måndag 18 juni 2012

En vemodig stillsam känsla bara...

... och som får tiden att stanna till lite.
Så förklarar jag för Carolina, när hon frågar varför jag varit så tyst hela kvällen.

Dagarna hos mamma är så annorlunda nu..  och det känns för första gången i mitt liv som om mamma och jag delar något stort... en hemlighet... ett band.
Hennes armar som kramade mig hårt och länge idag när jag kom... hennes varma kind mot min... hennes hand som ville hålla kvar...  hennes ögon nära mina...hennes leende... och så orden  "vad jag har längtat efter dig, gumman". Min mamma och jag.

Hon har ont idag igen... så pappa "puffar" in lite extra ketogan från pumpen. Trött och lite virrig idag också.. men blir  piggare efter att jag tvättat henne lite, blött och kammat hennes hår, och satt på henne en av tröjorna jag köpte för ett tag sen. Så tacksam över detta lilla för henne så säger hon "tänk vad jag får vara lycklig å vara så här fin ändå! Min mamma och jag.

Sen bjuder jag henne på "kubbsull" Det vill säga mandelkubb som blötts upp i kaffet... något som är bland det bästa hon vet. Något som hon har med sig från sin barndom... Å jag sölar kaffe på hennes kind flera gånger... men hon säger att det gör ingenting. Min mamma och jag.

"Mamma, om du fick önska... om du fick resa vart du ville i hela världen... vart skulle du åka då?" frågar jag. Det var någe resprogram på teven... och jag satt där bredvid henne på sängkanten.
Först så tror jag inte att hon har hört... för hon fortsätter bara att titta på teven... och säger ingenting. Sen så ser jag att hon håller på att somna igen, så jag låter frågan flyga sin kos.
Men så slår hon upp ögonen, vänder huvudet mot mig, och säger:
"Nej, men vet du vart jag skulle vilja fara?"
"Nej" svarar jag. 
" Jag skulle vilja åka iväg en vecka... till Stockholm... med dig. Å du skulle få visa mig alla ställen som du har varit på förut... och vi skulle bo på ett fint hotell."
"Men mamma... älskade mamma... skulle du vilja göra det?" Jag blev så... ja, jag vet inte riktigt vad jag blev... mer än att jag kände både värme och sorg för det hon sa...  för vi kommer ju aldrig att göra den resan tillsammans. Jag hade väntat mig att hon skulle säga Gran Canaria eller Bulgarien eller något annat solställe tillsammans med pappa och dom andra... det som hon tyckte var så roligt förut.. men nu sa hon inte det. Vad var det hon sa... egentligen? Vad var det hon önskade... egentligen? Kanske var det en del av vår hemlighet. Min mamma och jag.

Så gick dagen... och när jag gick hem på eftermiddagen så lovade jag att komma imorgon igen. Ikväll så ringde telefonen... det var mamma som fick hjälp att hålla luren.
"Jag har sovit sen du gick... men hur gick det med köttet?"  ville hon veta. För att jag berättat att jag gjort en köttstek till middag. Hon kom ihåg det..
"Ja, den blev superbra... men jag kunde ha kryddat den lite bättre" svarade jag.
Å med det svaret var hon nöjd...  och sa: "åh, vad roligt" när jag berättade att imorgon kommer både Carolina och jag.
"Puss och kram... å love love...  vi ses imorgon." Mamma och jag.

........

Sen... de här senaste dagarna har också gett mig andra insikter. Insikter av helt annat slag. Men tiden med mamma är alltför dyrbar och viktig för mig, så jag tar inga som helst konfrontationer nu.  Därför skriver jag ner det på andra ställen just nu... och biter ihop.

Klockan är över två... och jag tar med mig de vackraste minnena av dagen till sängen.
Men en vemodig stillsam känla...


6 kommentarer:

Kajsa sa...

Kändes så gripande att läsa...vilken fin dotter din mamma fått! Kram

Anonym sa...

Elisabeth! Du skriver så underbart vackert om allt det sorgliga... Tänker på dej!
Kram från en bloggläsare

Anonym sa...

Vilka fina stunder du och din mamma har nu inför hennes resa och jag önskar dig all stillhet och ro du kan finna i att få ha dessa fina stunder att återkomma till och minnas din fina mamma en dag när hon somnat utan sin smärta mer..Varmaste styrkekramar till dig och de dina!
Di

Kersti sa...

Så vackert, så stillsamt vackert och vemodigt. Sitter tyst och stilla länge och ser dig och din mamma framför mig. Tänk att ni får de här dagarna tillsammans. Ett minne, en gåva att spara nära hjärtat. Många varma tankar från Enskede.

Elisabeth sa...

Tack underbara människor för era ord.. tack snälla!

Laila sa...

Sitter här med tårar i ögonen....
Sitter här och känner med dig och delar dina minnen och känslor.
Sitter här och minns mina egna känslor och tankar vid mammas dödsbädd.
Tårar för oss båda