måndag 4 juni 2012

Ska jag skriva om döden, eller inte?


Idag har jag varit hos mamma hela dagen. Å som vanligt så försöker jag vara  den där lite spralliga och glada dottern som vill övertyga henne om att "ja, men du vet ju vad jag har sagt... en dag ska du och jag sitta där på hemmet... då är du 92 och jag 71... och största problemet är vem som har snyggast rollator!"
"Tror du på det ändå..nu?" sa hon. Å log... och jag gav henne mitt tryggaste tryggaste leende tillbaka.
(Å jag ljuger bra i såna här lägen. Jag har gjort det förut... för Sven-Erik. Hur ofta ljög jag inte om att han en dag skulle bli frisk och börja jobba igen.  Det viktiga var vad han behövde höra... och inte om det var en sanning eller en lögn.)

Senare på dagen tog mamma mig i handen och sa: "Lova mig en sak... lova mig en sak... Elisabeth, du förstår väl att jag inte kommer att klara det här... lova mig en sak... vad har jag för tröja på mig idag?" Å man kan bara le åt alltihopa...

Igår var vi där, både Carolina och jag. Blev bjudna på middag. Å jag måste skriva... om den styrka hon äger, lill-kajsa min. Hon vet att Sven-Erik blivit allt sämre, och att det bara är en fråga om tid.. där också. Ändå så försöker hon skämta och skoja med mormor så mycket hon kan... som t ex att dom ska köpa sig ett slott framöver - och där ska jag få disktjänsten och bo i källaren! Å jag hör hur dom skrattar åt det... där jag står och diskar i mammas kök.


Nu är det natt. Jag är hemma. Carolina har gått och lagt sig, och Pontus P är ute och springer i drömmarnas land, tror jag.Hur den här natten blir vet jag inte...men jag är beredd hela tiden nu... och just nu känner jag mig bara tudelad... ska jag skriva om döden, eller inte?  Ska jag skriva om det som är... och det som jag vet kommer? Vill jag? Vill jag inte? Orkar jag?  Är det fel, och för vem skulle det vara fel för isåfall? En del av mig vill... medan den andra delen är rädd för det. Men jag vet ju... med hela min själ så vet jag ju... jag har vetat det länge.. jag måste igenom det.  En del av mig vill verkligen skriva ner allting, minnas, få ut det... medan den andra delen bara vill stoppa huvudet i sanden... inte orka... och bara sitta här hemma i natten och låtsas att världen utanför inte finns.

Ja, det blev verkligen ett sammelsurium av tänk inatt... och det får väl vara så då. Men jag sitter i ett väntrum... där någon tynar bort och så småningom ska dö... och under tiden så dör någon annan. (Ser hemskt ut när jag skriver det... men det är ju så krasst det är.) Idag lärde jag mig också ett nytt ord: agoni.

Imorgon är det måndag... jag undrar hur den ser ut. Fast jag har lovat Carolina att vi ska fixa gofika imorgonkväll också. Självklart ska vi göra det.



(Tack för alla fina och bärande kommentarer... och förlåt att jag inte orkar ge så mycket gensvar tillbaka just nu. Det blir väl bättre, tänker jag... en dag.)

5 kommentarer:

Elwa sa...

Jag förstår så innerligt väl dina tankar och vindlande funderingar. Jag hoppas och tror att man får den kraft man behöver... Vi är i samma situation -nästan. Allt gott, all styrka önskar jag er.

Renée sa...

Jag tror det är viktigt att prata om döden... Då blir den mindre "farlig"... Själv tror jag på ett liv efter detta så för mig är döden inte skrämmande, jag kommer att vänta på de mina på andra sidan när den dagen är inne. Visst är det sorgligt när någon dör, naturligtvis men jag har sett så mycket elände genom mitt arbete så för det mesta har döden kommit som en befrielse...

Jag hoppas att de dagar som din mamma har kvar blir dagar då ni kan prata om allt, både det som är roligt och sorgligt... Jag skickar kramar till er alla!

Ruta Ett sa...

Du skriver så fint om din mamma och SE och att deras tid snart är ute. Det är tungt att ta sig igenom sorg och sjukdom, men vissa saker står man maktlös mot. Man får försöka göra så gott man kan. Mer kan ingen begära.
Livet är nu en gång sådant!

"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där...
Varm kram

Kersti sa...

Att tala om döden, att skriva om döden är som att tända ett ljus. Jag tror att det värsta blir lite lättare att tampas med om man vågar se det i vitögat. Om man kryper undan och låtsas som inget hinner det till slut i fatt och flåsar en i nacken. Jag har sagt det förut, jag säger det igen, du är stark och modig och jag sitter här och håller dig i handen en stund så du kan få lite mer kraft, kraft som du så väl behöver. För även den allra starkaste behöver vila ibland.
Stor kram till dig och Carolina

bloggtant sa...

Min mor dog för ett halvt år sen och jag valde att inte skriva något om det....men det valet gör man ju själv. Jag fixade inte att alla skulle veta mina innersta tankar...de var ju bara mina.