... känna att tankarna håller på att knäcken på en. När man känner att malandet startar som man slår upp ögonen... och slutar med mardrömmar, då är det dags att göra någe. Så tänkte, och kände jag i morse.... "nu Elisabeth, nu är det du som börjar någonstans..." tänkte jag.
Sagt och gjort.... efter det vanliga förmiddagsstöket så styrde jag beslutsamt stegen mot försäkringskassan. Tänkte att nu måste jag prata med min handläggare (hon som jag bara träffat 1 gång och som jag inte ens vet namnet på). Hon måste kunna hjälpa mig nu....
Bara någe litet... kanske en kurs, eller en provapåaktivitet... men bara nåt så jag slipper sitta här och grubbla.
Sorg är en sak.... men när förändringarna varit så många, och så svåra, de senaste åren, så att man tappat styrkan i att våga hoppa, då är det dags att.... hoppa!
Så modig var jag idag.... och så var det stängt!! Men jag hoppas mod-tänket håller i sig imorgon också....!
Jag gick och köpte mig en varm korv istället...
..........
Igår eftermiddag kom SE:s systerdotter Sofie hit. Med present till mig... kläder som hon rensat ur sin garderob, och så hade hon tänkt på mig! Men vad glad jag blev!! Fina kläder var det... och jag kunde ha dom! Men ni vet, för en som inte köper särskilt mycket kläder nu... och oftast springer på second hand, så kändes det nästan som lite julafton. Tack snälla Sofie!!
Sen åt vi middag och såg på film....
Så en bra eftermiddag igår... och en modig förmiddag idag.
Det känns bra... jag håller i hatten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Kan tänka mig att min pappa skulle känna igen sig ännu mer. Min mamma, snart 54, fick förra året (april) diagnosen frontallobsdemens och nu nästan ett år senare kan hon nästan inte prata och hon kan inte alls röra sig. Jag vet inte vad som är värst, att det gick så fort att vi aldrig hann umgås eller att det går så sakta och hon får lida så. Det enda hon säger nu är att hon inte vill mer, ingen vet vad hon egentligen menar. Anhörigas sjukdom som ger en en sorg som gör en sjuk. Och ingen förstår eller kommer någonsin förstå. Att det finns fler i samma situation borde ge en slags lättnad men det enda som händer är att jag lider för dem oxå. Så jag lider med dig och din dotter och hoppas att vi alla en dag kan se bättre tider!
Modiga du i vackra kläder önskas en stor kram och goda varmkorvar.
/Vida
Så glad man blir när någon har tänkt på en. Andras garderobsrensningar kan dessutom vara riktigt trevliga :)
Hoppas hoppas nu att du känner dig lika modig i morgon!
Härligt att du kommit så långt att du vill börja göra saker... det är ett bra steg.
Till Anna: Tack för din mycket mycket fina och öppenhjärtliga kommentar... och jag förstår att din mammas diagnos måste ha kommit som en stor och hemsk chock, och dessutom måste det vara än värre att det i hennes fall har gått så oerhört snabbt. När frontalloberna är drabbade så brukar det ofta göra det. Har din mamma någon sjukdomsinsikt alls? Detta brukar vara ett av de första och starkaste symptomen vid just frontallobsdemens... man har ingen sjukdomsinsikt. Men det visste du kanske redan...
Att se sin mamma förändras, och tappa bort henne i denna sjukdom är bland det grymmaste livet kan bjuda på... och att hitta orden som man så gärna vill lindra och trösta den som får uppleva det, är inte det lättaste... men då jag gissar att du inte bor nära mig, för då hade jag gärna velat träffa dig och ge dig en stor och varm liten kram... så vill jag säga till dig... vi kommer att se bättre tider!! Vi ska bara ta en dag i taget... ett ont i taget... en tår i taget... och sakta, sakta kommer det att ljusna därborta! Vi måste bara ha lite tålamod...!
Jag lider med dig och din familj... och du vet att du får gärna skriva igen, här eller på mailen, precis när, och hur ofta du vill!
Varm och mycket stor kram från mig till dig, just nu...
Super modigt. Jag håller tummarna för att modet håller i sig. Kram
Jag håller tummarna för att du har modet och styrkan kvar i morgon, så att du kommer iväg till försäkringskassan.
Jag ser den danska serien "Sommer" och tänker på dig hela tiden, vet inte om jag orkar fortsätta att se den.
Många varma kramar! /Ingrid
Jag inte bara håller i hatten - jag tar av mig den också för dig!! Starkt gjort att knalla ner till F-kassan, men otur att där var stängt nu när du var "på hugget". Kom igen idag eller när det är öppet härnäst! Det är ju helt underbart att du själv kommit att ta det här steget. Det betyder så mycket att du får ett egenvärde och kan få känna tillfredsställelse i att det du gör betyder något! SE har det bra där han är och blir så gott omhändertagen. Men vem tar hand o dig? Jo, det måste du göra själv. Fyll din ryggsäck med så mycket du någonsin orkar och kan. För en gångs skull; prioritera dig själv!
Håll modet uppe söta Elisabeth - du är inne på rätt väg. Håller tummen för att din kontaktman är en bra sådan som med nit och allvar kan ta sig an dig och din situation. Jag tänker på dig!!
Kom igen nu tjejen - du är ju både UNG STARK OCH VACKER - tänk på det!
Trist att det var stängt när du hade styrkan att gå dit. Men kanske det var så att du skulle hämta ännu mer styrka av att det var stängt.Nu när du går dit nästa gång, så går du med en annan känsla: t ex att nu, nu ända in i pipsvängen får det inte vara stängt för nu kommer jag, och jag vill ha råd och hjälp. Oftast har allt en mening. Man får försöka lista ut varför. Det är inte alltid man kan.
Kramar Nalle
Så himla gulligt av henne :-) Jag blir glad av att läsa om det. Kramar...
Skicka en kommentar