lördag 21 februari 2009

Jag ser på henne...

... där hon står vid spegeln. Mascara och puder är hennes mask.
Jag vet att hon lider.

Hon har blivit lämnad och övergiven. Av den som inte valde. Av
de som valde.

Det gör ont. I själen. Sådant måste bäras...

Men jag stampade ner foten. Inte mer elakheter nu...

(Jag vet att ni läser här... det är er enda kontakt med oss. Men nu vet ni ju att vi lever iallafall... idag åtminstone.)

9 kommentarer:

fideli sa...

Ibland är det just det enda man kan göra, för att spara på sina krafter, för att slippa besvikelser eller att bli sårad, att bara sätta ner foten och säga att nu är nog! Men jag vet hur det svider. Lämnade min bloggadress till familjemedlemmar för att jag som aldrig hår råd att ringa ändå skulle ha någon slags kontakt, inte för att dom någonsin rinnger och hör hur man mår eller har det, men ingen var intresserad. Det gör ont att inte räknas eller att bara bli bemött med elakheter och jag tänker att det är mycket små människor som gör så mot andra. Kram/fideli

Anonym sa...

Visst är det så att man själv kan ta emot ganska mycket, men när folks inskränkthet går ut över ens barn, då känner man hundrafalt mer av alla känslor - ilska, sorg, uppivenhet, vanmakt. När vi inte kan skydda våra barn som vi skulle vilja- då gör det ont! /Sylvia

Eleonora sa...

Han som inte valde att överge - det blev bara så genom tragisk sjukdom.

De som valt att överge - små, inskränkta människor utan empati för Sveriges finaste och raraste 18-åring. Jag tycker vi väljer bort dom också!! Dom har inte något av värde att tillföra eller ge.

Vi - dina bloggvänner - vi äälskar dig och Carolina! Tänk på det ofta! Tusen och tusen kramar

Gisan sa...

Det är en oerhörd förlust för henne att förlora sin pappa och ändå ha honom kvar. Det är en svår sorg att bära. Jag är glad att hon har dig vid sin sida. Du visar så tydligt att du finns för henne. Jag tänker på er! Kramar...

Isabelle sa...

Önskar jag kunde göra något. Finns det det, vad som helst, så hör av dig.

Styrka och omtanke till er båda.
Största kramen!!!

Vida sa...

Bra gjort! Ibland måste man sätta ner foten. Du har allt mitt stöd.

Varm kram från Liv

Therese sa...

Elisabeth, du skriver så otroligt vackert och det är med en klump i mitt bröst och med tårar i mina ögonen jag läser dina inlägg...Jag tror jag kan förstå en del av dina tankar/känslor för min man fick en hjärnblödning 2006 (då 34 år) och livet blir aldrig detsamma...vi tar en dag i taget. Det går sakta men säkert framåt och vi är tacksamma för att vi lever och att vi har varandra....

Anonym sa...

Det är oerhört sorgligt att människor inte förmår att sträcka ut sina händer till de som behöver. Att en ung människa, som Carolina, skall behöva uppleva svek och elakheter är grymt.
Jag önskar att de som inte är närvarande tar sitt förnuft till fånga. Att utesluta någon/några ur en gemenskap iom att en sjukdom drabbar familjen, som ingen kan rå på, är svagt. För mig är det en gåta hur sådana människor tänker. Om de tänker överhuvudtaget. Om någon som läser här känner sig träffad, så låt inte denna åsikt gå ut över Carolina och Elisabeth. De har nog ändå.
Kram till Elisabeth och Carolina för dem ni är.
Nalle

Bloggblad sa...

Jag fattar bara inte hur nån kan bli upprörd över att du skriver om hur ni har det. Det är ju ert liv! Vem har rätt att sätta sig till doms över det?
Om både du och Carolina är överens om att du ska skriva av dig - då är det ert val.