söndag 24 november 2013

Antingen så kan jag skriva...

... "skulle bara kolla om ni hängde med" eller så kan jag skriva "men Gud vilken ärthjärna jag är som helt har blandat/slagit ihop skyltsöndag och första advent"!
Men egentligen så behöver jag inte välja... ärthjärnemeningen är nog rätt uppenbar för de flesta! 

Ha en fortsatt fin kväll alla därute... och tack till er som upplyste mig om saken!

Å nu... SKYLTSÖNDAGSGOFIKA!!! 

Första advent...

...och vi har tänt det första adventsljuset.

"Det här kommer att bli den bästa julen nånsin" säger Carolina från badrummet.
"Jajjebox" säger jag, och byter snabbt kanal när de börjar prata om Alzheimer på fyrans kanal.
Jag orkar inte höra om det jag redan vet... inte nu... och vi ska fixa bästa adventsmyset... OCH snart ska jag på vårdplanering för honom. 
Så... nu adventsmys!!

lördag 23 november 2013

Allt som är roligt - välkommen hit!

Det var tanken som jag tänkte nyss... mitt i det jag stod och bäddade sängen. 
Det är också tanken som bäst beskriver hur vi väljer att försöka leva vårt liv nu. 
Så... idag ska vi gofika på stan.

torsdag 14 november 2013

Hmm... är det någon som vill säga mig någonting?

Jag får fler anonyma kommentarer än någonsin.

tisdag 12 november 2013

Här lyser solen idag...

... vilket den gör för det mesta, oavsett väder.
Å imorgon blir det frukostmingel genom jobbet. Hur soligt är inte det...

Nej! Nej! Nej!


Det är en bra rubrik idag som med tre ord beskriver om hur vi har hanterat, hur vi hanterar, och hur vi kommer att hantera människor som inte får oss att må bra. Nej, vi går inte under! Nej, vi behöver inte börja om varje gång vi skriver om det vi lever med varje dag. Nej, vi är mycket mycket starkare än så!
Det var väl bara det, och nu när jag har fått tänka efter lite... att jag så gärna ville tro att de hade förändrats.  Jag vet att man inte kan förändra någon annan än sig själv, men jag vill alltid tro människor om gott. Å fast än logiken säger mig att så är det inte alls... alla människor är verkligen inte goda... så ändå... som en annan enveten duracellkanin...så kan jag inte riktigt sluta hoppas på det. Det måste vara någe fel på mig, tänker jag... för så här har det varit i hela mitt liv. Hur elak en människa än har varit så har jag efter ett tag hittat på någonting som ursäktat deras beteende... och så har jag fått tro på deras godhet tills nästa gång de har gjort mig illa. DUMJAG!!  
Så nu slår det mig att kanske var det här nödvändigt... en resa mot insikten och lärandet att alla människor är faktiskt inte goda.

Sen måste det ju faktiskt få vara så... att bara för att vi var starka nog att välja bort de som gjorde, och gör oss illa.. så betyder ju inte det att vi inte kan eller får skriva om det. Vi lever med deras beteende varje dag, och ibland så pyser det helt enkelt bara över. Då är det en bra strategi och hjälp att skriva om det. Vilket vi kommer att fortsätta med. Å egentligen så är vi nog ganska tacksamma för att det här hände... för vår styrka har bara växt.

Nej! Nej! Nej!


(Nu lämnar jag det här tills jag väljer att skriva om det nästa gång... )

måndag 11 november 2013

Så vad tänkte jag där innerst inne...

... när jag skrev mitt senaste inlägg?
Att hans systrar läser både min och Carolinas blogg det vet jag sedan länge, och att de brukar reagera när vi har skrivit något om dem vet jag också. Men kanske hade jag i min mest dumma och naiva enfald trott att de den här gången skulle ha lite självinsikt och... ja, kanske kanske svälja bort de försvarsställningar och "ja,mendudå-meningar" som vi mött så många gånger förut.

Istället så blev det bara värre. Så vad tänkte jag egentligen...

Igår kväll fick hon en halvskriven kommentar från den ena av systrarna. Å än om jag tyckte det var modigt att hon skrev under eget namn, så fanns både försvarsställning och "ja,mendudå-beskyllningarna med. Mot Carolina. Nu vet hon inte om ens ska orka bemöta kommentaren...

Ikväll fick hon ett telefonsamtal från den andra systern. Å då skriver jag... förbannade förbannade människa!!!! Hur in i helvete okänslig och elak får man bli? Jag hör genom den stängda dörren hur hon försöker parera och försvara sig mot systern som nu känner sig "kränkt" av vad Carolina skrivit på sin blogg. Flera gånger så säger Carolina: "men om du bara lugnar ner dig, B... om du bara lyssnar... ja, men får jag förklara"... men hon fortsätter bara med (och nu har jag resolut öppnat dörren och står bredvid och hör hur hon skriker) att anklaga Carolina. Till slut orkar inte Carolina höra på henne längre... utan väljer att i samma lugna ton som hon försökt behålla under hela samtalet, att avsluta samtalet. Hon säger bara att hon har annat som hon måste göra nu... säger hej då... och lägger helt sonika på luren i örat på henne.

Sen står hon bara med telefonen i handen... tittar rakt ner i golvet... och jag ser hur hon börjar skaka. "Lilla gumman, vad du gjorde det bra nu" sa jag, och tog omkring henne. Då kom gråten.
Å då kan jag säga... OCH SKRIVA... jävla människa!! För i det läget.. och det vet varenda mamma... att i det läget... när någon gör illa ens barn... då blir man... ja, riktigt riktigt förtvivlad!! Som en sårad tigermamma.

Just nu så skulle jag ha velat ha henne här... ruska om henne och säga:" Vad f-n håller du på med? Tycker du inte att Carolina har nog svårt ändå, utan att du ska ringa och skälla ut henne bara för att du känner dig förorättad och "kränkt"? Har du ingen som helst hut i kroppen? Vad är det du inte får in i huvudet? Att hon behövde dig mer än vad du behövde henne? Att du bara för en gångs skull i ditt tagit ansvar för dina fel och brister... och om inte annat, så för någon annans skull. Jag har känt dig länge och din förmåga att alltid rättfärdiga dig själv och dina handlingar har kanske gett dig den plattform du vill och behöver stå på... men här... här hos oss... här har lögner och oärlighet ingenting att hämta. Du hade chansen... men du tog den inte. Å nu får du ta konsekvenserna av det. Om du sen vill fortsätta att skuldbelägga Carolina för er dåliga relation... ja, men gör det då. Det visar bara att du står kvar på din plattform...
Hur svårt kunde det ha varit att istället ringa och säga: "Hej Carolina, jag vet att vi har haft lite dålig kontakt av olika orsaker, men vi kanske kan börja nu? Förlåt om jag inte har funnits där som du hade behövt, men nu ska det bli ändring på det, och jag kommer att gå med dig resten av vägen...oavsett vad. "  Hur svårt kunde det ha varit?

Att finnas för någon... ja, det handlar ju om att hjälpa. Å i det här läget så handlade det varken om mig eller systern... det handlade om Carolina. Men kanske är det för somliga så som Sören Kierkegaard skriver i sin dikt: "kan jag inte det så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom."

Så vad tänkte jag egentligen? För just nu så sitter jag här och ångrar att jag överhuvudtaget skrev någonting om hans systrar. Då kanske hans syster inte rasat på fullt som hon gjorde mot Carolina. För som sagt... jag vet ju att de läser både min och Carolinas blogg. Men jag kan inte göra det ogjort... och fast än jag vet att jag kommer att fortsätta skriva om vår släkt... så ska jag se till att vara bättre förberedd nästa gång.

Å det är nog så... att vissa människor inte har förmågan, eller viljan, att hjälpa.

söndag 10 november 2013

Jag hade skrivit ett långt inlägg...

... och det började så här:
"Det finns en sorg som ligger djupare och mer förborgat inom mig än både Sven-Eriks sjukdom, mammas död, min syn och förlusten av en hel familj.
Den sorgen handlar om mina barn, Jonas och Carolina."

Men så inser jag, eller rättare sagt känner att det inte går. Idag är det fars dag och just därför så blir det julpyntning och mysfika här istället. För hennes skull..

... för igår kväll så läste jag hennes bloggmin dotters blogg. Vi som knappt pratat om den här dagen. Å jag förstår hur djup hennes smärta är för de som lämnade henne. Hennes båda fastrar. De som, trots att de gjort henne så illa, är hennes viktigaste länk till sin pappa. Eller, hade kunnat vara...

Idag har vi ingen som helst kontakt med dem. Vi hade väl inte så särskilt bra kontakt innan Sven-Erik blev sjuk heller, och de hade ingen som helst kontakt med vare sig mina föräldrar eller syskon. Så för några år sedan förändrades allt detta... och helt plötsligt så hade hans systrar tagit kontakt både med min pappa och min syster... och nu senast min son, hans sambo, och mina barnbarn.
Då tänker jag, både som människa och tigermamma: Vad har hon gjort dem för ont, och vad är man ute efter då... egentligen?

Om de bara istället hade lagt ner en tredjedel av all den energi de lagt ner på att försöka söka detta samförstånd hos MIN släkt... så hade de kunnat gå med Carolina på vägen.
Men istället så väljer de att varje dag i tiden som är nu att följa med hennes bror, som de aldrig har haft någon som helst relation till... förrän de senaste månaderna vill säga. De gillar skarpt hennes brorsbarn, mina barnbarn.
Å det måste vara en grymhet bortom grymhet... att bli bortvald i den sorg hon bär. Av sina fastrar. Där de istället väljer att ta kontakt med hennes bror, sambo och hennes syskonbarn??? Jag undrar vad Sven-Erik skulle säga om han visste om det just nu. Att han var som en extrapappa för Jonas såg han som viktigt - men hur det än var, så var det Carolina som stod hans hjärta närmast.

Nu har mitt synförstoringsprogram hakat upp sig så jag kan inte skriva mer... men två saker ska jag kisa in i skärmen och skriva: Kan man verkligen göra någon så illa, vem det än är, då säger det rätt mycket om en själv. Sen... carolina... vi fixar det här!!!! Nu är farsdagen nart över och vi har julfint hemma. Jag älskar dig. Jag älskar dig också, Jonas.

lördag 9 november 2013

Så så viltigt...

... att skapa mys. 
Vi äter julfrukost i köket...

onsdag 6 november 2013

Bara ett foto ikväll...

... på de vackra rosorna jag fick av Carolina igår kväll. 

tisdag 5 november 2013

Är det något jag avskyr...

... så är det när jag måste prata om svåra saker. När jag måste berätta om hur vi har det, om var Sven-Erik är och hur jag mår.
För då måste jag tänka och känna efter.  Å det svåra blir med ens så påtagligt.
Idag pratade jag länge med försäkringskassan... och sen damp jag i backen en stund... och nu sitter jag här och försöker mobilisera upp tjohej-tänket igen.

För det är ju klart att jag gör det... alltid!!

Sen måste jag ju skriva att det känns skönt att den här helgen är över. För det här med att tända ljus för "de som gått före",  hur gör man det för någon som finns kvar - men ändå inte. Så tänker jag på mamma. Vi hade många diskussioner om det här med att "hälsa på de sina" på kyrkogården. För mamma var det viktigt att göra det... för mig var det inte det.  "Ja, men dom är ju inte där" var mitt stående försvar.
Äsch, nu blev det åt deppskrivhållet känner jag... så vi lämnar det. Men jag är som sagt, glad att helgen är över. Å vi fixade ju till den riktigt bra ändå..
... precis som vi ska göra för en annan tung dag som snart är här: Fars dag.

Nu... på med hurran!! Kanske finns det lite sockerkaka kvar att gofika med.