fredag 8 juni 2012

Den stora Elisabeth...

... går hem till sin dotter och är precis så där stark som alla mammor måste vara. Oavsett vad. Fixar middagsmat och peppar sin dotter inför den stora tentan imorgon. Köper lite godis med sig på vägen hem.

Den lilla Elisabeth hon hade velat stanna kvar hos sin mamma. Sitta där och vara så oändligt tacksam för de små stunder mamma får vara smärtfri, och får sova.  Vara barnet som så förtvivlat förtvivlat  vill tro att hennes hand ska ta bort mammas onda varje gång som smärtorna sätter in.  Så hon stryker henne över pannan och håret och kinden och axeln och handen och armen och... ja,
Men smärtorna kan bara lindras med sprutor nu..  än så länge.

Sen... jag har varit här länge redan... känner igen förtvivlad förtvivlan och maktlöshet...  jag bär redan på ett stort varför. Vi pratar inte om det i familjen.

2 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Jag känner med dig, Elisabeth. Jag har också varit där - två gånger till och med, men det var värst när mamma dog. Vi var så nära och trots att det är 10 år sedan så saknar jag henne så hemskt ännu. Skönt att du har din syster att dela dina känslor med.
Varma och långa kramar till dig...

Laila sa...

Lilla Elisabeth... Så väl jag förstår dig! Jag önskar dig bara allt gott. Jag kan inget mer säga ♥