... än både hjärta och smärta idag. Med hj och sm framför ärtan så påminns jag bara... och ärtan passar mig nu.... jag är som en liten liten ärta som bara rullar runt på en tom tallrik! Så känns det... en ärta som inte vill ha sm eller hj framför.... inte nu!
Hur ska jag kunna landa i det här? Hur gör man? Vill jag det... just nu? Det är som ett getingbo i huvudet.... allt som var, är, och som ska komma, poppar hela tiden upp som små blixtfragment... och samtidigt ska varje dag genomlevas.
Idag var det någon som frågade mig hur jag mådde... jag svarade: "Jag vet inte... det är som om det bara är kaos... overklighet.... jag har liksom bara stannat av..."
Det är så det är.... men kanske är det så? Jag kanske måste få stanna av ett tag? Från det att SE fick sin diagnos så sopade jag alla mina känslor under mattan... de fick vänta tills... ja, jag vet inte hur jag tänkte då, mer än att jag skulle klara det här... och finnas där för Sven-Erik. Allt det som hände... hans sjukdom.... sälja huset... bli sjuk själv... förlora jobbet... flytta.... det har liksom börjat hinna ikapp lite nu, tror jag.
Det är så mycket jag har förlorat.... på så kort tid. Det vet jag... men jag tror... och känner... att jag har mycket mycket lång väg till att acceptera... förstå.... och sen, framför allt... gå vidare! Just nu vill jag inte alls det...!! Jag vill vara gift med Sven-Erik Ingelsson och bo i det vackraste huset... vi är friska... vi älskar varandra... vi arbetar... vi planerar semestern... Carolina är trygg... vi vi vi vi vi vi.... allt det bara borta?????
..........
Carolina och jag... vi försöker... vareviga dag nu! Vi hittar på små saker att göra tillsammans... vi fikar ofta... ser på film... promenerar...tänder ljus och mysar... och bara försöker hitta stunder att vara i... just nu och här!
På lördag fyller hon 17 år.... jag önskar jag kunde ge henne hela världen... jag önskar att jag hade råd att bjuda henne på en resa till Stockholm... jag önskar jag kunde trolla, och ge henne tillbaka det jag vet att hon helst av allt allt allt skulle ha viljat ha.... att hennes pappa blev frisk och kom hem igen..... Men det går ju inte...
Hon har varit på skolan två dagar den här veckan... hon försöker, men det är tufft för henne! Just nu har hon helt tappat intresset för skolan... ! Jag försöker att hitta en balans mellan att hon får vara hemma... och att peppa henne för att gå till skolan! Men det är inte så lätt...
Jag orkar inte skriva mer ikväll.... men från en liten ärta till alla er med så så stort hjärta... hoppas er alla hjärtans dag blev vacker och fylld med mycket kärlek....
Till min älskade Svempa:
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Försöker förstå. Har några lika beröringspunkter, varit tillsammans med min man 23½ år, dottern fyllde 17 år i lördags, men det går inte att förstå.
Allt jag kan göra är att tänka varma tankar och hoppas att ni kan komma vidare på något vis. Få ett LIV igen med de nya förutsättningar som finns nu.
Många varma kramar i natten...
Magalös
Just den dikten har vi på väggen i sovrummet som väggord då de läste den för oss när vi gifte oss, Ferlin :-)
Kramkram på dig....
Att stanna upp i sorg och förtvivlan är nog vad man behöver när det känns som svårast. Du kanske tror just nu att det inte finns någon väg ut, men en människa som Du, som orkar skriva så som Du gör här i bloggen kommer att hitta Dig själv, mitt i kaoset och på andra sidan tunneln. Du och Caroline har ju också varandra, det stärker.Du är inte ensam! Kram till er båda! Ylle
Elisabeth min vän du har det otroligt jobbigt nu det går knappt att föreställa sig vad de kval du genomlider. Tycker det vore bra om du och Carolina kunde ta ett brejk från allt och åka bort och fira hennes födelsedag! Ni behöver få uppleva något annat nu och det är ni verkligen värda...Miljöombyte tror jag att det vore det bästa nu! Önskar er allt gott i världen ta hand om er! Många styrkekramar från Tussegumman
Går du inte hos någon psykolog/terapeut och får sorgebearbetning?
Mina varmaste kramar till dig söta Elisabeth
Kära Elisabeth. Du skriver det själv, att du förstår att du förträngt dina egna känslor länge nu för att orka med allt det svåra.Det har varit ett sätt för dig att orka. Och det har fungerat, relativt bra. Fram till nu. För själen vill reagera, och får den inte det, så väntar den. Lagrar som en hamster alla känslor, och släpper ut dem vid ett å samma tillfälle. Det blir ett kaos av känslor,ångest, hopplöshet och förtvivlan.
Man vill bara komma och hålla om dig nu. Trösta. Men det går ju inte att trösta. Finns inga ord.
Det är ju inte bara en sorg du har, det är många besvikelser som följer med den stora sorgen. Jag tänker på dig, hela tiden. Kramar Nalle
Sorgbearbetning är inget dumt förslag!
Någonstans måste ni hitta en väg att gå vidare på för det går inte att gå tillbaka. I bland när sorgen blir för djup och för stark är ju risken att man går sönder, sorgen måste bearbetas, man måste hitta ett sätt att gå vidare, för er bådas skull måste det bli så.
Att gå vidare i ett liv och ändå ha kvar en del av det andra livet i besöken hos SE. Att sedan hälsa på honom där han nu bor blir en sorts bearbetning i det nya livet. Öppna dörren för förändring, jag tror att ni alla kan må bättre när ni gjort det och kan acceptera att nu är det så här. Stäng inte dörren utan hitta nya vägar.
CI
Kära Elisabeth. Läser ditt inlägg en gång till. Och jag vill säga till dig att inte tänka, inte spekulera i hur livet kommer att bli,se ut eller på något annat sätt tänka på att du skall komma vidare nu i detta läge ,eller hur du skall kunna acceptera det onda som skett. Tänk inte längre än det som händer idag. Jag förstår att det är enkelt för en utomstående att säga det! Vi är inte där du är. Men ändå. Att du kommer komma vidare en dag, kommer att ske ändå. Och hur och när, och på vilket sätt, det blir en fråga som får lösa sig då. Det du skall göra nu, är precis det du gör nu. Låt tårar komma ut, håll inte tillbaka. Tillåt dig att känna dig liten, sårbar, ynklig osv. Det hjälper dig. Även fast det inte känns så nu idag.
Den lilla ärtan kommer att gro, såsmåningom,det kan ta lång lång tid. Men gro det kommer den att göra.
Min största kram går till dig
Nalle
Lilla sötaste!
Vet inte riktigt vad jag ska säga, vill mest bara finnas nära och lyssna just nu.
Du har en enorm gåva att uttrycka dig levande i skrift. Jag läser och känner din sorg!
Varmaste kramarna!
Har mailat dig!!
Kram
Du måste få proffesionell hjälp med att ta hand om allt som kommer nu. Får du det? För du har ju så mycket som har lagrats att det inte är konstigt att det är kaos. Jag tänker på Dig och önskar jag kunde finnas för dig och hjälpa dig på något sätt. Stora kramar...
Jag kan på ett sätt förstå Carolina nu. Jag grät så på min studentdag inte av lycka och inte heller av sorg för att lämna min skola, enbart utan för att min mormor då låg för döden. I alla fall trodde vi det men hon lever fortfarande ett halvår senare, men livet har inte blivit lättare för det.
Skicka en kommentar