fredag 31 maj 2013

Carolina gör "Stockholmsfrukost"...

... på balkongen.
En ny fredag tar sin början, och vi låtsas att vi sitter på ett
hotell någonstans i Stockholm.
Har vi det bra, eller har vi det bra?
Vi har det bra.

onsdag 29 maj 2013

En resa i bilder...

... är en bra rubrik. Eller kanske är jag bara extra modig ikväll. En modig process kanske.


Sven-Erik sommaren 1990. Vårt bröllop.
Han är kung på dansgolvet med våra
vänner Birgitta och Elaine.
 
Sven-Erik sommaren 2007.
Här kunde han ännu så länge vara hemma
Vi sitter nere vid kajen och njuter av glass
 
Sven-Erik sommaren 2008.
Vi sitter på balkonen på
Sjöjungfruns demensboende
 
Sven-Erik sommaren 2009.
Vi provsitter möbler på inredningsaffär
 
Sven-Erik sommaren 2010
Vi har varit och köpt glass vid Nydalasjön
 
Sven-Erik sommaren 2011
Vi fikar tillsammans på boendet
 
Sven-Erik sommaren 2012
Ännu ett besök på boendet
 
Sven-Erik våren 2013
Grillar korv på boendet
 
 
 
 

tisdag 28 maj 2013

Fem godisbitar var...

... får bli det viktiga kom ihåget för dagen.
Carolina har suttit på universitetet hela dagen, och jag har jobbat.
Så köper jag med mig tio godisbitar hem... bara för att det ska bli
lite extra en tisdagkväll.

Idag sa jag till min chef: "Alla behöver vi någon som
hjälper oss att göra det vi kan." Visst vet jag att det är
det en sliten klyscha, men för mig funkar den.
Att få vara denna någon, menar jag.
Så vill jag leva.

måndag 27 maj 2013

"Mår vi bra"...

... eller mår vi bra? Vi mår bra!"
Det säger vi ofta, Carolina och jag.
Nu på morgonen sa jag det också till henne.
"Mår vi bra, eller mår vi bra? Vi mår bra!"

En dag fylld med nya möjligheter.... punkt och slut.

söndag 26 maj 2013

Men för min egen skull...

... så ska jag också skriva om orden som jag nyss läste: 'Jag älskar dig, gumman... imorgon också.' Tack, mamma. Jag ska gå och lägga mig lycklig och stark med de orden...

Jag sökte texten till "Mor lilla mor"...

... på Google.

Jag fann det här: (Ett inlägg som jag skrev den 24 juni 2007 på min blogg.)
"Mor lilla mor, vem är väl som du....jo, jag! Så brukade jag sjunga för min mormor när jag var liten! (Hon tyckte det var väldigt roligt, av någon outgrundlig anledning!) Men det var då..! Nu är jag vuxen och sjunger "Mor lilla mor, vem är väl som du - ingen i hela världen!" Så ska det ju vara...! Inte bara för att texten är den rätta, utan att för att det i hela världen inte finns någon mamma som henne...
Mamma, idag fyller du 68 år.... och de änglar som går bredvid dig hjälper, och vakar över dig, varje dag! Dina änglar har banat väg för ditt tillfrisknande alla, alla gånger du har varit sjuk.. och de har ibland ringt dit upp för att be om mer tid...
Mamma, jag älskar dig! Du är den vackraste människa jag vet...! Även när du låg nedsövd, och bara var ett litet skelett kopplat till tusen slangar - så var du vacker...! För allt du har inom dig - omtanken, värmen och kärleken till livet - sprider sitt vackra sken och strålar från ditt ansikte..
Älskade mamma - varje dag med dig är en gåva...!
Jag älskar dig... Grattis!"

Ja, så är det med det. Man läser. Minns.
Idag är det den första morsdagen utan henne. Ja.
Mamma.

Men... så tar vi nya tag. Det gick ju den här dagen också. Å jag är så oändligt tacksam för Carolina som skrev det finaste fina lilla koret. Jag är så glad att vi gick ner på stan och åt sallad på Coffeehouse. Jag är så glad att dagen är över.
Men fick jag önska någe... nu när dagen är över... så vore det två saker. Att mamma varit här. Att min son hade hört av sig. Men som sagt, vi tar nya tag.

Morsdagsfrukost...

... och en ny solig dag. Punkt och slut.

lördag 25 maj 2013

Å så lite gofika...

... så köper vi varsin islatte.

Med lite Stockholmskänsla...

Idag blir det shopping...

... eller "vart tog sommarkläderna från förra året vägen"?
Lite tights, linnen, tunika har Carolina skrivit upp på önskelistan.
Gofika och prova parfym.
Som om vi vore i Stockholm...

Hotell Lilla Stockholm...

fredag 24 maj 2013

Fredag...

... och sommaren hänger fortfarande kvar utanför dörren.
Ett djupt andetag för att gå ut och möta den nya dagen...
Carolina till universitetet och jag till RK.
Ny luft. Nytt liv.

Ikväll blir det mys... med varma mackor och marianne-godis.

Hakuna matata.

onsdag 22 maj 2013

"Hakuna matata" är ledorden...

... för tiden framåt nu.
Imorgonbitti så ska Carolina och jag gå ner och äta cityfrukost på MVG-gallerian. Ett riktigt hakuna matata-moment för 45 kronor.

Jobbfika idag...

Det är så mycket lättare...

... att sörja än att rycka sig själv i kragen och säga att nu får det vara nog!!

När människor blir sjuka, dör, och försvinner så knackar sorgen på och man befinner sig snart i det kaos och den tomhet som blev just därför. Man bara är... mitt i sorgen. Tar in det för att man inte har något val, lever och överlever, stannar av och försöker andas i det stora svarta hål som bara hotar att växa, och till slut fastnar man där. Man lever kvar i förlusten... i sorgen... i det där svåra.

Å det är då.... mitt i det där svåra.. som det är dags att börja jobba! Hårdare och mer medvetet än man någonsin gjort tidigare. Varje medveten tanke måste vägas på "nuharjagbestämtmigförattbörjaomochmåbra-vågen". På den vågen finns inget krav på någon jämvikt och balans, utan där ska övervikten hela hela tiden ligga i den vågskål som får en att må bra.  Å märker man att den medvetna tanken ligger i fel vågskål så får man ta till all sin kraft och lägga över den i rätt vågskål.

Det låter väl enkelt? Eller hur? Att bara hips vips sådär kunna förändra varje svår tanke och känsla som är kommen ur den djupaste sorgen, saknaden och längtan. Poff! Så känner man sig glad och lycklig över vilken bra dag det ska bli - istället för att känna hur ont det gör inom en. Poff!

Nej, det här är svårt. Det är det svåraste jag någonsin gjort i mitt liv. Men också det mest målmedvetna beslut jag någonsin fattat... här och nu.  Punkt och slut.

Ikväll var Carolina ledsen.. mer ledsen än jag sett henne på länge. Åt drunkningshållet.
"Pappa som kommer att dö... mormor som är borta men hon fanns här förra året i maj och vi var där... å Jonas som inte bryr sig... pontus som inte finns mer, ... å nu är det bara du och jag kvar, mamma" sa hon. Eller rättare sagt, grät hon. Det var precis där någonstans, mellan mamma-peppet och tröstandet som jag insåg och bestämde mig för; att ska vi överleva det här, och framförallt hon, så då är det bara att ta sig själv i kragen och säga att nu får det vara nog!!

Visst tycker jag att vi har varit starka de här åren när allting bara har försvunnit för oss, men nu vet jag... inte tillräckligt stark. Visst vet jag att det kommer att bli svårt att ta sig i kragen ALLA dagar och stunder, och visst vet jag att Sven-Erik ligger därborta och varken kan gå eller tala längre. Visst vet jag allt det här... och mer ändå.

Sven-Erik... ja, vi vet det så väl. Vi  har det i bakhuvudet hela tiden, och säger ofta "vi har ett svårt kvar". Det är den dagen då han somnar in. Hur kommer vi att reagera då?   Märkligt nog så har både Carolina och jag hittat någon slags trygghet i "jo, men han finns ju fortfarande... han ÄR ju forfarande... han lever... han andas... hans hår växer... han heter ju fortfarande Sven-Erik Ingelsson... han bor därborta... inte så långt ifrån oss".
Å bara det att han fortfarande finns, och inte är död... det finns som sagt en märklig trygghet i det. Så hur ska vi reagera den dagen då vi inte ens har det kvar?  Det vet vi inte. Några gånger har vi också vågat oss på att prata om hans begravinng, men den scenen kan varken Carolina eller jag föreställa oss. Sen all släkt som ska komma... ja, det känns jobbigt.


Nej, nu blir det inte mer skriv ikväll, känner jag... 
Men jag har lovat mig själv att skriva om besöket hos SE i tisdags, så kanske gör jag det imorgon.
Jag kommer också att skriva om det svåra... men jag ska ta mig i kragen först!
Punkt och slut... och poff!!


"Du kan aldrig förhindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan förhindra att de bygger bo i ditt hår!" (Ett bra och tänkvärt citat om ni nu orkade läsa ända hit:)!)

måndag 20 maj 2013

Carolina gillar att baka...

... och ikväll blir det rabarberpaj. Hon brås på Sven-Erik, som också gillade att baka och laga mat. Åteminstone de första åren vi var tillsammans..

söndag 19 maj 2013

Så kommer Carolina hem...

... från ännu en lång dag på universitetet.
Å jag... ja, nu ångrar jag det nyss gjorda och sagda.
Varför drog jag ut byrålådan med det svåra i?
Det som jag ändå lyckas hålla undan rätt bra... tankarna och längtan efter mamma.

Jag som samlar mod för att skriva om besöket hos SE i tisdags... nu får jag gruva
ett tag till. Jag vill inte minnas.

Men vi ska ha en fin kväll... vi har köpt ett glasspaket till gofikat.
Det blir bra.

Jag ville ha henne nära just nu...

... min mamma. Det kanske blir så när man får ryggskott, och man vill ha de man saknar nära. En liten stund iallafall..

lördag 18 maj 2013

Melodifestival med Marianne...

Det blir en solig pingst...

... tror jag.
Carolina åker strax iväg till universitetet och pluggar.
Jag ligger hemma med ryggskott... igen då.
Men ikväll blir det melodifestival och varma mackor.

Annat får vara...

torsdag 16 maj 2013

Det blir det som följer med hem sen...

... bilden av honom.
Jag skriver inte så mycket ikväll heller.
Bara att "det bor en solkatt i varje skärva".
Han blev så förvånad när jag kom.. i en halv minut.
Eller kanske var det bara femton sekunder?
Men då såg han mig. DÅ såg han mig.
"Men gumman, vad gör du här?"
Sa hans blick.

Inget mer skriv ikväll.
Jag måste landa på säkrare mark.

tisdag 14 maj 2013

Ikväll blir det bara en bild...

... av det som ska bära vidare. Sven-Erik som ser ut att må så gott. Tack underbara Gud... och tack Birgitta. Jag skriver mer när jag orkar.

Sitter på bussen...

... på väg till Tomtebo. Försöker förbereda mig. Gruvar.

måndag 13 maj 2013

Jag är alltid stolt över Carolina...



... och ibland med 'extra grädde på moset'.

Mycket frukostbilder nu...

... från Hotell Lilla Stockholm. Carolina ute och powerwalkar, o jag fixar frukost.

söndag 12 maj 2013

Hotell Lilla Stockholm...

... bjöd på nybakade scones imorse. Bakade av Carolina. Det är också lyx...

I natten nu...

... ska jag tillåta mig själv att lyxa till det med lite sorg!
Ja, förmodligen så skakar många på huvudet nu, och undrar vad jag menar. Vadå... hur tänker hon nu... lyx och sorg är väl ingenting som har med varandra att göra överhuvudtaget... tänker nog de flesta. Å jag förstår det... för i livet förut så skulle jag heller aldrig ha satt dem i samma mening.
Men nu... nu känns det som en lyx när man tillåter sig själv något man så sällan gör. Lite sorg...

Idag gick vi förbi kyrkogården. Då hade vi redan gått förbi Pontus P:s gamla kisställen, och svalt bort det. Vi hade hunnit prata lite om Sven-Erik och svalt bor det...och så kom vi till kyrkogården.
Mamma.
Men jag sa ingenting, jag blev bara tyst. Å tråden av skratt och framtidsprat som vi nyss svalt ner allt det svåra med... ja, den var bara borta
"Mamma, jag vet inte hur jag ska säga nu, men det känns helt... ja, surrealistiskt att mormor är borta... det är som en klump i magen" säger Carolina. Ganska tyst, säger hon det.
"Ja, gumman... jag håller med dig... en klump i magen".
"Ja, men vet du vad jag minns mest, mamma... att hon alltid blev så glad när vi kom dit du och jag... och att hon kallade mig för "min indianflicka. Hon ler åt det vackra minnet som jag vet värmer henne.
Jag minns också hur glad hon blev när vi kom, och "nu kommer mina solstrålar"  försöker jag härma mamma med gladan-rösten, och Carolina skrattar. Så pratar vi på... minns mamma med glädje. 

Vi pratar också om dom andra.. dom som vi sedan valde att lämna... min pappa och mina syskon. För visst måste vi få prata om dem också... om deras beteende och den frihet och insikt som sedan följde med beslutet att lämna dem. I det fallet finns ingen sorg, varken hos mig eller Carolina. Bara en stor stor lättnad. Idag kan jag skriva att det var inga snälla människor... idag kan jag säga, skriva och tänka precis vad jag vill om dessa människor för de kan aldrig mer springa till mamma, och därigenom skada henne. Å jag behöver aldrig mer skydda henne från det... och jag behöver aldrig mer säga att jag älskar dem eller tycka att dom är snälla bara för att göra henne glad.

Hmm.. nu hade jag ju tänkt skriva om sorgen. Men jag märker att det går inte så bra... iallafall inte att skriva om mamma-knuten i magen... den där knuten som för det mesta håller sig ganska lugn, men som rätt vad det är bara sväller upp hela magen (känns det som) och där all den kärlek som jag någonsin haft för min mamma gör henne så så så nära mig och levande igen. Å det är en värme och en längtan och en kärlek där "lilla jag"  vill att mamma ska komma hem igen. Trots att "lilla jag" är 52 år gammal... älskade lilla mamma min... vad jag längtar efter dig. Å nu får jag gråta lite.

Så... nu. Vad lyxigt det kändes att få gråta lite.

(Sen hade vi ju förstås en riktig a´la Stockholmsdag, med sightseeing på myrorna och gofika på Coop. Å på hemvägen gick det mycket lättare att gå förbi både kyrkogården och Pontus P:s gamla kisställen...)
(På tisdag ska jag åka till Sven-Erik. Vårdplanering. Ja... det får jag tänka på sen.)


God natt alla vackra människor där ute...

lördag 11 maj 2013

Hotell Lilla Stockholm...

... bjuder på frukost. Sedan blir det sightseeing på myrorna.

torsdag 9 maj 2013

Inget dåligt väder här inte!

Man får bara "mota olle i grind", och låta bli att titta ut genom fönstret. Fixa Stockholmsfrukost i köket, trudelutta och gnola på högt och ljudligt vid diskbänken, och så om en stund fixa påtår och prat om vad vi ska göra när vi en dag åker dit... till Stockholm.
/
Idag är det Kristi Himmelfärdsdag. Carolina ska plugga, och jag ska jobba lite. En "liten jobbrutin" som vi planerat in för att... ja, helt enkelt för att vi måste. Av olika anledningar.
Till middag ska vi äta pommes och korv, och ikväll blir det film med marianne-godis.
En bra dag, och en bra kväll.

"Mamma, jag kommer aldrig att köpa en volvo" sa Carolina för en stund sedan.
"Det är nästan så man har ångestknuten i magen över att bara få åka iväg" sa hon också.

"Jag vet, gumman" svarade jag.

Lite rörigt skriv, men det får vara så... nu blir det påtår i köket... i stockholmsköket!!

Inget dåligt väder här inte!!

onsdag 8 maj 2013

Det växer fram något nytt...

... ur varje bråk.
En ny sorts styrka.

måndag 6 maj 2013

"Hotell lilla Stockholm"...

 
 
... är vårt nya viktiga projekt. Har ni varit där? Nej, inte vi heller, men vi är på väg dit.

För då inte Muhammed kan komma till berget, så får berget komma till Muhammed. Det vill säga att då vi inte åker till Stockholm i år så ska vi ... ja, jag vet inte riktigt hur vi tänkt oss allt än... men lite mer vackerbäddade sängar, stockholmsfrukostar och lite strandpromenadenkänsla från balkongen ska vi iallafall fixa till här hemma.

Så "Hotell lilla Stockholm"... för det ska bli den bästa sommren någonsin. Har Carolina och jag bestämt.

söndag 5 maj 2013

"Fin" och "bra"...

... är ord som används rätt ofta här för att beskriva en dag, en stund, en timme, och ibland bara den kortaste minut av något som gav input. För det är ju så livet och tiden måste vara nu... och förresten, aldrig så starkt som nu... "fin" och "bra". Så vi har haft en bra dag idag... Carolina har varit på universitetet och jag har varit hemma och som alltid fokuserat på att fylla de där stunderna emellan som inte är så "fin" och "bra".

Idag lyckades jag läsa i DN om uppbrott. "Att hantera uppbrott ingår i den svåra konsten att vara människa, och det är en konst att låta epoker i ens liv ta slut på ett bra sätt, att avsluta och börja på nytt."
Visst är det så, tänker jag, men det är nog ännu svårare när man i vissa fall inte har valt sina uppbrott. I ett tidigare utkast på bloggen så skrev jag "Vad som är svårast att skriva om (och förklara för mig själv) är hur något som tagit flera år att förlora känns som ett ögonblicksverk. Poff!... och så var allting bara borta. Nu är allting borta. Från en stor familj och släkt till oss två.Som en tsunamikatastrof känns det ibland... tror jag." Å allting började när Sven-Erik blev sjuk.

Det finns också ett annat... ja, jag vet inte om jag ska skriva uppbrott, men det är också en epok av något som jag en gång hade, men som jag nu förlorar allt mer. Det är min syn. Den blir allt sämre, och jag kan varken läsa eller skriva längre utan att det är ordentligt förstorat. Så när jag tidigare skrev att jag lyckats läsa någonting i DN... då hade jag kämpat på ett bra tag.  Att se texten på teven har jag inte kunnat göra på länge, men nu ser jag inte ansiktena längre.
Jag kommer inte att dö av det!!  Jag brukar "hurta till mig" med det tänket när rädslan dyker upp ibland. Å när det gäller teven så har Carolina och jag löst det så fiffigt att vi oftast ser gamla filmer och sådant som jag sett förut, för då vet jag handlingen och behöver inte kunna se så mycket. Å på jobbet har jag fått fina synhjälpmedel. Men som sagt... en epok är över.

"Fin" och "bra"... jag tänker på de orden igen. Det är sådana ord som man tar sig framåt med, skapar, planerar, och fixar till livet med. Bra ord! Å något som vi gör varje varje varje evigaste dag, stund, timme och minsta minut.

Nu är det godnatt... och det ska bli en "fin" och "bra" natt!

(Men viktigast att komma ihåg den här helgen: Carolina hade en fin vårsittning, än om maten kanske inte var den bästa, och många festade lite för mycket. Men att under hela lördagen få göra sig fin och se fram emot kvällen var det viktigaste för henne, så hon kom hem nöjd och glad rätt tidigt.)

lördag 4 maj 2013

Hej då, gumman!

... och ha en alldeles underbar kväll!

Vårsittningsvacker är ordet för dagen...

... eller kanske jag ska skriva kvällen.

torsdag 2 maj 2013

En stylad frukost...

... av Carolina imorse. Mottot var: "Det här ska bli en bra dag!" Å jag hör att hon har haft precis det... en bra dag. Varit på stan med en klasskompis och letat kofta till balen på lördag, ätit hamburgare, klippt lugg, och njutit av Umeåsolen.

En minnesvärd dag alltså... åt rätt håll!

onsdag 1 maj 2013

1 maj 2013...

... och jag har letat i minnet vad vi gjorde den här dagen förra året. Jag minns inte.
Men när jag ser tillbaka i mitt Carpe Diem så ser jag. Då minns jag.
Jag stänger igen "boken" lika fort... inte nu.

Men vi har haft "en fin dag". Skriver jag som vanligt.
Carolina har varit på universitetet, och jag har jobbat hemma.

1 maj... "från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli"... men kampen får
gälla lite andra saker nu.