torsdag 28 oktober 2010

Nä, men ibland...


... blir jag bara så obstinat och less på det trista!!
Så där så att jag nästan vill skjuta en gummisnodd dit upp...

Å visst är det en rolig bild och tanke? Jag gillar den helskarpt...

onsdag 27 oktober 2010

Jag undrar...

om det är skillnad på gråt och gråt?

För varför går det så himla enkelt, och varför känns det så befriande skönt, att låta tårarna rinna till ett teveprogram (som nyss "Spårlöst"), när det känns precis tvärtom med det som jag egentligen skulle vilja gråta floder över?

Jag vet inte... man kanske är det så... att somlig gråt gör för ont?

Sen finns det ju annan gråt också! En gråt som Carolina brukar vara specialist på. Det händer inte så ofta nu... men hon brukar skratta så mycket att hon till slut börjar gråta! Helt märkligt, men inte helt ovanligt, tror jag.

Att gråta av ren glädje är också en annan gråt. Lyckotårar eller glädjetårar brukar vi kalla dem... och inte helt ovanliga dom heller!

Jag vet inte... och kanske är det så... att somlig gråt måste få vänta lite?

..........

Det här är heller inget deppskriv... bara en insikt och undran jag har lite ikväll.

Dagen har varit bra ändå... förmiddagen tillsammans med min vän M, och på eftermiddagen ett besök hos mamma och pappa.
Roligt att se mamma pyttalite piggare... tydligen så hjälper antibiotikan. Men hon hade fått sitta och sova i natt... hon hade haft svårt att andas. För mycket vätska i kroppen. Enligt sjuksköterskan från geriatriken som åker till henne nästan varje dag nu så beror det på hennes hjärtflimmer i kombination med hennes KOL. Lilla lilla mamma...

Carolinagumman hade städat hela lägenheten när jag kom hem ikväll. Tack underbaraste lill-kajsa!!
Nästa vecka har hon höstlov... och jag har lovat henne att vi ska ha hemma-spa-mys. På någe sätt. Det blir bra...

tisdag 26 oktober 2010

Klockan är 07.58...

... och jag sitter som vanligt i vardagsrummet. På teven går, lika vanligt det med på mornarna just nu, "Vakna med the voice". Carolina gillar att se på det till frukosten... och sen hon har gått till skolan så känns det bra med lite folk, om än på teven, som babblar på lite.

Tre meningar. Jag får vara glad för det, tänker jag nu...
För hur ofta sitter jag inte här... vill så gärna skriva... om tankar som virvlar runt... om känslor som kommer och går... om lite roligt.. om svårt... ja, om allt det som är vårt nya liv nu. Men det är som om jag tappar tråden hela tiden..

Det är lättare att skriva om fönsterputsning än om hur jag försöker att mobilisera nån sorts styrka för det jag vet rycker allt närmare. För nu går det allt sämre att känslomässigt lura sig själv, att han är på jobbet... att han bara åkt till Holmträsk... eller att han är i Raja, och bygger på stugan. Både jag och Carolina har länge använt den strategin... känslomässigt. För att överleva, helt enkelt...
Å kanske tror jag bara att det är det jag gör... mobiliserar styrka. För jag kan ju inte ens gå dit nu... av kräkrädsla för att jag ska dö av min förtvivlade förtvivlan. Jag vet ju... vi vet ju... hela tiden här hemma i vårt väntrum så vet vi ju... och än fast vi gör vad vi kan för att inte tänka på det... så vet vi ju att det bara är en tidsfråga innan han inte längre kan äta själv. Eller förresten... kanske är vi redan där? Inte kunna prata mer... inte kunna gå själv... inte gå på toaletten... och till slut... slut. Hur i... (förlåt Gud) helvete ska jag fixa det????
Jag vet inte vilket som är mer plågsamt... att gå omkring här hemma och undra över hur mycket sjukdomen tagit ifrån honom just idag... eller att faktiskt se det. Jag vet inte...

Å vad jag verkligen inte förstår... är varför det känns så mycket svårare nu? I jämförelse med när han var hemma... eller när jag nyss hade "lämnat bort" honom... eller tiden därefter. Jag har funderat mycket på det här... och kanske är förklaringen den att vi hade så fullt upp med att bara försöka överleva då. Å nu så är vi slutligen här... och han snart inte alls... i den framtid som jag fasade så mycket för då. Men jag vet inte det heller...

..........

Det här är inget deppskriv... utan mer någe djupt och viktigt ur ett sorgens perspektiv. Å jag är, hur fånigt det kanske än låter, glad ändå att jag fick ur mig det. Att det blev mer än tre meningar... och än fast skrivet blev lite rätt upp och ner.
Nu ska jag ta ett djupt andetag... och dricka påtår!

Å till dig som tycker att jag inte ska skriva om det här... du behöver inte läsa!

måndag 25 oktober 2010

Nu ska jag putsa fönster...

... och Carolina har gått till skolan.
Ikväll ska hon hem till en klasskompis och baka kladdkaka. Hon såg fram emot det...

Egentligen så har jag väl ingen större lust att putsa fönster. Men man måste göra det bästa man kan av det man har... och jag slipper tänka. Fokusera på att göra det fint här hemma...

Egentligen så skulle jag vilja sätta mig ner här och skriva om det som hela tiden ligger som en mara där i bakhuvudet. Det dåliga samvetet... om rädslan hur det är med honom nu... och hur svårt det är att vara modig. Men det är för svårt att tänka på det nu...

... så jag ska putsa fönstren istället!

söndag 24 oktober 2010

All lycka...

... börjar inom en. Här inne, sa jag och pekade mot mitt hjärta...
Jo, men jag vill ju vara lycklig, mamma, sa hon.
Jag vet det, gumman... men i livet som du har framför dig nu så kommer du att möta både sorg och svårt, och glädje och lycka... för det är så livet är. Men ska du gå omkring och vänta på bara lyckan...då kan du få vänta länge!

Man måste veta att lyckan... är det där lilla ljuset som man bär inom sig... det som vill leva och brinna för att få finnas... som vet att livet är en gåva till dig... liksom du är en gåva till livet... och det är bara du som kan välja att tända det ljuset, gumman. Oavsett vad...

Inom sig måste man bestämma... och som jag har sagt förut... ingen kan hindra sorgens fåglar att flyga över huvudet på en... men man kan bestämma sig för att de inte ska få bygga bo där... det kan man.

Å varje gång du känner lycka så ler pappa i sitt hjärta.
Tänk så, gumman...

..........

Viktigaste peppet till Carolina ikväll. Det har varit en lång lång kväll med stöd och pepp. Hon sa mycket, och jag sa mycket. Men jag skriver inte mer om det på bloggen just nu... det får skrivas på andra ställen så länge.

" Sträck ut din hand...

... och finn en hand i din,
så gjorde jag och fann en hand i min."

Igår kväll lyssnade jag på Thomas Di Leva när han sjöng dessa vackra ord. Han gjorde det bra, och han berörde. Imorse gjorde jag det... i sängen... jag sträckte ut handen, och la den på den tomma kudde bredvid mig.
Låtsades lite... att hans hand skulle finnas där som förut... längtade... å gud, vad skulle jag inte ha gett! Hans hand i min, och det är svårt att skriva det nu. Hans hand i min. Jag låg kvar länge...

Så ringde mamma.

"Sträck ut din hand,
och finn en hand i din,
så gjorde jag och fann en hand i min.

Öppna din famn för resten av världen,
du är en del av allt det som sker.
Sprid du ditt ljus så som himmelens stjärnor,
ge av dig själv så som stjärnarna ger.


Å det finns så många därute som behöver en hand att hålla i... min mamma är en av dem. Hon har varit sjuk länge nu... och min oro finns där också. Hela tiden. Jag var hos henne några timmar på fredag eftermiddag... och sådana stunder kan man bara ta emot som en gåva. Jag ska skriva om det sen... om Aftonbladet, och hennes nya röda kappa. Å jag vill hålla henne i handen nu... det jag kan.

.........

Egentligen så skulle jag ha skrivit om lite annat tänk och kom ihåg också... men jag ska göra en hemmatrygg söndag för mig och Carolina. Precis som jag tycker att jag lyckats rätt bra med hela helgen... hemmatrygg. Städa lite.. busa med Pontus P... gå och handla... spela lite julmusik på cd:n.. gofika någe... ja, och så.

Kanske skriver jag mer ikväll... jag får se hur jag orkar.



torsdag 21 oktober 2010

I väntrummet...

... en torsdagskväll.

Carolina sitter i köket och pluggar inför filosofiprovet imorgon. Tålamodet att på 80 sidor lära sig konstiga ord som "meningsfulla satsers funktioner", "morrord", och "spinnord" har nog nått hennes bristningsgräns snart, för jag hör henne irriterat säga "skitjävla ord att lära sig"!
Att dissikera filosofins grunder ner till minsta molekyl är nog inte riktigt hennes "grej", gissar jag.

Hon hade gjort middag tills jag kom hem från RK. Tack snälla gumman, det betydde mycket att få komma hem och sätta sig "vid dukat bord". Än om vi nu åt den framför teven... vilket vi brukar göra lite nu och då.

Jag sitter i rumssoffan, och har fått lite tandvärk igen. Trött.

Vi har sett "halv åtta hos mig", och gofikat mums-mums med kaffe.

Pontus p ligger i fåtöljen, med tassarna i vädret, och snarkar.


En vanlig tordagskväll i... i ett ovanligt väntrum. Å där Carolina nyss sa: "Jag ger upp... nu gav jag upp det här, mamma!"

4-dagars vecka...

ser jag det lite som nu.

Måndagar ledig...
Tisdagar Röda Korset eftermiddag
Onsdagar Kontaktpersonen förmiddag
Torsdag Röda Korset eftermiddag
Fredag Kontaktpersonen förmiddag

Det känns lite som ett arbete det med... och ungefär det jag orkar med just nu. Å tiden där emellan så försöker jag hitta på härhemma. Skapa mys för oss, göra fint med små heminredningstips, gå promenader med herr Pontus P... och fokusera på att göra vår vardag här hemma, i vår lilla bubbla, så trygg och fin som möjligt. För både Carolina och mig.
Å för att man måste försöka undvika att tänka på det sorgliga, mitt i det sorgliga...

Men jag brukar vara helt slut när kvällarna kommer... för det är också så, att bara orka vara i en svår tillvaro kräver massor av energi. För vem som helst...

Å jag vet inte hur många gånger jag sagt... utan Röda Korset och "min vän M" (kontaktpersonen) så skulle det inte gå... att försöka skapa det nya liv som vi måste leva nu, För det är svårt att skapa ett nytt liv när man samtidigt måste sitta i ett väntrum. Men att det går... ja, varför skulle det inte göra det? Jag bestämde mig ju för länge länge sedan att jag skulle fixa det här på någe vis... så, trots att det finns både sorg, gråt, och längtan här... så finns det också glädje, mysljus, och tacksamhet för mycket i livet... ändå, och mitt i.

Imorgon har jag lovat mamma att vi ska åka ut på eftermiddagen för lite äventyr... men det beror förstås på hur dagsformen är för henne. Kanske blir det en sväng på Myrorna under tiden pappa har sin kör. Hon behöver komma ut lite...

onsdag 20 oktober 2010

"Och allting ska tas ifrån mig"

... är känslan just nu. Så stark ikväll...

Jag skriver känslan... inte den logiska insikten. För i logiken vet jag ju att det är så... för varje en av oss. Å ingenting kan vi heller ta med oss den dan vi går... det vet logiken också.
Men känslan... känslan... den vill inte alls inse, och köpa detta logiska resonemang... inte nu när jag redan förlorat så mycket... och där jag varje dag vet att han tas ifrån mig allt mer. Å inte bara han...

Med känslans makt så skulle jag just nu besluta att ingen mer skulle behöva bli sjuk, ingen mer skulle förlora hem och familj, ingen skulle bli gammal, ingen skulle behöva dö.... och med samma makt så skulle jag backa tiden, och stanna den... och i evighet bo kvar i "lillhemmet" på Gärdesvägen tillsammans med min Sven-Erik. För någon "Herr Alzheimer" skulle inte existera där...

Fånigt och orealistiskt önsketänk? Ja, visst är det det... men det gör iallafall mindre ont än det logiska resonemanget. Det logiska resonemanget som berättar om verkligheten...


Det här är svårast att skriva om ikväll...

Idag ringde svärmor. Hon hade fått hjälp att ringa.
Inte pigg själv... men hon ville ändå veta hur vi hade det.
Självklart så sa jag att vi mådde bra, och hon frågade lite extra hur
det var med Carolina och Sven-Erik. Jag berättade för henne att det
går bra för Carolina i skolan, och att Sven-Erik har börjat dansa...

Älskade lilla svärmor... det är länge sedan jag hörde
din röst.. och jag sa "vad roligt att höra rösten på dig!"
Flera gånger...

Jag grät sen... jag saknar henne... jag saknar Holmträsk... och jag saknar Sven-Erik. Det blev bara så svårt..

Men det är också länge sedan jag blivit så glad över ett samtal... för det var det vackraste samtalet att få. Sen kan jag inte låta bli att fantisera lite... kanske fanns det ett samband mellan hennes samtal just idag... och att jag hade, bara någon timma tidigare, berättat för min kontakperson hur mycket jag saknar min svärfar? Så kanske fick svärmor en liten vink ovanifrån... jag tar det lite så iallafall!

Tack snälla snälla...

tisdag 19 oktober 2010

Jag hämtar styrka...


... där. Hos alla de där modiga människorna som jag möter nu. Jag tänkte på det när jag stod och diskade nyss...

Jag har inte sett det så tidigare, än om jag mött många modiga människor i mitt liv. Men idag ser jag det lite annorlunda... jag ser att andras mod ger andra styrka! Jag känner ju det...

Sen spelar det ingen som helst roll vad det modiga består i.... det kan ju till exempel, som för mig, bara handla om att våga gå till tandläkaren!
Modet finns hos var och en av oss... och vågar vi bara gå mot de vindar av svårt som livet bjuder oss... ja, då är vi verkligen verkligen modiga!! Oavsett vad!

Och vi ger andra styrka.... att vara modiga.
När vi är svaga så kan vi hämta styrka hos det starka, och när vi är starka så kan vi dela med oss till de svaga... lite så tänker jag.

(Lite skriv bara just nu..)

måndag 18 oktober 2010

Det finns verkligen gånger...

... som jag tänker: "Nä, nu skiter jag i det här!"
Idag, eller iallafall precis innan jag skulle åka iväg till tandläkaren, så tänkte jag så. För inte nog med att tandvärken och tandläkarskräcken gjorde sitt yttersta för att plåga mig... så precis som jag kom in med Pontus P så small det till i hallampan och det blev mörkt i både hallen och köket.

I det läget höll jag på att börja grina... tyckte omåttligt synd om mig själv... och kände där djupast inom mig... Sven-Erik, kom hem... kom hem... KOM HEM NU!!! Så sa jag högt: "Nä, nu skiter jag i det här!" För det kändes helt enkelt för mycket...

Men hur det nu var... eller rättare sagt, hur det nu är...efter att pappa snällt skjutsat upp mig till tandläkaren... och de nu har gjort en provisorisk rotfyllning... dragit bort några rötter från en självutdragen tand... konstaterat att jag har kvar min tandköttsinflammation... och att det finns mer att göra på mina tänder... så känns det just nu som att... äsch, det gick ju bra ändå... en världslig sak egentligen... nu fixar vi det här... och det kunde ju ha varit värre!"
Så jag tar ett nytt djupt (och modigt) andetag.... att fixa det här också. Oavsett tandläkarskräck (det är här modet saknas) och annat...


Å jag har ringt till fastighetsskötaren... på Riksbyggen.

söndag 17 oktober 2010

Dagen blev inte som jag tänkt mig...

... och kvällen är inte så bra den heller.
Jag har en längre tid dragits med en tandköttsinflammation, och haft en speciell tandkräm att borsta med.
Men idag har det varit verkligen ont, och jag har ätit alvedon hela dagen. Inte så bra nu heller... men jag försöker härda ut till imorgon bitti. Då är det bara att svälja tandläkarskräcken, och ringa tandläkaren... för ingenting kan vara värre än det här.

Det kommer att bli en lång natt.

Det är söndagmorgon...

... och jag sitter i sängen och skriver.

Dagen utanför har nyss vaknat, och kanske bjuder den på lite sol idag. Jag hoppas det..
Carolina sover fortfarande, och Pontus P ligger här bredvid och hoppas på ännu en ostbit från min ostmacka.

Det är tufft med varje morgon... som om nattens sov tar upp det svåra till ytan. Nattens drömmar ligger kvar i mitt minne... liksom känslan. Å jag får jobba hårt för att tänka bort alltihopa inför den nya vardag som jag vaknat till. Jag måste fixa till en bästa dag varje dag... och då går det inte att bära på drömmar om Sven-Erik... hur nära han har varit... eller hur han har gråtit... eller, vilket nog är värst, kärleken som vi ägde tillsammans.

Som nu... inatt drömde jag att vi satt vid ett runt bord och väntade på honom. Å när han kom så gav hade han presenter till alla... en korsordstidning till min pappa, en Allers-tidning till min mamma... och ett vackert leksakshus till Carolina. Alla blev så glada...
Mig tog han i sin famn... för det var min present. Tryggheten där i hans kram... få vara där... krypa ihop, och gömma mig innanför hans armar... skyddad... och stå så länge... trygg och fullständigt fullständigt lycklig. Vilken gåva att få, tänker jag nu... uppleva det jag en gång ägde. En underbar gåva... men också den svåraste att bära när man sen vaknar.

Drömmen slutade med att han började gråta... han grät över att hans farfar dött. Å jag stod där, fortfarande så trygg i hans famn. Med min hand så strök jag honom över kinden och torkade bort hans tårar.
Sedan gick vi tillsammans bort mot hans motorbåt (!), och så åkte vi iväg. Satt där nära varandra i motorbåten... åkte iväg över det spegelblanka och lugna vattnet... på Göta Kanal!

Vissa saker i drömmen måste man ju le åt... som att åka motorbåt på Göta Kanal! Men just nu så skulle jag mer än gärna gå och lägga mig igen, om jag visste att jag fick krypa in i hans famn igen... det är svårt att tänka på det.

Men idag ska jag putsa fönster... och sätta upp nygamla gardiner. Innan dess så har jag stoppat bort nattens dröm... för här gäller, precis som jag skrev tidigare, att fixa till så mycket trygghet och styrka som jag bara kan. Det är också vårt sätt att försöka mobilisera lite inför det som vi vet kommer... skapa en vardag som bär oss här hemma... när allting nu ska ta ännu mera slut. Men just nu kan jag få låtsas lite... att han faktiskt var här inatt... sådär som förut.

fredag 15 oktober 2010

Jag behövde påminna mig om en sak...



"VÄRLDEN BRYTER ALLA, OCH EFTERÅT ÄR MÅNGA
STARKA PÅ DE BRUTNA STÄLLENA!"

Ett citat av E. Hemingway, och som följt mig i många år, men som jag den senaste tiden tappat bort lite. Ett citat som för mig ger både en slags bärande insikt "världen bryter alla", och sen kommer med hopp.... "och efteråt är många starka på de brutna ställena!" Ett citat som jag ska försöka att inte tappa bort igen!

Adventsljus...

... har de börjat sälja, men lussekatter.... det får man nog vänta på! Lite surt, då jag bestämt att ordna lite före-jul-mys för Carolina och mig ikväll. Inte ens skumtomtarna har kommit fram än!
Men det går lika bra med chokladmuffins och pepparkakor också... som vi ska festa på strax!
..........

Idag har jag varit med min vän M (kontaktpersonen) nästan hela dagen. Gått på stan, fikat, pratat, och... ja, bara varit, och haft trevligt tillsammans. Fått tänka på annat. Jag är tacksam för henne... att hon är den underbara människa hon är... och att jag ha en vän att göra roliga saker tillsammans med. Det är inte alla förunnat...

torsdag 14 oktober 2010

Det går dåligt...


... att fota 'lapphandskar'! Men jag blir som barna... nån som vill komma hit och göra en snögubbe med mig?

... som jag ska fixa bra!

Hela dagen.
Men jag har suttit här en bra stund nu... och som vanligt skrivit lite, och raderat... skrivit lite, och raderat... skrivit lite, och rade... ja, så.


Rädslan för det jag vet... att "det går neråt" finns där mest hela tiden nu. HUR då neråt? Vad är det han inte längre kan? Vad är det han inte längre förstår? Hur mycket värre är det nu... jämfört med i somras då han inte kunde skala sin potatis?
Å vad värre är... hur ska jag kunna se det här? Utan att dö, menar jag!

Nu måste jag bara hitta styrkan för det här nya någonstans... det nya som jag så länge lyckats hålla undan.. och skjutit framför mig. Det nya, som egentligen inte är nytt... det är bara insikten om hur dåligt förberedd jag är som är ny. Och skrämmande... för jag vill inte.
Jag drar ett djupt andetag, och tar till det enda jag kan nu... tänker bort det lite. Så gott det nu går...
Det är säkert inte det bästa sättet att hitta denna styrka, men just nu så måste jag det... jag kokar lite nytt kaffe... går några timmar på RK... funderar vad vi ska äta till middag... och så intalar jag mig själv hur bra det går ändå! Vardagstänk. Idag blir det så iallafall... och till helgen har jag lovat Carolina att vi ska bara mysa.

..........

Å tack snälla Gud! Jag ser att det har börjat snöa lite... vad glad jag blir!
Å tack snälla Gud! En bloggvän ringde nyss... vad glad jag blev över det också!

Ännu en torsdag...


... som vaknar.

tisdag 12 oktober 2010

Nu har jag raderat...

... både rubrik och början på ett skriv x antal gånger. För jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva om, och hur jag ska skriva det. Som om dagarna som går... tänket som hela tiden finns inom mig... och livet som obönhörligen måste hållas ihop nu... det är som om mina fingrar inte kan sammanfatta allt detta i ord och meningar. Som sen blir stycken... eller fragment... av det som är så oerhört viktigt nu... hur vi tog oss igenom!!

"Mitt i sorgen"... hur många gånger har jag skrivit de orden? Vadå mitt i sorgen, tänker jag. Mitt i vadå? I den sorg som drabbade oss när SE fick sin diagnos... mitt i den sorg som följer varje steg han tar nu... eller mitt i den sorg som vi vet och mobiliserar, inför den dag han... ja, den dagen.

Vi fixar det bra... har jag också skrivit många gånger. För det gör vi ju.... så bra det nu går. Men om jag för ett ögonblick trodde att vårt "mitt i sorgen" skulle ha börjat med SE:s diagnos och nu vara mitt i ett på väg mot ett nytt och ljusare liv... då var jag verkligen dåligt förberedd!

Som de senaste dagarna.... vi har fixat det bra. Vardagar med frukost, skola, mysfika, mycket blodpudding... och en hel del skratt. För att jag måste.
I lördags var vi på kalas... lilla barnbarnet fyllde 10 år. Det var roligt och trevligt, med många skratt. Vi hade trevligt.... för jag hade bestämt att det som låg där i bakhuvudet... det där telefonsamtalet som jag fått tidigare samma dag... det skulle INTE få förstöra kalaskänslan för någon. Telefonsamtalet från Sjöjungfrun... där jag bjöds in till vårdplaneringsträff den 9 november... och där hon försiktigt sa, när jag frågade hur det var med SE: "jo, men det är som vanligt... men det märks ju att det har gått neråt... och han förstår mindre".
Det är då man tar ett djupt andetag och vill dö lite... och jag har burit på detta telefonsamtal sen dess. Nära. Närmast.

Så "mitt i sorgen" stämmer rätt dåligt... när stegen han tar nu... eller rättare sagt, de steg han tar allt mindre nu... blir sorg på sorg. Nytt gråt som måste sväljas bort. Självklart kommer jag att åka på vårdplaneringsträffen... för hur grymmaste grymt svårt det än är att se honom nu... så känns det ännu mer grymmaste grymt att inte åtminstone få låtsas vara den fru jag en gång var för honom. Så är det. Det är den ständiga "lyckliga sorgens längtan".... och vad skulle jag inte ha gett för att se honom... sådär som han var... min... och inte som han blir alltmer nu... en levande död. För det är så det är med den här sjukdomen... han lever, fast han finns inte.
(Nä, nu blev det b-skriv igen... och det är svårt att skriva om det... man måste svälja och torka bort så mycket... men om han som jag älskar... eller älskade... ja, ni vet.)


Skriva om sådant här? Ja, men hur roligt på en skala är det att läsa om det??? Allvarligt? Jag menar, de flesta vill väl läsa om hur bra det går för andra... tjo och tjim... och hur andra hittar ljuspunkter hittan och dittan! Det brukar jag vilja iallafall...!
Men när det kommer dagar och stunder då det inte är så... hur gör man då? Å när man vet att detta "mitt i sorgen" som vi lever nu kommer att vara länge än... hur skriver man då?

Jag vill ju helst skriva om ljusglimtar och kuligt...!!
Som att det är sol ute idag...

..........

Nu raderar jag inte bort det här... och jag lägger ut det. För det viktigaste ändå... kanske, kanske kan något av det jag skriver, på någe sätt, betyda något för någon annan. Det är viktigt för mig. Sen om/hur jag fortsätter att skriva, det har jag inte bestämt.

söndag 10 oktober 2010

Bara en kram...

... i tanken precis nu, till alla er som kämpar på där ute på någe vis. Jag ber för er varje kväll... "gode Gud, håll din hand över alla som lider och har det svårt, och alla andra med!"

Varm kram till er alla... och tack för att ni finns!

torsdag 7 oktober 2010

Jag vet inte...




... längre hur jag ska skriva här. Som om jag "tappat mitt ord och min papperslapp"!
Eller i varje fall som om luften gått ur mig lite.
Det känns sorgligt, för jag tycker det är viktigt.

onsdag 6 oktober 2010

Rättigheten att få vara ledsen...

... är INTE, och kommer aldrig att var detsamma som att befinna sig i en depression!

Att få vara ledsen är en alldeles högst normal känsla. Det är en normal och sund reaktion över något som berört våra hjärtan... gjort ont på samma ställe... och får oss rätt ofta att gråta.
Så ska det vara... och alla äger vi denna känsla. Bara det att somliga av oss kanske inte behöver komma i kontakt med den så särskilt ofta. Å tack och lov för det... för ingen vill ju egentligen gå omkring och vara ledsen.

Men att ha en depression... det är något helt helt annat! Då har det ledsamma övergått till en mer depressiv karaktär. Eller som jag vet sedan länge:

"Patienten har varit deprimerad under minst två veckor samt har uppfyllt åtminstone två av dessa tre huvudsakliga symtom:

depressivt humör (ex. nedstämdhet)
avsaknad av intresse och glädje
ökad trötthet
För att kunna ge en diagnos ska åtminstone två av dessa följande symtom uppfyllas:

minskad förmåga till koncentration och uppmärksamhet
minskade känslor inför sig själv och/eller minskat självförtroende
skuldkänslor eller känslor av värdelöshet
negativa tankar om framtiden
självmordstankar eller försök till självmord
sömnstörningar
minskad aptit"

Det finns en rädsla i det här... och jag tror den finns där djupast hos oss alla. En rädsla för att sund och normal sorg och ledsamhet inte är just det... sund och normal. Så istället väljer vi att kategorisera sådana skrämmande känslor för depressionstankar... och vi skickar både oss själva och andra till psykologer och terapeuter. Som sen kanske blir ett långt långt batteri av dessa förståsigpåare...!

Jag skriver INTE att det är fel att göra det, om man känner att man behöver det stödet, och den hjälpen. Självklart så är det viktigt att vi alla har den möjligheten... och att ha en sjukdom i själen ska naturligtvis få samma adekvata vård som all annan sjukdom. Självklart.

Men som jag skriver... att vara ledsen är en helt helt annan sak. Å när man befinner sig i ett väntrum... där sorgen pågår... där man en liten bit i taget förlorar det som en gång var ens pappa/make, då får man vara hur ledsen som helst emellanåt. Faktiskt!

När det gäler Carolina, så är jag som hennes mamma mycket lyhörd för hennes sinnesstämning... och märkligt vore väl annars! Vi har gått igenom så mycket tillsammans... vi går igenom mycket tillsammans... och vi kommer att göra det framledes också. Skulle jag då... i det läget när hon kommer och vill prata för att hon känner sig ledsen... för någonting i skolan, för pappa, för att... ja, nästan precis vad som helst som man faktiskt har rättighet som människa att få vara ledsen över... skulle jag då säga: "Nej, men Carolina... nu är du depressiv... nu måste vi nog beställa tid hos en psykolog eller terapeut åt dig"? Nej, jag skulle inte tro det... för det skulle vara detsamma som att säga till henne att hennes ledsamhet inte vore frisk, och inte normal! Nej, det skulle jag neverever göra...

Sen skulle de förstås vara en helt annan sak om jag märkte att den depressiva karaktären hade smugit sig in... och då skulle jag lotsa henne så varsamt jag kunde till att få rätt hjälp

Men ledsen.... det måste både hon och jag få vara! Precis när, och om vi behöver det... för oss är det ett friskhetstecken... man gråter... det lättar lite... och man går vidare. Högst normalt!!

Men kanske måste det bli så att vi gör som alla andra som en gång hade modet... vi slutar att skriva om när vi känner oss ledsna? För inte blir man hjälpt av de som hela tiden vill hålla fast vid depressionstänket.... inte ett dugg heller!! Tvärtom. Än om jag vet att många kanske säger det "i bästa välmening"!

tisdag 5 oktober 2010

Mammor känner på sig...

... när det inte är bra.

Jag märkte det redan igår.
Ikväll kom det... alldeles för en stund sen... bara för att vi nästan höll på att börja bråka. Eller kanske just därför...

Mitt i det jag höjde tonen, så avbröt hon mig... med rösten som nästan bröts.
Hon var så himla ledsen, sa hon. Berättade om hur ensam hon kände sig... och hur utanför hon kände sig på skolan.
"Jag är ju med alla... det är inte det... men ändå... alla har sin egen grupp... och jag är inte med i nån... ingen speciell... och det känns som jag inte har nån... fast jag försöker och försöker!" Sa hon. Och mer, som jag inte kommer ihåg nu...

Då måste mammor stötta. Säga allt som finns för att peppa och hitta nya tag igen... och på fredag har jag lovat att vi ska mysa med hamburgare. Det ska vi se fram emot..!

Jag tror det har lättat lite för henne nu, och jag... ja, nu måste jag bara sova!! Men det är, som jag sa till Carolina, helt okay... man måste få vara ledsen också... och visa det!

Halv åtta hos mig...

... så stod jag mitt i disken!
Så "Halv åtta hos mig", ett av våra favoritprogram nu, fick relateras av Carolina från vardagsrummet till mig inne i köket. Det gick det med... för ikväll, när jag gick från RK, så bestämde jag att från och med nu... oavsett hur sent det blir... så ska vi äta riktig middag! Slut på Risifrutti och macka, fil och flingor, gröt.... de dagar jag är på RK.
Ikväll blev det kokt torsk med spenatstuvning, och kokt potatis till.

Vi behöver äta ordentligt. Speciellt Carolina....

Sen skulle jag skriva någe mer... någe viktigt... och nu får jag leta lite i minnet... vad var det nu? Jo, just det...

Igår morse (finns det ordet...morse?) när Carolina och jag gick till vårdcentralen för att prata om Carolinas dåliga järnvärden, så tvärstannade hon mitt i backen...
"Såg du?" frågade hon, med huvudet halvt vänt mot bilarna som passerade oss.
"Nej, vad då?" frågade jag. Men följde hennes blick...
"HBZ..." sa hon bara. Lågt.
"HBZ... jaha?" hann jag fråga innan jag också såg... och förstod. Såg bakändan på den vita pickupen som nyss kört förbi oss.
"Var det pappas gamla jobbarbil?" frågade jag. Å lika låg blev min fråga nu...
"Ja..." var allt hon svarade.
Vi blev bara tysta båda två. Å vi gick så en bra stund... tysta... då minnet av Sven-Erik sittande i sina blå HSB-kläder, i just den bilen kom så nära. Precis som om vi skulle ha sett honom sitta där alldeles nyss...
Det var svårt. Mest för Carolina, vet jag...
Men efter en stund så började vi prata om annat. För det är ju så man måste göra...

..........

Nej, nu orkar jag bara inte skriva mer... jag kan knappt hålla ögonen öppna. Å jag tänker på min vän M:s ord... att nu gäller det inte bara att överleva, Elisabeth... nu gäller det att börja leva också!"
Hon har så rätt... men det tar så otroligt mycket energi att hela tiden balansera mellan att överleva och leva nu. Så är det... vardagen som jag har nu... den nya varje dag.

Å jag hoppas hoppas att jag inte behöver ha några mardrömmar inatt... det har varit lite mycket av dem nu ett tag. Men jag ska ju premiärsova i mitt nya täcke ikväll... och sådant mys måste väl hålla mardrömmarna borta, tänker jag.

måndag 4 oktober 2010

Jag väljer att se henne...

... som den vackraste. Min mamma.

När jag ser henne sitta där på bänken, väntande på mig och pappa som varit inne på Coop och handlat lite. Hon orkade inte gå mer idag...
En mamma som sitter lite ihopsjunken av alltför många bördor av sjukdom på sina axlar. En mamma som nästan försvinner i sin svarta jacka, och som skyms lite av "orsasnabben" som står framför henne... rollatorn.
En mamma som idag gav mig det finaste en mamma kan ge sitt barn... sin tid. En underbar dag.

I en annan tid så kanske ett besök på Jysk och Myrorna, med efterföljande fika på Coop och där mamma bjöd, inte varit så mycket att orda om. Men mamma är sjuk... hon kämpar med mycket... och alltmer har jag sett hur hon tacklar av. Alltmer så har jag sett hur hon och pappa fått höja ribban för ord som "en bra dag", eller bara "en bra stund". Just nu så går hon med ständigt morfinplåster, och har sår en bit under hjärtat som inte vill läka. Deras oro är befogad.. och ändå kan de.. mitt i all denna oro som jag vet att de bär... höja denna ribba. Att det går bra ändå...

Jag tänker på en liten fågelunge när jag ser henne sitta där på bänken... en fågelunge som inte längre kan flyga så bra. Jag ser en liten, liten mamma...

Tack mamma... för dig idag. Du är den vackraste...

.........

Å hem kom jag med ett nytt täcke från Jysk. Jag blev så illa tvungen att köpa ett nytt, då herr Pontus P av någon märklig anledning kom på att han skulle pinka ner min säng för några veckor sen!! Jag kunde inte skälla på honom... men har emellanåt kallat honom för "protestpinkarn" sen dess...

Ute på äventyr med mamma o pappa på Coop...



söndag 3 oktober 2010

Det går lite lättare nu...

... skriver jag med de försiktigaste bokstäver jag äger. Vet ni hur mycket mod det krävs för att våga skriva det just nu... "lite lättare"? Mycket, mycket, ska jag säga!
Rädslan för att utmana ödet... bara genom att skriva det... ja, jag vet att det låter löjligt... men rädslan för morgondagen finns alltid där.
Instinkten... att alltid vara beredd... ligger i våra gener, förklarade en psykolog för mig för länge sedan. Hon sa också att om man förlorat mycket, så ligger man i ständig beredskap för att förlora mer. Rädslan finns alltid där... utifall att. Å dessutom förloras bit för bit nu... Sven-Erik.

Men i ärlighetens namn så måste jag ju säga att just nu... just här... och just i den endaste lilla sekund som jag faktiskt kan äga... så känns det lite lite lättare. Eller iallafall som om man vet att man inte dör när ångesten och kräkrädslan sätter in... man bara väntar tills det värsta går över. Man har lärt sig det nu.... man bara väntar lite.
Å kanske är det också så... att "lite lättare" ... vågar skrivas lite nu när jag ser att vi iallafall har tagit oss så här långt. Lite mitt i... men inte igenom. Dit är det långt kvar...

Jag skulle också vilja skriva att jag har blivit starkare! Men det skulle vara ljug med blåeffekt... och det skulle verkligen vara att utmana ödet. Jag känner mig inte alls särskilt stark, utan mer som en liten bräcklig fågelunge, som brutit sin ena vinge, och nu försöker lära sig att flyga igen.

Å förresten, stark? Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska tyda det ordet... hur då stark? Hur är man när man är/blivit stark? Å hur var man då innan man blev det... en svag stackare? Å finns det en skala för sånt... du är stark, och du är svag? Med vems mått mätt då, om jag får fråga?
Nja, det här är ett svårt ord för mig nu... men kanske beror det också lite på den brutna vingen?

..........

Så svårt det här känns nu... "lite lättare". Att lämna ut det, menar jag...
Men det är ett oerhört viktigt skriv också.
Att mitt i det svåra... det går.