... och jag pausar lite innan jag skriver om allsång, Carolinaskriv, jobb och regn.
Nu så. Påtåren är uppdrucken, kexen med ost på är i magen, och det känns som en bra kväll. Det är viktigt att skriva om det... bra kväll... för det finns andra kvällar som inte är så bra. Men just nu känns det bra, och det är det viktiga.
Som varje tisdagkväll just nu så har vi sett "Allsång på Skansen". Vi sjunger med där vi kan, längtar efter Stockholm och gofikar... en stund av mys, helt enkelt.
Ikväll blev jag lite... ja, jag vet inte riktigt vad jag blev... men när de sjöng "Jazzgossen" så kände jag modet och brakväll-känslan dala. Det var den jag brukade sjunga för mamma när jag skulle fåna mig för att få henne att skratta. Den sista tiden hon levde så brukade jag gå in till henne där hon låg i sängen och... ja, jag kan skriva det... och med den allra gladaste rösten och med det allra soligaste leende jag hade så sjöng jag "åsså kommer där en gosse, med en byxa som är rakknivsvass.." och spatserade på som en annan Karl-Gerhard. Hmm.. tänker jag nu.. vad hon skrattade gott då. Lill-mamma min.
Tillbaka till allsången. Sen som om det inte räckte med "Jazzgossen" så kom nästa inte-så-roligt-att-minnas-just-nu-melodi: Calle Schewens vals. Mammas och min låt. Den som vi sjöng i stämmor. Först blev jag nästan arg.. sen tänkte jag, och tog det som en hälsning från mamma. "Där sitter vi uti bersån på en bänk, och tittar på tärnor och mås". Lill-mamma min.
Sen.. Carolinaskriv. Ja, och det här är svårt att skriva. För när jag läste hennes blogg ikväll (
http://carolinaaingelsson.blogg.se/ ) så gjorde det ont. Så där på djupet och i själen, ni vet. Så där så att tigermamman inom mig skulle vilja skrika och svära åt... ja, vem då? För inte skulle det hjälpa att skrika och svära åt mina syskon; de som under alla år alltid sett sig själva och sina barn stå närmare Jonas än vad Carolina någonsin fått göra. Eller skrika och svära åt min pappa? Nej, det skulle då verkligen vara som att hälla vatten på en gås. Ja, jag skriver det.. för det är så det är. Då Jonas växte upp hos mamma och pappa, och flyttade till oss först när han var 16-17 år så har min pappa aldrig sett vare sig mig som mamma till Jonas eller Carolina som syster till Jonas. Krasst, men sant. När sen mamma gick bort, och vi valde att ta avstånd från dem så blev detta än tydligare. Mamma var den enda som försökte... och jag minns vad hon sa när Jonas flyttade till oss: "Ja, nu är det som det ska vara."
Nej, det skulle som sagt inte hjälpa... och att skylla på dem med den starkaste tigerkänslan just nu förändrar ändå ingenting. Det skulle bara vara dumt av mig, och det är inte värt det. Dessutom så har jag ingen kontakt med någon av dem idag.
Men mamman inom mig förstår... fast än tigermamman inom mig vill skrika och svära. Åt nån.
Så. Nu vet jag hur det blir. Imorgon kommer jag att ångra hela sista stycket, Carolinaskrivet. För varför skulle jag skriva om sådant som jag har lämnat. I vanliga fall så tänker jag ju inte särskilt mycket på dem heller. Varken hur de är eller har varit. Men ikväll... ikväll måste jag bara få tillåta tigermamman att vara lite bitter, känner jag.
Imorgon kommer jag dessutom att få trista anonyma kommentarer. Självklart gällande Carolinaskrivet. Det får jag alltid när jag skrivit öppet om familj och släkt.
Imorgon kommer jag att stå än starkare bakom Carolina. Den modiga.
Tryck på sändknappen... nu.