Nu kan jag ju inte påstå jag längtar efter snö. Tvärtom, jag njuter hejdlöst av varje varm och solig bonussommardag. Men jag förstår precis vad du menar, mitt i nu och här blir även jag ätteglad när jag känner att jag ser fram emot något. Det är minsann inte alltid jag har gjort det.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
1 kommentar:
Nu kan jag ju inte påstå jag längtar efter snö. Tvärtom, jag njuter hejdlöst av varje varm och solig bonussommardag. Men jag förstår precis vad du menar, mitt i nu och här blir även jag ätteglad när jag känner att jag ser fram emot något. Det är minsann inte alltid jag har gjort det.
Stor kram!
Skicka en kommentar