, dragit filten runt benen och sitter och lyssnar på Michael Bublés julskiva...
julskiva...

tisdag 24 september 2013

Tänk, tänkte jag...

... att jag nästan glömt bort hur det var att känna honom nära. Var någonstans hände det, och när?  Men så för natten, eller rättare sagt,  när morgonen kom, så kom jag ihåg hur det kändes. Men inte som en del av mina minnen - utan han var här och nu. I alla fall nyss och som förut. I alla fall i drömmen som jag nyss vaknat av.

På morgonen så skrev jag på baksidan av ett kvitto: Hur kan jag ha glömt hur det var att ha honom så här nära? Vi har nyss stått på våran toalett, och han har borstat tänderna. Så kramas vi. "Jag skulle kunna stå så här hur länge som helst, men nu måste jag gå" sa han.
Sen vaknade jag.. och han hade gått.

Å det var en rätt lycklig Elisabeth som gick iväg till jobbet sen. För känslor har inget med logik att göra och i känslan var han fortfarande "så här nära" hos mig.


(Ett viktig dröm att spara. Sen är det första gången jag skriver med helt svart bakgrund och bokstäver som är ca 3 cm stora. Det känns bra, och övning ger färdighet.)

måndag 23 september 2013

Varje gatlykta blir en ljusboll...

... och stora ringar av ljus kör omkring i mörkret. Jaa, det blir rätt poetiskt och ganska vackert om man ser det så. Jag gör i alla fall det... för jag ser det bara så. 

Dagarna går... och imorgon ska vi fira lite att det bara är tre månader kvar till julafton. Skapa en längtan som ger glädje som ger hopp. Om styrka I ständig beredskap i ett väntrum.

Nu... mer kaffe åt folket!!!

söndag 15 september 2013

Magisk söndagsmorgon...

... med frukost i köket. Solen och "Frankie Boy" hjälper till. 

fredag 13 september 2013

Bara ett litet skriv...

... om hur bra allting känns på en fredagkväll. Mys i soffan, lite godis och sen kaffe med kubb. 
Å imorgon ett äventyr med gofika på Coop och besök på Myrorna.
Låter det tråkigt och omärkvärdigt? Nja, kanske skulle jag ha tyckt det i tiden förut... men ikväll känns det som den finaste gåva att få... stunder då allt känns bra.

tisdag 10 september 2013

Vit käpp

Klockan är snart halv tolv och jag sitter i köket tillsammans med radion och en snart kokande kaffepanna. Carolina har gått och lagt sig och dagen har varit bra. Bestämmer jag mig för att tycka ändå, så där om man ser på det stora hela.

För hur det än är,  och vad som än händer nu för tiden, så är det bara att bestämma sig för ännu en strategi för hur man ska hantera det som kommer.
Som nu det här med en vit käpp. Idag träffade jag ett utredningsteam.
Läkaren sa att jag behöver ha en vit käpp nu. För att göra andra uppmärksam på hur dåligt jag ser. Å som för att demonstrera eländet så backade han 2-3 meter bakåt, satte upp handen och bad mig tala om hur många fingrar han höll upp.
Jag kunde bara säga: "Jag vet inte".

"Men herregud... så dåligt ser jag faktiskt inte... jag ser ju himlen... träden... vägen... hus... och hur mycket som helst... HUR MYCKET SOM HELST!!!
Precis så ville jag skrika och protestera då. Precis så vill jag skrika och protestera nu. Men i ärlighetens namn så vet jag ju att det inte är så bra med min syn längre. Jo, jag ser himlen, men kan inte följa fåglarna som flyger däruppe, om jag ens ser dom. Jo, jag kan se träden, men kan inte avgöra vad det är för sort om de ligger lite längre bort. Jo, jag ser vägen... men har oerhört svårt att bedöma om en bil är långt borta eller nära. Jo, jag ser hus, men kan inte bedöma dess storlek och färg om det ligger en  bit längre bort.  Jag har helt slutat läsa. Ser inte vem jag har framför mig om de inte kommer riktigt nära. Får ofta be om hjälp när jag är ute någonstans.

Så så är det. Å då... nu... hur hittar jag en bra strategi för det här? Att jag redan idag använder mina andra sinnen i allt större utsträckning är ju en del, men sen då? Jag får nog fundera lite mer på det, känner jag, för det här med vitkäppen hade jag INTE väntat mig. Men som jag också sa till teamet idag: "Får jag bara se så bra som jag gör nu så ska jag vara så oändligt tacksam!"

De frågade också om Sven-Erik och hans sjukdom. Många frågor, om den resa vi gjort, och fortfarande gör. Hur hade jag reagerat när vi fick diagnosen? Hur medveten var han om sin sjukdom? När hade jag förstått att något var fel? Hur hade släkt och vänner reagerat och stöttat? Hur kändes det när jag "lämnade bort" honom? Hur hanterar jag att se honom idag? Hur... ja, det var många fler frågor. Det var inte så svårt att berätta... jag gjorde som jag brukar... låtsades att det var någon helt annan Sven-Erik som jag pratade om. Sen kände jag också ett genuint intresse från deras sida... både för hur man som anhörig hanterrar när någon drabbas av en demenssjukdom, men också för mig som person.

Men nu är klockan mycket mer än halv tolv, och dagen har, som sagt, varit bra. Punkt och slut. Nu är det en bra strategi att stänga igen dörren för somligt, och hitta bratänk för annat. Som vitkäppar.


(Tack alla ni som lämnar så fina kommentarer. Det är lite svårt för mig att svara på dem nu, då jag har fullt upp med att försöka lära mig att skriva med det här synförstoringsprogrammet. Men jag jobbar på det... så för nu, tack alla ni vackraste människor därute... tack för att ni finns!!)

måndag 9 september 2013

Att vara rädd om sin längtan...

... pratar Carolina och jag om nu på morgonen. I saknaden finns inget hopp, men varje längtan är små steg mot nya äventyr.
Nu längtar vi till den första snön kommer...

lördag 31 augusti 2013

Carolina har nyss gått iväg...

... för att göra sin andra omtenta. Å hur det än går så är jag oerhört oerhört stolt över henne. 


torsdag 29 augusti 2013

Det är inte alla...

... som har en egen syltburk! Med sitt namn på. Idag kom min vän Karin förbi med denna present till mig. 
"Så himla mysig hon är" sa Carolina glatt när jag kom hem med presenten. Å inte för att det var mitt val av ord "mysig", så delade vi glädjen över hur fina vänner vi har. Tack, snälla Karin!

onsdag 28 augusti 2013

Jag älskar vardagen...

                                 Present från en av tjejerna på jobbet idag... input om någe!!!


... eller i vart fall så tycker jag mycket om den. Den ger en fantastisk möjlighet att skingra tankar och hålla somliga dörrar stängda. Sen finns det naturligtvis bättre och sämre vardagar, men på det stora hela så... ja, så är disk, tvätt, jobb och middagsmat rena mirakelmedicinerna.

Däremot så tycker jag inte lika mycket om nätterna nu. De fylls alltför ofta av drömmar... ibland hela nätterna känns det som, och jag vaknar ofta flera gänger. Inte så att jag kommer att dö av det, och nog för att jag vet att det är mitt undermedvetna som jobbar på... men det går lite trögare dessa mornar att samla ihop sig för ännu en ny vardag.

Men så med  disk, tvätt, jobb, och middagsmat så fixar man till en rätt bra dag ändå.
Som idag, en bra vardag.
Som imorgon ska bli än bättre... för då ska Carolina klara den första omtentan! Har hon bestämt.


Slutligen så måste jag bara väldigt väldigt kort, och egentligen helt emot mina principer att aldrig bemöta anonyma kommentarer, kommentera kommentarerna (många "kom-ord" det blev nu då) till mitt föregående inlägg: Orka!!

tisdag 27 augusti 2013

Var det i förra veckan...


... eller var det veckan före det som jag blev bjuden på fika på Mekka av en god vän? Var det i förra veckan, eller var det veckan före det som fina grannen ringde på dörren sent en kväll med både dataväska, grannsnack och beautibox? (Tack, snälla ni!)
Min tidsuppfattning är rätt skev nu för tiden. Men så är det… och så blir det.. när man lever här och nu… en dag i taget. Tiden, eller rättare sagt mina känslor för den, verkar ha svårt att bestämma sig för när någonting egentligen hände. Som till exempel: Är det inte bara en vecka sen som Pontus P somnade in? Inte kan det då vara 6 månaderr sen? Eller lite tvärtom: Är det bara 6 månader sen som Pontus P somnade in? Det känns ju som att det är minst 3-4 år sen som han bodde här hemma hos oss?
Helt rörigt, jag vet. Men jag vet också att det blir så här för många. Tiden blir på någe sätt en bundsförvant för att sakta men säkert kunna hantera förluster. Känslorna hinner inte riktigt med. Dessutom vet jag, vilket är det viktigaste… det fungerar.  Än om jag just nu inte kommer ihåg om det var förra veckan eller veckan före det som jag blev bjuden på fika eller när fina grannen kom förbiJ

Sen…  och viktigt det med… fast ur en annan synvinkel. För det mesta så fixar vi våra dagar ganska bra, Carolina och jag. Vi hittar på mycket med mys och gofika, hon har skolan och jag har jobbet, och vi får input av vänliga människor runt omkring. Vi har det så bra som vi bara kan. Men jag blir ledsen när jag ser den bild som min son (som jag idag inte har någon kontakt med) lagt ut på facebook där mitt barnbarn sitter i min pappas knä… och min svägerska (!?) har gillat det. De känner inte varandra, och har vad jag vet aldrig träffats, men har av någon outgrundlig anledning hittat en ”gemensam nämnare” sedan Sven-Erik blev sjuk, och än mer sedan mamma gick bort.
Det gjorde mig uppriktigt ledsen, och det gör ont.
När jag sen får höra att min son inte vill umgås med Carolina så länge hon bor kvar hemma… då känns det som om… ja, jag tror att de flesta förstår.  
Den nya, fast ändå gamla, gemensamma nämnaren är ju jag.

Nu funderar säkert någon varför jag skriver om det här. Men jag skriver det i skenet av hur jag mitt i allt annat som jag måste förhålla mig till, nu också måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här. Å det gör jag ju, för…
… tiden läker alla sår. Jag tror på det… än om den skevar till det lite för mig just nu.

söndag 25 augusti 2013

Parfymsöndag...

... eller "så lite vi har men så gott vi mår"som min mormor brukade säga. 

tisdag 20 augusti 2013

Nu förstår jag...

... varför Carolina inte vill se mer Wallander.

"And Kurt Wallander slowly descended into darkness that some years later transported him into the empty universe known as Alzheimer's ..."

Jag är så fantastiskt bra nu för tiden...



... på att snabbt bläddra förbi bilder som jag inte vill se i mitt fotoalbum. Men ikväll känner jag bara för att lägga upp en bild. En bild som inte gör alltför ont... en bild som inte väcker upp... utan bara en bild som värmer.
Det fick bli "mammabreven".
Den sommaren då mamma hade skrivit "Lilldoppa" på det ena, och "Stordoppa" på det andra.
I kuverten låg 500 kronor till oss var. Reskassa till Stockholm 2011.

De är de vackraste kuverten jag har kvar...

söndag 18 augusti 2013

Så går jag och lägger mig...

... och ligger klarvaken. Varför skrev jag om dom? Jag lyckas ju för det mesta hålla ifrån mig allt dom gör mot oss. Inte inatt..

Godhetens kraft

Ja, det låter ju väldigt högtravande och tjusigt med den där rubriken, men faktum är att i tiden förut så hade jag inte den blekaste aning om vilken kraft det finns i just detta ord: Godhet.
Än mindre så förstod jag att denna godhetens kraft var, och är ett av de mest effektiva vapnen som finns att bekämpa en sorg med.
För mig var nog godhet bara något som fanns här för sin egen skull... och jag var glad när jag mötte den, och mindre glad när jag inte gjorde det.
Idag ser jag lite annorlunda på det.. idag vet jag bättre.

Den här veckan har jag mött mycket godhet. Grannen G som kom med kantareller... vännen K som bjöd på fika på Mekka... chefen A som gav mig en.. nej, förresten två kramar på samma dag.. och Carolina som ställde sig och bakade chokladbollar en kväll bara för att jag var godissugen.
Visst skulle jag i tiden förut ha varit precis lika tacksam och glad över denna godhet... men dess kraft skulle aldrig ha tröstat och värmt ett sorgset hjärta på väg till jobbet varje morgon. Det kan jag då säga...



Vi har satt upp en lapp i köket. "Det här är vårt liv!" står det. Som en slags påminnelse till oss själva att aldrig mer tillåta andra att göra oss illa. Den lappen är, liksom godheten, ett vapen mot de människor som i sken av tron på sin egen godhet och oskyldighet fortfarande försöker göra precis det. (Nu förstår ju de flesta att jag talar om familj, släkt och vissa vänner... men det gör inte så mycket.. än om det känns svårt att utsättas för det här hela tiden. Mycket sofistikerat och i det fördolda. De kommer med all säkerhet att gadda ihop sig än mer nu... efter att de läst det här... och gilla varandra ännu mer... för de har ju sedan länge haft både mig och Carolina sdom gemensam nämnare att skuldbelägga. Ja, det började redan när Sven-Erik fick sin diagnos, men blev mycket mycket värre när vi tog avstånd från familjen. Å ibland.. men bara ibland när jag tänker på det... så dtänker jag två saker: "självinsikt" och "den som är utan skuld kasta första stenen..". Nåja, blir dom lyckligare  med sina vapen så... jag har godhet och lappen i köket som vapen! Å de "läser ju inte" här ändå...typ.)


Sen hade jag ju tänkt skriva om Carolina. Om hennes självständighet och styrka. Tänkte också svara på fina kommentarer som jag fått. Men det här synhjälpsprogrammet är inte det lättaste att lära sig, och jag blir fort trött. Men jag jobbar på det...

Så till alla goda människor där ute... tack för att ni finns!
Ni betyder mer än ni tror... ni är vapen:)!

söndag 11 augusti 2013

Kort om mod...

... eller vad man nu ska kalla att "ta kvällspinken" som vi gjorde ikväll. Nyss.
Det är snart sex månader sedan Pontus P for, och ikväll var det första gången vi gick den gamla rundan som vi brukade gå med honom varje kväll.

Jo, jag vill nog kalla det för mod
.

lördag 10 augusti 2013

Bara en liten bild...


 
... på den som vi bara pratar lite om. När vi vågar. Men det finns inte en dag som han inte är här hos oss.


En bra lördagkväll som alltid.

torsdag 8 augusti 2013

Jag undrar om det inte är så...




... att vissa dagar så lever man, och vissa dagar så överlever man. Kanske är det till och med så att leva och överleva fördelas ner på mindre nivåer ibland... till timmar, minuter och sekunder. Jag vet ine, kanske är det bara jag som känner så. Lever så just nu.
Dessutom så kan det i en dag när man lever komma stunder då det gäller att överleva. Eller tvärtom. I en dag när man bara överlever, så kan det komma stunder när man känner att man lever... också.

Rörig tanke kanske, men jag tänker på påsen med blåbär.

En sån där dag när man bara måste överleva. Så kommer Margaretha på jobbet och sträcker över en liten påse med blåbär som hon har plockat dagen före.
"Jo, men jag tänkte... Carolina gillar ju att baka... så jag tänkte hon skulle få...  blåbär kan man ju ha till så mycket" säger hon.
Jag känner hur värmen bara sprider sig... precis där vid kylskåpet i fikarummet.Värmen i hjärtat över att någon gör något så vackert och omtänksamt... kommer med en påse blåbär till Carolina... och dagen av överlevnad får en stund av glädje, tacksamhet och liv.

Med all den värmen inombords så kramade jag sen om henne, men jag tror inte att hon förstod att jag tackade för så mycket mer än påsen med blåbär...

tisdag 6 augusti 2013

Jag har köpt frukt idag...

... och  Carolinas kommentar var "åh, mamma, nu kan jag göra världens gofrulle imorgon"!
Litet, men viktigt skriv om tacksamhet och glädje.

måndag 5 augusti 2013

Att hitta balansen

... mellan att vilja skriva och förmågan att göra det är inte så lätt just nu märker jag. Balansen mellan att försöka spinna lite vidare på flyktiga tankar och dagsformen är inte heller så lätt. Men vad jag tycker är svårast är när jag känner att jag vill skriva allt mindre om det svåra som är nu... helt enkelt för att det är svårt nu.
För hur skriver man "så svårt som det är nu har det aldrig varit" utan att det bara blir patetiska tyckasyndom-bokstäver"?  För det är verkligen verkligen INTE synd om vare sig mig eller Carolina... vi har det bara ganska så tufft just nu.

-Min man sitter på ett hem för dementa. Mitt senaste besök hos honom, och bilden av honom i rullstolen, som ett kolli, den bilden finns ständigt hos mig. Om än gömd. Jag förbereder mig i små flyktiga tänk för den dagen han dör.

-Min mamma gick bort förra året. Kan jag skriva hur enkelt som helst... men sorgen får för det mesta gömmas undan, den också. Inte för att jag inte är stark nog att hantera det... utan stark nog för att bearbeta och sörja i den takt som fungerar nu.

-Vår släkt har vi inte längre någon kontakt med. (Vi bröt ju, som de flesta vet, kontakten med dem kort efter mammas död.) Det är egentligen inget svårt i sig, för släktskap är ju ingen garanti för att det finns empati och omsorg i den. Men vad som är svårt är den ensamhet som blev. För hur illa det än var med dessa släktningar så innehöll ju livet några fler än bara Carolina och jag.

Tre stycken av svårt. Var för sig så skulle det kanske gå lättare, men tillsammans så är det tuffare. Jag vet att jag måste förbereda mig för den dagen Sven-Erik dör. En ny sorg, men kanske också en sorts lättnad. Jag vet att mamma har det bättre nu, men jag måte lära mig att leva MED att hon alltid finns hos mig ändå, och inte som nu, UTAN henne. Jag vet att jag måste bearbeta och förlåta den släkt och familj som ändå aldrig fanns här. Helt enkelt för min egen skull, och för att jag utan bitterhet kan lämna dem i det liv de själva valt att stanna kvar i.

Men just nu, och jag skriver det så fort och modigt som jag kan:

Så svårt som det är nu har det aldrig varit.


(Vilket inte hindrar att jag stiger upp tidigt i morgon och gnolar på i duschen. Peppar Carolina för en ny dag med politikplugg. Går på jobbet och peppar och entusiasmerar våra frivilliga. (Vilket ingår i mina arbetsuppgifter.) Går hem och äter middag tillsammans med Carolina. Fixar gofika till... ja, vad  vi nu bestämmer att se på teven. Går och lägger mig och knäpper mina händer igen... )

Slutligen... jag ber om ursäkt att jag inte orkar svara på några kommentarer ikväll. Jag gör det imorgon, känner jag.

lördag 3 augusti 2013

Det spelar den minsta roll...

...  vad du äter om du får dela den med någon som står dig nära. 
Så är det. Fast fiskbullar är inte fy skam det heller...

fredag 2 augusti 2013

Tack, Gud!

"Bara" glaskroppsavlossning".Tack älskade min Gud vad lycklig jag får vara!!! "Jag är så glad att du är hemma igen" har Carolina sagt flera gånger nu. Jag också, men får hålla lite koll. 

Nu blir det bara mys mys mys resten av dagen... så tack Gud. Vad vi får ha det bra ändå.

Väntar på taxin...

... åker till sjukhuset. Ögonen. Men är nog hemma till kvällen.

Det går lite sämre att skriva...

... på datorn just nu. Mina ögon har blivit mer ljuskänliga. Det går lättare
att skriva på mobilen som har större bokstäver, jag kan sätta den näramre mina ögon,, och den har mildare ljus.
Har fått mer "sotflagor" på "friskögat" så kanske måste jag operera det också framöver.
Men som jag nyss sa till Carolina... det är inget att oroa sig för. Punkt och slut.

Ny fredag. Vi ska ha lite julmys ikväll. Äta risgrynsgröt till middag och se julfilm.
Låter kanske dumt så här mitt i sommaren... men det funkar för oss just nu.

Ha den finaste fredag alla därute... och VAR RÄDDA OM VARANDRA!!

onsdag 31 juli 2013

Påtårsdax...

... och jag pausar lite innan jag skriver om allsång, Carolinaskriv, jobb och regn.

Nu så. Påtåren är uppdrucken, kexen med ost på är i magen, och det känns som en bra kväll. Det är viktigt att skriva om det... bra kväll... för det finns andra kvällar som inte är så bra. Men just nu känns det bra, och det är det viktiga.

Som varje tisdagkväll just nu så har vi sett "Allsång på Skansen". Vi sjunger med där vi kan, längtar efter Stockholm och gofikar... en stund av mys, helt enkelt.
Ikväll blev jag lite... ja, jag vet inte riktigt vad jag blev... men när de sjöng "Jazzgossen" så kände jag modet och brakväll-känslan dala. Det var den jag brukade sjunga för mamma när jag skulle fåna mig för att få henne att skratta.  Den sista tiden hon levde så brukade jag gå in till henne där hon låg i sängen och... ja, jag kan skriva det... och med den allra gladaste rösten och med det allra soligaste leende jag hade så sjöng jag "åsså kommer där en gosse, med en byxa som är rakknivsvass.." och spatserade på som en annan Karl-Gerhard. Hmm.. tänker jag nu.. vad hon skrattade gott då. Lill-mamma min.

Tillbaka till allsången. Sen som om det inte räckte med "Jazzgossen" så kom nästa inte-så-roligt-att-minnas-just-nu-melodi: Calle Schewens vals. Mammas och min låt. Den som vi sjöng i stämmor. Först blev jag nästan arg.. sen tänkte jag, och tog det som en hälsning från mamma. "Där sitter vi uti bersån på en bänk, och tittar på tärnor och mås". Lill-mamma min.


 Sen.. Carolinaskriv. Ja, och det här är svårt att skriva. För när jag läste hennes blogg ikväll (http://carolinaaingelsson.blogg.se/ ) så gjorde det ont. Så där på djupet och i själen, ni vet. Så där så att tigermamman inom mig skulle vilja skrika och svära åt... ja, vem då? För inte skulle det hjälpa att skrika och svära åt mina syskon; de som under alla år alltid sett sig själva och sina barn stå närmare Jonas än vad Carolina någonsin fått göra. Eller skrika och svära åt min pappa? Nej, det skulle då verkligen vara som att hälla vatten på en gås. Ja, jag skriver det.. för det är så det är. Då Jonas växte upp hos mamma och pappa, och flyttade till oss först när han var 16-17 år så har min pappa aldrig sett vare sig mig som mamma till Jonas eller Carolina som syster till Jonas. Krasst, men sant. När sen mamma gick bort, och vi valde att ta avstånd från dem så blev detta än tydligare. Mamma var den enda som försökte... och jag minns vad hon sa när Jonas flyttade till oss: "Ja, nu är det som det ska vara."
Nej, det skulle som sagt inte hjälpa... och att skylla på dem med den starkaste tigerkänslan just nu förändrar ändå ingenting. Det skulle bara vara dumt av mig, och det är inte värt det. Dessutom så har jag ingen kontakt med någon av dem idag. 
Men mamman inom mig förstår... fast än tigermamman inom mig vill skrika och svära. Åt nån.

Så. Nu vet jag hur det blir. Imorgon kommer jag att ångra hela sista stycket, Carolinaskrivet. För varför skulle jag skriva om sådant som jag har lämnat. I vanliga fall så tänker jag ju inte särskilt mycket på dem heller. Varken hur de är eller har varit. Men ikväll... ikväll måste jag bara få tillåta  tigermamman att vara lite bitter, känner jag.
Imorgon kommer jag dessutom att få trista anonyma kommentarer. Självklart gällande Carolinaskrivet.  Det får jag alltid när jag skrivit öppet om familj och släkt.
Imorgon kommer jag att stå än starkare bakom Carolina. Den modiga.

Tryck på sändknappen... nu.

måndag 29 juli 2013

Sen så skulle jag ju skriva...

... om den varmaste lyckan jag känner ikväll för att Carolina fått ha dessa bästa dagar. Tack snälla snällaste Gud. Jag ska ta med mig det när jag går och lägger mig strax...

Det känns lite trist...


… att varje ord och mening som jag skriver måste vägas på guldvåg. Om jag skriver om dagar som har varit fyllda av glädje så säger några att inte kan dom ha det så svårt som dom vill påskina. Om jag skriver om dagar som har varit fyllda av svårt så säger några att vi inte har gått vidare och att jag bara ältar. Å då de följer varje bokstav jag skriver… så känns det lite trist.
Nej, nu skriver jag inte mer om dem ikväll, känner jag. Det går inte att sitta här och radera, skriva, radera, skriva, rade… ja så. Nu skriver jag istället lite om de fina dagarna vi har haft… eller som Carolina sa för en stund sedan: ” Det här har varit de bästa dagarna på länge, mamma!”
Eller förresten, jag lägger ut en bild istället. Den får visa de "bästa dagarna"...
 
Onsdag, Carolina var ut på lunch med klasskompisen Jennelie. Roligt...
Torsdag. Jag blev hembjuden till en av våra frivilliga på RK. Underbar sommarbuffé...
Fredag. Carolina blev bjuden på bio, mat och rosor av sin kompis Cecilia.  Vilken tjej!!
Lördag. Vi tog en långpromenad ut till Ica Maxi. Härlig sommardag..
Söndag. Carolina bjuden på födelsedagsfika hos kompisen Anna. Jätteroligt hade hon haft...
Å däremellan många många fina promenader i sommarUmeå.
 
Sen är jag oerhört tacksam att de som förstår... ja, gör det.

söndag 28 juli 2013

onsdag 24 juli 2013

Idag skiner solen...

... och inte ett moln på himlen. 
Ja, det skulle i så fall vara att jag ser att köksfönstret behöver putsas:)!

Det är märkligt...

... hur lätt det går att skriva ner tankar i huvudet när man går hem från jobbet. Så mycket som blir klartänkt och lättformulerat i femton minuter, Sen kommer man hem och allting är borta. Som en dagvariant av Tomas Tranströmers dikt:

"Det händer att man vaknar om natten och kastar ner några ord snabbt på närmaste papper, på kanten av en tidning (orden strålar av mening!) men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar. Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?”


 
 
Så därför blir det lite tisdag i punktform ikväll:
 
- Carolina pluggat och möblerat om vardagsrummet
- Jag har jobbat. Försökt ta lite fler foton för butiken
- Lite godis till Allsång på Skansen ikväll
- Carolina varit ledsen ikväll. Längtar efter sin storebror
- Imorgon ska hon äta lunch med en klasskompis
.

måndag 22 juli 2013

Igår var en bra dag...

... för igår hade jag alldeles glömt bort att det var den dagen mamma begravdes för ett år sen.
Idag är det också en bra dag, varför jag väljer att lägga upp den bild som Carolina och jag skrattade gott och länge åt nyss:

 
                         En mamma som modigt försöker föreviga sig själv till eftervärlden... typ!


Nej, men skämt åsido, visst skulle jag kunna visa både finare och skarpare bilder på det som finns gömt. Men det är inte läge för det nu. Här ska skrattet och glädjen vara våra vapen. Sen kopierar jag bara de rader som Carolina skrivit på sin blogg:

"Måndag igen. Helgen har varit riktigt, riktigt bra och vi har tidvis haft vädret med oss. Långfrukost i köket, fina och bra promenader med prat om allt möjligt, nya insikter, skratt, kaffe, brittiska deckare och godis. Hur mysigt som helst!

Idag är det 22:a juli och ett år sedan mormors begravning. Tiden har gått fort. Ett år. Jag saknar henne varje dag, men är också otroligt glad över sista tiden vi fick tillsammans. Hon var en fantastisk kvinna, min mormor. Och när folk säger att jag påminner om henne kan jag inte bli annat än stolt.

Har suttit hela dagen och pluggat inför omtentorna i augusti. Inte det roligaste, men är tack och lov inte fullt så ansträngande som jag trott. I överlag är ekologi och energi inget jag är intresserad av, men vet att det är bra att ha grunderna när jag söker jobb nästa år. Nästa år?! Tror jag inte förstår hur nära det faktiskt är. Jag är snart klar med min utbildning. Snart.
 
Ikväll blir det hemlagad morotssoppa och nybakat bröd till middag. Mamma är hemma från jobbet om ett tag, så ska börja förbereda middagen nu. Jag tror det kommer bli bra det här. Om 1,5 månad börjar skolan och jag är mer taggad än någonsin. Taggad på mitt sista på samhällsplanerarprogrammet! Nu: förbereda middagen"
 
För än om det blev lite fel på datum så andas hennes rader HOPP och FRAMTIDSTRO!
 


Jag är så stolt...

... över Carolina som sitter hemma och pluggar. Jag är på jobbet och vill ge henne hela världen.

söndag 21 juli 2013

Söndagspromenad...

En kvinna i Umeå blev skjuten igår...

... någonstans där jag brukar gå när jag ska till jobbet. Tryggheten får sig en törn när sådant som man bara läser i tidningarna om kommer en så nära. 

lördag 20 juli 2013

Nya vägar...

 
                                     Från den väg där du står nu kan du nå precis hela världen.
                                              För den vägen leder i sin tur till en annan väg
                                                     Som i sin tur leder till en annan väg    
 
 
En fin långpromenad bort till Coop idag. Vi köpte en varm korv med bröd,  och lite av det nya favoritgodiset Mintolux. Så tog vi en ny väg hem.  Genom den vackra, trygga och doftande skogen.  Kanske var det för det vackra som vi mådde så bra? Kanske var det för det trygga som vi pratade om både Sven-Erik och mamma? Kanske var det för skogens dofter som vi båda kände längtan till de skogar vi gått i förut?
Jag vet inte... men jag vet att det var den vackraste promenaden på länge.
 
Vi gick också förbi huset där Carolina tillbringat så många år som dagbarn.  Hennes dagmamma har för länge sedan flyttat därifrån, men minnena finns kvar. Hon berättar om kullen som fanns där förut, och som de åkte madrass på. Hon berättar om genvägen som de brukade ta genom buskarna. Hon berättar om hur de brukade gömma sig, eller spionera på varandra bakom samma buskar.
"Å jag undrar om det inte var här som Robin sa att han var kär i mig" säger hon och pekar mot de tre träden som står mitt emot huset. Så skrattar hon... och jag värms av hennes minnen.
 
Så än om somliga vägar inte är någon ny väg, så är det en ny väg att våga gå där.  
Idag var det en ny väg... hela vägen... fast på lite olika sätt.
 
Imorgon kan vi nå hela världen, tänker jag.
   


torsdag 18 juli 2013

Det kommer nog att vara länge än...

... förhoppningsvis livet ut. Denna tacksammaste tacksamhet för att jag kan gå ut genom dörren. Jag kan känna vilken vind som än blåser i mitt ansikte. Jag kan lyfta på fötterna när en gren ligger i vägen. Jag kan känna doften när jag går förbi syrénbuskar eller hamnar bakom en bil med taskigt avgasrör. Jag kan snedda över vägen precis när jag behöver.  Jag kan gå ut och känna värmen från solen eller regn från himlen. Jag kan... ja, jag kan så självklart göra något som för många andra bara är en dröm... jag kan gå ut genom dörren.

Å det... det kommer nog att vara länge än, förhoppningsvis hela mitt liv ut. Denna tacksammaste tacksamhet som växte fram under alla promenader upp till mamma. Då när hennes krafter började avta, och jag insåg att hon aldrig mer skulle kunna göra just det... gå ut genom dörren.

Så allt som oftast så tänker jag på mamma när jag går ut genom dörren. Å nu kan jag också, med den tacksammaste tacksamheten det också, känna att hon går bredvid mig.

Så det är ju det jag alltid har sagt.. allting sker för att jag har något att lära mig.

onsdag 17 juli 2013

Onsdag ännu en stund...

... och jag är tacksam för den här dagen också. 
Carolina har pluggat och jag har jobbat. Å där emellan så gick vi på Brobergs och åt ceasarsallad för 62 kronor. Sen kaffe på Rk. 
Torsdag om en stund.

Det finns någonting...

... inom mig som ligger och väntar på att få bli skrivet. Eller rättare sagt, det finns ganska mycket I små tänk så formulerar jag ibland några rader, men de försvinner lika fort som jag hittar något som (ja, jag skriver så) räddar mig från det jag nyss tänkte. Kanske är det en solstråle som skiner på mig just då... kanske hör jag en fågel sjunga... eller kanske är det bara en sådan enkel tråkig sak som att jag sticker nycklarna i låset till jobbet.

Nej, jag är inte "deppad", och nej, jag "ältar" inte. Det är bara några rader om hur det verkligen är att ha "en lång sorg" som kuratorn på geriatriken uttryckte och förvarnade mig om för många år sen. Det är bara några rader om något som nyss fanns här, men som nu vill försvinna igen.

Gå och borsta tänderna... eller hur ska jag klä skyltdockorna på jobbet imorgon... eller åh, vilken god cheesecake Carolina hade gjort till gofikat ikväll... eller mer bestämt... nu tänker vi inte mer på det här, Elisabeth.

Sven-Erik som sitter där borta. I rullstol som ett skal. Kan inte prata. Inte äta själv, Inte gå på toaletten själv. Inte känna igen. Ingenting mer. Aldrig mer.

MEN.... och det är det största och det vackraste MEN:ET som jag avslutar skrivet med:

MEN DET SKA JAG MINNAS SÅ LÄNGE JAG LEVER. HUR HAN TITTADE PÅ MIG NÄR JAG HÄLSADE PÅ HONOM SENAST. HUR HAN SPÄRRADE UPP SINA ÖGON AV FÖRVÅNING NÄR HAN SÅG ATT DET VAR JAG. VÅRA ÖGON SOM MÖTTES DÄR UTANFÖR HISSEN. DÅ VAR DET VI, BARA VI... I FEMTON SEKUNDER.

Nu borsta tänderna... och jag tror det finns mer cheesecake till gofikat imorgon.

söndag 14 juli 2013

Nu ska're upp på väggen...

... det som jag faktiskt ändå är ganska stolt över. Att ha stolthet liggandes i en byrålåda ger föga input...

Det går åt mycket kaffe..

... när man städar och kastar bort. Å mellan dammråttor och sorgliga minnen så har vi ganska roligt också...

I en bok...

...har jag sparat de vackraste raderna. 

fredag 12 juli 2013

Men bara för att förtydliga...

... och om inte annat så för mina minnen, och för att mitt föregående skriv kändes lite mörkt, så fanns det många ljusglimtar som följde med på vägen också.
Imorgon blir det Stockholmsfrukost igen, och så ska vi städa här hemma.
Städa och göra "Stockholmsfint".
Härvaro.

Att gå samma väg...

... som man gjort så många gånger förr, och känna att skogen doftar lika starkt av längtan hem, det finns  en märklig tröst i det. Den bryr sig föga om förändringar och att människor dör... jag kan gå förbi där imorgon igen... och lukta på skogen.

onsdag 10 juli 2013

En annorlunda sommar...

... kan man säga.
En sommar med sommarschema.
På förmiddagarna så pluggar Carolina och jag går och jobbar.
På eftermiddagarna så hittar vi på något tillsammans.
Härvaro.

tisdag 9 juli 2013

Fika på Nisses konditori idag...

 

"Tänk om det vore lika lätt att skapa ett nytt liv som det är att skapa en ny blogg" tänkte jag tidigare ikväll. Jag log för mig själv åt tanken. Bara sätta sig ner och designa en ram, en rubrik, och en layout som när man sen vaknade nästa morgon skulle se ut precis så som man önskade. Ett nydesignat liv - det vore väl någe? Sen kom jag inte så mycket längre i mitt naiva drömtänk då några rader av Karin Boye smög sig på och tog mig tillbaka till verkligheten: "Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd." Precis så är det... också.

"Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr" skaldade jag sen högt för Carolina. Som en slags uppmuntran till hennes beslut att skapa en ny blogg. (carolinaaingelsson.blogg.se) Hon skapar en ny blogg, och jag fortsätter på min gamla... och oavsett vad så är det mödan värt att få gå tillsammans mot nya äventyr!

måndag 8 juli 2013

Här har vi "Härvaro".


Vi är med andra ord närvarande här och nu. Inte igår och inte imorgon... fast imorgon ska vi gå på Nisses och fika:)!