lördag 31 mars 2007

Pappor och pappor...

Idag hade jag en diskussion med min svägerska i Stockholm om pappornas roll här i världen! Vi pratade om våra respektive upplevelser och relationer till våra pappor och även hur man hanterar när pappan en dag försvinner! Hon förlorade sin pappa förra året (min svärfar) och min dotter förlorar sin pappa en liten bit i taget! Hur hanterar man det?

Sen kom tänket:
Min pappa lever än!
Idag kan jag säga: Pappa, vad jag är glad att du lever och att du är frisk! Men det har inte alltid varit så!!
Det fanns en tid när jag verkligen hatade min pappa!! Fy, vad det känns hemskt att idag skriva att man hatade sin pappa! Men det gjorde jag - en lång tid! Var kom allt detta hat ifrån? Kanske kände jag mig inte älskad och sedd för den jag var!

Idag kan jag se allt med lite andra ögon:
Min pappa var ingen mönsterpappa! Det ska gudarna veta! Han var borta nästan jämt - och när han var hemma bråkade vi! Jag tyckte alla andra hade, kanske inte superpappor men iallafall pappor som ställde upp, var rättvisa och helt enkelt fanns där när man behövde dem! Min pappa hade aldrig tid, var orättvis, och fanns aldrig där när jag behövde honom! Tyckte jag!

Idag kan jag som sagt se det med lite andra ögon: Han var verkligen ingen mönsterpappa - men jag gav honom heller aldrig chansen! Jag såg bara det jag ville se - hans fel och brister! Inte en gång under denna tid kan jag minnas att jag ens försökte se det positiva hos honom! Jag vet idag att han faktiskt försökte ibland men jag valde att inte se det! Jag var så fylld av ilska och hat och någon insikt om mitt eget ansvar för att få vår relation att fungera det såg jag inte!
I tonåren brukar de flesta revoltera mot sina föräldrar - men jag revolterade från den dagen jag föddes tror jag! Något mindre än att han faktiskt skulle vara en superpappa kunde jag inte acceptera. Tonåring eller inte!
Min dåliga relation till pappa fortsatte även efter tonårstiden - men någonstans här började insikten ta form: min pappa var kanske inte superpappan och kanske hade vi haft en bättre relation om jag redan då hade accepterat honom som den han var: En karl som inte var någon superpappa men som försökte göra det bästa av den han var!
Med den insikten kom också förståelsen smygande! Han är den han är - jag älskar honom ändå! Han har inte funnits där alla dagar, han har gjort (och gör fortfarande) skillnad på mig och mina syskon, vi har bråkat mycket - men idag kräver jag inte, jag ger istället! Jag ger honom min kärlek! Och det vackra är att jag nu ser att jag får kärlek tillbaka!

Vi väljer inte våra föräldrar! Vi kan bara hoppas att vår uppväxt leder oss rätt och att vi en dag har insikt att se och förstå och ta lärdom av vad som gick fel!

I sena timmen....

Klockan är halv 2 och fredag har nu blivit lördag! Är trött men har lovat att sitta uppe och vänta på Carro, min dotter som är på musikfestival! Hon kommer med taxin klockan två så det är bara att gnugga ögonen och se glad ut!

Fredagen som kom och gick var en "bja" dag! (Min sons uttryck när han var liten.)
Jag och Sven-Erik drack morgonkaffet tillsammans och pratade gamla minnen! Har märkt att det är något som han tycker om - så då gör vi det! Ibland kan man ju bli lite less, för många av hans minnen är ju desamma hela tiden. Men vad gör det??

Sen kom en f d arbetskompis till Sven-Erik och tog honom med sig ut på lunch! De hade också varit runt på lite andra ställen! När han sen berättade om vad de hade gjort gick det inte att ta miste på stoltheten och självkänslan i hans röst! Gud, måtte det lösa sig med ledsagarservicen snart!! Jag får ringa och kolla på måndag!

Tog en promenad till Coop tillsammans med Il Divo i lurarna! Då kände jag mig rik! Våren på gång, allt lugnt och ljuv musik i öronen - kan man önska så mycket mer?

På eftermiddagen kom mitt lilla barnbarn David hit! Han ska sova över här till imorgon. Tusen frågor- och myror i benen, det är David!

Kvällen slutade som vanligt framför TV:n! Tråkigt kan tyckas, men vi var nog ganska trötta båda två!

I tanken sänder jag en kram till alla dem som funnits där för oss idag....! Tack och Godnatt!

fredag 30 mars 2007

Det är inte storleken som räknas...


Men när det ramlar in sådana här små små vackra vårblommor i min lilla mobil kan man inte annat än känna en stor stor glädje...

torsdag 29 mars 2007

Herr Alzheimer bor hos oss ..........

Han flyttade in hos oss permanent i november 2005! Att han redan då varit inneboende hos oss under en längre tid visste jag inte.Det enda jag visste var att något var fel, och att detta något kommit emellan mig och min man!

Detta hände i november 2005 men det är först idag som jag med lite galghumor kan och orkar berätta om det! För tiden som följde därefter blev bara HELVETET PÅ JORDEN!!! Från diagnos,berätta för min man,berätta för mina barn o övrig släkt,sälja huset och flytta, till att idag försöka överleva själv,ta hand om min man,hjälpa mina barn och nu bara ta en dag i taget! Jag åkte från himlen rakt ner i helvetet - och nu har jag/vi börjat den mödosamma klättringen tillbaka upp! Kan vi någonsin komma till himlen igen?

Inte mer om det här nu - jag känner att det blir för tufft när jag tänker tillbaka! Men min blogg kommer att handla mycket om Herr A och den verklighet och vardag vi lever i nu! Kanske kan mitt skrivande också bli en form av rehabilitering för mig! Hoppas det!

Pratade med Svärmor idag! Hon har, utan att jag tror hon är medveten om det, blivit lite av en livlina för mig! Man blir alltid så glad när man har henne på tråden!! Hon bjuder på sig själv, har en stor portion humor, och är lite gulligt virrig! Man kan inte bli annat än varm i hjärtat när hon kommer med nåt av sina härliga uttryck!!
Tack svärmor för att du finns!

Man behöver många livlinor just nu....

onsdag 28 mars 2007

Har nu blivit med blogg!! Då hela världen nu tycks förvandlas till en blogg-community så gäller det ju att hänga med! Man vill ju inte framstå som mossig och gammaldags innan man ens fyllt femtio! Eller??
Vad jag kommer att skriva? Tja, det får väl ge sig efter hand! Jag börjar iallafall nu.... måste fundera lite...
Carpe Diem vilket ju betyder fånga dagen innebär för mig precis det! Idag kan jag välja att glädjas åt allt som den här dagen ger mig - igår har för alltid gått förlorad och morgondagen har jag inte fått något löfte om än!
Så.... just nu värmer bilden av vårblommor som jag fick via mobilen idag!

Nu har jag bloggat för första gången i mitt liv! Känns lite inne - men nu väntar middagen!