onsdag 27 februari 2013

Grattis på födelsedagen....

... min älskade.
Jag är här och du är där.
Men i våra minnen....

Det får vara slut...

... på fördolda skriv på den här bloggen. I så många år har jag ofta skrivit i kryptiska ordalag för den oinvigde om vår släkt som i skenet av Sven-Eriks sjukdom förändrades, eller vars inte så trevliga drag förstärktes. Nu är det slut med det, känner jag.
Helt enkelt för att berätta hur svårt det egentligen blev... och nu kan heller ingen ta mina ord, och göra mamma illa. (Hon som var så rädd för allt vad bråk hette... lill-mamma min.)

Idag fick vi veta att Sven-Eriks syster varit och hälsat på Sven-Erik. Det gjorde ont i Carolina. Det gjorde ont i mig för Carolinas skull. Jag har all respekt och förståelse för att hans syster vill hälsa på honom och fira hans födelsedag... och hon åker ju dit för sin egen skull nu. Men vad jag inte kan förstå, och speciellt nu när Sven-Erik är så dålig, är hennes inställning och känslor mot Carolina. Varför kunde hon inte bara ha ringt och frågat om de skulle ta en liten fika på stan? Hur svårt hade det varit? Nån enda gång av alla de gånger hon åkt upp från Stockholm för att hälsa på honom  "Du _Carolina, jag tänker åka upp och hälsa på pappa... kan inte du och jag träffas och fika lite?"

Redan innan Sven-Erik blev sjuk så var våra relationer inte de bästa... varken mellan syster och bror, eller mellan mig och hans syster. Kanske var vi inte fina nog... eller så var det... nej, jag vet inte... för hur jag än försökte så var jag aldrig bra nog. Nu är den tiden borta... och ingenting går att göra åt det... men jag tycker det är så svårt att se Carolina bli behandlad på samma sätt. Å jag vet precis vad Sven-Erik skulle ha sagt... och nu skriver jag det som han ofta sa... "jävla nollåtter".


"Hur går hem" sa alltid min mamma, och lät så säker på sin sak. Om människor som betedde sig illa, eller hade stora problem med att visa empati och omtanke om andra. De människor som hade satt sig själva på en piedestal hade hon extra svårt för... "dom kommer att slå sig hårt när dom ramlar ner" sa hon. Jag protesterade alltid... för jag tyckte, och jag tycker fortfarande, att det var ett hämdgirigt tänk... och min inställning har alltid varit "att bara för att någon är dum så ska inte jag vara dummare". Och att nästan önska en sådan sak... att hut går hem... ja, då är jag verkligen dummare.

Men ibland så... förlåt Gud... så är det nästan, men ändå bara nästan, så att jag önskar det. För det är  svårt när man ser hur ont det här gör i henne...  hennes "lill-farsan" som ligger där borta... och hans syster som inte ens kan bjuda henne på en fika.

(Kanske är det så här jag ska skriva... för nu fanns orden här. De som ofta bara finns inom mig nu. Vi får se.. och antagligen så kommer det anonyma "återkopplingar" på mitt skriv. Det gör inte så mycket... jag är van. Men det kändes för första gången skönt att skriva...)

söndag 24 februari 2013

Men så går det över...

... och vi har frystårta (den som vi tänkte ha när Carolina fyllde år) till gofikat framför teven. Vi försöker gissa vem mördaren är i Morden i Midsomer.

... och helt plötsligt

... så stod hon nyss i dörren och sa de ord som vi kämpar så hårt med att inte använda nu: Aldirg mer.

"Aldrig mer ska pappa krama om mig... aldrig mer ska pappa vara här... aldrig mer ska jag höra hans röst... å så pontus... aldrig mer ska jag höra tassarna hans... å aldrig mer ska han ligga och försöka att få fram sin sköldpadda under soffan... aldrig mer, mamma!!"
Så grät hon.

Pontus P och Sven-Erik var ju ett.
På onsdag fyller Sven-Erik 57 år... där borta på boendet.

Men vi fixar det här också, gumman!

lördag 23 februari 2013

Jag saknar min papperslapp...

... fast än orden finns där någonstans inom mig.
Det är svårt. Det är tomt. Det är... ja, bara att försöka vara nu. Å som om jag försöker hitta någon slags mening och tröst i orden "ja, men kanske var det bättre att Pontus P gick nu så att det inte händer samtidigt som Sven-Erik ska gå" (för jag kan inte tänka död), så känns allt bara som ett stort svårt varför nu?
Men... vi ska fixa den här helgen också. Klart vi gör det!! Vi ska gå ner på stan, gofika lite, prova parfym, och ...ja, så. Det måste ju bara gå .ändå... vad livet än bjuder på... det finns inte annat att välja på.

söndag 17 februari 2013

Inte ett endaste ord...

... tänker jag skriva om Pontus P nu. Då måste jag närma mig det ofattbara. Det får räcka med att skriva att vi just nu hjälper varandra att inte drunkna...Carolina och jag.

Men någe ska jag skriva... och det får bli ett stort stort tack till Elin (min sons ex) och Gunilla (finaste grannen) som med sin närvaro, tårta och presenter gjorde att Carolinas födelsedag blev "en fin födelsedag ändå, mamma!"
Sen kom Carolinas "mina pojkar" förbi med en fin födelsedagsbukett, vilket hon blev himla glad för.
Jonas (min son) ringde på förmiddagen och grattade.

Å utan att på något sätt rangordna dessa fantastiska människors omtanke om oss, så finns det ännu en  som jag vill tacka... och som liksom de andra kommer att ha min djupa tacksamhet så länge jag lever... så är det Elins mamma. Hon som ställde upp då Carolina i sin förtvivlan ringde Elin och bad om hjälp att akut få Pontus P till veterinären... hon som fanns där som stöd för henne på Djurkliniken då Carolina och jag (som var på jobbet) tog det gemensamma svåraste beslutet. Hon som gav henne styrkan att låta Pontus P gå.... tack Lola!!
Så blev det några ord ändå... men inte mer nu.

Tack alla!!

fredag 15 februari 2013

Jag skriver bara nu...

... att Pontus P inte finns mer. Vi fick ta belutet att avliva honom idag.
Han finns inte mer hon oss... han som varit med i allt vårt svåra.
Det är tungt ikväl. och tomt i korgen.

Imorgon får det inte vara tungt. Då flyller Carolina år.

Om en stund éinns inte Pontus p mer.

torsdag 14 februari 2013

Carolina bjuder...

... på den finaste hjärtemiddag. Hemlagade köttbullar och sallad till varmrätt, och chokladdoppade jordgubbar till efterrätt. En sån här dag känns det extra varmt i hjärtat... tack gumman.


söndag 10 februari 2013

Carolina...

 
... blev igår bjuden på lunch av bästa kompisen Linus.
Sedan hade de gått på stan... hon och "mina pojkar".
De som har funnits där sedan gymnasietiden...
 
Vad livet kan bjuda på mycket fint ändå...  vänner som alltid finns där.
Sådant är viktigt att komma ihåg. Speciellt där borta i framtiden, när
man undrar hur man tog sig igenom...
 

 

torsdag 7 februari 2013

Där...

... och bara där, på den snöknastrande vägen mellan hemma och jobbet, så känner jag henne.
MIN LÄNGTAN SÅ STARKT ATT JAG NÄSTAN KAN TA PÅ HENNE.
MAMMA.
Sen är jag hemma och vi fortsätter att överleva.