lördag 30 juni 2012

Två tomater på gång...


... säger rätt mycket, tycker jag.

fredag 29 juni 2012

Till slut...

... så vaknar man bara en morgon och inser att det här går inte längre. Jag orkar inte komma hem varje dag och vara ledsen, och med ångest över andra saker än mamma. Hur ska jag orka gå dit bara för mammas skull?

Gud, ge mig mer styrka... för det jag har kvar måste jag använda för mig och Carolina.

torsdag 28 juni 2012

Ibland behöver man nån...


... för sin egen del. Nån man inte behöver vara stark för.
Jag pratar lite nu inatt med Gud om det...
... och så tänker jag på min morbror Putte som iallafall frågade hur det var med Sven-Erik. Det värmde mig... att någon frågade, menar jag.

måndag 25 juni 2012

Rabarbersaft, päronpaj och glada skratt...

... låter som en glad somrig rubrik där livet pågår med semesterplaner och vardagslycka,
Den låter inte som en rubrik där  livet handlar om att någon ska förlora det..
Ändå är det dessa ord som bäst berättar om ännu en vacker dag med mamma... rabarbersaft, päronpaj och glada skratt.

Idag hade jag köpt med mig rabarbersaft till henne. Hon sa flera gånger "men oh så underbart gott" när jag gav henne med sugröret.  Så frågar hon var Carolina är, och jag säger att hon är hemma och bakar päronpaj.
"Ja, den vill jag inte smaka...  för vi ska inte äta upp kakan för Carolina" säger hon då.
"Men nog skulle det vara gott att smaka en bit" retas jag.
"Ja,  har du nån päronpaj att bjuda på då?"
"Nej, men jag har rabarbersaft... vill du ha det?"
"Ja tack, gärna." Säger hon... och gapar!
"Nej, mamma... det kan inte gapa... det är dricka... ett sugrör".
"Jaha, så här" säger hon,  och gapar ännu större.. som om jag skulle stoppa in en jätte-jätte sked med päronpaj.
I det ögonblicket... nästan samtidigt som hon gapar så där stort... så ser jag att det går upp ett ljus för henne.. och hon börjar skratta. Hon skrattar högt och hjärtligt... och jag kan inte heller låta bli att skratta. Så säger hon:
"Var är mamma...  åvad hon skulle tycka det här va roligt... gapa som en fisk"  Hon fortsätter skratta.. Fast då känner jag hur skrattet liksom fastnar i halsen...   och det blir svårt. Hon pratar rätt ofta om sin mamma nu...

Den här stunden sparar jag i mitt hjärta. Tillsammans med all närhet, stryka på pannan, och de varma kramarna. Det jag inte vill spara är hennes... ja, hennes ögon, som ser drogade ut, och för det mesta tycks befinna sig någon annanstans idag. Hennes rädsla som skiner igenom ibland. Hennes rosslande andning, hennes tickande titanklaffar som hörs om man ligger för nära på kudden bredvid henne, hennes synliga blodådror i pannan som man hela tiden ser hur de töms och fylls på...  det vill jag inte heller spara.

Nej, jag vill minnas varje stund med henne som den vackraste gåvan av kärlek och glädje.

(Precis som med Sven-Erik, tänker jag nu. Att få ge honom allt jag hade av glädje och tjohej tjohej, hur spelad den är var många gånger, så var det den största gåvan att få... hans glädje och kärlek!!
Han behövde det då. Hon behöver det nu.  Å då är det väl en gåva om man kan få ge det, tänker jag... att hjälpa någon, menar jag. Nej, inget mer Sven-Erik nu... bort bort bort. Tänker jag mer på det just nu så dör jag.)

Imorgon förmiddag ska jag gå ner på stan och ha lite "stockholmsmys" med Carolina.Det är viktigast... också.  Å då det inte blir någon resa för oss i år...  då får man fixa till det hemma.
Så åker jag upp till mamma på eftermiddagen.

Sen... och som slutkläm på det här röriga skrivet... päronpajen VAR jättegod Å tillsammans med "Lotta på Liseberg" så blev det en bra kväll!!


Det lilla mottagningsfiket..


söndag 24 juni 2012

"Vad jag älskar dig, mamma"...

... viskade jag i hennes öra.
"Å jag älskar dig, gumman... imorgon också" svarade hon. Med svag röst och ögonen slutna.
Tack mamma... för i livet som jag har kvar... där kommer dina ord att finnas med mig i varje ny dag... "imorgon också".

Men idag var det hennes "stora dag".  En dag fylld med både tårta och presenter. Vi var där tidigt, Carolina och jag. Pappa hade flyttat ut sin säng så att vi kunde ställa in deras lilla rumsbord där istället. Å med en fin duk, blommor på bordet, och rumsstolar så blev det som det finaste lilla mottagningsfiket. Där bredvid hennes säng..
Att hon skulle få vara "en prinsessa", som vi sa till henne, idag på denna stora dag, det var viktigt... så vi hjälpte henne med "kattvätt, satte på henne den fina nya tröjan som hon fått av pappa i födelsedagspresent på morgonen, och sist, men inte minst, hennes guldhalsband och de fina ringarna. Hon var så fin där hon låg... ja, som en riktig prinsessa. En trött och lite svamlig prinsessa visserligen... men ändå.

Sen kom det gäster. Flera stycken. Alla tillhörande släkten.. och kära för henne. Många fina blommor.Hon blev så glad när de kom... än om jag ju gissar att de också såg hur trött hon var. Att hon inte orkade prata så mycket.. att hon tappade ord och meningar... och att ögonen ramlade igen rätt ofta. Som tur var så kom inte alla precis samtidigt, så de kunde turas om att sitta där inne hos henne vid "det lilla mottagningsfiket".
Så småningom åkte de flesta hem... och det var en lycklig, men så så trött och slut mamma som sa "vilken lycklig dag" hon haft. Sen var hon helt slut på... som om alla krafter hon ägt gått åt för dagen.  Jag satt länge och strök henne över pannan och nynnade för henne.. orolig som hon var.

Strax efter fem så gick jag hem. Då hade jag pussat henne på pannan... och lovat att komma tillbaka imorgon.  Men som jag klev upp och skulle gå, så sa hon: "Elisabeth, får jag följa med dig hem?" Klart och tydligt.
"Åh lilla mamma, det är väl klart att du får" svarad jag.
Jag vet inte om hon hörde mitt svar för hon somnade om lika fort igen... och "det lilla mottagningsfiket" stod ännu kvar. Med alla fina blommor på...


Ikväll pratade jag med min syster. De hade lyft upp henne i stolen och rullat ut henne på balkongen. Hon har ju velat det länge, men jag tycker det var lite våghalsigt just ikväll.

lördag 23 juni 2012

Midsommardagen...

... och en ny dag hos mamma och pappa.
Idag vill hon ha "kallt kaffe" och har fått feber igen.
Imorgon fyller hon 73 år.

"Det är en process nu" sa ahs-sköterskan igår. Muskler som förtvinar.
Carolina och jag ska strax gå dit... så jag får skriva ihop mina minnen bättre sen.

fredag 22 juni 2012

Tillsammans äter vi sill och annat gott...


Mamma och pappa...


... vill önska alla en fin midsommar.

En riktigt fin midsommar...



... önskar jag av hela mitt hjärta till alla.

Vår midsommaraftom kommer att se lite annorlunda ut i år. Jag kommer att vara med mamma, pappa, och min syster. Om mamma, som varit smärtfri sedan igår morse, inte har några smärtor idag så ska vi göra henne midsommarfin med den nya blårandiga tröjan som jag köpt till henne. Vi har bestämt att vi ska äta midsommarmaten inne på hennes rum... sitta där runt sängen. Om hon är vaken, förstås...  det blir bra.

Carolina ska fira sin midsommar med storebror och hans familj. Först ska de äta silltårta och gå på Gammlia, där de firar traditionell midsommar med dans runt midsommarstång och annat kul. Sedan blir det grillning hemma hos Jonas. Å jag är glad och tacksam för deras skull... att Carolina får ha lite kuligt... och att de får vara tillsammans. Tack Jonas... det blir bäst.

Så en riktigt fin midsommarafton hoppas jag att det blir... den är viktigast i år.

torsdag 21 juni 2012

Så viktigt, så viktigt...


... att komma ihåg sen.
Fina blommor. Carolina som gjort 'stockholmsmys' på balkongen.

"Om jag bara kunde, mamma...

... så skulle jag ta dig i handen, och ta med dig bort till bron nu. Å där skulle mormor stå och vänta på dig.. och du skulle bli lycklig och glad igen... älskade lilla modiga mamma min."
Så tänkte jag idag hos mamma.
Sen tänkte jag också, nästan argt: "Men mormor, kom då"... hör du inte hur hon ropar på dig?"

Å det var det förtvivlade lilla barnets maktlöshet när hon kände att hon inte längre kunde hjälpa sin mamma... inte ens lindra. 

Hon har legat i plågor hela dagen. Hon har gråtit.
Ikväll har hon fått mer smärtstillande och lugnande.
Nu hoppas jag att hon sover som ett litet barn... så där som hon låg när jag gick hem.
Å jag ska försöka sova lite nu... och be för att telefonen
inte ringer, eller ska jag be för...ja. Kanske går det lättare att somna om jag tänker på det hon sa igår "åh, mitt älskade lilla barn". Med sin hand på min kind... och med mindre smärtor.
.


Carolina och jag haft en fin kväll. Vi pratar mycket om Sven-Erik nu... när hon vill. För hon har ju förlorat en förälder länge nu... och det är viktigast ändå.


tisdag 19 juni 2012

Pappas hand...


... vill ge trygghet. Mamma fått feber..

De andra...

... tycker att mamma vill ha kaffe alldeles för tidigt på morgonen. Så nu ska jag ta med mig kaffekorgen och gå dit om en liten stund.
Lite kaffe och smörgås.. ingenting märkvärdigt... men en kungamiddag om det kan få henne att le.

Igår var vi hos henne mest hela dagen.
Hon tyckte att Carolina såg ut som en "liten indianflicka"...

måndag 18 juni 2012

En vemodig stillsam känsla bara...

... och som får tiden att stanna till lite.
Så förklarar jag för Carolina, när hon frågar varför jag varit så tyst hela kvällen.

Dagarna hos mamma är så annorlunda nu..  och det känns för första gången i mitt liv som om mamma och jag delar något stort... en hemlighet... ett band.
Hennes armar som kramade mig hårt och länge idag när jag kom... hennes varma kind mot min... hennes hand som ville hålla kvar...  hennes ögon nära mina...hennes leende... och så orden  "vad jag har längtat efter dig, gumman". Min mamma och jag.

Hon har ont idag igen... så pappa "puffar" in lite extra ketogan från pumpen. Trött och lite virrig idag också.. men blir  piggare efter att jag tvättat henne lite, blött och kammat hennes hår, och satt på henne en av tröjorna jag köpte för ett tag sen. Så tacksam över detta lilla för henne så säger hon "tänk vad jag får vara lycklig å vara så här fin ändå! Min mamma och jag.

Sen bjuder jag henne på "kubbsull" Det vill säga mandelkubb som blötts upp i kaffet... något som är bland det bästa hon vet. Något som hon har med sig från sin barndom... Å jag sölar kaffe på hennes kind flera gånger... men hon säger att det gör ingenting. Min mamma och jag.

"Mamma, om du fick önska... om du fick resa vart du ville i hela världen... vart skulle du åka då?" frågar jag. Det var någe resprogram på teven... och jag satt där bredvid henne på sängkanten.
Först så tror jag inte att hon har hört... för hon fortsätter bara att titta på teven... och säger ingenting. Sen så ser jag att hon håller på att somna igen, så jag låter frågan flyga sin kos.
Men så slår hon upp ögonen, vänder huvudet mot mig, och säger:
"Nej, men vet du vart jag skulle vilja fara?"
"Nej" svarar jag. 
" Jag skulle vilja åka iväg en vecka... till Stockholm... med dig. Å du skulle få visa mig alla ställen som du har varit på förut... och vi skulle bo på ett fint hotell."
"Men mamma... älskade mamma... skulle du vilja göra det?" Jag blev så... ja, jag vet inte riktigt vad jag blev... mer än att jag kände både värme och sorg för det hon sa...  för vi kommer ju aldrig att göra den resan tillsammans. Jag hade väntat mig att hon skulle säga Gran Canaria eller Bulgarien eller något annat solställe tillsammans med pappa och dom andra... det som hon tyckte var så roligt förut.. men nu sa hon inte det. Vad var det hon sa... egentligen? Vad var det hon önskade... egentligen? Kanske var det en del av vår hemlighet. Min mamma och jag.

Så gick dagen... och när jag gick hem på eftermiddagen så lovade jag att komma imorgon igen. Ikväll så ringde telefonen... det var mamma som fick hjälp att hålla luren.
"Jag har sovit sen du gick... men hur gick det med köttet?"  ville hon veta. För att jag berättat att jag gjort en köttstek till middag. Hon kom ihåg det..
"Ja, den blev superbra... men jag kunde ha kryddat den lite bättre" svarade jag.
Å med det svaret var hon nöjd...  och sa: "åh, vad roligt" när jag berättade att imorgon kommer både Carolina och jag.
"Puss och kram... å love love...  vi ses imorgon." Mamma och jag.

........

Sen... de här senaste dagarna har också gett mig andra insikter. Insikter av helt annat slag. Men tiden med mamma är alltför dyrbar och viktig för mig, så jag tar inga som helst konfrontationer nu.  Därför skriver jag ner det på andra ställen just nu... och biter ihop.

Klockan är över två... och jag tar med mig de vackraste minnena av dagen till sängen.
Men en vemodig stillsam känla...


söndag 17 juni 2012

Mamma är så nöjd och tacksam...


... efter att jag hjälpt henne med lite 'kattvätt'.
Nu vilar hon, och jag hör henne prata i sömnen...
Pappa sitter vid datorn, och jag sitter i köket. Å jag känner mig så oändligt tacksam jag också... det finns mycket närhet i kattvätt.

lördag 16 juni 2012

Tack käre Gud...


... för fikat idag.
Tack också för att jag även idag fick vara nära min mamma.

Men mitt i allt det svåra så kan jag inte låta bli att undra hur min andra sorg kan vara så osynlig? Kanske är det som det alltid har varit... det är ju bara jag.

Imorgon är iallafall en ny dag... med mamma, hoppas jag. Det är det enda viktiga nu... annat får vara så länge.

torsdag 14 juni 2012

Jag vet inte...

... om mamma kommer att överleva natten.
Kanske orkar hon rossla sig igenom ännu en natt... kanske måste hon ha extra smärtstillande ännu en natt... och kanske orkar hennes hjärta ännu en natt.
Nej, jag skulle ju inte skriva om det här! Hade jag ju bestämt.  Jag skulle skriva och minnas den här tiden som det fina och kärleksfulla... trots allt. Hennes lycka över att få håret tvättat... hennes glädje över att få vara smärtfri... hennes skratt åt någe roligt... hennes varma kärleksfulla händer... och hennes kind mot min. Det skulle jag minnas. Min mammas kärlek.
Men kanske är det så att jag måste minnas det svåra också... för aldrig aldrig har jag känt bandet så starkt som nu... modersbandet. Aldrig har hon varit mig så nära...

Jag har lovat Carolina att vi tidigt imorgon, innan jag åker upp till mamma igen, ska gå på Waynes Coffee och ta en två-för-en-fika.  Jag hoppas det kan bli så... det beror på hur natten blir.

Jordgubbar med glass...


... och mysig film.

"Den bästa sommaren"...

... ska det här bli. Ändå.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det till Carolina... för det är så jag måste bestämma för att vi ska fixa det här.
Mamma
Dotter
Fru
I den ordningen nu...

Vi ska fixa fint här hemma...  göra ministockholm... hitta på "sommarprojekt"... och med rätt så många "gofika"... så måste det gå. Oavsett vad.

onsdag 13 juni 2012

Hon skrattar gott...


... i drömmarnas land.
Säger 'pappa vad du är tokig ibland'.
Livet blir en dröm,
av kärlek öm,
där dom dansar tillsammans på en annan strand.

Mamma sover mest idag. Natten varit full med smärtor...

söndag 10 juni 2012

"Jag är så lycklig"...

... sa hon ikväll. Med den där vackraste lyckliga-rösten som det är länge sedan jag hörde nu. Visserligen så vet jag att hon är full av smärtstillande ... man vad gör väl det... hon är lycklig för att jag ska komma dit imorgon och tvätta håret på henne igen. Det gör heller ingenting att "tvätta håret"  nu är detsamma som att bara ta några vattenindränkta tvättlappar med lite schampo på, och sen blöta hennes tunna hår så mycket som det bara går. Då blir hon lycklig.

Aldrig har jag känt mig så nära min mamma som nu. Hur glad hon blir när jag mest hela tiden försöker att vara nära henne... krama henne...  göra mig rolig och fjanta på lite för henne...   stryka henne över kinden... pussa henne på håret... och så säga många av de kärleksfulla orden till henne...  som "du är den vackraste mamman i världen". Då blir hon glad.

Sen får jag ju vara beredd på att hon somnar mitt i en mening... att hon rullar med ögonen rätt vad det är... och svamlar både gulligt och lulligt emellanåt.

Mor lilla mor... idag sa du hur mycket du älskade mig.
Precis efter att jag hade sjungit några rader ur "jazzgossen" för dig... och du försökt sjunga med.
Du tog mig i handen, och sa med ett leende: "Men vad jag älskar dig!"

Å därför är också jag så så lycklig ikväll... 

fredag 8 juni 2012

En ny dag...


Den stora Elisabeth...

... går hem till sin dotter och är precis så där stark som alla mammor måste vara. Oavsett vad. Fixar middagsmat och peppar sin dotter inför den stora tentan imorgon. Köper lite godis med sig på vägen hem.

Den lilla Elisabeth hon hade velat stanna kvar hos sin mamma. Sitta där och vara så oändligt tacksam för de små stunder mamma får vara smärtfri, och får sova.  Vara barnet som så förtvivlat förtvivlat  vill tro att hennes hand ska ta bort mammas onda varje gång som smärtorna sätter in.  Så hon stryker henne över pannan och håret och kinden och axeln och handen och armen och... ja,
Men smärtorna kan bara lindras med sprutor nu..  än så länge.

Sen... jag har varit här länge redan... känner igen förtvivlad förtvivlan och maktlöshet...  jag bär redan på ett stort varför. Vi pratar inte om det i familjen.

torsdag 7 juni 2012

Det får bli min systers ord igen...


'Den värsta tortyren ett barn måste vara med om, måste vara att tvingas se någon av sina föräldrar plågas och lida. Just när man tror att det inte kan bli mycket värre, slungas man in i den djupaste hjälplösheten och maktlösheten..... Det är så smärtsamt för ett barn.
Man kan också säga som läkaren sa imorse: Hon ska inte behöva ha ont den tid hon har kvar.

onsdag 6 juni 2012

Döden är ett skitord...


... och jag undrar vad det var för domedagsprofet som uppfann det?

Kunde det inte ha gått lika bra med "vandrat västerut"? Min farfar sa alltid när någon dött att de hade "vandrat västerut", och det kändes mer hoppfullt att för sitt inre se någon vandra bort över markerna, än att se allt det där andra som man förknippar med ordet död... så som kista och begravning.. och helt enkelt att inte finnas mer.
Å det viktigaste av allt i att vandra västerut... är att den som går fortsätter att gå!
"Gå hem" funkar också... man behöver inte vara religiös för det... för hem kan man alltid gå!


Idag har jag varit hos mamma hela dagen. Det är svårt att skriva om det.
Men en sak vill jag komma ihåg. När vi stod där på varsin sida om sängen (hon är ju helt sängbunden nu), min syster och jag, och skulle tvätta av henne lite, så höll jag henne mot mig, och kunde lägga ner min kind mot hennes... för jag förstod ju också hur utelämnad hon måste känna sig.
"Ja, nu blir du vacker som en dag, mamma.. fast det är du ju redan" sa jag med hela min övertygelse.
"Tycker du det?" sa hon. Å så log hon.. så sårbart och.. ja, liten på någe vis.

Nu tänker jag... det finns någonting mycket svårt och vemodigt, men ändå så vackert när den tiden kommer... när den som burit dig med kärlek som liten nu behöver bli buren med samma kärlek.

Jag älskar dig mamma... och döden är ett skitord.

måndag 4 juni 2012

Ska jag skriva om döden, eller inte?


Idag har jag varit hos mamma hela dagen. Å som vanligt så försöker jag vara  den där lite spralliga och glada dottern som vill övertyga henne om att "ja, men du vet ju vad jag har sagt... en dag ska du och jag sitta där på hemmet... då är du 92 och jag 71... och största problemet är vem som har snyggast rollator!"
"Tror du på det ändå..nu?" sa hon. Å log... och jag gav henne mitt tryggaste tryggaste leende tillbaka.
(Å jag ljuger bra i såna här lägen. Jag har gjort det förut... för Sven-Erik. Hur ofta ljög jag inte om att han en dag skulle bli frisk och börja jobba igen.  Det viktiga var vad han behövde höra... och inte om det var en sanning eller en lögn.)

Senare på dagen tog mamma mig i handen och sa: "Lova mig en sak... lova mig en sak... Elisabeth, du förstår väl att jag inte kommer att klara det här... lova mig en sak... vad har jag för tröja på mig idag?" Å man kan bara le åt alltihopa...

Igår var vi där, både Carolina och jag. Blev bjudna på middag. Å jag måste skriva... om den styrka hon äger, lill-kajsa min. Hon vet att Sven-Erik blivit allt sämre, och att det bara är en fråga om tid.. där också. Ändå så försöker hon skämta och skoja med mormor så mycket hon kan... som t ex att dom ska köpa sig ett slott framöver - och där ska jag få disktjänsten och bo i källaren! Å jag hör hur dom skrattar åt det... där jag står och diskar i mammas kök.


Nu är det natt. Jag är hemma. Carolina har gått och lagt sig, och Pontus P är ute och springer i drömmarnas land, tror jag.Hur den här natten blir vet jag inte...men jag är beredd hela tiden nu... och just nu känner jag mig bara tudelad... ska jag skriva om döden, eller inte?  Ska jag skriva om det som är... och det som jag vet kommer? Vill jag? Vill jag inte? Orkar jag?  Är det fel, och för vem skulle det vara fel för isåfall? En del av mig vill... medan den andra delen är rädd för det. Men jag vet ju... med hela min själ så vet jag ju... jag har vetat det länge.. jag måste igenom det.  En del av mig vill verkligen skriva ner allting, minnas, få ut det... medan den andra delen bara vill stoppa huvudet i sanden... inte orka... och bara sitta här hemma i natten och låtsas att världen utanför inte finns.

Ja, det blev verkligen ett sammelsurium av tänk inatt... och det får väl vara så då. Men jag sitter i ett väntrum... där någon tynar bort och så småningom ska dö... och under tiden så dör någon annan. (Ser hemskt ut när jag skriver det... men det är ju så krasst det är.) Idag lärde jag mig också ett nytt ord: agoni.

Imorgon är det måndag... jag undrar hur den ser ut. Fast jag har lovat Carolina att vi ska fixa gofika imorgonkväll också. Självklart ska vi göra det.



(Tack för alla fina och bärande kommentarer... och förlåt att jag inte orkar ge så mycket gensvar tillbaka just nu. Det blir väl bättre, tänker jag... en dag.)

söndag 3 juni 2012

Jag skriver som min syster...


... 'jag trodde jag var stark, men nu är det bara att följa med'...

lördag 2 juni 2012

Den vackraste i världen...


... och ingen oro finns omkring henne. Den tar vi på balkongen...

Hon kissar knappt någonting längre. De ska sätta in en cvk-pump. Hon får morfin hela tiden. Hon är på gott humör, omedveten om allvaret. Tack snälla Gud för det...

'Hur mår min solros' frågar pappa henne nu. Med all hoppfullhet som han vill ge till henne.

fredag 1 juni 2012

Min syster är fantastisk...


... det var väl en ovanlig rubrik? För att komma härifrån, menar jag.
Men jag tycker verkligen det. Hon är hos mamma o pappa dygnet runt nu, o hjälper dem.
Syster, vad du gör det bra!!
Å jag försöker vara där så mycket jag kan...