lördag 28 februari 2009

På näthinnan...

... finns bilden av en glad SE som ville vara rolig, och tog presentsnöret och satte det på huvudet. Med reflexbrickan tryggt fastsatt på tröjan.
Då när jag strök honom över armen, kinden, ryggen... lite sådär nu och då.... och det kändes sådär alldeles underbart vanligt och bara mitt... ställen där jag hade rört honom så så så många gånger förut.... kinden, håret, ryggen, tröjan, huden.... till och med den lilla finnen bakom örat kändes underbar att få ta på.
Allt tog jag med mig hem...

Igårkväll, när jag skulle sova, så var jag där igen... där på kalaset... strök honom över armen, kinden, ryggen.
Då kände jag doften.... hans doft. I ett djupt andetag, och fast än jag blundade, så visste jag att han satt här bredvid mig... så nära att jag visste att om jag bara lyfte på armen, och stack ut pekfingret, så skulle jag känna hans hud igen. Den som var min att få röra vid... då.

Jag somnade så... med hans doft.
Eller, vi somnade så... jag och SE.

..........

Idag är det lördag. Jag och Carolina ska gå på Myrorna. Idag måste alla bilder på en näthinna hållas på mattan... de kommer att följa med, men de får hålla sig i bakgrunden.
Vi firar Carolinas sportlov som börjar till veckan... och jag har lovat att vi ska gå på Coop och fika! Så får det bli...
Jag hade så gärna velat ge denna lilla kämparkajsa någe annat... en resa till Stockholm stod ju högt på hennes önskelista... men hon vet ju.... vi har inte råd nu... men jag har också sagt att man vet aldrig vad framtiden kommer med... vips så kommer nya vänner... nya förutsättningar... och vi kan åka ända till.... ja, Island kanske?

..........

Om jag vet att någon har det svårt, har jag något ansvar för det? Vilka kriterier är det som måste gälla för att jag ska känna att jag har ett ansvar för den människans väl och ve? Måste jag äga ett släktskap med den människan, eller måste jag känna att jag älskar henne för att kunna hjälpa?
För mig finns det ett enda kriterium.... att hon är en människa. Det är mitt ansvar. Jag har alltid sagt att om någon kommer och ber mig om hjälp, eller om jag vet och förstår att någon har det svårt, så spelar det ingen roll om det är någon jag älskar, hatar, är släkt med, kompis, inte känner etc etc.... kan jag hjälpa henne, då ska jag göra det. Det är en människa som behöver min hjälp... det räcker!
För vem är jag om jag inte gör det? Vem är jag om jag vet att någon behöver min hjälp, och jag väljer att inte ge den? Om jag hittar kryphål som försvarar mitt dåliga handlande... hade inte tid, annat var viktigare, inte mitt bord... osv osv. Vem är jag då?

Nu säger jag inte att man kan gå omkring med hela världens problem och sorger på sina axlar... med ett världssamvete för alla de som man faktiskt inte når, och kan hjälpa.
Men i det lilla.... här och nu... jag och du... den som knackar på din dörr... den som inte knackar men behöver dig ändå... där tror jag att vi kan välja.

Sen säger jag inte att det här är ett tänk som kommit sedan SE blev sjuk... jag har alltid haft det här tänket. Men tänket har aktualiserats, och vuxit sig starkare under den här tiden... då jag har knackat på så många dörrar.

En del har öppnat den på vid gavel (det är ju bara att läsa på min blogg), en del har öppnat den lite på glänt, men stängt igen den lika fort, och många har aldrig öppnat den alls.
Bitter? Ja, visst, det är bara att erkänna... så är det nog. Men jag har alltid haft svårt för att släppa sådant som jag inte kan förstå.... som det här med att inte vilja hjälpa.
För mig är det en gåta....

fredag 27 februari 2009

Dagen idag...

... var en betydelsefull dag. SE fyllde 53 år.
Igår kväll, och inatt så låg jag vaken länge och funderade på hur jag skulle ordna det med tårta, present och bilskjuts.
Imorse ringde jag först till SE och grattade...
"Jaha, vad då för?" frågade han när jag sa grattis. Frågande...
"Ja, du fyller ju år idag" svarade jag. Hurtigt som vanligt...
"Jaså, gör jag det... vet du det du?" frågade han
"Jajjebox... det gör jag, gubben... och nu tänkte jag komma och hälsa på dig om en stund... och bjuda på lite tårta... blir det bra det?" svarade jag.
Sen pratade vi en bra stund.... han lät som vanligt glad och pigg... och detsamma gjorde jag. Men det var svårt... bara att höra hans röst... och när jag frågade om "käringa hans" så svarade han: "Ja, hörrudu, nån sån vet jag inte om". Som en bekräftelse på det jag redan vet.... att för honom finns ingen "käringa" längre. Hans ord ekar djupast... fast än jag vet.

Sen ringde jag hans kontaktperson och vi åkte tillsammans ut till SE. Men vad förvånad och glad jag blev... där hade personalen både bakat tårta, och dukat upp med både kaffe och chokladlikör! SE satt i fåtöljen när vi kom... och väntade på "gofika".
När han fick se mig så tittade han på mig och sa: "Jaså, kommer du också?" (Det kändes bra... som en liten bekräftelse på att han kände igen mig.)
Jag hade köpt med mig glasstårta och presenter.... och jag tror SE blev gladast över godispåsen med Winigum.

Som vi stod där så kom också SE:s systerdotter Sofi dit och överraskade. Med sig hade hon glasstårta och presenter. Jag tror att han kände igen henne lite nu och då... för rätt vad det var så ville han småbusa med henne... dra henne i håret, och låtsas bråka lite. Så där som han brukar göra med Carolina. Det var roligt att se...

Sen blev vi alla bjudna på kaffe och hembakad hallontårta.

Jag gick igenom hans kläder lite, bytte kuddöverdrag, och kastade bort lite gamla tidningar som han sparat på rummet. Jag fick också ta hem hans gamla armbandsklocka. Han hade den nya på sig, men enligt personalen så ser han inte på klockan. (Kanske, och mest troligt så kan han den inte längre...!)

När vi skulle gå så såg jag att han var trött. Lilla gubben min...
Såg också att han blev lite orolig... så jag sa att han skulle gå och sätta sig och titta på skidåkningen en stund, så skulle jag komma tillbaka sen.

Jag fick lift med Sofi tillbaka...

Svår glädjens dag... jag är nöjd. Men Gud vad jag saknar....


Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!
(Dan Andersson)

SE fyller 53...


...här med systerdotter Sofie.

måndag 23 februari 2009

Jag är ganska trött...

... på att orka.

Min pappa var hit på eftermiddagen. Två timmar.

..........


Det här är min blogg. Jag kommer att fortsätta skriva...

Imorgon är en ny dag.


TILL EFTERTANKE

Om jag vill lyckas med att föra en människa
mot ett bestämt mål, måste jag först finna denne
där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv
när hon tror att hon kan hjälpa andra.


För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör, men först och
främst förstå det han förstår. Om jag inte
kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.


Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den
andre i stället för att hjälpa honom.


All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa är inte att vilja härska utan att
vilja tjäna.


Kan jag inte detta så kan jag heller inte
hjälpa någon.


Sören Kirkegaard

Nu har jag..

...ringt min handläggare på soc.
Det är svårt att berätta om det som har hänt den senaste tiden. Men hon visste ju redan en del om hur vi haft det...
Som vanligt så grät jag lite när vi lagt på luren.... det gör jag alltid när jag måste ta mig igenom sådana här "berättar-samtal".
Att sätta ord på elände tar kraft... och jag tar lite slut på. Ganska mycket.

Hon skulle kolla upp vilka möjligheter det finns...

Min beslutsamhet är stor... det måste den vara nu.

söndag 22 februari 2009

Blommor är bättre...



... än trist skriv.
O mycket vackrare än verkligheten...

Nu börjar jag och Carolina om.

"Men mamma...

... nu ljuger du ju!" Sa hon alldeles nyss. När jag läste upp vad jag tänkte publicera.
"Ska du bara skriva att... åh, vad det går bra... vad vi fixar det här... och om hur vi försöker göra mys och vara starka... va... jag tycker du ska skriva om sanningen i stället... om varför vi måste försöka och försöka hela tiden, och hur... ja, jävliga de har varit... rakt upp och ner"! Sa hon också.
"Ja, men Carolina... jag måste tänka lite längre än så... jag måste vara beredd att ta konsekvenserna av det jag skriver då också" svarade jag.
"Hurdå... menar du?" frågade hon.
"Ja, om jag skriver precis som det är... hur det har varit... så kanske det inte finns någon väg tillbaka sen" svarade jag.
"Vadå ingen väg tillbaka...vi kämpar ju varenda dag?" frågade hon. Lite frustrerad.
"Ska jag berätta för hela världen om hur vi har det.... tycker du det... du vet vad jag brukar säga... att bara för att någon har varit dum, så ska inte jag vara dummare... men skriver jag hur det egentligen är.... " hann jag bara säga innan hon avbröt mig.
"Men mamma.... var ärlig! Det säger du till mig jämt.... och tänk om det finns någon annan som läser det här... och som har det precis som vi... då kanske den personen får det lite lättare, om hon vet att det finns fler som har det så....!"

Hon är sårad. Lite för mycket... och lite för länge nu. Men hon är bara 18 år, och i den världen ligger ännu ett ganska outvecklat vidvinkelseende för rätt och fel. Antingen så är det rätt, eller så är det fel. Inga gråzoner eller konsekvensbeskrivningar som visas med kristallklar effekt... de kommer med åren. Förhoppningsvis!

Men egentligen så har hon ju rätt.... kan det bli så mycket värre än så här?


Ett beslut har jag tagit. Imorgon ska jag ta kontakt med sociala. Vi behöver fler omkring oss. En stöd-, eller kontaktfamilj kanske...
På onsdag ska jag på avstämningsmöte med f-kassan. Då ska jag berätta om nya förluster.... och nu får de komma med något konkret!

lördag 21 februari 2009

Jag ser på henne...

... där hon står vid spegeln. Mascara och puder är hennes mask.
Jag vet att hon lider.

Hon har blivit lämnad och övergiven. Av den som inte valde. Av
de som valde.

Det gör ont. I själen. Sådant måste bäras...

Men jag stampade ner foten. Inte mer elakheter nu...

(Jag vet att ni läser här... det är er enda kontakt med oss. Men nu vet ni ju att vi lever iallafall... idag åtminstone.)

fredag 20 februari 2009

Det är konstigt...

... tänkte jag. Precis där i Hagaparken...
"Vi går tillsammans ändå.... du kommer alltid att göra det... här bredvid mig."
Så tänkte jag. Så kände jag.

Det är nog så, att någon som flyttat in hos en, flyttar aldrig ut.

Eller... så är det.

..........

Svek. Det sammanfattar och omfattar nog det mesta av vår värld just nu....
Sorg. Det får komma i andra hand...

torsdag 19 februari 2009

Jag vet inte...

... hur jag ska fortsätta mitt skrivande här. Ska jag vara ärlig och berätta om hur verkligheten ser ut, eller ska jag fortsätta att försköna somligt och somliga?
Jag har fått så mycket skäll om hur jag "hänger ut" och berättar om hur vi lever... så nu vet jag inte längre.
Vem ska jag skydda?
Men jag har alltid älskat att skriva... för mig har det varit en livlina de senaste åren. Både vad gäller skrivandet i sig, men också för att jag fått möta så mycket omtanke och värme som jag aldrig mött tidigare. Omtanke och värme från människor som burit, och fortfarande bär genom helvetet nu. Omtanke och värme från människor som har förstått att läsa mellan raderna. Omtanke och värme.... som hos somliga ger avundsjuka.

Jag vet inte...

Carolina hade en fin födelsedag. Först illasjungandesång med fika och present från mamma... sen besök på eftermiddagen av storebror Jonas, faster C med sina två flickor, och sist men inte minst kompisen PH.
Utan dem så hade det blivit ett mycket futtigt litet kalas....

måndag 16 februari 2009

söndag 15 februari 2009

Men nu...

... ska jag gå ner på stan.
Det är hysch hysch för imorgon....

För imorgon blir hon 18 år.

Jag vill ge henne världen...

Alla hjärtans dag...

... var det igår.
Carolina och jag gick och handlade...
Carolina och jag dukade fint med tända ljus.
Carolina och jag åt lax och potatis.
Carolina och jag åt päron med smält choklad o glass.
Carolina och jag så på melodifestivalen.
Carolina och jag dippade morötter o gurka.

Så vi fixade till en riktigt riktigt bra hjärtedag..... Carolina och jag.

..........

Alla hjärtans dag heter det. ALLA människor äger ett hjärta.
Men vi bestämmer oss ändå för att bara släppa in vissa människor
i vårt eget hjärta, ochvissa människor lämnar vi därhän... kanske
skulle vi byta namn på den här dagen? Vissa hjärtans dag kanske skulle
passa bättre...

lördag 14 februari 2009

Lördagmorgon...

... och jag sitter här i sängen och skriver. Kaffet är slut.
Pontus har kurat ihop sig nere vid sängkanten.
Carolina sover än.
Solen avslöjar smutsiga fönster.

Ser ut genom fönstret, och jag har två önskningar...
Gud, låt allting som är svårt och sorgligt hållas borta idag.
Gud, låt mig hitta något roligt för oss idag... bara någe litet.
För du är den ende som vet.

Idag är det ALLA hjärtans dag... allas.
Mitt hjärta vill vara lyckligt och sjunga, och le åt världen...
Mitt hjärta vill bubbla av tacksamhet över allt jag fått...
Mitt hjärta vill så mycket... så mycket, Gud!!

Det här är mina små rader just nu.
Som vanligt så tänkte jag radera bort dem.
Carolina kliver snart upp.
Då ska jag vara den bästa mamman i världen.
Då ska jag hålla undan för det svåra och sorgliga.
Då ska jag hitta på någe roligt... bara någe litet.
Jag är den ende som vet.

Det går...

Och Gud, jag har en önskan kvar.... låt allas hjärtan
få fyllas med kärlek idag.
Ingen enda av oss kan leva utan den.

fredag 13 februari 2009

Offläge...

... på en fredagskväll.

Fast Carolina "äger lyckan" ikväll tillsammans med Håkan Hellström.
Fast Jonas och Sandra var hit idag med en ny hallampa. Som de satte upp.
Fast min handläggare från f-kassan ringde idag... och hon var så himla bra att prata med.

Som lite depp, eller som om batteriet tagit lite slut...
Hoppas att det bara är mensen...

Hoppet och jackan.. del två.

Ord kan betyda olika saker...
Ett hopp kan betyda att man hoppar. Men det kan också betyda att man känner tillit eller förtröstan till att det ska komma någonting bättre där framme...
En jacka kan bara betyda en jacka. Men i en dröm kan den betyda vad som helst... kanske något som står ens hjärta allra allra närmast...

Igår var jag på försäkringskassan. Ett jättemyrsteg. Så rätt... så viktigt... och ändå var det med ångest i sällskap som jag gick därifrån. "Vad har jag nu gett mig in på... fixar jag det här... vill inte... vill... " tänkte jag.
Ett nytt jättemyrsteg kommer när hon ringer mig... handläggaren. Jag kunde bara lämna en lapp i receptionen att jag ville att hon skulle ringa upp mig. Så nu väntar jag... och har samma tänk som igår.

Idag ska jag gå på Coop och handla.

Carolina ska gå och se HÅKAN HELLSTRÖM ikväll!! Hon fick biljetten för flera flera månader sedan... men då ställde man in uppträdandet... och så blev det ikväll istället!
Hennes stora idol sen hon var... ja, 10 år kanske. Å vem är en mamma att inte köpa en biljett då... när sådana "storheter" nästan knackar på utanför ens dörr??
Inte jag i varje fall... och att se lyckan... glädjen... se "ikväll-ska-jag-se-Håkan-bäst-i-världen-tjoho-känn-ingen-sorg-dansen" som hon gjorde i morse... det är värt varje liten evigaste krona i världen!!
Sen fyller hon ju 18 år på måndag... så det blev som den bästa födelsedagspresent. Men hon ska få nya vinterskor också...

Så det blir en dag som ska bli bra ändå... trots mardrömmar om hopp och jackor! Jag har bestämt så...

Hoppet och jackan...

... drömde jag om inatt. En riktig mardröm. Men den måste ha velat säga mig någe... för känslan ligger och pyr olustigt inom mig nu.

Jag drömde... hur jag gick omkring i en stora affär, som på insidan såg ut som vilken prylaffär som helst, men på utsidan, och det vissste jag i drömmen, så låg affären inrymd i Muminhuset. (Det hus som följt mig i mina drömmar i många år... det runda, blåa, och med många fönster.)
I denna affär, som också var fylld med folk, så gick jag omkring och letade efter någonting vitt att hänga på väggen...
Till slut hittade jag en vit hängare som såg ut som en avlång katt, och jag stod och beundrade den, och undrade hur den skulle passa på min vägg. Då kom en expedit i vit rock fram till mig... och vad hon sa, det minns jag inte... jag minns bara hur ledsen jag blev över vad hon sagt, och lade tillbaka den avlånga katten.
Det skulle inte bli någon vit katt... och med den insikten i drömmen så gav jag bara upp!
Helt plötsligt så stod jag längtst ut på en läktare, fortfarande inne i affären, men nu på andra våningen. Nedanför mig så gick fortfarande folk omkring och tittade på precis samma saker som jag hade gjort en stund tidigare...
"Men så skönt att hoppa... nu lämnar jag bara allt... ", tänkte jag. Känslan var underbar... så skönt att hoppa och bara slippa alltihopa. Och jag hoppade.... eller nästan flög. (I drömmen var känslan det slutgiltiga hoppet... inte en tanke till att det kanske bara var fem meter nedanför mig... och att jag kanske, och mest troligt, skulle skada mig illa istället!)

Men jag vaknade på golvet där i butiken... låg där bland alla människor som bara fortsatte att gå runt i butiken.
Så kom en läkare... en kvinnlig läkare i vit rock... och satte sig bredvid mig. Jag vet att hon kom för att rädda mig. Men jag var inte orolig för om jag har skadat mig på någe sätt... jag var mer orolig för annat...
"Jag måste ha väskan med mig... var är den?.... och nycklarna... dom måste också finnas här... och Pontus P... jag måste gå hem till honom... Carolina ska ha skjuts... " så höll jag på. Oroligt... halvsatte mig upp, och ryckte henne i rocken.
Men hon lugnade mig och sa att hon tänkt på allt...

Då blev jag lugn. Då lade jag mig ner igen... andades ut... allting skulle ordna sig!
Så strök jag med handen över magen... på den lila blusen (någon sådan har jag inte i verkligheten...) och kände... INGEN JACKA!!

Jag hade tappat jackan!!!
Den totala och slutgiltiga fasan som kom... jag hade tappat jackan!!

Då vaknade jag... för den förlusten var min yttersta rädsla.

Då tände jag lampan... och låg vaken länge.

..........

Den här drömmen var viktig för mig... varför vet jag inte. Därför skrev jag ner den nu...

torsdag 12 februari 2009

Men då får man göra sig lite större...



Man känner sig liten...



Det är inget depptänk...

... bara en krass verklighet. Det ska bli värre...
För varje dag så är jag ett steg närmare.
Jag vet ju...

Just idag mår han bra. I sin värld är han lycklig.
Han vet inte..

Mitt inre balanserar den kampen.

Rädslan finns där.

Ibland känns det som att sitta i en väntsal, och vänta på sista bussen. Samtidigt som man med ljus och lykta letar efter efter en annan bussturlista...

onsdag 11 februari 2009

När man börjar...

... känna att tankarna håller på att knäcken på en. När man känner att malandet startar som man slår upp ögonen... och slutar med mardrömmar, då är det dags att göra någe. Så tänkte, och kände jag i morse.... "nu Elisabeth, nu är det du som börjar någonstans..." tänkte jag.
Sagt och gjort.... efter det vanliga förmiddagsstöket så styrde jag beslutsamt stegen mot försäkringskassan. Tänkte att nu måste jag prata med min handläggare (hon som jag bara träffat 1 gång och som jag inte ens vet namnet på). Hon måste kunna hjälpa mig nu....
Bara någe litet... kanske en kurs, eller en provapåaktivitet... men bara nåt så jag slipper sitta här och grubbla.
Sorg är en sak.... men när förändringarna varit så många, och så svåra, de senaste åren, så att man tappat styrkan i att våga hoppa, då är det dags att.... hoppa!

Så modig var jag idag.... och så var det stängt!! Men jag hoppas mod-tänket håller i sig imorgon också....!

Jag gick och köpte mig en varm korv istället...

..........

Igår eftermiddag kom SE:s systerdotter Sofie hit. Med present till mig... kläder som hon rensat ur sin garderob, och så hade hon tänkt på mig! Men vad glad jag blev!! Fina kläder var det... och jag kunde ha dom! Men ni vet, för en som inte köper särskilt mycket kläder nu... och oftast springer på second hand, så kändes det nästan som lite julafton. Tack snälla Sofie!!
Sen åt vi middag och såg på film....

Så en bra eftermiddag igår... och en modig förmiddag idag.
Det känns bra... jag håller i hatten.

tisdag 10 februari 2009

"Vi är faktiskt...

... fortfarande gifta... än om jag lever som singel!", sa jag till kvinnan jag pratade med igår. Lite obstinat kände jag att jag blev...
Men så är det ju... jag vet... de flesta som inte förlorat sin make, eller maka, till denna sjukdom har svårt att förstå det.
De pratar istället om att hitta en ny, gå vidare i livet, se framåt.... krasst och logiskt.

De förstår inte, att det är jag själv som måste besluta när jag är redo för det...

"Jo, men det finns ju de som väljer att ta ut skilsmässa..." sa hon som svar.

Men... då gav jag bara upp. La obstinatet på hyllan...
För jag förstod ju... det spelade ingen roll vad jag sa.
I hennes perfekta värld så skulle hon bara välja att lämna bort den hon älskar, glömma bort det som varit, ta ut skilsmässa, träffa en ny.... och vips! Så skulle allting vara bra igen... !

......

Sjukskriven för upprepade förluster. Hur låter det? Depressiv episod stod det som diagnos... och att jag vägrat medicinsk behandling vilket skulle försvåra situationen. (Sömnmedicin och antidepressiva.)
Men jag samlar på styrka för att själv ta kontakt med f-kassan. Utan psykofarmaka.
Jag tror ändå på små steg... fast det jag är allra allra mest rädd för... en ny förlust, en ny besvikelse. Jag tror inte att jag fixar det då... men det är en känsla som jag jobbar på.


All min kärlek och längtan till SE varje dag... så svårt.

måndag 9 februari 2009

Måndag...

... och livet pågår.

Morgonfika med Carolina, duscha, gå med Pontus P, diska, köpa potatis, dammsuga, äta en macka, gå ut igen...

Men imorse, efter att Carolina gått iväg, så hade jag nog gett vad som helst för att få gå tillbaka till sängen, och dra täcket över huvudet.

En dag som man inte alls ville...

Snart är hon hemma. Då ska vi fika, och hon ska berätta om sin dag. Så där som hon alltid gör... viktiga och oviktiga saker som hänt under dagen. Det är guldkornet idag...

Middag... fisk och potatis.

Kvällen tillsammans.

söndag 8 februari 2009

I det skrivna...

Det som sägs i själen
ryms mellan raderna
i det skrivna.
Seende är den som
kan läsa där.

Det som ryms i själen
fattas på raderna
i det skrivna.
Blind är den som
kan känna här.

EI.

Men jag blir...

... så "längten"! Precis nu. När jag tittar ut genom fönstret och ser killen som står och skottar snö i vild förtvivlan över den snö som bara vräker ner.
Sådär längten så att det skär.... minns en annan snö... på en annan gata... ett annat hus. En annan skottare... han.

Men jag har låtsats se solen hela förmiddagen. För snöstormar som vräker ner i all evighet vill man ju bara gråta över nu... jag vill ha "våren på spåren" skämtar jag med Carolina. Det är ju därför som jag inte har tittat ut genom fönstret så mycket idag...
... jag skulle ha hållit fast vid det. Inte tittat ut.

lördag 7 februari 2009

Jag väljer...



... mina guldkorn.

Det är helg. I Umeå är det en stor träff på Uman Hotel för unga anhöriga till dementa. Visst hade det varit ett kanske nödvändigt guldkorn att få gå dit... prata... skratta...gråta... äta gott... lyssna... träffa andra i samma situation som mig. Men för mig finns ett större fokus nu... ett större guldkorn. Ett guldkorn som är långt viktigare än vilken träff som helst.... fokuskornet som heter hon och jag. Hon och jag som ensamma fixar till flera små guldkorn under helgen...

... som igår. Struntade i tulpaner. Mötte en trött Carolina efter skolan... och bjöd henne på fika på stan istället.

... som idag. Jag har köpt vit choklad och fruktcocktail till mysfikat ikväll inför schlagerfestivalen.

Så guldkornet är hon. Det viktigaste. Inte hade det blivit en endaste guldstoffkänsla om jag hade gått dit, och vetat att hon suttit ensam hemma. Sen säger jag det igen... man måste vara stark om man ska orka med flera sorger samtidigt... och från allt det som vi har förlorat... både vänner och annat... så är jag hennes värld nu. Hon är min. Men på vingliga ben framåt... om än i vår takt, och på vårt eget sätt, så samlar vi på nya guldkorn nu!

Sen kommer det säkert fler träffar...

fredag 6 februari 2009

Men vi skriver...

... någe nytt, och annat viktigt här. Bara för att jag ska slippa se rubriken på det jag skrev tidigare....

Jag ber om överseende att jag inte har så mycket ork att besöka er lika vackert som ni besöker mig... men mitt fokus är hårt hållet nu. Det viktigaste fokuset som jag någonsin har haft att besluta mig för.... att hitta guldkorn i varje liten pyttasekund. Å det går.... men det tar min energi.

Sen vill jag önska alla som läser en riktigt riktigt underbar helg. Fyll den med kärlek för dig och de dina.... du har nuet. Det är ditt... och du kan fylla det med vad du vill. Jag försöker göra så... guldkorn.

Var rädd om dig...

Han fick inte uppleva...

... hennes 18-års dag. Han får inte uppleva hennes 18-års dag.
Den känslan får mig nästan att vilja kräkas...

... och det är då man måste bestämma sig....

... "tänk bort det... gå och köp tulpaner!"

Promenaden till stan blir vacker och märklig. Fågelkören har skickat sina bästa solister att sjunga med sina olika stämmor och läten för mig.... och när den ena tystnar, och vartefter jag går förbi, och vidare, så dyker den andra upp. Med en helt annan melodi... och en helt annan stämma.
Vad märkligt, tänker jag... aldrig har jag hört denna fågelkör förr. Hela vägen ner till stan...

Man hör det man vill höra... man ser det man vill se... och jag såg en vacker kör med vingar, och hörde tonerna som hade skickats någonstans ifrån för att bära på vägen. Jag valde att ta emot det så...


Så var det igår... men jag kom hem utan tulpaner. Det blev rea-på-rea-underkläder till Carolina istället... och två rosenbröd till eftermiddagsfika.

Så en bra dag igår... om än rubriken-tänket finns här idag också.
Hon fyller först nästa måndag... den 16:e februari.

Sen fyller SE 53 år den 27:e februari. Förra året firade vi hans födelsedag på geriatriken... i år ska vi fira den på Tomtebo.

onsdag 4 februari 2009

Vissa saker...

... kommer ändå aldrig att förändra sig. Mitt i vispandet med diskborsten så insåg jag det... oavsett hur mycket jag kommer att förändra min värld, så kommer diskandet att vara precis lika tråkigt och trist som jag alltid tyckt.
Men tråkigt och trist... är det så jag tänker börja mitt nya tänk, funderade jag med mig själv mitt i diskborstevispandet. Jag måste ju diska... det måste finnas något som kan kompensera detta eländestråk... tänkte jag vidare. Fokus.
Då kom jag ihåg att det ännu fanns en bit kvar av banankakan i kylskåpet... och inte vet jag om det var banankakan, och som jag kunde ta till kaffet ikväll, eller om det var tänket i sig som ryckte upp mig.... men det tråkiga och trista blev mindre tråkigt och trist... och det höll i sig hela disken igenom!

Sen vet jag ju inte imorgon... för nu är banankakan slut!

Tänkte köpa tulpaner på Coop... men jag blev för sniken. Det kommer fler tillfällen...

Tvättade.

Ja... en bra dag. Bara fokus. Just nu och här.

Imorgon har jag inget löfte om än...

Man måste träna..



... hela tiden. Hålla bilden levande.... att det finns något nytt där bakom hörnet.

Igår målade jag tånaglarna. Det är nytt.

tisdag 3 februari 2009

Om jag är tyst...

... med mitt skrivande nu, så är det för att jag inte vågar skriva så högt. I det nya nuet som ännu befinner sig i sin linda, i en beslutsprocess som måste levas nu, så gäller det att skriva med små bokstäver.... då styrkan ligger i att inte lova sig själv för mycket.

Men från och med i dag så ska JAG lära mig att använda den styrka som gavs mig.... och använda den för MIG, eller rättare sagt för mig, Carolina och Sven-Erik.

Jag måste lära mig att se världen med nya ögon. Jag måste lära mig att vända mig bort från sådant som inte vill ge mig förutsättningar att komma vidare. Jag måste lära mig att tro på att jag har samma rättigheter till lycka och kärlek. Det är det viktiga... varför skulle jag nöja mig med något mindre?

Kanske går det med myrsteg i beslutsprocessen just nu... för ännu finns det mycket som måste formateras om. Kanske blir det smärre bakslag i processen. Men det gör ingenting... för det spirar där ändå... tänket. Tänket och beslutsamheten mot ett nytt liv... att på alldeles egna ben ta mig och min lilla familj framåt till "en ny lycka runt hörnet". Å så länge målet finns....!

SE:s lilla värld... och min stora stora sorg, har en längre tid tvingats vara bortkopplad. Det var tvunget, illa tvunget, då livet kom med större sorger. Men det gör ingenting, har jag bestämt. Å kanske måste det få vara så ännu en tid.... just nu. Men vår kärlek är, och har alltid varit, det band som varken den minsta eller största sax i livet kan klippa sönder.... så som nu en sjukdom. Vi äger bandet för evigt.... och sen också!

Jag säger inte att det blir lätt.... jag säger att det går.
Jag säger att nu ska jag gå ut med Pontus P... och sen ska jag städa skafferiet.
Jag säger att jag ska tro på mig.... ensam är inte farligt.



(Men jag skrev tyst.... för man är ännu en mycket försiktig general...!)

söndag 1 februari 2009

Det räcker nu...

... det får räcka nu. Inte mer.

"Förtvivlan
Riktig förtvivlan
har inget tal,
sitter där vara,
mal och mal.
_
Riktig förtvivlan
har ingen gråt,
gråten befriar -
efteråt.
_
Riktig förtvivlan -
O mänskosjäl,
skydde dig himlen
riktigt väl!"


(Anna Greta Wide)

Jag skriver inte mer.... det får skrivas någon annanstans för nu.

Det är viktigt att se...



... när solen lyser.

Det kallas för Hopp.

Om så bara för en sekund...


Igår blev Carolina bjuden på bio av en kompis... som en tidig födelsedagspresent. Just nu så städar hon sitt rum... och jag hör hur hon sjunger. Jag har fikat i sängen. Pontus P tycker att han är snygg, och det tycker vi också. Jag köpte billig lax igår. Å köpte en liten bukett tulpaner till Carolina... som tyckte det var onödigt, men jag såg att hon blev glad.

Så.... Hopp. Det finns också.