torsdag 28 februari 2008

Ett pyttaljus...





... från många bäckar små. Bara en känsla just nu... att någonstans därborta finns kanske... jag skriver kanske, ett nytt sätt att leva.

Ett litet hopp vore nog det rätta ordet... idag.


När dagen är slut, och man känner att man tog sig igenom den... bara det känns som en liten trygghet som livet är just nu. Och när det då kommer en sådan dag som idag... ett möte som gav lite styrka... en gåva som betydde mycket... en liten känsla av ljus som bara fanns när jag vaknade... ja, då känner man, när kvällen kommer... att hoppet också finns där!


Imorgon... ja, det får vi se då!


..........


Idag var jag på ett viktigt möte... på många sätt! Jag har fått en konsulent (tror jag att hon är...) på kommunen, som ska hjälpa oss båda att ta oss vidare nu.... vi pratade mycket... hon lyssnade och kom med råd och stöd.... och hon kan konkret hjälpa oss med vissa saker framöver! Som t ex en kontaktperson för Carolina nu!

Hon gav mig också orden jag behövde höra nu.... "du kommer att fixa det här, Elisabeth! Du har ju fixat det så här långt.... ta ett myrsteg i taget... det får vara tungt och svårt nu... landa i det... så småningom kommer styrkan att möta världen igen... när du är redo..."!

När jag gick från mötet så kände jag för första gången på.... ja, jag vet inte, men på mycket länge, en känsla av hopp.... hopp om att jag trots allt kanske fixar det här!!!


Carolina var hemma idag... förkyld igen! Sen var det nog också lite så att hon inte riktigt ville gå till skolan... en ledsen-dag med gråt!

Jag hade köpt med mig sallad hem... och vi dukade lite fint och satt länge och pratade! Lite om framtiden... hennes drömmar... och om pappa, förstås!


Nu ska jag sova...



Ps1. 10 grader kallt.... inte kul att gå ut med en Pontus P idag!
Ps2. Lillebror kvar på sjukhuset... lunginflammation... något fel i magen... njurarna och levern vet vi inte än... vakt fortfarande... LVM-beslut finns nu... än så länge!

Dagen är över...

... och vi tog oss igenom. På något underligt magiskt sätt så tog vi oss igenom denna dag... hur? Jag har ingen aning... om någon skulle fråga mig vad jag har gjort idag, så vet jag inte!

Dagen har bara varit en väntan på att vara över... minut för minut. Äntligen är den slut.. den var bara plågsam...

Pratade med SE... och jag sa ingenting om hans födelsedag. Inte han heller...!
Han var så nöjd att han fått kaffe... för han hade ju nyss kommit... och det hade varit så väldigt halkigt när han körde dit! Sa han...
Så... vemodigt tomt det kändes att sitta och prata om väder och vind... hans födelsedag... inte gratulera... men samtidigt tacksam över att han inte kom ihåg den... jag är inte ens säker på att han hörde att det var jag! Det var lite tufft....

Carolina kom hem... hon var deppad över... ja, det blev en jobbig dag även för henne. Att inte fira sin pappa.... det var väl det som låg där i bakgrunden... nu fick hennes kompisar ta emot både ilska och gråt... och jag fick peppa när hon kom hem!

Nu ska jag sova.... viktigt möte imorgon! Bl a ska jag fråga var den där kontaktpersonen, som Carolina blev lovad, tog vägen!? Någon som skulle fungera som ett stöd, och en kompis... och som hon behöver så himla väl nu!

Sov gott...

onsdag 27 februari 2008

Att se när någon har det svårt...

... är en gåva! Jo, jag tycker det! Om jag ser och förstår när någon har det svårt så har jag fått en gåva. Den är min att förvalta.... och jag kan välja om jag vill använda den kunskapen till att göra något för den människan. Jag kan också välja att inte göra något... men då har jag varken sett, eller förstått den gåva jag fått! Att kunna göra något för en annan människa måste väl vara den största gåvan av alla...


"Var och en skall ge som

han har beslutat i sitt hjärta,

inte med olust eller tvång,

ty Gud älskar en glad givare."

(2 Korinthierbrevet 9:6-7)

Att ge.... vad är att ge? Från sitt hjärta...! Spelar det någon roll vad det är man ger? Nej, det gör det inte!! Ett vänligt ord, en kram, en miljon, ett gott råd, nya skor, en glass, en tanke.... alla är de lika viktiga OM de har getts från ditt hjärta!

Så att hjälpa någon som har det svårt... att ge henne den hjälpen från sitt hjärta... det är den vackraste gåvan som bär genom livet!

Ni har den allihopa..

Jag måste skynda mig...

... att skriva någonting, så jag slipper se bilden... bilden på MIN ÄLSKADE.. ÄLSKADE... ÄLSKADE...

Uselheten... sorgen.

Jag känner mig usel, svag, misslyckad....
Jag känner mig ledsen över så mycket....


Idag går jag inte upp till honom... idag får han fira sin födelsedag i glömskans land... å jag vill bara dö... å jag vill inte ens finnas en sån här dag... gud... gud... gud.... jag måste sitta här och gråta på din födelsedag... gud... kan du inte göra allting bara bra igen???

Lugn nu... måste vara stark. Jag är ju det... men...


Nu så...

Jag har ringt upp till sköterskan och de häver besöksstoppet imorgon. På lördag ska jag gå upp till honom med tårta och presenter... och mitt allra vackraste och soligaste leende...
Sköterskan tyckte det lät som en bra ide... och vi bestämde så!
Hon berättade också att hon hade gratulerat honom på morgonen... han hade blivit glad... men efter en liten stund så hade han glömt det.
Så hon föreslog att när jag sen pratade med SE (ska ringa dit i eftermiddag) så ska jag inte nämna något om hans födelsedag... om han inte nämner det själv!
Det skapar bara oro för honom om alla ska gratulera nu... han kommer inte ihåg... han är ensam... vet inte var han är.... blir ledsen... han glömmer alla som gratulerade... glömmer att han fyller år... glömmer att han inte vet var han är... glömmer att han är ensam... men känslan av sorg stannar kvar länge... och skapar oro inom honom. Så jag ringer senare och pratar om vädret... det brukar vi prata om. Å så kan jag väl hitta på någe roligt att berätta för honom... för då skrattar han så gott...!

Har också pratat med SE:s mamma.... som så gärna vill ringa och gratulera sin son. Hon undrar vad hon ska säga... om hon kan berätta om skorna som hon har köpt i födelsedagspresent till honom... "Men visst ska du göra det... han kommer att bli jätteglad" svarar jag.
Jag måste ju påminna henne lite om att han kanske inte kommer ihåg det... och hon säger: "Ja, det kan ju vara lite svårt det här med närminnet..."!
Vi pratar ganska länge... eller rättare sagt, hon pratar och berättar om när Sven-Erik föddes... om att hon låg på BB i Åsele, vilka som besökte henne... och hur viktigt det var när hon kom hem till Sven-Eriks farfar och farmor med det lilla underverket... många vackra, och viktiga minnen berättar hon för mig... minnen som jag vet att hon vårdar ömt... minnen som hon nu delar med sig av till mig... det kändes som en gåva till mig. En gåva som jag ska bära... och som ska bära mig...!

.........


Lillebror.

Jag vet inte mer än igår. Mamma och pappa är där nu....

Jag kan bara dra ett djupt andetag...

Just nu....


........



Posten kom alldeles nyss... med ett vackert kort till mig. Raderna hade skrivits av någon jag mött, men inte så ofta. I dag, när jag behövde det som allra mest... så fanns hon där. Hennes ord behövde jag så verkligen nu... idag då allting inte vill vara. Jag tror Gud visste det... ! Å jag hoppas hon känner hur glad jag blev... tack snälla!

52 och 45...




Imorgon fyller Sven-Erik 52 år. Jag vet inte om jag åker upp och firar hans födelsedag... det går fortfarande vinterkräksjuka där, och jag som har fobi för att kräkas vet inte om jag vågar riskera att bli smittad! Inte ens för hans födelsedag.... för jag känner mig alldeles för nere för att orka med att bli magsjuk! För varje andetag är en kamp nu....

Det känns....Gud, vad jag önskar att jag slapp alltihopa! Det är så tungt att behöva känna så här... känna att man inte kan... inse det... och samtidigt veta att han ska sitta ensam där... på sin födelsedag... utan mig! Nu blev det tufft det här att skriva...

I 22 år har vi alltid firat hans födelsedag tillsammans....

Men åker jag inte upp imorgon... så åker jag upp till helgen! Det rådet fick jag av sköterskan när jag pratade med henne idag.

Så vi får se....

Idag när jag ringde satt han i Bjurholm och drack kaffe.... sa han! (Bjurholm ligger 6 mil härifrån..)




(Min lillebror...)

I november fyllde han 45 år. Nu ligger han på intensiven och kämpar...! Jag har skrivit om honom förut ("Inatt sov han på häktet"... 10 oktober 2007).

Med sina diagnoser så har han farit rätt illa här i världen... eller rättare sagt, mycket illa! Otaliga är de resor som gått till sjukhuset. Nu ligger han där igen... men den här gången var det bara med Guds änglars beskydd som han stannade kvar här på eländesjorden. Åtminstone så är han kvar än... min lilla sjörövarfabbe!

Han hade inte tagit något insulin på flera dagar... och till slut var det någon som hittade honom, läkaren sa: "det var bara frågan om minuter"... !

Nu ligger han med slangar överallt... sover mest... man har satt vak bredvid honom för att hålla honom under uppsikt, och för att han inte själv ska kunna ta bort några slangar.... man vet inte vilka organ som är skadade... och läkaren har skickat ett förordande om ett snabbt LVM... vi får veta imorgon....

Älskade, älskade lillebror..... jag tror jag dör!



Nu skriver jag inge mer.... jag vill gråta. Tar det aldrig slut...

tisdag 26 februari 2008

Eländesraddan....

Jag skriver inget nu... jag orkar inte!

Sen blir jag lite deprimerad på skrivandet... jag skulle önska att jag hade något roligt att skriva om.
Jag går aldrig tillbaka och läser vad jag har skrivit, därför att det är ju bara en radda av elände! Vem vill läsa om sånt?

Och ikväll blev det bara ännu mera elände... " Mitt lilla skötebarn"... min lillebror... ligger på intensiven..

(Men någe roligt kom jag på att jag skulle skriva.... Carolina har haft en bra dag!!! I skolan hade de varit väldigt förstående, hon har varit och fikat med kompisar, och hon ska gå och köpa "värsta" vårjackan på HM imorgon för sina presentpengar.... så hon var som en liten kvitterfågel ikväll! Så... Gud, det tackar jag dig för! Mycket!)

måndag 25 februari 2008

... "å´ att jag och Sven-Erik...




... får vara lyckliga tillsammans, å ´att vi får vara friska".... ! De orden har jag skickat ditupp varje kväll i snart 23 år.

Jag läser både "Gud som haver" och "Fader vår" varje kväll .... och till dem en egenkomponerad lång ramsa där jag ber Gud hålla sin hand över både den och den... ramsan har utökats allteftersom åren har gått... men ingen har bytts ut i ramsan... och ingen har heller tillkommit på den senaste tiden.
Att läsa dessa kvällsböner hänger med sedan barndomen.... och ramsan har liksom bara varit den lilla personliga bönen!

De som känner mig vet att jag är väl inte himlareligiös, men jag har burit med mig hela himlapaketet så länge... och idag är jag ganska glad att jag ändå kan "ta ett snack" med Gud emellanåt...! Just nu gör jag det faktiskt ganska ofta... för jag känner mig både vilse och ensam. Jag har alltid haft en tro på att Gud har ett tänk med allting som sker, att jag kanske inte kan se det just då... men att det som skett har skett för att jag har något att lära mig!

Men nu.... nu förstår jag ingenting!!!! Hur kan det finnas en mening med det här? Att SE skulle få denna sjukdom? Sven-Erik? Som aldrig gjort en fluga förnär? Att jag kanske ska lära mig något... ja, det är möjligt... och det är okey... men vad? Och till vilket pris? Var han tvungen att bli sjuk för att jag skulle lära mig något? Min tro känns lite bräcklig nu....

... "att jag och Sven-Erik kan ge henne (Carolina) trygghet, kärlek, värme och omtanke".... läser jag också! Jag och Sven-Erik.... varje gång jag läser de orden så stannar jag upp... jag och Sven-Erik... friska, lyckliga och kunna ge Carolina vår kärlek... VI kan ju inte göra det idag... och ändå håller jag krampaktigt fast vid den tanken... till och med i bönen: "Jag och Sven-Erik..."! Jag vet inte varför....

.........

Idag när jag pratade med Sven-Erik så lät han orolig. "Ja, jag har nyss druckit kaffe... och tänkte bege mig iväg nu..." sa han.
"Vart då" frågade jag.
"Ja, härifrån" svarade han.
"Men Sven-Erik, det kan du inte... du måste stanna där tills de har tagit alla prover som du måste ta... du vet, för ditt blodtryck..." sa jag, och försökte förklara.
"Hur ska det bli" frågade han då.
Denna fråga ställde han om och om igen, och jag förklarade och förklarade... men han kunde inte förstå, fick inte ihop det alls!

När jag sa att han var tvungen att stanna där på sjukhuset, så sa han med bestämdhet i rösten att han var då inte på nåt sjukhus!
"Nähä, var tror du att du är då? frågade jag.
"Ja, på byggarbetesplats" svarade han.
Återigen började jag förklara, men när han åter igen ställde frågan om hur det skulle bli, då gav jag upp... och sa att batteriet till mobilen höll på att ta slut, och att jag skulle ringa senare!

Senare ringde jag upp på avdelningen... och sköterskan berättade att det var en annan patient som triggat igång de övriga med att säga att de alla skulle åka hem, beställa en taxi, och bara fara! SE hade till och med packat sin ryggsäck....!
Den underbara sköterska berättade hur de hade fått lirka både med honom, och flera andra så att de skulle stanna!
Så kanske, och antagligen var det därför han var så orolig....

Sköterskan frågade sen mig: "Hur är det med dig då... hur går det för er?" De har verkligen helt underbar personal där!
På onsdag, då SE fyller 52 år, så hoppas jag kunna åka upp och bjuda dem alla på tårta! Men de har fortfarande fall av vinterkräksjukan där.... så jag avvaktar lite med det! Annars får vi uppvakta närmare helgen... !

.........

Annars har dagen varit så bra som den kan bli just nu... Carolina och jag på Pontus P-promenader... varit och handlat... Carolina fixade middag.... tack gumman!

Vi tog oss igenom idag också...

söndag 24 februari 2008

Det första läkarbesöket...

... efter att arbetsterapeuten varit hem till oss, sommaren 2005, och gjort det s k MMT-testet, kom efter 14 dagar. SE fick en kallelse till vårdcentralen.... och han var irriterad. Han som aldrig varit sjuk, inte var det något fel på honom nu heller! Ansåg han...
Ju närmare tiden för läkarbesöket kom desto mer irriterad och nervös blev han, och jag försökte peppa på så gott jag kunde...!

Men jag var orolig... mycket orolig! För jag visste ju att någonting var allvarligt fel... testet som arbetsterapeuten gjort.... många självklara frågor som han inte kunde svara på... att han hade glömt bort hennes besök direkt.... blev ytterligare en bekräftelse på det. Hela våren, och sommaren 2005 hade vi gått som på nålar.... hela han var så förändrad... till det sämre... så jag välkomnade läkarbesöket. För vi behövde hjälp nu.... något var fel.... men att det var så illa.... det fanns ändå inte i huvudet på mig! Bara en gnagande stor, otäck oro...

Att peppa honom inför läkarbesöket var inte så himla lätt... "va fan ska jag dit och göra?" var hans ständiga kommentar. "Jo, men du har ju fått lite sämre minne... och du säger ju själv att du inte mår så himla bra... det är väl bra att vi får kolla upp det nu då? Du kanske bara har vitaminbrist" var en av många många MÅNGA peppkommentarer jag använde.

Men varje gång han såg kallelsen till läkaren så var den ny för honom, och därför frågade han om och om igen vad han skulle dit och göra.... och jag förklarade lika om och om igen! (Vad jag skulle ha gjort var ju att gömma kallelsen tills dagen innan, eller samma dag... och DÅ berättat... men det förstod jag inte då! (Men i tiden som sedan följde så blev det många kallelser som jag fick gömma tills det var dags...!)

Han var spänd som en fiolsträng när vi kom dit!

En mycket trevlig läkare tog emot oss... och han berättade för oss om det MMT-test som arbetsterapeuten gjort... och att det inte gått så bra. Han frågade om SE mindes detta test... och SE svarade med all säkerhet i rösten att han visst kom ihåg! Jag visste ju... att han inte gjorde det!
Läkaren fortsatte att fråga SE om hans arbete, var vi bodde, när vi flyttade till Umeå.... och många fler frågor, som jag inte kommer ihåg nu. Jag försökte hela tiden vara tyst.... och SE sökte hela tiden min blick för att jag skulle svara... för han kom ju inte alls ihåg vissa saker. Men han svarade ändå på alla frågor... men då han inte visste, eller då inte jag kom till undsättning, så gav han helt fel svar! Något, eller några svar försökte jag hjälpa honom med... eller så sa jag: "Nja, men det var inte riktigt så..."! Ibland skakade jag bara lite försiktigt på huvudet, så att läkaren skulle förstå...!

Sen fick jag berätta lite... men det var inte mycket jag sa! Att vi hade upptäckt att SE hade lite problem med minnet, och att vi nu måste kolla upp det... var nog det viktigaste jag berättade. SE satt ju bredvid... så jag varken ville, eller kunde berätta så mycket mer!

Till sist sa läkaren att nu skulle de ta en del prover framöver, och göra lite undersökningar för att utröna orsaken till minnesförlusten... vitaminbrist, stress, eller någonting annat. Han sjukskrev också SE en tid framöver...

När vi gick därifrån var SE mycket lättad och glad över att det var över...
Jag kände bara oron i magen, men låtsades lika glad jag...
Efter en stund så hade han glömt bort alltihopa...


Några dagar senare kom första kallelsen till geriatriken... den gömde jag!

lördag 23 februari 2008

Jag finner styrka...

... i bloggen.

I den situation som vi lever i nu så känner jag alltmer att jag inte har ord för att skriva hur plågsamt det är! Som ett kaos i någonting som levs i ett ingenting... varje dag.

Tack alla bloggvänner som går bredvid mig.... jag önskar bara att ni just nu, när ni läser det här, känner hur mycket ni betyder för mig. Eller rättare sagt... för oss!
Det är nog tyst här ändå...!

Vart tog alla vägen... det har jag undrat länge nu?



(Pratade med sköterskan på geriatriken idag.... som berättade att SE hade duschat på morgonen... att de hade fått hjälpa honom med det...! Pratade även med SE... han var glad och mådde bra... förutom att han var hungrig... sa han flera gånger. Men vi pratade bara om vädret och maten... och när jag frågade om han hade fått någon lunch, så svarade han som vanligt att det hade han inte... för han hade ju kommit dit nu på morgonen!) Ont gör det...!

torsdag 21 februari 2008

Jag önskar...





... jag kunde beskriva hur sorgen känns. Den där svarta oformliga klumpen som ligger i bröstet hela tiden... och är mer skrämmande än den mörka ogenomträngliga skogen här utanför. Den skrämmer mig... sorgen mer än skogen. För skogen kan jag vända mig bort ifrån... sorgens oformliga klump är en del av mig, och den följer mig dag och natt....


... jag kunde beskriva tomheten. Där livet som levs inom mig bara består av tom och intetsägande luft. Där varje andetag fyller på tomheten. Den skrämmer mig också... tomheten mer än andetaget. För andetaget följer med livet... tomheten följer mig dag och natt...


... jag kunde beskriva saknaden. Att någon inte längre går bredvid... inte ens på en liten hundpromenad. Inte kunna sträcka ut och röra vid hans arm... inte ens de tårar som jag inte gråter kan ge mig honom tillbaka. Den skrämmer mig mest... för jag vet att den kommer att följa mig livet ut...


... att det gick att kräkas bort. Så skulle livet bli bra igen...

Alzheimers och demens...



... pratar de om på radion ikväll. Jag lyssnar.... men det är bara öronen som hör! Ingenting av det som sägs förknippar jag med mig, och den situation vi har levt, och fortfarande lever i. Ingenting! Jag blir nästan gråtfärdig av de tragiska livsöden som dessa människor har fått genom denna denna sjukdom... men inte för en endaste liten sekund så tänker jag på mig och Sven-Erik.

För att? Ja, jag vet precis varför... det är bara det att jag kan, och vill fortfarande inte acceptera att MIN SVEN-ERIK är.... detta förhatliga ord, som jag inte ens nu vill få in i huvudet... att han är dement. Nej. Inte det.

Att han berfinner sig på geriatriken... på en låst demensavdelning... ! Jag skriver bokstäverna, men ser inte raderna... för jag vill inte! (Kanske är det någe fel i min hjärna... eller så är det en ren överlevnadsstrategi just nu... jag vet inte!)

......


Idag hade jag tänkt försöka göra någonting vettigt... städa, tvätta, byta sängkläder.... det blev ingenting alls! Carolina åkte till skolan... och jag bara "var" här hemma, och gjorde ingenting alls! Ändå var jag på benen hela tiden... men det blev mest bara lite småplock här och där!

Ringde SE på geriatriken... han mådde bra. Men han var hungrig... och de höll just på att ställa iordning lunch när jag ringde... och det var nog det enda som var viktigt för honom... för det var det enda han pratade om.... att han snart skulle få lunch! Jag sa att jag skulle ringa "senare"!

Kuratorn på geriatriken rinde... vi pratade över en timme. Eller rättare sagt... jag pratade. När jag sa: "Det känns nästan som när någon har dött... han är ju borta", så svarade hon: " Ja, Elisabeth, det är vanligt att man känner så... och du har en lång sorgeprocess framför dig... det är ju inte som om när någon har dött... då får man ett avslut direkt. Men i en sådan här situation... han lever ju fortfarande... men är borta... er sorg och saknad kommer att följa honom tills den dagen då han.... ja... då blir det en ny sorgeprocess igen..."
Det enda jag tänkte, och kände, var: "Guuuud....!!"

Carolina och jag hade lite peppsnack när hon kom hem... hon var lite depp! Men det blev lite bättre sen...

Kvällen blev soffläge... förkylningen håller i sig. Även Carolina är dålig...


En tom dag är slut.... men inte saknaden. Den andas jag nu...

onsdag 20 februari 2008

Han sitter ensam därborta...

... och jag sitter här.

Det gör ont...

Vad väntar vi på... vårt liv tillsammans är ju slut.

Det gör också ont...

Vi ska inte köpa någon husvagn tillsammans.

Det ontet... det får vänta...

Nu är det så här igen...

.... och jag blir sur som ett litet tjurigt barn! VARFÖR sitter jag och raderar bort allt jag skriver.... ikväll igen... tänket är irrationellt och kan inte samla ihop sig alls... dagen som varit känns bara så så eländig att skriva om!

Men jag letar.... kämpar... strävar... försöker.... att ändå, ändå hitta de små ljus som finns. Det är så man ska göra för att överleva... eller åtminstone vad jag gör för att vi ska ta oss igenom! För jag kan aldrig tro att det inte i varje människas liv, trots sorg och elände, ändå finns ljus som hjälper oss... men att det är upp till mig själv att välja om jag vill se dem!

-Carolina och jag gick på långpromenad med Pontus P
- Pontus P har blivit lite lydigare
-Vi pratar mycket, jag och Carolina... och det sipprar ut lite i taget... det som är svårt att prata om.... pappa.
- Vi blir bjudna på fika hos mamma och pappa.
- Vi hämtar ut Carolinas nya kamera.
- Köper blodapelsinsorbet... och festar på.
-Solen skiner.
-Har vackra tulpaner i fönstret.
-Ser favoritprogrammet "Koloniområdet Iris" på TV.
- Får ett vackert sms från mitt "fusksyskonbarn" som värmer mycket...

Små, men viktiga axplock av ljus i det tunga nu. Och jag försöker hela hela tiden.... se dem precis så! Visst finns det stunder och dagar som jag inte alls väljer att se... eller då jag helt enkelt inte ens har insikten om det ljusa... för det är alldeles för tungt just då att bära allt det mörka!
Men jag kämpar och kämpar och kämpar... mot ljuset nu....

Så är det... och fast jag sitter här genomförkyld... så hoppas jag att morgondagen också kommer med små ljus.... att vi tar oss igenom i morgon också!


Sov så gott alla vackra hjärtan...

tisdag 19 februari 2008

Inte bara min sorg...



(Sven-Erik och hans mamma)

... att bära. Jag skulle ju vara mycket skruttig och fattig i både huvud och hjärta om jag trodde det! Jag vet ju att det inte är så.... och för en mamma.... att få veta att hennes älskade son har denna grymmaste fruktansvärda sjukdom... samma sjukdom som hennes man hade... få veta att han inte kommer hem mer.... det måste vara den tyngsta av alla livets sorger.... barnens väl och ve är väl det som bär ett modershjärta! För min svärmor är det så....

Idag pratade jag med henne... och berättade att Sven-Erik inte kan komma hem igen. Det blev tyst i luren en lång stund.... och så sa hon: "Säger du det!" Långsamt, och nästan viskande... och med ett vemod i rösten som fick mig att svälja hårt.... "Säger du det!"

Gud, vad jag önskar att jag hade sluppit.... men det var bara att svälja och försöka förklara så gott det gick! Jag försökte mildra så mycket jag kunde.... tack och lov (ja, jag skriver tack och lov, för i det här läget så är jag ganska tacksam för det) så är hon lite lite virrig... så jag tror, och hoppas, att hon ändå inte förstod allt så klart... att insikten nu får komma i små portioner... hon har det nog tungt ändå!

Till våren ska jag bjuda hit henne... och vi ska åka och hälsa på Sven-Erik...

..........

Sven-Eriks systrar sörjer.... jag vet det! De som har följt min blogg vet att våra relationer inte har varit de bästa... men nu är det borta! Det som har varit har varit... nu är nu... och allt vi har är varandra i den framtid som finns kvar. Det har flutit mycket vatten under broarna, och alla är vi en del av någon som står oss mycket mycket nära: Sven-Erik... och jag är oändligt tacksam för allt stöd och support vi får från dem idag!

Jag önskar det fanns...

... en handbok för anhöriga som gått vilse! För sådana som liksom måste leta sig tillbaka till livet... sådana som har tappat sin halva... sin trygghet... hela sin värld!

Jag skriver inte mer idag... jag orkar inte.

Vi tar en dag i taget... jag och Carolina.

Har pratat med SE idag... jag vet inte om han visste att det var mig han pratade med!


Sov så gott... alla vackra människor!

måndag 18 februari 2008

Carolina och jag...


... fick så vackra blommor idag! Jag älskar tulpaner... man blir så glad av dem... men jag har lite annat som måste gå före nu... hon visste nog det... min bloggvän!
Tack underbara, vackra vän... Jag ler, o känner värme i hjärtat varje gång jag tittar på dem...

söndag 17 februari 2008

Dagarna går...

... och snart är det fyra veckor sedan SE lades in på geriatriken. Fyra veckor.... det känns som om det är tre dagar sen!! Men här inne i vår bubbla känns det så... och jag försöker förstå varför det känns som om hans långa, och verkliga resa där... känns som en sekund här??

När blev SE sjuk? Inte var det när han fick diagnosen i november 2005.... inte var det samma år som han på våren blev så förändrad, med ilska och misstänksamhet.... inte var det då! Det hade börjat långt långt tidigare.... med små, men nog så allvarliga tecken på att allt inte var som det skulle! Tecken som jag då tolkade som att han... ja, faktiskt inte älskade mig längre! Och varje gång... varje gång jag förde hans brister på tal.... att han inte hade några känslor för mig... varje gång fick jag känslan av att han hörde min utläggning för första gången! Hur många gånger frågade jag inte... "Men Sven-Erik, jag sa ju det här för två veckor sen... och det sa jag... och det... kommer du inte ihåg?"
Men visst kom han ihåg det, sa han.... och ändå var min känsla densamma.... men jag tolkade det som om han inte kom ihåg vad vi pratat om för två veckor sen, för att han inte älskade mig längre!
Inte visste jag att det var hans sjukdom... de första symptomen.... känslolösheten.... kylan.... att han inte kom ihåg det.
Hur skulle jag ha kunnat veta.... och ändå gräver det dåliga samvetet i mig nu.... varför varför varför fattade jag ingenting????

Men... sen blev det alltmer konstigt.... omdömeslösheten.... aggressiviteten.... initiativförmågan som försvann alltmer.... inte hela tiden, men i små portioner så förändrades bilden av honom allt mer! Det kan jag se nu.... mönstret. För nu vet jag ju....

Sen, och jag är inte riktigt riktigt säker på när hans dåliga minne blev ett större problem för honom! Bara att det också hade börjat långt innan våren/sommaren 2005! Nu har jag hittat minneslappar överallt i hans jobbkalendrar.... mitt mobilnummer har han uppskrivet på många många ställen. Det kan ju vara förståeligt.... men jag har också hittat vårat nummer hem uppskrivet på nästan lika många ställen! Allt har han skrivit upp... samma saker på flera olika ställen....
Hans chef berättade för mig att han hade förstått att något var allvarligt fel när SE flera gånger skickade in tomma lönerapporter. Men han hade trott att det var något stressrelaterat...!

Mitt första klara minne av hur dåligt hans minne fungerade, var när arbetsterapeuten var hemma hos oss sommaren 2005 och gjorde MMT- testet! Det som gick så dåligt... då jag chockad insåg hur verkligt illa ställt det var! Han hade helt glömt bort hennes besök efter en liten stund....!

Det finns mycket att skriva om det här.... tiden som varit. En lång lång tid som helt förändrade vårt liv.... fram till där vi står idag. De senaste två åren... efter att han hade fått sin diagnos ställd... så gick vi från att sälja huset... flytta hit.... tog hand om honom... sjuk själv.... Carolina som gjorde sig osynlig... till att han nu ligger på geriatriken, och väntar på en plats på ett särskilt boende...

En lång lång resa.... där allt kretsade kring SE och hans sjukdom.... och fortfarande gör... och kommer att göra så länge vi lever.... men nu... är det en annan resa som ska börja... och vi har inte ens landat än....

Det är därför, tror jag.... som det känns som om det bara gått tre dagar sedan han lades in... vi har kämpat så länge nu.... vi har inte riktigt kunnat vara mor och dotter på hela denna tid... vi har inte fått så många stunder och tillfällen tillsammans... att prata... bearbeta... vara ledsna... arga... skratta.... busa.... mysa.... prata igen...

NU gör vi det.... och det får ta den tid det tar!!

Vår älskade gumma....




... fyllde 17 år igår, lördag.

Grattis, älskade lilla "skrutt-kajsa".... och jag skulle ju skriva om din dag nu, hade jag ju tänkt... din dag som innehöll både den sorgligaste insikten, och den vackraste gåvan... men det får vänta... jag är alldeles för trött!

Imorgon är en ny dag...

(Sen är det inte så roligt att sitta här ensam just nu... det har varit nog tomt ändå idag!)

lördag 16 februari 2008

En fredag med tårar...

... men av olika slag. Glädjetårar och tårar av längtan....


Som vanligt nu så tog jag morgonpromenaden med Pontus P.... en kall promenad på osandad cykelväg...! Det är inte lätt för stackars Pontus... jag håller på att lära om honom... att gå ordentligt, och inte springa från sida till sida hela tiden. Att inte skälla helt galet på varenda hund som vi möter.... och jag hoppas, trots att jag antagligen inte är världens bästa hunduppfostrare, att det blir lättare så småningom...

Carolina hade dukat fika när jag kom hem, och vi fikade tillsammans. Satt där och pratade ända tills hon åkte iväg till skolan. Hon var trött... hade drömt om pappa inatt... en mardröm... och vi pratade länge om drömmars betydelse...

Lite planlöst städande...
Ringde några samtal...
Tog en promenad till Willys...
Tog en ny uppfostarpromenad med Pontus P...

Det är konstigt... det finns hur mycket som helst att göra här hemma, men det vill liksom inte bli gjort! Jag bara snurrar på och gör smågrejer... lite planlöst och oengagerat! Nästan lite handlingsförlamande på något sätt.. och inte kul alls!

Grät på hallgolvet.... mycket rörd över andras omtanke! Ett ljus som ännu värmer..!

Jag ringde Sven-Erik. Han var på ganska gott humör... men det första han sa, när jag frågade honom hur han mådde, var: "Jag längtar hem...!" Det var tufft.... !
Men han talade också om att han inte ens fått en säng... det säger han varje gång jag pratar med honom....
Jag lovade att ringa honom... "senare"!

Middag... och jag ser ett nytt, men igenkännande, mönster varje gång vi sitter och fikar, eller äter nu... vi pratar. pratar, pratar... det har vi inte gjort på mycket länge! Var tappade vi det någonstans... när?

..........

Nu är jag så himla trött.. men jag måste skriva:

Ikväll grät Carolina.... hon "längtade efter pappa"!!!! Tröst och pepp... och bl a ville hon att jag skulle berätta om när hon var liten... och allting som hon och pappa hittade på! Men det är tuffast när ens barn gråter... man måste leta de viktigaste orden... som ger henne tröst och styrka... och ge henne dem försiktigt och kärleksfullt. Vi kramades länge........ länge



fredag 15 februari 2008

Man kan gråta...



... av glädje också!!

Idag gjorde jag det.... idag kom det ett vackert paket, och ett vackert kort, från två nära bloggvänner!
Jag kan inte riktigt beskriva... sitta där i hallen... och känna tårarna komma... man blir så himla mycket ödmjukt tacksam... undrar hur det kan finnas så snälla människor, och jag hoppas de förstår hur oändligt evigt mycket det betydde....

Gud, jag vet inte ens vad jag ska säga.... mer än TACK!

Det var som en liten ljuslykta som tändes... och den brinner än!!



En vän är den som känner dig som du är,
förstår var du har varit,
accepterar vad du har blivit,
och ändå, varsamt låter dig växa.
William Shakespeare (1564-1616)

torsdag 14 februari 2008

Ärta är bättre...

... än både hjärta och smärta idag. Med hj och sm framför ärtan så påminns jag bara... och ärtan passar mig nu.... jag är som en liten liten ärta som bara rullar runt på en tom tallrik! Så känns det... en ärta som inte vill ha sm eller hj framför.... inte nu!

Hur ska jag kunna landa i det här? Hur gör man? Vill jag det... just nu? Det är som ett getingbo i huvudet.... allt som var, är, och som ska komma, poppar hela tiden upp som små blixtfragment... och samtidigt ska varje dag genomlevas.
Idag var det någon som frågade mig hur jag mådde... jag svarade: "Jag vet inte... det är som om det bara är kaos... overklighet.... jag har liksom bara stannat av..."

Det är så det är.... men kanske är det så? Jag kanske måste få stanna av ett tag? Från det att SE fick sin diagnos så sopade jag alla mina känslor under mattan... de fick vänta tills... ja, jag vet inte hur jag tänkte då, mer än att jag skulle klara det här... och finnas där för Sven-Erik. Allt det som hände... hans sjukdom.... sälja huset... bli sjuk själv... förlora jobbet... flytta.... det har liksom börjat hinna ikapp lite nu, tror jag.
Det är så mycket jag har förlorat.... på så kort tid. Det vet jag... men jag tror... och känner... att jag har mycket mycket lång väg till att acceptera... förstå.... och sen, framför allt... gå vidare! Just nu vill jag inte alls det...!! Jag vill vara gift med Sven-Erik Ingelsson och bo i det vackraste huset... vi är friska... vi älskar varandra... vi arbetar... vi planerar semestern... Carolina är trygg... vi vi vi vi vi vi.... allt det bara borta?????


..........

Carolina och jag... vi försöker... vareviga dag nu! Vi hittar på små saker att göra tillsammans... vi fikar ofta... ser på film... promenerar...tänder ljus och mysar... och bara försöker hitta stunder att vara i... just nu och här!
På lördag fyller hon 17 år.... jag önskar jag kunde ge henne hela världen... jag önskar att jag hade råd att bjuda henne på en resa till Stockholm... jag önskar jag kunde trolla, och ge henne tillbaka det jag vet att hon helst av allt allt allt skulle ha viljat ha.... att hennes pappa blev frisk och kom hem igen..... Men det går ju inte...

Hon har varit på skolan två dagar den här veckan... hon försöker, men det är tufft för henne! Just nu har hon helt tappat intresset för skolan... ! Jag försöker att hitta en balans mellan att hon får vara hemma... och att peppa henne för att gå till skolan! Men det är inte så lätt...


Jag orkar inte skriva mer ikväll.... men från en liten ärta till alla er med så så stort hjärta... hoppas er alla hjärtans dag blev vacker och fylld med mycket kärlek....


Till min älskade Svempa:

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter...

Förtvivlat liv...

... min stund, och mina tårar.

Det är inget kul att vakna, och känna att allt känns som ett eländesliv! Sorgen.... den där spindeln i magen... vill bara ut.

Alllting går åt helvete!!! Så känns det.... eller rättare sagt.... allting har redan gått dit!

Vad skulle jag inte ge.... vad skulle jag inte ge.... för att få tillbaka!!!!!

Gud... det går inte att sitta och fika och gråta.... men det gör ont nu. Skitförtvivlat ont...

(Meningslösa bokstäver... svarta plumpar på vitt... vem förstår.... )

Var är allihopa... de som ska stå bakom?

VAR ÄR SVEN-ERIK???????????????????????????????




(Jag ska inte skriva mer just nu... meningslöst gråt-pladder, men som måste ut lite! Det är förtvivlans tid nu... men vi försöker, och vi klarar av! )

onsdag 13 februari 2008

Det är svårt att prata...

... med honom i telefon. Samtalen fulla med ljug... brukar jag tänka! Som en liten glad- och peppanka så sitter jag på andra sidan luren, och försöker med min röst, och mina ord, ge honom de "rätta svaren" och få honom att med min röst känna lite trygghet. Orden jag använder känns inte fullt lika viktiga... då jag vet att han ändå har glömt dem i nästa minut!

Ibland kommer det en klar tanke... kanske med en fråga... och det är nog det svåraste! För det är då... det är då man så gärna vill ta till hoppet! Att han för stunden skulle vara lite friskare på något märkligt, magiskt vis! En hoppfull tanke, men som i sin tur leder till att man tror: "när han nu tänkte så där klart.... ja, då kanske han också är medveten om sin situation... och då måste han lida fruktansvärt..." tänker man. Då rasar snabbt den lilla hoppfulla tanken ner till djupaste förtvivlan... och man tänker: "måtte han inte förstå..."
Men så fort den klara tanken försvinner igen... så vet man ju! Han förstår inte... tack tack gode Gud!


Nu har jag nyss pratat med honom....

Han hade nyss ätit, lät uppåt och ganska glad - men längtade hem. Han visste inte att han hade fått vinterkräksjukan... och att han spydde igår hade han inget som helst minne av nu! "Nä, jag må som en prins" sa han. Han hade ju fått mat nu... sa han också... flera gånger!

"Men det värsta.... jag har ju inga skor.... bara dom här grå-tofflorna" sa han lite halv-förtvivlat!
"Men Sven-Erik, jag vet att du har skor där... jag har lämnat ett par där" svarade jag.
"Vart då?"frågade han.
"Ja, dom finns där i ett skåp... be sköterskan visa dig" sa jag.
"Ja, men där finns bara storstövlarna och sandalerna"svarade han, lite irriterat.

"Jaha, men vad gör du då?" hoppade han från skofrågan.

Den sista frågan "vad gör du då" det är en standardfråga som han ställer om och om igen... och det gör han nästan alltid när man pratar med honom. Och jag berättar... om och om igen!

Han längtar hem... är less.... och har ingen snus! Vill att jag ska komma och hämta hem honom... ! "Jo, men Sven-Erik... nu ska du bara ta de här proverna... sen är det klart" ljuger jag på en bra stund. När jag frågar om hans födelsedag som närmar sig (den 27/2) då han fyller 52.... han har ingen aning om vem det är som fyller år detta datum!

Jag lovar att ringa ikväll...


Det är som jag säger.... svårt med dessa samtal. På många sätt...

Glädjen knackar på...


... vilket den inte gör särskilt ofta nu för tiden! Med ett fång av de vackraste tulpaner! De kom från en vän som jag aldrig har mött i verkligheten... vars man också fått Alzheimers...

Tack kära kära vän....

tisdag 12 februari 2008

Det femte hjulet...



... fanns inte där. Han som var utanför, och som skulle ha känt sig både borta och vilsen i denna församling!

Jag pratar om Vårdplaneringen igår. Den som hade till syfte att planera den fortsatta vården för min man. Vårdplanering för Sven-Erik.... min man.... det femte hjulet! (Undrar hur många gånger jag skulle kunna skriva... "vårdplanering för min man" utan att fatta... och vill inte fatta heller!!)

Det var kuratorn, demenssjuksköterskan Eivor, handikappkonsulenten från kommunen, och så jag! Och det var tufft... så svårt att jag i ett läge tänkte ställa mig upp och skrika: "nu skiter jag i det här, nu går jag upp och hämtar min Sven-Erik... och sen åker vi hem".... men jag gjorde ju inte det!
Min känsla av overklighet... att vi pratade om någon annan... var nog tvunget! Och det gick ganska bra... ända tills demenssjuksköterskan berättade om gråtet.... hans gråt. Då...

Demenssjuksköterskan började iallafall med att berätta om hur Sven-Erik fungerar nu. Däruppe på geriatrikavdelningen hos dem. En dag där han inte stiger upp förrän han blir tillsagd... där han blir visad till toaletten, och var han har sina toalettsaker. Allt som händer under dagen... och hur han fungerar... och när det blir dags att gå till sängs så får de säga till honom, och följa honom till sängen. Allt detta berättar hon... mycket mycket detaljerat och bra om... men det känns hela tiden som om det är någon annan hon berättar om... någon demenssjuk person som inte heter Sven-Erik, och är den jag varit nära i snart 23 år... så kändes det ända tills hon berättade att han gråtit... fyra gånger!!

Då var det som om.... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.... jag hittar inte orden... men då började "gråtspindeln", som annars ligger ganska tryggt i magen, rusa med full fart mot strupen!!!
Hon berättade, att han hade kommit och lagt handen på hennes axel... hon såg att det var något fel.... de hade gått lite för sig själva.... och då... hade han gråtit gråtit gråtit.... länge. Det var en gång.... sen hade det hänt tre gånger till.... men han kunde inte berätta varför han var ledsen... bara gråtit.
Gud, när hon berättade.... jag ville bara rusa upp och hämta honom!!!! "Kom nu, gubben... nu skiter vi i det här... nu åker vi hem, så ska jag fixa lite fika åt oss.... du ska inte behöva vara ledsen... !" Men jag gjorde inte det.... kunde bara låta tårarna rinna... sitta och vara tyst... för jag kunde inte säga ett enda ord.
.... min Sven-Erik... vara ledsen... det här var tufft!!!!!!!!! Tufft nu också...

Sen fick jag berätta litegrann om tiden när han hade varit hemma.... hur vi hade det nu... och vad jag trodde om framtiden...! Det var svårt det också.... att måsta säga att man inte orkar..... vet att det inte går längre.... trots att jag alldeles nyss hört om hans gråt....
Kan livet bli mer svårt? Jag undrar det....?

Handikappkonsulenten lyssnade och antecknade.... sen sa hon: " Ja, att han behöver ett särskilt boende nu står ju helt klart.... vi kommer att fatta ett beslut imorgon (idag)". Var det blir är inte säkert... mer än att läkaren sagt att Sven-Erik inte ska gå vägen via något korttidsboende, utan gå direkt från geriatriken till det särskilda boendet. Det skulle bli för oroligt för honom annars...
Jag fick önska.... och jag önskade att han skulle få komma till det särskilda boende som finns på Tomtebo. Där finns ett boende för yngre dementa....

Så blev det bestämt....

Han blir kvar på geriatriken tills han får en plats på ett särskilt boende för dementa...


Det är tungt att skriva.... som om det gällde någon annan.... och jag var inte upp på avdelningen och hälsade på honom efter mötet. Det gick magsjuka där... och när jag pratade med honom igårkväll så mådde han inget vidare... mådde illa...!
Nu på morgonen har jag pratat med honom... och han har varit dålig inatt. Men idag sa han: "det var roligt att höra rösten på dig".... och "puss puss" sa han när vi slutade.

När jag hörde hans röst... tänkte jag bara på min lilla lilla underbara man.... som nu har gått vilse... som stod och grät så förtvivlat i famnen på en sköterska!!!!! Vill bara åka och hämta hem honom.... han får gråta hos mig.... vill men kan ju inte! Jag kan ju inte!!!!!
Förlåt Sven-Erik.... jag kan inte ens vara den som tröstar dig längre..... inte ens det. Inte ens det...

måndag 11 februari 2008

Ord som ska förklara...





... kan inte alltid förklaras. När ord som sorg och förtvivlan är det tjugofyratimmarstillstånd som man befinner sig i, så är det inte alltid så lätt att hitta andra ord att beskriva, och tala om vad som händer i detta sinnesttillstånd!


Kanske skulle jag göra så? Bara skriva inlägg efter inlägg med bara två ord: Sorg och förtvivlan!


Ett annat ord som smugit sig in allt mer... besvikelse. Vart har det skyddsnät, som man trodde skulle finnas där om man ramlade, tagit vägen?


Nu skriver jag: fånga dagen! För det måste jag göra, oavsett vad den innehåller. Bra ord som ska peppa... men två ord är inte mycket till tröst i dagsläget, ska jag säga!


Ensam...

Imorgon ska jag på vårdplanering på geriatriken..

Tack alla som verkligen orkar bry sig...

söndag 10 februari 2008

Allting går...

... för att det måste! Tänk att man måste kämpa för att helt plötsligt kunna orientera sig i en vardag! En vardag!! En sån där dag som ska vara fylld med det som innehåller ens liv... disk, strumpor som försvinner, skratt, heja på grannen, ringa mamma, kramar, smulor i soffan, duscha, middagsmatsbekymmer, mera kramar, semesterplaner, köpa mjölk och hundmat, ställa väckarklockan..... ja, det där vardagsfotfästet vi går på!

När marken rämnar under detta vardagens fotfäste.... då avskyr man att diska ännu mer, strumporna förblir borta, skratten söks, man hejar inte på grannen, mamma ringer, kramas för hårt, smulorna i soffan ser man inte, duschar för att man måste, middagsmatsbekymret växer, kramas ännu hårdare, semesterplaner... vad är det? Handla mjölk... men glömma hundmat, väckarklockan... måste upp till vadå?

Nu säger jag inte att vi har det precis så här.... men känslan... känslan av hur meningslöst allting blir, och hur man hela tiden kämpar kämpar för att behålla åtminstone tårna kvar i det som en gång var ens trygga vardag... den är densamma!
"En gång var ens trygga vardag", skriver jag.... hur länge sen är det?
De senaste två åren har ju vår vardag varit allt annat än normal! Innan dess... var det inte riktigt så heller... för när... när började vår vardag förändras?

Nu är vardagens fotfäste iallafall borta....

..........

Lördag...

Carolina följde med mig på Pontus P-promenaden! Hon kämpar ju lite med vikten... och har följt med mig nästan varje gång den senaste veckan...! Vi pratar om allt från killproblem till kompisrelationer.... men mest pratar vi om oss.. hur det har varit... pappas sjukdom... hennes relation med pappa... hur det är nu.... vad som kommer att hända... och med mycket mycket pepp om att vi faktiskt fixar det här! Solen är på väg upp... Pontus skuttar och pinkar på vareviga snöklump... pappa har det bra.... och... ja, nu tar vi en dag i taget!!
(Men visst är det svårt att börja om.... som att lära sig gå igen...!)

Vi gick till mamma och pappa och löste melodikrysset med dem. En trevlig stund...

Städade lite.... man slipper ju tänka. Carolina lånade min dator...


Jag ringde till SE...! Å det var svårt.... för det känns som om jag sviker honom nu! Sven-Erik, nu ska du in på ett hem... för du kan inte bo hemma längre... jag kan inte hjälpa dig längre... så tänker jag.... men naturligtvis sa jag ju inte det!!
Han var på bra humör... och pratade mest om att han får så god mat där! Men han tyckte det var långsamt och trist just nu, men så var det ju bara han och "de som sköter om stället här", sa han. Rätt vad det var så frågade han: "Vad heter du då?" Jag vet inte om han försökte skämta, eller om han faktiskt inte visste! "Ja, vad heter jag?" frågade jag tillbaka. Då skrattade han bara... och pratade bort det! Sen frågade han: "Ja, vad gör du då?" flera flera gånger! En standardfras som han ofta använder nu....
Han frågade också hur länge "ska det här bli"? Jag ljög som vanligt: "nån dag till, gubben... men sen är det klart...och då blir det hem!" (Men jag tror det var min röst som kanske väckte ett minne hos honom... för han frågade inte om någonting alls här hemma!)
Jag lovade att ringa "senare"!

Gick på Willys och handlade...

Carolina bjöd på middag idag! Med efterrätt till... Lilla lilla gumman! Du är en alldeles underbar liten kämpe... och du sa: "Mamma, känns det inte lite skönt att du slipper laga maten idag?"
"Jo, gumman.... helt underbart.... och du är världens världens bästa!" svarade jag.
Då fick jag en kram....


Kvällen blev lugn och bra.... förutom en sak! Å det känns skämmigt och jobbigt att skriva om det... men sanningen var att jag tappade humöret och skällde på Carolina!!!! För att? Ja, och det är ännu värre.... för jag skällde på henne av precis ingen anledning alls! Det var bara som om... ja, jag vet inte... men ilskan kom lika oförklarligt snabbt som den sen försvann...! Skällde om hennes ostädade rum... som egentligen inte är speciellt ostädat alls! Skällde för att hon använt datorn så länge, så nu gick fläkten... och det gick knappt att skriva. Men Herregud, vad är jag för mamma egentligen???????
Hon blev så ledsen, gumman... så hon började gråta! Åh, vad hon grät!!! Mascaran bara rann... och hon fick nästan inte åt sig luften!
Åh, vad jag dog! Tog omkring henne och lät henne gråta.... och sa förlåt förlåt förlåt din dumma dumma mamma! Så satt vi länge.... och min ångest bara hotade. Jävla ko till mamma... känner jag nu också!
Men i gråtet kom också någonting annat.... hennes längtan och saknad efter pappa. Jag förstod nästan det... min ilska hade varit startknappen... men hon behövde få gråta! Vi pratade länge om det också... missade schlagerprogrammet på TV... och till slut så sa hon: "Mamma, jag vill bära pappas förlovningsring..."
Hon bär den nu om halsen....

Älskade lilla gumma, jag vet att du saknar honom! Mer än vad du kanske själv förstår just nu...!
Du bär vackra minnen... din pappa älskar dig.



Nu ska jag sova....

lördag 9 februari 2008

Jag famlar bara runt...







... och jag känner bara tomhet och kaos. Fungerar man? Ja, hur då?

Hitta något att göra hela hela tiden... inte tänka... det som gör ont. Allt kaos kan jag uthärda... men det onda härinne... nej, där stänger jag av nu. Imorse hann jag inte stänga av - hans älskade nyckelknippa på bänken i hallen.... det blev bara.... ja, tårarna bara kom. Bara att tänka på dom nu.... nej, det blir inge mer skriv känner jag.

Bara en dikt från någon... någon som lyssnar med sitt hjärta.... någon som betyder mycket nu....

JAG SÅG DU FÖRSTOD

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.
Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.
Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.

Jag ringde på geriatriken ikväll för att prata med SE.... men det var upptaget precis hela kvällen! Kanske hade de lagt av luren... jag får ringa imorgon istället. På måndag blir det vårdplanering tillsammans med geriatriken och kommunen... känns tungt.

fredag 8 februari 2008

Jag skriver nu...

... innan jag hinner ångra mig, och innan Carolina har klivit upp!

Jag gråter här ... hur hittar man ord för att säga hur ont det gör just nu....?

Kaffekoppen, ljuset.... men så gode gud ensamt helvetesensamt det här är.... vad hade vi gjort för att få det så här.... vad hade han gjort.... vi skulle ju va tillsammans.

Gud... varför då? Ser du mig? Ser du hur jag sitter här i soffan och gråter.... fattar du hur ont det gör? Han fick inte vara kvar hos mig... va fan då för?

Jag fattar inte... varför.... lilla gubbelubben min.... jag vill ha dig här nu.... och gömma mig hos dig... du ska säga.... "nog vet du det här ordnar sig, gumman".....

Sven-Erik Ingelsson..... kom hem... jag väntar ju på dig!!!!

........


... nu hör jag Carolina på toan... nu slut på gråt o skriv. Skrivet rätt uppochner i soffan en tom morgon...

Han kommer inte hem mer...

... så blir det nu.

Idag bestämdes det. Han blir kvar på geriatriken i avvaktan på plats på demensboende. Läkaren berättade att man hade sett "mycket mycket påtagliga försämringar" från proverna. Läkaren sa också att SE är så dålig nu att de starkt rekommenderar att han behöver passning dygnet runt.. och därför bör ha vård inom omsorgen.

Sen pratade demenssköterskan...
Sen pratade kuratorn...

Det var ett bra möte... de var alla så tillmötesgående, förstående och trevliga.... jag... ja jag kände mig som bödeln.... som tar ett liv från någon.

SE och jag gick och fikade.... han var lugn och glad. Brydde sig knappt när jag lämnade honom...

.........

Nu skriver jag så "punktat" känner jag... men jag kan inte göra annat.

Hela dagen... hela kvällen.... som bedövad... det är som om varken hjärnan eller hjärtat fungerar... kan man bli bedövad av sorg, undrade jag när jag tog kvällspinken med Pontus P?
Allting praktiskt fungerar dock... Carolina kom hem med den vackraste rosen till mig... handla mat... vi tittade på "Bridget Jones dagbok".... hon bakade apelsinkaka... så långt fungerar det...

Men allt går med bedövning... vi fattar inte än! Jag vill inte fatta...

Han kommer inte hem mer...


(Jag MÅSTE ha fått en spruta med bedövning.... bokstäverna känns knappt!!!!)

torsdag 7 februari 2008

Han kommer nog inte hem mer...



... de orden.... inte hem mer.... tre ord..... gubben min, vart gick du????????

Nu är det svårt....

Idag ringde kuratorn från geriatriken. Hon berättade att läkaren sett på det senaste provet att han nu hade fått stora påtagliga försämringar både på vänster och höger hjärnhalva. Andra tester visade också i jämförelse med tidigare tagna prover mycket klar försämring.

När de hade frågat honom så "visste" han att han var gift och hade en dotter på 15 år, vi arbetar bägge två, men han minns inte var han arbetade själv. Vi bor i lägenhet, men han vet inte i vilken stad, han kör egen bil till jobbet... och den som är först hemma lagar maten. Vi veckohandlar alltid... och alltid tillsammans.... Av allt detta så är det bara att han är gift, har en dotter (snart 17 år), och att vi bor i lägenhet som stämmer överens med verkligheten nu. Det stämmer heller inte riktigt överens med hur vi levde tidigare...

Hon ställde frågan: Är det dags att söka ett boende för SE nu? "Ja..det är nog det" svarade jag. " Vi orkar inte ha det så här längre.... Carolina mår jätte-dåligt.... jag är slut på.... jag vet inte ens om jag orkar, och kan ta hem honom nu.... " fortsatte jag. Hon föreslog att det bästa kanske var att han fick vara kvar på geriatriken... tills de har hittat en plats... vilket kan gå ganska fort...

Jag sa bara: "Ja, det vore nog det bästa nu..."!

Vi pratade länge.... men vi ska ju träffas imorgon... kuratorn, läkaren, demenssköterskan, och jag... och då blir det nog ett definitivt beslut. Det finns ingen återvändo nu... jag vet det. Men ändå...

..........

Jag ska inte skriva mer... för jag har inga ord. Det finns inga ord för det här... bara tommaste förtvivlan....

Men gubben min.... vart gick du? Jag saknar dig.... nu ville jag att du skulle ha varit här!!!! Här hos mig.... Sven-Erik... jag älskar dig.... jag älskar dig.... jag älskar dig....

onsdag 6 februari 2008

"Nu du morsan.....

.... är det slut på fattigdomen!" Det brukade min morfar säga till min mormor, samtidigt som han slog pluskan i näven. Det betydde att nu hade han spelat på tipset... och nu skulle de vinna storkovan, och det skulle bli bättre tider!

Jag anväder det uttrycket hela tiden nu... till Carolina. Jag låtsas ha en plånbok i handen... och slår den, precis som morfar gjorde, i den andra handen... och säger: "Nu du morsan... är det slut på fattigdomen". För hon vet historien... hon vet att jag med uttrycket vill säga till henne: "Carolina, det kommer bättre tider...!"

Sen att morfar aldrig vann någon storkova... ja, det är en annan historia. Jag lovar ändå min dotter en ljusare framtid.... för hon måste ha den tron nu! För att så ska det bli...!!


..........

Igår var jag och hälsade på Sven-Erik på geriatriken. Jag är inte säker på att han kände igen mig när jag kom... först sa han ingenting, utan tittade bara på mig när jag kom gående genom korridoren. Sen sa han: "Jaså, är du också här?"
Men jag hade redan satt på mig glada masken... så jag svarade: "Jajamen, jag ska ju hälsa på dig!"
Kollade hans skåp... lite nya rena kläder... i hans neccesär hittade jag en annan tandborste... han bar sin egen i bakfickan... där hade han också sina läsglasögon.
Vi gick och fikade.... och än om det fanns små små stunder av lite klarhet... bitvisa minnen från en fiskeresa för länge sedan som jag frågade om... så var han... ja, ganska borta! När vi skulle gå tillbaka till geriatriken.... så visste han inte alls vart vi skulle gå.... frågade flera gånger vart han hade ställt bilen... tyckte synd om bilen som var tvungen att stå ute och frysa... och... ja, sen fick jag hjälpa honom av med jackan... han förstod inte alls vad han skulle där att göra! Han var heller inte i Umeå.... utan i Lycksele (som ligger 16 mil härifrån...)!

Under hela mitt besök så var det masken som gällde... jag pratade, gullade och skrattade! När jag skulle gå... ville han att jag skulle stanna... "du kan få ligga bredvid mig i sängen..." sa han. Han stod i korridoren och vinkade när jag gick.... och jag vinkade glatt tillbaka!

Som hissdörrarna gick igen föll masken... tom gick jag till bussen.... och hela vägen hem fanns inte en enda fungerande tanke.... bara en tom ensam Elisabet i en fullsatt buss.

Det var tungt.... kan jag skriva nu. Så det förlamar och bedövar...


..........

Tisdag

Imorse kom Carolina och frågade om hon fick stanna hemma idag.... hon orkade inte gå till skolan! "Men självklart får du det gumman... gå du och kryp ner i sängen igen, och sov en stund till" sa jag.
Sen somnade jag om en stund... vaknade lite senare och tänkte: "Näpp.. nu är det Carolina som gäller!"
Så upp som en tupp.... fixa frukost till oss... väcka henne... och ge henne allt allt stöd och support som hon kanske hade behövt så mycket mer av, långt tidigare!
Det blev en heldag för oss tillsammans.... långa Pontus P - promenader, fika hos mormor... handla... äta hamburgare på Frasses... prata... skratta... och framför allt pepp.... "nu du morsan, är det slut på fattigdomen-tänk hela dagen...

Nu är det hon som måste gälla....


Ringde också på geriatriken ikväll. Pratade först med sköterskan... som berättade att ett av de viktigare proven som man gjort, där man mäter hur blodflödet går i hjärnan, visade på en klar försämring. Men det hade jag ju nästan förstått... på torsdag, då jag ska dit på en träff får jag nog veta mer!
Pratade även med SE. Men han var inte så intresserad av att prata med mig, hörde jag... för de skulle precis bjuda på kaffe och smörgås. "Ja, du kan väl höra av dig en annan gång.." sa han. Men han hann iallafall berätta att han "nu blivit erbjuden att ta över ett hus... därborta på backen..."!
Ärligt.... ja, det känns gruvigt vareviga gång jag ringer... jag dör en liten bit varenda gång jag hör att hans kontakt med verkligheten är.... ja, var då? För just nu, just där... så har han ingen kontakt alls med någon verklighet! Det känns nästan som när jag satt på bussen... förlamande.


Nu orkar jag inte skriva en bokstav till... o jag ska fortsätta peppa imorgon! Innerst härinne... ja, det får nog komma sen nu...

tisdag 5 februari 2008

Idag...





.... får bli imorgon. Jag orkar helt enkelt inte skriva någe... idag heller.

Det gick mycket energi idag... att träffa SE... och... ja, jag vill inte skriva om det just nu.

söndag 3 februari 2008

Nu är det upp till bevis...

... för det jag alltid har sagt: "Jag kan välja... antingen bryter jag ihop och dör, eller så drar jag ett djupt andetag och går vidare!"

Den meningen har jag ofta sagt, och försökt leva efter, när det har varit tufft i mitt liv... men som jag minns just nu, så har det egentligen inte varit så särskilt svårt att dra det där djupa andetaget... och gå vidare! Förrän nu...

Att dra djupa andetag nu... gå vidare... där varje minut är ett kaos... det är verkligen... så verkligen upp till bevis nu!

Det finns stunder då jag blir som ett tjurigt litet barn... vill inte alls orka. Vill slippa alla tankar på ansvar och måsten... vill gömma mig för världen... dra täcket över huvudet och låta allting bara fixa sig självt... det finns såna stunder! Då spindeln av all gråt och förtvivlan (ja, det känns så...) kryper runt i magen och söker kväva ett hjärta som har nog ont ändå.... Då krävs det all all all all min viljestyrka att ta det där djupa andetaget.... och jag tror... nej, jag vet, att aldrig har jag varit tvungen att ta till allt vad jag någonsin ägt av styrka för att ta oss igenom förrän nu.... för hennes skull!

Och för hennes skull orkar jag ju vad som helst... för det måste jag bara! Så är det... och så blir det! Jag måste få henne att tro på en ljusare framtid igen...

..........

Att SE blivit sämre, mycket sämre sedan han blev inlagd på geriatriken... skrämmer mig. Försämringen kanske är tillfällig... jag vet inte. Nu på tisdag har han varit där i två veckor... och han har inte en aning om var han är... ibland är han på något jobb... ibland nere på stan... ibland i Åsele. Ibland har han hållit på och fixat med saker under dagen... lagat traktorer, lagat bänkar och bord... eller bara arbetat! Ibland förstår jag inte ett ord av vad han säger... ofta har han varken fått mat eller säng... för han har ju nyss kommit. Han har varit ute och kört med bilen flera gånger, berättar att han varit ute och kört i snöslask och halka... och ofta undrar jag om han alltid vet att det är mig han pratar med på telefon... fast ikväll undrade han om jag inte kunde komma och stoppa om honom...
Jag har bara varit och hälsat på honom en gång sedan han blev inlagd...! Jag skäms och har dåligt samvete för det... men... att se honom... se och höra MIN... MIN Sven-Erik... vara så märk av sin sjukdom.... så borta... hans ögon... nej, jag skriver inte mer om det. Ont.

Men imorgon ska jag åka och hälsa på honom igen... och på torsdag ska jag på "anhörigträff" på geriatriken. Vi får se vad som händer då...! Men fram tills dess blir han nog kvar där iallafall...! Jag gruvar... både för morgondagen, och för vad som kommer att hända nu... jag gruvar och tänker... om han nu är så här dålig... om det fortsätter... kommer han att kunna bo kvar hemma då?
Jag skäms för de tankarna också... samtidigt vet jag nu att vi inte kan fortsätta att ha det som förut. Jag orkar inte... och framförallt... nu måste jag finnas där för Carolina. Men jag vet inte vad som händer...

Jag skriver MIN Sven-Erik... men det är bara det... att jag får ju inte ha honom kvar. Nog vet jag att man inte kan äga en annan människa... han är, och var viktig för så många andra människor också... det är inte det... men jag frågade alltid honom förut: " visst är du bara min"?... och han svarade alltid: "Ja, men det vet du väl..."
Nu är han INTE MIN längre... inte min.... inte inte inte


De senaste dagarna... all min tid till Carolina. Imorgon ska jag ringa hennes mentor på skolan... och berätta.. de vet ju om hennes hemsituation... men inte hur det varit den senaste tiden... vi/hon måste få lite hjälp och stöd från skolan nu.... vi har också blivit lovade en kontaktkompis från Umeå kommun, men jag måste ringa och stöta på. Jag har ju kuratorn på geriatriken att gå till ... vi pratas oftast vid på telefon... men jag har inte löst frågan med någon kurator till henne... måste ta tag i det igen!!

Skriver inte mer nu...


... bara tack... det djupaste och vackraste tack till alla er som står bakom... som förstår... som med era ord av omtanke och värme ger tröst och styrka nu... tack Gud.

fredag 1 februari 2008

Vi tog oss igenom...

... den här dagen också! Hur? Ingen aning... men det är... ja, jag vet inte vad jag ska skriva! Det är som om varje dag nu är en stor tom genomskinlig plastpåse, fylld med luft... och där jag och Carolina försöker fylla den med vardag och måsten. Kaos.

Carolina har varit hemma idag... HON har det svårt nu! Så så svårt, min lilla gumma... ! Hon har tappat så mycket de här senaste åren... varit tvungen att anpassa sig till allt detta svåra... och nu ska hon anpassa sig, och förstå igen.... att hennes pappa inte finns här fysiskt därför att han är alltför dålig!

Hon har varit ledsen... irriterad... gråtit.... skrattat... hela dagen! Vi har kramats mycket idag...

Min energi är slut...

SE sa ikväll att han hade hållit på att laga traktorn idag...!! Han tror att han är "på backen, när man åk mot Åsele.... du vet där dom har pizzerian... bredvid de som låser..."!
Bara svammel.... och det blir bara värre och värre, känns det som! Han har ju vuxit upp i byn Holmträsk, utanför Åsele.... så det är väl dit han återvänder nu... i sitt inre.
Jag ville bara gråta just då...

Jag orkar inte skriva mer...

När kommer du hem...

... frågade han mig ikväll! Det skulle ju ha varit jag som ställde den frågan... när kommer du hem? Han frågad mig gång på gång... när kommer du hem?

Han vet inte var han är... igår hade det varit så slaskigt ute... när han körde dit.... men nu skulle han åka till scharlakansfeber... hade jag varit dit?

"Hur är det med dig, mitt lilla gullefjun".... sa han också igår.

Carolina och jag hankar oss fram... en dag i taget.... hon är hemma från skolan... vi låtsas på och försöker...

.... hur ska jag hitta några ord? Allt är overkligt...


Tack underbara underbara ni....