I natten nu...

... ska jag tillåta mig själv att lyxa till det med lite sorg!
Ja, förmodligen så skakar många på huvudet nu, och undrar vad jag menar. Vadå... hur tänker hon nu... lyx och sorg är väl ingenting som har med varandra att göra överhuvudtaget... tänker nog de flesta. Å jag förstår det... för i livet förut så skulle jag heller aldrig ha satt dem i samma mening.
Men nu... nu känns det som en lyx när man tillåter sig själv något man så sällan gör. Lite sorg...

Idag gick vi förbi kyrkogården. Då hade vi redan gått förbi Pontus P:s gamla kisställen, och svalt bort det. Vi hade hunnit prata lite om Sven-Erik och svalt bor det...och så kom vi till kyrkogården.
Mamma.
Men jag sa ingenting, jag blev bara tyst. Å tråden av skratt och framtidsprat som vi nyss svalt ner allt det svåra med... ja, den var bara borta
"Mamma, jag vet inte hur jag ska säga nu, men det känns helt... ja, surrealistiskt att mormor är borta... det är som en klump i magen" säger Carolina. Ganska tyst, säger hon det.
"Ja, gumman... jag håller med dig... en klump i magen".
"Ja, men vet du vad jag minns mest, mamma... att hon alltid blev så glad när vi kom dit du och jag... och att hon kallade mig för "min indianflicka. Hon ler åt det vackra minnet som jag vet värmer henne.
Jag minns också hur glad hon blev när vi kom, och "nu kommer mina solstrålar"  försöker jag härma mamma med gladan-rösten, och Carolina skrattar. Så pratar vi på... minns mamma med glädje. 

Vi pratar också om dom andra.. dom som vi sedan valde att lämna... min pappa och mina syskon. För visst måste vi få prata om dem också... om deras beteende och den frihet och insikt som sedan följde med beslutet att lämna dem. I det fallet finns ingen sorg, varken hos mig eller Carolina. Bara en stor stor lättnad. Idag kan jag skriva att det var inga snälla människor... idag kan jag säga, skriva och tänka precis vad jag vill om dessa människor för de kan aldrig mer springa till mamma, och därigenom skada henne. Å jag behöver aldrig mer skydda henne från det... och jag behöver aldrig mer säga att jag älskar dem eller tycka att dom är snälla bara för att göra henne glad.

Hmm.. nu hade jag ju tänkt skriva om sorgen. Men jag märker att det går inte så bra... iallafall inte att skriva om mamma-knuten i magen... den där knuten som för det mesta håller sig ganska lugn, men som rätt vad det är bara sväller upp hela magen (känns det som) och där all den kärlek som jag någonsin haft för min mamma gör henne så så så nära mig och levande igen. Å det är en värme och en längtan och en kärlek där "lilla jag"  vill att mamma ska komma hem igen. Trots att "lilla jag" är 52 år gammal... älskade lilla mamma min... vad jag längtar efter dig. Å nu får jag gråta lite.

Så... nu. Vad lyxigt det kändes att få gråta lite.

(Sen hade vi ju förstås en riktig a´la Stockholmsdag, med sightseeing på myrorna och gofika på Coop. Å på hemvägen gick det mycket lättare att gå förbi både kyrkogården och Pontus P:s gamla kisställen...)
(På tisdag ska jag åka till Sven-Erik. Vårdplanering. Ja... det får jag tänka på sen.)


God natt alla vackra människor där ute...