onsdag 30 oktober 2013

Så lite vi har men så gott vi mår...

... sa ofta min mormor. Kanske var det hennes mantra för att hålla hoppet och förnöjsamheten uppe när det var svårt.
Hon var klok min mormor...




(Idag ringde de från SE:s boende. Ulla (vår fina kontaktperson på boendet) påminde om vårdplanering och adventsfikat i december. Jag vet inte varför jag frågade hur det var med honom...  jag vet ju redan. Att det bara går åt ett håll.)

söndag 27 oktober 2013

Alla människor jag möter...

... har något att lära mig. I alla möten finns det något som sker för att jag, förhoppningsvis, ska ta med mig något som jag behöver för att utvecklas som människa. Det är min grundtro för vad livet handlar om, att våra liv har en mening och varje dag är en resa mot att bli den bästa Elisabeth som jag kan bli.
Ibland är det lättare att finna "mål och mening för vår färd", men kanske är det i de svåra stunderna som våra möten betyder och lär oss allra mest. På olika sätt...

Fyra möten

1. Hon satt där på stolen mitt emot mig. Glad och sprallig som ett yrväder. En underbar kvinna och vän, och om man inte visste bättre... en kvinna där livet inte bjudit på annat än solsken. Men jag visste ju... att så var det inte alls... och länge satt vi över kaffekopparna och pratade. Jag var helt säker på att hon inte såg vad jag såg och beundrade... den styrka hon ägde. Vad lärde jag mig av det mötet?
Vi ser inte alltid den styrka vi äger... men kanske gör andra det. I de stunder när min tro till mig själv är som svagast så ska jag lyssna på de där andra.

2. Han ropade mitt namn när jag gick förbi. Min morbror. Som jag inte sett sedan mammas begravning. Han satt där och väntade på sin fru... min moster. Han var så lik sig, och jag gav honom en kram. Hipsvips så var jag tio år igen och han den där spelevinken-morbror som jag alltid hade så roligt åt. Så kom min moster... och mitt i den kramen så tänkte jag att vissa människor blir då aldrig gamla. Det var så så roligt att stå där och prata med dem... känna sig som tio år... prata om mormor... skratta och känna tillhörighet igen. Vad lärde jag mig av det mötet?
Kanske finns det inom oss alla en inneboende längtan om tillhörighet? Att vara en del av en familj. När det inte är så längre... så känner man hopp i en kram från någon som funnits där förut. Som en moster och morbror..

3. Jag såg henne komma gående längs vägen. Någon jag känt för länge sen. Hennes sorg så lika min egen, men ändå så olik. När jag frågade henne hur hon mådde så svarade hon att det inte var så bra. Det var som att öppna korken på en flaska... och trots att jag var sen till jobbet så stod jag kvar och lyssnade. Precis som man ska göra... lyssna. Men det som blev så svårt var att höra hur hennes sorg fått hennes eget liv att gå i kras. Jag såg och hörde hur hon gett upp. Jag såg och hörde hur hon slutat bry sig om livet som fanns kvar... hon. Så märkt av sin sorg... både på in- och utsidan... att hon helt slutat bry sig om både sig själv och andra. Vad lärde jag mig av det mötet?
Ja, kanske det viktigaste... att sorg och svårt aldrig aldrig någonsin får bli en ursäkt för att sluta leva. Vi har fått en gåva... varje en av oss... livet.. och det är vårt ansvar att förvalta denna gåva så gott vi bara kan! Mitt liv är mitt liv att leva... och det är jag som väljer hur jag vill leva det.
         
4. Hon som bor här bredvid. Finaste grannen. Ja, men ni vet... varje gång som jag möter henne så blir jag bara glad. Som nu senast när hon bjöd in oss på fika, vilket hon gör lite nu och då. Stunder då man får värme, och vill ge värme. När hon berättar historier om sin fina pappa eller något annat som får mig att skratta eller känna värme... ja, då blir livet ganska gott ändå. Jag tycker mycket om henne.
Vad lär jag mig av dessa möten? Ja, helt enkelt att livet är ganska gott att leva... också.

Tack alla mina möten...


Men så kommer jag att tänka på nu.... när jag har skrivit om mina möten... medaljens baksida... avskeden.  Jag vet att jag har någe att lära från dem också, men inte idag. Inte nu.

lördag 26 oktober 2013

Bara en bild...

... som högg till. Som fick mig att sakna känslan. 
Men nu är inte läge för saknade känslor... vi ska göra oss iordning och gå ner på HM och köpa en vinterjacka till Carolina.

torsdag 24 oktober 2013

En liten glamourdag...

... då Carolina och jag var på nyöppning av Umeås nya galleria Utopia. 

onsdag 23 oktober 2013

Man får bara anpassa sig lite...



... tänker jag. När man tittar ut genom sina ännu inte tvättade fönster och ser den gråaste gråa himlen. Regnet som far dit vindarna blåser och höstlöven som följer med.
Visst kunde man tänka att det vore en riktig deppardag, som om vädereländet gav styrka åt det svåra som redan är. Så kunde man ju tänka... och känna.
Men så är det inte hos mig! Jag vänder på en femöring och tänder lampor, gnolar på sommarlåtar, gofikar mer än vanligt, tänker positiva tankar ... ja, men ni vet... "gör" mig lite glad.

För hur skulle det gå annars? I min lilla värld av förluster och sorg. Skulle jag en sådan här dag tänka och känna efter en enda tusendels sekund på de som jag förlorat... ja, då skulle jag kräkas och dö. Helt säkert.
Så därför... man får bara anpassa sig lite såna här dagar!


Just nu så har jag semester. Det går... än om jag mycket mycket hellre hade gått på jobbet. För hur det än är, och hur bra man än är på att anpassa sig och gilla läget... så är det räddningen för mig att ha ett jobb att gå till. Där får jag fokusera på att sätta scheman, vara frivilligledare och fixa i butiken. Där finns ingen som ser på mig som en annan sorg- och eländesmänniska. Jag vill inte att folk ska se mig på det sättet, då jag inte är det. Men samtidigt så har det ju varit, och är, lite mycket av den varan här...
Så hur trött jag än är när jag kommer hem efter en dag på jobbet så är det också med stor tacksamhet som jag sjunker ner i soffan: "Jag behövde inte tänka på det svåra idag heller!"


Sen det här med min syn. Ja, den är inte så bra. För sju år sedan fick jag en näthinneavlossning på höger öga. Man opererade fast näthinnan och dessutom opererade man gråstarr på samma öga. Kort därefter så upptäckte man att jag har både ett hål och en skada på gula fläcken vilket INTE går att operera i mitt fall. Hålet och/eller skadan har nu blivit större varför jag inte kan fokusera alls. På mitt vänstra öga så har jag nu fått mycket gråstarr. Vad man har förvarnat mig om är att vid eventull gråstarrsoperation på det vänstra ögat så finns en risk att jag får samma hål/skada på det ögat.
I måndags var jag till ögonläkaren, och nu har jag beslutat mig för att ändå göra denna operation då jag helt enkelt är tvungen. Annars är risken att jag blir helt blind på vänstra ögat.  Det är väl bättre att se något än inget, tänker jag.
Men summan av kardemumman... det går inte att operera. Det blir sämre. Jag får fundera lite mer och hitta nån slags anpassningsnivå av det här med vit käpp.


Slutligen... det är länge sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Men det tar tid att acceptera och lära sig ett synprogram, ska jag säga. Fast jag är rätt säker på, att "när tiden känns mogen" så kommer jag att skriva skriva skriva...  

... man får bara anpassa sig lite.


tisdag 22 oktober 2013

En fin kväll...

... med julkänsla. Carolina har bakat, och bjuder på gofika. Ute snöar det

fredag 18 oktober 2013

Himlen i taket...

... ville han ha. Sven-Erik.
Många minnen kommer över en när man städar i skåp och lådor. Längst in i ett skåp hittar jag ett ihoprullat trassel av en gammal ljusslinga. Jag vet varför jag har sparat den, trots att den inte längre fungerar...
"Jag vill ha himlen i taket" sa han bestämt, och så satte vi upp ljusslingan i taket i hans rum.
Det är sju år sen nu. Jag tar mod till mig och slänger ljusslingan fort ..övertygad om att nu behöver han ingen ljusslinga längre. Nu strålar hela himlen därborta för honom varje natt... utan ljusslinga.

torsdag 17 oktober 2013

En torsdagsmorgon vid köksbordet...

... och vi pratar julmys och matrecept. 

onsdag 9 oktober 2013

Äre höst...

... eller äre höst?
Ja, en vacker höstmorgon är det i vart fall. Knäpper ett kort och inviger den fina koppen som jag fick igår av en arbetskompis på jobbet. 
Å kaffet känns extra varmt och gott...

måndag 7 oktober 2013

Mina ögon...

... är känsliga för ljus idag. Lite mer än vanligt. Fick en glaskroppsavlossning med blödning på lördag eftermiddag och fick åka iväg till sjukhuset. 
Men mitt hjärta... ja,det kommer aldrig att bli känsligt för ljus.

Det finns ingen gång som när sånt här händer, som jag önskar så starkt att jag hade en stor trygg famn att krypa in i...

tisdag 1 oktober 2013

Vi pluggar och jobbar...

... och det går bra.
Men inatt, mitt emellan mina mardrömmar, så tänkte jag: "Gud kan du inte skicka hit någon som säger att nu behöver jag inte vara stark längre och som vill ta hand om mig,"
Så kan det också vara...