lördag 30 januari 2010

Jag vill inte...

... att Carolina ska tro att det inte går det här!!
Att jag inte skulle fixa att vara ensam en lördagkväll...
Att jag inte fixar det här...

Visst gör jag väl det! Självklart, och än bättre går det med hjälp av alla tänkta tillrättavisningar till mig själv, när jag tar eftermiddagspromenaden med herr Pontus P.

"Men nu får du väl ta och skärpa till dig..." tänker jag.
"Ja, men det blir bättre..." tänker jag också.
"Nu får du tänka på någe annat..." är en tredje variant.
"Om du ändå varit här, gubben..." behöver jag inte ens tänka. Den följer mig alltid ändå...

Men det är svårt att vara starkast när man vet att de träffas och har kul tillsammans... när de är i stan och shoppar... när de inte vill finnas där... när de behandlar oss som osynliga.
Jag blir arg.... mest på mig själv. I varje vaken sekund så försöker jag... verkligen stålsätter mig och försöker... att inte bry mig. Jag blir arg för att mina känslor inte förstår det... jag VILL inte bry mig, inte bli sårad, inte bli trampad på... och ändå gör det så ont. Vad gör jag för fel?
Å jag undrar hur man gör för att stänga av, och bort andra människor... hur gör dom som lyckas med det konststycket? Inte för att jag vill stänga av, och bort de människor som behöver mig, eller vill vara min vän... men för att stänga av, och bort de människor som jag behöver, men som definitivt inte vill vara min vän... hur gör man då?
Jag jobbar på det...

Nu är det lördagkväll. Carolina åkte på eftermiddagen hem till kompisen Ina. Tack gode Gud för denna Ina, säger jag bara! Ikväll skulle de äta Tacos, se flera filmer, och "proppa i oss 100 kilo godis"! Tack Ina... du är en livlina för Carolina, en riktig kompis.

Å jag sitter här och mobiliserar på med "skärpa-till-mig-tänket"!! Men det är inte så himlens lätt när man ska göra det ensam, mest hela tiden.

Men ikväll fixar jag det superbra, gumman! Nu ska jag koka kaffe...

fredag 29 januari 2010

Jag står kvar vid fönstret nu...

... och har lagt på luren.
Tittar ut genom fönstret... ser solen... och hör ännu.
Blundar.
Vill hålla kvar... mer än livet själv... det jag nyss hörde.
Blundar hårdare.
Få höra honom skratta... hur vackert skär det inte i mig.
Blundar hårdast.

Jag sa till honom att jag längtade efter hans kramar... "ja, du får komma hit!" svarade han, och skrattade gott.

Hur kan man älska någonting så oändligt mycket, att man med hela sitt hjärta vill utsätta sig för att höra detta som gör så ont???

En nyklippt Pontus...


... som behöver ha tröjan på sig nu. 24 grader kallt nu på morgonen...

Tack snälla pappa för skjuts till o från hundfrisören igår! O tack snälla mamma för fikastunden där emellan....

torsdag 28 januari 2010

För några dagar sen...

... så satt jag på Arbetsförmedlingen, och min handläggare ville att jag skulle berätta min historia. Eller "min medicinska bakgrund", som hon kallade det. Vad som hade gjort att mitt toppenjobb slutade med en djup depression... och att jag nu satt där hos henne.
Jag berättade... rakt upp och ner i över en timme. Å det var inga problem... för precis som vanligt, så bar jag känslan av att det var någon annan jag pratade om.

Men så ställde hon frågan: "Hur var det den dagen när du skulle lämna bort honom?" Först blev jag alldeles tyst... jag hade ju nyss berättat det, visserligen rätt fort, och bara sådär i förbigående, men ändå... nu bad hon mig berätta om det svåraste... inte någon annans svåraste... utan om den dagen då JAG tog honom hemifrån. Känslan av min så "trygga berättelse" blåste bort lika fort som jag drog efter andan... och i det andetaget så var jag tillbaka till den dagen. Den dagen då jag tog honom hemifrån... och där jag innerst inne redan då förstod... han skulle aldrig komma hem igen. Det var... ja, jag har inte ord för det minnet nu.

Jag förstod varför hon frågade... och jag förstod hennes rädsla. Hon ville höra från någon som gjort resan före henne... och just detta svåraste... att lämna bort. För hon berättade, också sådär lite i förbigående, att hon själv hade en nära anhörig med en demensdiagnos. En nära anhörig som fortfarande bodde hemma... men att det snart inte skulle gå längre.

Så jag berättade för henne... å när jag berättat färdigt så sa hon bara, lite tyst: "Ja, det är svårt det här. "

Sen drog nog både hon och jag ett djup andetag, och så sa hon: "Nej, nu skriver vi ner handlingsplanen."

Men när jag gick hem så kände jag mig alldeles tom... än om jag ju också kände att kanske hade mina ord varit till stöd på någe sätt... eller bara det faktumet att hon hade mött någon som stått i samma svåra situation som henne, och överlevt hittills, gav henne lite stöd.

Jag hoppas det...

Egentligen så skulle jag skriva om någonting annat... om detta med att minnas. Om det som var, och det som kunde ha blivit. Men jag måste fundera lite mer på det... men en sak tror jag bestämt... det är lättare att dröja kvar vid det som kunde ha blivit, om den som togs ifrån en inte var så gammal.

onsdag 27 januari 2010

Fix färdigt...

... trodde jag ju. Var jag helt säker på! Men jag tog det för givet... livet.
Jag kan inte minnas att jag någonsin kände den minsta rädsla för att jag en dag skulle kunna förlora alltihopa. SE, familjen, hemmet, jobbet... poff... bara borta. Visst fanns insikten och lyckan där, om hur bra jag hade det... och jag sa ofta "åh, vad vi har det bra, gubben", men att därifrån gå till tänket om att kunna förlora denna lycka... på allvar... nej, det fanns inte. För antagligen var ett sådant scenario så långt långt bortom en lycklig människas yttersta fasa , att jag inte ens i mina värsta mardrömmar hade kunnat hitta en sådan dörr då.

Ett fix färdigt liv... där återstoden av det skulle ägnas åt det som var vi. Vi som drömde, mest han, att en dag så skulle sommarstugan i Rajastrand stå färdigbyggd. Hur många gånger satt vi inte där och fantiserade, SE och jag... om hur vi skulle ha bett någon att slå på värmen innan vi kom dit... SE skulle sen gå ut på den stora altanen som han byggt runt huset, och "kolla att allt var ok"... å vi skulle ju inte behöva en massa packning med oss, för allt fanns ju redan där... men vi skulle förstås proviantera mat i Dorotea... och vi skulle göra upp eld i kaminen... tända ljus i fönstren... slå på lill-teven... koka kaffe... och sen bara vara där. Där i Raja. Vi tillsammans.
Å nu är huset borta...

Ett fix färdigt som aldrig blev... fix färdigt. Men jag vill minnas en av hans viktigaste drömmar...


Tillägg: Jag behövde muntra upp mig idag... så jag köpte en liten bukett med vita tulpaner. Så håller jag fast vid min mormors ord: "Så lite vi har, men så gott vi mår!"

Jag vill inte gå ut idag...


(Sommaren på Himlastigen 2006 el. 2007)

... varken på hundpromenad, eller till Arbetsförmedlingen. Jag vill helst krypa ner i sängen igen... dra täcket över huvudet, så jag slipper höra hur det stormar ute!

Men det funkar ju inte... så jag plockar fram en sommarbild... sätter på kaffepannan för påtår... drar ett djupt andetag... och försöker därigenom mobilisera fram lite gåut-mod!



Tillägg: När jag viker upp persiennerna, och tittar ut genom fönstret, så ser jag en flock med fåglar som flyger förbi. De håller ihop ändå... flyger tillsammans... fastän det stormar så, tänker jag. Det är märkligt... och jag känner.... en sorts vemod.

tisdag 26 januari 2010

En bild...




... som får symbolisera livet lite nu.
Så där som jag tänker att det lilla fröet av livsgnista
växer inom mig, och en dag slår ut i full blom.

Jag tror så... jag håller fast vid det.

Igår kväll sa Carolina: "Mamma, vet du idag har jag tänkt mycket på pappa!"
"Jaha, hur tänkte du då som... blev du ledsen, eller?" frågade jag.
"Nä, det var inte så riktigt... det var mer som om han bara var med mig hela tiden... fanns där liksom" svarade hon.
"Men vad härligt gumman... då var han nog det också!" Jag tror så...

måndag 25 januari 2010

Lite Narnia-känsla...


... o Pontus o jag besöker den vackra kyrkogården, där min mormor o morfar ligger begravda. Man söker ro...

söndag 24 januari 2010

Jag skriver inte...

... så mycket nu. Varför då, kan man undra.
Det finns ju så mycket jag skulle vilja skriva om... men det finns också det som jag inte vill, eller kan skriva om. Å hur gör man då? Vinklar det?

Så det får bli lite som det kan med skrivet nu... tills jag har funderat ut hur jag ska fortsätta att skriva. Samtidigt... Carolina kom igår kväll... lade armarna om mig och frågade: "Mamma, vet du vad jag älskar dig... egentligen... vet du det?"
Å jag både såg och hörde gråtvarningen...
"Men gumman, inte behöver du väl gråta för att du älskar mig?" kunde jag ju bara fråga.
"Nej, men jag satt och läste i din blogg... från 2007... å du är så stark, mamma!" sa hon.

Nja, inte för att jag vet om jag är så särskilt stark... men jag vet att hon vill läsa ibland. Gå tillbaka och minnas. Hon behöver det, tror jag. Men då kommer ju frågan... en fråga som växer sig allt starkare... ska jag skriva om verkligheten som den ser ut nu många gånger, vilket hon sedan kanske lyckas förtränga och glömma bort, men som sedan kanske rivs upp när hon läser, och påminns om det?
Eller ska jag inte skriva någonting alls om det nu... och chansa på att hon inte minns det nästa gång hon läser?

Det är verkligt svårt nu... med mycket. Jag har inte tappat mitt "learning by doing-tänk", men...

Jag funderar vidare... men en sak... en viktig sak... och kanske också en av de viktigaste anledningarna till mitt skrivande. Det handlar inte bara om att berätta vår historia... att det ger någon sorts form, och tröst av terapi att skriva... det handlar allra allra mest om SE.
Att SE:s liv skulle få en mening ändå... en stor stor mening med den han är, och var... att jag en gång kan få bära honom, genom mina ord... precis som han alltid har burit mig... oss.
Det är det största...

..........

Tack. Fast jag tycker att ordet ser så litet ut... en stor känsla som ska rymmas inom fyra fjuttiga bokstäver... så är det ändå den känsla jag bär... tack för att ni finns! Alla ni som peppar och stöttar... och bara finns där. Tack snälla snälla ni...

lördag 23 januari 2010

Att inte bli sedd...




..genomskinliga hjärta
genomskinliga jag
världen fladdrar förbi mig
som ljuset fladdrar i drag
blind kan man leva och ensam
vilsen och vilseledd
men värre än att inte se
är detta att inte bli sedd..

Dikten, eller utdrag ur den, heter "Sången om blindhet", och är skriven av Kent Andersson. Jag hörde den läsas av Sven Wollter på Alzheimerdagen.

För mig handlar den inte bara om Alzheimer. För mig handlar det om den alldeles självklara rätten som borde vara alla förunnad... detta att få bli sedd!

Precis som den gamla vagnen jag såg...

torsdag 21 januari 2010

Det blir mer gående...


... än skriv just nu.

måndag 18 januari 2010

5 minuters paus...

... eller kanske blir det 10 nu.

Jag har rushat på med mycket idag... mycket för att vara mig iallafall. Papper som ska fyllas i, och tas med till arbetsförmedlingen imorgon, ringa och beställa tid hos en ny (!) läkare. Soc som ringer om ny tid på fredag. Tvätta, gå och handla, fika lite.... och däremellan gå ut med herr Pontus P i survädret.

Å som jag säger till henne på soc... jag måste lära om här också. Inte huvudstupa rusa in och göra allting på en och samma gång... utan hitta rutiner... såna där vardagliga rutiner som gjorde att det funkade förut.

För nu är jag helt slut på...


... men nu är pausen slut, och jag måste gå och hämta tvätten


Mamma åkt in på sjukhuset igen... jag vet bara att hon fått bröstsmärtor... och att hon åkte in akut. Får ringa pappa sen...

söndag 17 januari 2010

Två viktiga av något...

... eller varför det blir lite som det blir med mycket just nu. Som gårdagens gråt till exempel...
Ett. Jag har aldrig varit här... allting är nytt, och allting ska ske uteslutande från min egen kraft.
Två. Det är snart två år sedan SE blev tvungen att lämna oss. Den 22 januari... en årsdag som jag inte vill tänka på nu.

Nummer ett... jag har aldrig varit här. I 25 år så har jag haft SE vid min sida... och under 20 år (den 7 juli) så har vi varit gifta.
Någonstans under den här tiden så flyttade herr A också in hos oss... med en liten bit i taget... och man märkte honom knappt den första tiden. Men en dag så hade han flyttat in helt... och en tid därefter så tog han bara med sig min SE och gick. Å kvar hos oss lämnade han sin mörka skugga...

Jag har fortfarande mitt "learning by doing" framför ögonen... men det är som jag skriver... jag har aldrig varit här... vem är jag utan honom... vad ska jag göra nu... framtiden utan honom. Å det enda jag är säker på är att skuggan av herr A... den kommer att följa mig så länge jag lever. Så är det.

Jag kommer säkert att "hatta på ändan" fler gånger... och säkert också gå vilse emellanåt... men som någon så vist uttryckte det... "det är den som går vilse, som hittar de nya vägarna"!

..........

Carolina och jag har städat lite idag. Inte något typiskt fredagsstäd, utan mer sådant som vi tycker är roligt.
Papperspåsar kan man ha till mycket... och alla som har följt mig vet ju att jag samlar på sådana... och idag kom vi på att man kan ha dem på väggen! Jo, men som tavlor... eller som när tavlor fattas. Så nu sitter de snyggaste påsarna i en egendesignad ordning på Carolinas rum...

Jonas (sonen) och David (barnbarnet) var hit och fikade på eftermiddagen... å det värmer när man får rå om dem lite ibland.

lördag 16 januari 2010

Föregående inlägg...

... var viktigt för mig att skriva. Inte för att jag är så himlareligiös alla dagar... men jag tror stenhårt på att de finns de som vakar över oss!
Å framför allt, så var det viktigt för mig att skriva, för att tala om för mig själv att det är okay att gråta också. För bara på så sätt kommer jag vidare...

Om jag kan hjälpa någon

... hittade jag just nu. Satt här och surfade... från Susan Boyle... Aretha Franklin... till Jan Sparring. Den sistnämnde som var min mormors stora favorit...

Så ser jag bilden... och jag känner ingen... för var någonstans kunde man hitta en bibel liggandes i huset... oftast i köket... om inte hos svärfar och svärmor.
Å det blir bara längtan och längtan och längtan.... och han finns bara här. Min svärfar... som säger: "Hur går det för er?"

Å det bara kommer... jättegråten, och jag gråter som jag inte har gjort på länge nu... inget sväljande, eller trycka bort... för första gången på mycket mycket länge... eller om jag nu nånsin har känt det... men det blir så tryggt att gråta helt plötsligt.
Jag tror... jag är rätt säker på det... att han visste det nu! Jag behövde en trygg famn att få gråta i...

... för så var ju min svärfar. En trygg och lugn klippa... som jag kanske inte förstod att uppskatta fullt ut, förrän det var för sent. Men sådant skulle aldrig min svärfar ha brytt sig om... och det var därför han hjälpte mig nu. Han visste...

Å den här sången kunde ha varit hans egna ord... och fast än Carolina kommer in i rummet nu... ler lite, och kallar mig för "grin-lisbeth", fast jag slutat gråta... så är jag mycket mycket glad över den famn som fanns här nyss... tack svärfar.
"Om jag kan hjälpa någon..." ja, som så många gånger förr... du hjälpte mig den här gången också!

Men nu ska en "grin-lisbeth" koka kaffe... umgås med Carolina som sitter bredvid mig i ett fotbad... och bara njuta av den där känslan som alltid kommer efter gråt... frid och ro.

Tack svärfar...

Idag...



Idag vaknar jag vacker
Idag är jag bra på allt
Idag doftar jag ljuvligt
Idag har jag magisk utstrålning
Idag är jag frisk
Idag har jag fantastiskt hår
Idag har jag skön humor
Idag älskar jag min kropp
Idag har jag perfekta fötter
Idag är jag vansinnigt snygg

Det här är rader som jag en gång hittade i Dagens Nyheter. Då klippte jag ut dem... förstorade dem lite... och tejpade upp dem på toadörren i vårt lilla hus. Varje morgon när man satte sig där, så var det dessa ord som fick bli toalettlektyren. Det gick liksom inte att undgå dem...

För dagen så hittade jag igen dem. Ord som jag saknade... ord som jag behöver än mer idag. Inte för att jag egentligen tycker att jag är så särskilt bra eller vacker... å inte för att jag ser att mina fötter är allt annat än perfekta... å framför allt inte för att jag sen skulle gå omkring och tro att jag är så vansinnigt snygg!! Nej, det är bara så... att jag behöver de två orden "Idag" och "Jag" mer än nånsin... och det positiva tänket däremellan.

Å idag ska jag sätta upp dem på vår toadörr igen...

Annat skriv får vara nu känner jag... för ord som gör ont, får inte finnas plats för just nu. Idag är det lördag, och jag ska hitta på någe kul med Carolina...

Idag vaknar jag vacker...



fredag 15 januari 2010

Inatt...

... var jag i Rajastrand. Min hemby...
Sven-Erik och jag var där och skottade snö - mitt i natten.
Men så mitt i allt snöskottande så var han bara borta, och
hur jag än sökte med blicken, där han nyss hade stått och
skottat... så fanns han inte där. Bara snöskyffeln som stod
lutad mot en snödriva...

Jag visste. Jag förstod. Han var borta. I min förtvivlan, där
i drömmen, så gick jag upp på Hembergets högsta topp,
ställde mig där och tittade upp mot himlen... och ropade
efter min farbror Uddo... att han skulle komma och hjälpa
mig. Jag såg hans ansikte där på himlen... och jag var så
liten där jag stod.
"Hjälp mig... var är Sven-Erik nånstans?" ropade jag.

Jag såg hur han svarade mig... men jag hörde inte ett ord.


Å med det vaknade jag... och tände lampan.
Å det var svårt att somna om...

torsdag 14 januari 2010

Vart tog takdroppet vägen...?


Men det är nog svårt med det, när det är 15 grader kallt...!

De där orden...

... -"jag har tron på mig själv på min sida", måste jag ibland använda som ett mantra för mig själv.
Just nu så sitter jag i sängen... som vanligt med kaffekoppen, mackan, tända ljusen, och snarkPontus som ligger här bredvid mig. Musiken spelar "The good life" med Tony Bennett... och jag måste nästan säga det högt nu... "jag har tron på mig själv på min sida".

Jag sover lite bättre än vad jag gjort tidigare... på efternatten. Fortfarande så har jag svårt att somna in... vaknar och somnar om vartannat... drömmer mardrömmar... och varje evigaste natt så sträcker jag ut armen... och det finns ingen där. Han.
Å rätt ofta så sträcker jag ut armen flera gånger... innan jag sen somnar ordentligt.

Men man får tänka... det går ju åt rätt håll... jag sover ju åteminston lite bätte... och jag har ju "tron på mig själv på min sida"!

..........

Varje dag är också en kamp. Hitta på saker att göra... att fokusera på. Men som min samtalskontakt på psyk sa... "du måste vara försiktig de dagar du mår bra... risken finns att du tar ut dig alldeles... att du hittar på för mycket... så att du inte har någon energi alls när de dåliga dagarna kommer... du måste hitta en balans".
Jo, jag vet ju det, brukar jag säga... men det är inte så lätt. Jag vill ju så mycket... jag vill ju må bra... helst igår... och jag vill ju framför allt bli stark och lycklig igen.

Mycket fokus går åt till att "göra fint" här hemma. Som igår... fixa fint i köket. Stryka (eller pressa då) mina linnegardiner.. putsa fönstren lite... plocka bort adventsljusstakarna... kasta bort den trista halvdöda julblomman... och hitta någonting vårlikt som passade där istället.

Sen visste jag inte vad jag skulle hitta på... och jag kände att jag ville inte vara ensam heller. Så jag ringde till mamma och pappa och frågade om jag fick komma och bjuda dem på GulliAnneli-kakan som jag hade bakat några dagar tidigare... så jag och Pontus P tog en promenad till dem. Det blev kaffe och kaka... en trevlig stund... och att komma bort lite.

På eftermiddagen kom lillebror Fredrik med flickvän förbi, och fikade av kakan de också... och det var trevligt... alltid roligt med besök... lite behövande input för en stund.

Men sen var jag rätt slut på... middagen blev en snabb historia på Potatis- och purjolökssoppa... sen dippade jag en kvart på rumssoffan, medan Carolina satt bredvid mig och skrev en krönika om julskinkan (för debatt på skolan..)!

Men nu är det torsdag... Carolina har nyss klivit upp... jag ska bara lyssna färdigt på Ella F:s "Manhattan".. så ska jag stiga upp... och ta med mig "tron på mig själv på min sida"!

onsdag 13 januari 2010

Bakom nästa krök...


... om man bara ser det. Ljuset...

tisdag 12 januari 2010

En halvmil till Miami...



... från Vasaplan. Med lokalbuss dessutom..!!

Jo, men det är faktiskt helt möjligt... om man tar ettans buss mot Umedalen... kliver av vid Iksu Spa... betalar inträde... och sedan, ombytt till badkläder, slår sig ner i en solstol, trycker på Miamiknappen.. och vips så är man där! "Solen" tänds... måsarna börjar skräna lite lämpligt i bakgrunden... varma vindar fläktar igång lite lagom... man hör vågorna klucka mot strand... och man blundar... känner att man befinner sig på stranden i Miami... och att det är 28 grader varmt!!
Helt fantastiskt underbart var det!!! Å sen om verkligheten berättar att det var en solsimulator på Iksu Spa som bjöd på den fantastiska resan... så spelar det inte så stor roll... i sinnet så var man verkligen där... och det enda som saknades var den kylda drinken, och sanden mellan tårna!

En ljuvlig spa-dag helt enkelt... med både varma bad, solsimulator, god lunch, och flera badrockspromenader i den vackra miljön. Min "vän" kontaktpersonen och jag åkte dit idag... ett äventyr av riktigt lyxmått.. som inte kostade mig mer än bussbiljetten.
Å vi hade det verkligen härligt... skratt och prat... god mat... värme... och bara vara. Visst halkade pratet in på svårt och sorgligt emellanåt... men i stort sett så kunde jag lämna Umeå därhemma. Å bara vara. Bara njuta.

Jag har aldrig i mitt liv varit på någe spa... så det var en mycket mosig, men tacksam Elisabeth som tog lokalbussen hem igen. Från Miami...

..........

När jag kom hem möttes jag i trapphuset av mamma och pappa, och lillebror Fredrik med flickvän. De kom förbi för att fika... och hade med sig både en vetelängd, och en fin almanacka (med Carl Larsson-motiv) som jag fick. En trevlig stund... å det var roligt att de kom.

Nu har jag dippat på soffan en stund... och ska strax gå och möta Carolina, som varit hos klasskompisen Ina hela eftermiddagen. Men det blir på lite mosiga ben... för jag har, för att göra mig lite lustig, lite jet-lag än... Miamiresan tog alldeles luften ur mig.

Men en ljuvlig dag har det varit... tänk har fått tänkas bort... o jag har för första gången i mitt liv varit utomlands... typ!

måndag 11 januari 2010

Livet är en märklig manick...

... tänker jag. För vad är det som gör att en måndag helt plötsligt kommer med "jo-men-jag-fixar-väl-det-här-tänket", när söndagen kändes som dess raka motsats? Va? Jag menar... måndagen ser ju nästan ut som söndagen, innehållsmässigt... och ändå så kände jag det redan när jag vaknade i morse... den där känslan. Den där starkaste bärande... ja, man kan nästan skriva lyckokänslan... över den självklara insikten om att "jo, men jag fixar väl det här??

Livet är sannerligen en märklig manick...

Inte ens den tidiga och mörka morgonpromenaden med herr Pontus P kunde få mig ur balans... och inte att jag hade glömt bajspåsarna... inte heller att Pontus skällde på varje hund vi mötte... och framför allt inte att jag höll på att "sätta en rova" när vi gick genom parken!
Helt otroligt... och jag kände inte ens av det onda i höften!! Fantastiska måndag...!!

Träffade soc på förmiddagen. Å det blev ju som bara grädde på moset en sådan här dag! Vi pratade, som vanligt, om framtiden... om hur jag, på min nya resa nu, ska kunna ta mig framåt, och vidare. Att jag hittar styrka och resurser för mig och min lilla familj, och samtidigt har styrkan för att följa med SE, på hans resa. (För så är det ju... den balansgången är viktig för mig... jag vill ju gå med honom... finnas där ändå... än om det får bli lite på sidan om nu!) När jag gick därifrån så kände jag... Fantastiska måndag...!!

Gick på arbetsförmedlingen, och lånade kopieringsapparaten. Måste skicka in arbetsgivarintyg och lite sånt till min a-kassa. Å där också... ja, men där hade man ställt fram en kaffemaskin, där man bjöd på gratis kaffe... och jag lyxade till det med en cappuccino (stavas det så?). Fantastiska måndag..!!

Å när jag sen kom ut därifrån... ja, men då sken solen från en alldeles klarblå himmel... och jag hörde fåglarna som kvittrade från Rådhusallén... gick in på Ica Bågen och köpte mjölk... bestämde mig för att jag inte hade råd att gå in på kafé Mecka och köpa någe sliskigt och gott till kvällsfikat... det gick bra med "GulliAnnelikakan" som jag bakat... det var bara att ta fram ur frysen. Fantastiska måndag...!!

Hem och ut med Pontus... i solskenet. Mötte Carolina i parken... hon slutade tidigt idag. Å tillsammans gick vi där i solskenet... i parken... hon berättande om vilken bra dag hon haft... och Pontus P var nog lite glad han med.. för han skällde inte på en endaste hund vi mötte! Fantastiska måndag... !!

Å nu är måndagen snart till ända... vårgardinerna fick vänta... fantastiskt tar energi också... men jag hoppas hoppas att det blir en "Fantastiska tisdag" också...! Jag vet ju att den blir det innehållsmässigt sett... det blir en SPA-dag tillsammans med min "vän" kontakpersonen. Å jag önskar, av hela mitt hjärta faktiskt, att "jag-fixar-väl-det-här-känslan" följer med då också...


Å visst vet jag... att morgondagen kan bli någe helt annat att vakna upp till... visst vet jag väl att sorger och svårt kommer att vara desamma som igår och idag... men skillnaden... den där märkliga manicken som kallas livet... kan göra stor stor skillnad i en dag, eller en stund, beroende på hur man får vakna...

Å alla dessa "Fantastiska måndag-dagar" är viktiga att komma ihåg... också. De bär ju som starkast när det går lite tyngre... åteminstone för mig.

Tack Gud. "Tack för en underbart vanlig dag..."

söndag 10 januari 2010

Carolina kom nyss...

... och berättade att hon fått ett sms från en "kompis". En "kompis" som hade skrivit att hennes pappa höll nog på att bli senil... för han hade glömt att hämta henne igår... och det var nog lika bra att han höll på att bli senil för då kanske han skulle lugna ner sig!"
"Va... sa du att hon skrev?" kunde jag bara fråga. Å kände Bergman-demonerna stiga inom mig... för vad är det för "kompis, som är tvungen att skriva så elakt... både om sin pappa, och till Carolina, tänkte jag.
Då läste hon upp sms:et, ordagrant... och så sa hon:
"Jag fattar bara inte varför hon skriver så här till mig... att hennes pappa skulle vara som min pappa... gu´va elak hon är!" (Å jag hörde ju mellan raderna av hennes argtänk hur sårad hon blivit...)
Men du... Carolina, vet du en sak... jag tycker att du ska skicka ett sms tillbaka, och fråga henne om hon menar att hennes pappa håller på att bli gammal? För ordet senil betyder faktiskt gammal... och att vara dement som pappa är... eller senil dement som gamla människor kan bli... det är någe helt annat" Fast jag förstod ju att både "kompisen", och även Carolina själv, antagit att senil och dement var samma sak... och då var det ju oavsett vilket ord som användes, senil eller dement, väldigt trist att skriva till någon vars pappa faktiskt är dement.
"Äsch, jag struntar i det... jag orkar inte med henne... då måste jag bara berätta igen... och förklara... och det blir bara en massa tjafs... hon får vara, mamma!" sa hon bara. Å vände på klacken och gick tillbaka till sitt rum...

... och här sitter jag och försöker förstå hur vissa "kompisar" är funtade egentligen? Å jag vet att Carolina redan har kämpat bort tänket... tanken på pappa, tanken på dement.

..........

Jag skulle egentligen skriva om allt det som hänt, eller inte hänt, de senaste dagarna, men jag orkar inte.. jag kopierar bara raderna från förra året, den här tiden:

"... hur många gånger har jag börjat att skriva? Orden som jag tycker är så viktiga. Orden som ligger och formar sig som meningar i kaoset inom mig. Jag vet inte.... men det är många gånger nu. Jag ska försöka att låta det stå kvar nu... och inte bli till ännu ett dolt inlägg. Där ligger många ofullständiga fragment av kaoset. De som berättar om sorg, förtvivlan och ensamhet.

Sorg kräver trygghet. Så är det. Att få vara ledsen och gråta, förbanna och vara arg, sakna och längta, prata och älta. För att kunna göra allt det som är uttryck för sorg krävs att du vet att du har andras styrka omkring dig. Bär dig, så att du kan bära din sorg. Du har en trygghet i det. Har du inte det.... så vågar du heller inte bära din sorg. Din enda styrka går åt till att bära dig själv igenom det du har drabbats av... du måste ju äta, arbeta, duscha, bädda, gå ut med hunden....


Jag bär henne.... och jag bär mig själv.

... så skrev jag i förmiddags. Nu är jag trött av dagen... men än mer målmedveten.
Jag har ett stort beslut att ta. Fokus på det. Min styrka sitter just där... i Carolina. De som väljer att följa med oss kommer att bära.... de som inte gör det kan vi
lämna därhän."



Imorgon är en ny dag... som också ska bli den bästa här hos oss på Gg-gatan. Carolina börjar skolan, och jag ska träffa soc igen. De som jobbar med lösningsfokusering... de som får mig att tro på mig själv, och min egen styrka.
Imorgon ska jag ringa till SE... tror jag.
Imorgon blir en bra dag...




lördag 9 januari 2010

"Mina vackra vackra tulpaner"...

... säger jag högt för mig själv när jag byter vatten i vasen. Känner värmen över att någon, någon som jag inte ens har mött i verkligheten, gett av sitt hjärta.
För så är det ju... det är inte gåvan i sig som värmer, än om jag nu älskar snittblommor... utan mer att någon har gett "utifrån som han känt sig manad i sitt hjärta".

För det mesta, eller rättare sagt, nästan alltid, så skriver jag inte vad jag har fått från alla fantastiska bloggvänner runt om... det har varit vackra kort, blommor och blomstercheckar, värmande ord av stöd, tidningar, varma halsdukar, godis, fina kommentarer, hjärtan, vackra brev, diktböcker... ja, och nu kommer jag inte ihåg allt. Å allt detta som jag har fått... det som bär mig så mycket mycket mer än jag någonsin hade trott... det har, från var och en, givits från ett hjärta.
För att ge en sådan bärande kraft till någon man inte känner... ja, det kan bara hjärtan göra!

Men som sagt, jag skriver inte om det jag fått. Igår var undantaget som bekräftade regeln...
Anledningen är min enkla matematik... som kanske låter helt befängd i andras öron, men för mig är det en ekvation som måste få vara så.... jag vill inte gärna skriva om allt vackert jag får... för jag går till mig själv... hur gärna skulle inte jag vilja ge både till den och den... och ge det och det... men jag har inte den möjligheten. Å att bära en sådan känsla... att inte kunna ge... fast man så gärna skulle vilja... det är tungt. Mycket.
Så därför så skriver jag som jag gör... eller rättare sagt, som jag inte gör... och sen är det ju ändå så... att hjärtan bryr sig inte om vad som skrivs eller inte. De gör som de vill ändå...

Fast jag tackar alltid! Kanske hittar jag inte de rätta orden alla gånger... för precis som med tulpanerna och rosen nu... jag har lite svårt att översätta den ödmjuka känslan av tacksamhet som jag har inför alla er... till ord på ett papper.
Jag kan bara säga, till alla er därute: Tack för att Ni finns.... alla!!

..........

Inorgon ska jag skriva om de senaste dagarna... alla dagar är viktiga. Oavsett hur de ser ut... och oavsett hur mycket det spricker i kristallen!

fredag 8 januari 2010

En bild...


... på sådant som förgyller kvällen. En bukett med vackra tulpaner och twistgodis i vardagsrummet... en vacker ros i köket... sådant bär mycket nu. Tack snälla...

torsdag 7 januari 2010

Om ett fotografi...



... vill jag berätta. Jag vet inte hur gammal han är på fotografiet, men jag vet att kläderna som han har på sig är sydda av hans mamma. Jag vet också att han föddes på Åsele sjukstuga 1956, klockan 20.45 på kvällen.
Han växte upp i byn Holmträsk, några mil utanför Åsele i Västerbotten. Han var äldst av 3 syskon. Två år senare fick han en lillasyster, och efter ytterligare några år en liten syster till.

På gården fanns också, förutom föräldrar och syskon, hans farfar och farmor. Farföräldrarna fick ofta agera barnvakt, då jordbruket hemma på gården, och arbete i skogen, krävde föräldrarnas uppmärksamhet. Å allt medan åren gick, och pojken blev äldre, så blev hans farfar också hans bästa kompis och vän.
Minnen av fiskefångster, bärplockaräventyr, och häståkarutflykter tillsammans med farfar bar han sedan med sig så länge han kunde...

Men tillbaka till den lille pojken... som fick sina första skor när han var 9 månader gammal, och när han var 10 månader så tog han sina första steg. De käraste leksakerna var "Dockan Lisa", bilar, mejsel, hammare, och spik...
Hans mamma brukade sjunga "Gå gå skördeman gå, bäst är att sjungande gå" för honom, och "Gud som haver barnen kär" läste hon varje kväll.

"Han var mycket snäll som barn - men envis" minns hans mamma. Tyckte om att leka med "Taffarn" (farfar), och att få "mälla" (godis).


Om ett fotografi ville jag bara berätta... om Sven-Erik.

Torsdag idag...

... och jag vet inte riktigt hur jag ska fylla ut den här dagen för Carolina och mig. Vad ska jag hitta på för mys och kuligt så att vi fixar ihop den här dagen också?
Vad är det på teven, tänker jag? Vad ska vi äta för något till middag? Kan jag duka på någe annorlunda sätt? Plocka bort det sista av julen, kanske?
Gå på stan är inte att tänka på... för det första så är det 23 grader kallt ute, och förutom måste-promenaderna med Pontus P, så vill man helst inte sticka näsan utanför dörren! Å för det andra så har vi inte råd...

Men jag får fundera lite...! Det löser sig.

..........

Annat tänk måste därför förpassas till källaren... som minnet av natten... då jag blundade och kände hans kind mot min... bara här just då... den sträva lite orakade kinden... rakvattnet... närheten.. jag och han... så nära... näraste... min kind intill... och så den absoluta starka vissheten... att han var här hos mig just då. Han var här... han är här.

Men som sagt... inte känna nu... stoppa undan fort... fixa dagen var det!

onsdag 6 januari 2010

Jag sitter ensam...



vid brasans sken, och känner värmen som omsluter mig.

Nej, nu halvljög jag allt... för inte är det mycket till värme som kommer från en fuskbrasa i teverutan!! Men ändå... den sprider lite värme med sitt knastrande, och sin vackra bakgrundsmusik... och mer kan man väl inte begära av en trettondag?
Å inte är jag särskilt ensam heller.... Carolina kom precis och satte sig här... "mamma, det är så mysigt här inne"!
Vi har ätit julskinka och potatis till middag... dukat fint, med tända ljus och fina glas. Ikväll väntar kladdkaka och vispgrädde tillsammans med Soldat Bom från Fredriksdalsteatern.
Så det blir en bra trettondag... omsluten av värmen ändå!
..........
Imorse ringde mamma... "ja, klä på dig nu... om 10 minuter kommer pappa... så kan han skjutsa dig och handla" sa hon. Bestämt.
Jag försökte protestera... nog för att det är nästan 22 grader kallt här... men inte längre än det är till vårat lill-coop så kunde jag väl gå... både tänkte, och sa jag.
Men hon var bestämd...
Å när pappa kom så var det inte till vårat lill-coop han körde... utan till stora Coop Forum på Ersboda. "Ja, men det spelar ju ingen roll tänkte jag... kunde vara kul att handla där en gång... det var länge sedan nu... o kanske blir det lite billigare... o jag skulle ju bara köpa mjölk och toalettpapper så..." tänkte jag.
"Ja, här... nu köper du mat till dig och Carolina... och så pratar vi inte mer om det..." sa han i samma ögonblick och andetag som han dök upp bredvid mig. Jag hade stått och väntat på honom... han skulle ta ut pengar... jag fixa kundvagnen... och nu stod jag bara där... och såg hans utsträckta hand med pengarna i.
Å då... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här... å utan att känna klumpen i halsen igen... å först tänkte jag protestera... men så kände jag... och visste ju... hur mycket mat jag skulle kunna köpa med mig hem. Såg liksom framför mig hur jag komma hem till Carolina... visa upp all mat... se hennes glädje... se maten i kylskåpet... ha mjölk till kaffet igen.. och framför allt veta att vi skulle kunna ha lite extra mysfika ikväll.
Ja, men... å just nu kan jag bara skriva tack!! Tack för att ni förstod... tack snälla! Å nu skriver jag inte mer om det... för då börjar jag bara gråta. Tack Gud för att du hörde...
Den värmen omsluter mig också nu...

tisdag 5 januari 2010

Trettondagsafton idag...

... och jag sitter som vanligt i sängen. Kaffekoppen är halvfull, och mackan är uppäten. Pontus P ligger också som vanligt här bredvid mig i sängen... och jag försöker verkligen att hitta allt vad positivt och "learning by doing-tänk" heter just nu.
Kanske är det min onda höft som drar ner tänket, den har ju spökat och gjort ont ett bra tag nu. Kanske är det det ständiga tänket på hur jag ska få det att gå ihop ekonomiskt... och hålla på att räkna kronor och ören. Eller kanske är det min tand... den som tappade en bit mitt i hallonpajen igår, och som nu har ett hål stort som en krater... men som tack och lov, inte gör ont. Kanske är det så...?

Jag vet inte... jag vet bara att det känns tungt just nu. Inte så att jag dör... och framför allt inte så tungt att jag inte har samlat ihop mig när Carolina stiger upp om en stund.
Men just nu... just nu så sitter jag här och känner den där klumpen i magen... den där som egentligen bara känner för att gråta.

... men nu klev Carolina upp. Så då blir det inget mer med det här tänket... nu måste jag istället fokusera på att det är TRETTONDAGSAFTON idag... och det ska också bli en bra dag, har jag bestämt.
Carolina ska träffa kompisen Maja på stan i eftermiddag, och jag ska träffa min "vän" kontaktpersonen. Kanske går vi på Gammlia en sväng... om det nu är öppet. Så det blir bra...

Ikväll ska vi ha mys... med det som finns kvar av Hallonpajen, och se någon film. Så det blir också bra...

Nu ska jag dricka upp kaffet... och sen ska det här bli den bästa dagen... den också.

måndag 4 januari 2010

Carolina har bakdag idag.,


... o nu har vi glufsat i oss halva hallonpajen. Det får bli mycket hitta på, o 'Learning by doing' när det blir lov...

För en mamma...

... så finns det i hjärtat ett litet stort rum där bara barnen bor. Där hämtar hon den styrka hon måste ha när hennes barn behöver henne. Alltid.
Så är det här iallafall... och de senaste dagarna har hon behövt mig extra mycket.
Jullovet, som i en annan tid, skulle ha varit fylld med pappaskjutsar hittan och dittan, mamma-tjat, julmys med kompisar, sprungit på julrea, varit på bio, hälsat på släktingar.... det finns ju inte för henne nu.
I en annan tid så skulle hennes mamma och pappa bara ha funnits där... sådär lite lagom i bakgrunden... men alltid där ändå. Så där som det skulle ha varit...

Som mamma måste jag förstå... att som det skulle ha varit... med kompis-tänk, och mammor och pappor-känsla... det är svårt att sakna för vilket barn som helst när det blir jullov.

Då måste jag hämta styrkan i det där rummet... hjärterummet, och på någe sätt försöka vara allt det där. Åteminstone försöka täcka upp lite så gott jag kan... Hitta på och "Learning by doing" för henne, i hennes nya liv nu.

Så är det bara...

Nyårsafton.

Det blev en bra nyårsafton. Vi tyckte det var spännande och roligt med alla som skulle komma hit och äta med oss... mamma och pappa, Jonas och Sandra. De bjöd på potatisgratäng och stekt marinerad fläskfilé, och sedan maraboutårta till efterrätt. Gott och festligt... och framför allt... tillsammans.
Mamma och pappa blev inte kvar så länge... då mamma, som dragits med en förkylning, helt enkelt inte orkade med så mycket mer tjo och tjim. De åkte hem vid åtta-tiden.. men det var så så roligt, och viktigt, att de ville fira denna kväll med oss. Tack snälla...
Jonas och Sandra blev kvar till efter tolvslaget. De hade köpt Pommac som vi skålade in det nya året med... stod där, vi fyra, vid balkongfönstret, tittade på raketerna... och skålade med varandra. Då kände jag... mina barn... tänk att jag får stå här med mina barn och skåla in det nya året... stoltheten och värmen i den känslan... ja, jag fick svälja. Å som grädde på moset... så visste jag ju också... ett nytt litet barnbarn på väg.
Den stunden... den lyckan i den minuten.. den ska bära mig. Gömmas i hjärtats rum...

Nyårsdagen.

Den blev som de flesta dagarna är hos oss... Carolina och jag. Men ändå... den blev fylld av mys... godis- och fikamåsten... Ivanhoe... och två viktiga telefonsamtal.

Det första kom från min pappa... som aldrig i världshistorien brukar ringa om det inte är så att han har ett ärende. Nu ringde han bara för att tacka för gårdagen, och önska god fortsättning. Sedan så frågade han hur vi mådde... pratade om ostbrickan som han hade glömt att köpa... och bara småpratade så där.
Det samtalet ska jag också gömma, fast i en annan del av hjärtat... tack pappa!

Det andra samtalet ringde jag till SE. MIN Sven-Erik...
Å naturligtvis så ringde jag mitt i fikat! Det var nog inte så populärt, hörde jag... och nästan vad jag än frågade om, så sa han: "Ja, jag sitter ju och fikar...!
"Har du varit ute och skottat någe idag då?" frågade jag.
"Jajamen, det har jag... ja, jag sitter ju och fikar..." svarade han.
Sen pratade jag på om all snö som kommit... att jag varit ute med Pontus P... frågade hur han mådde... blandade små frågor, och berättade små historier om vartannat. Men som jag skrev... det var nog inte så där väldigt populärt... för jag hörde ju också att han hade en fikakompis bredvid sig... för de skrattade ofta... åt något jag inte kunde höra eller se.
"Har du varit ute och skottat någe idag då?" frågade jag igen.
"Nä, du, inte i det här vädret... ja, jag sitter ju och fikar..." svarade han. Samma fråga... och delvis samma svar.
Då sa jag att jag skulle ringa senare... "jaha, ja hej då!" Klick! Där satt jag med telefonluren i handen... tvärt hade han bara klickat bort mig. Jag fick liksom bara tänka bort det... den lyckliga sorgens längtan. För han visste inte vem han hade pratat med, är jag ganska säker på... eller, en stund senare, att han ens hade pratat i telefon.
Han var ju upptagen med att sitta och fika... och Sven-Erik... det är dig så så väl unnat nu! Min Sven-Erik... jag gömmer det här djupast!!!

Avslutade kvällen vid teven... med godis- och fikamys.

Lördag.

En ny Carolina och jag-dag. Men jag bestämde iallafall att vi skulle ta en promenad upp till mamma och pappa. Vi behövde komma ut...
En trevlig stund, med gofika... tack snälla!

Avslutar kvällen vid teven... med fikamys. Godiset är slut...

Söndag.

Samma dag här. Fast med lite tvätt och städ inberäknat...

Avslutar kvällen vid teven... med fikamys.

Måndag.

Carolina bakat hallonpaj. Vi hade ett snack innan... om att hitta på. Att värdera vad som finns.. och inte vad som fattas. Att göra saker som man mår bra av. Att till exempel... baka!
Och att "Learning by doing" inte bara är en tom fras på engelska...


.........

Och hela tiden så hämtar jag styrka där... i hjärterummet... för henne. Å det är nog lite en räddning för mig också... jag lyckas rätt bra med att hålla undan tänket "den här tiden två år sedan..." !

..........

Till alla er... ni som följer... ni som stöttar och peppar... jag brukar inte ha svårt med orden... men när jag ska försöka berätta för er om den betydelse som ni har... för mig... för oss... då hittar jag inga ord alls... för de finns helt enkelt inte! Inte ens om man tog det mest betydelsefulla, vackraste, och mest bärande ordet i världen, så skulle det komma i närheten av det jag känner för er. Tack alla underbara ni.... tack för att ni finns!