lördag 31 oktober 2009

Idag håller jag hoppet...



... hårt i handen. Redan i morse så vaknade jag med meningen i huvudet... "när Gud stänger ett fönster, så öppnar han ett annat". Som om denna lilla spira av hopp, mitt i allt elände, hittat ett litet frö av tillit och förtröstan någonstans inom mig... och jag låg länge kvar i sängen... med känslan som täcke, att "när Gud stänger ett fönster, så öppnar han ett annat".
Jag hoppas känslan håller i sig länge...

Å det vackraste hoppet hittade jag i några rader hos min vän Ingela

Det sägs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer,
visst är vårt minne kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer.

En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter,
för himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.
(Atle Burman)


Å mitt i min hand... där hoppet ligger och vilar just nu... där finns också en önskan. En önskan om att hoppet också ska komma till alla er som har fått sitt fönster stängt. Hoppet om att ett nytt fönster ska öppnas...

Ljushelg...



... tyckte jag var ett vackert ord att läsa ikväll. Om en helg då man ska tända ljus för de som har gått bort. Leda dem hem på någe sätt...

Jag tände nyss ljuset på bordet. I tanken tände jag det för Sven-Erik.
Han har inte gått bort... men jag vill ändå leda honom hem. Hem.

"Och jag vill
Tända en stjärna till
Den som har frusit
Och gått vill i världen
För den som inte finns hos oss
Tänder vi nu ett bloss
Brinner en låga klar
Kom hit här är den"

Han är hos mig...

fredag 30 oktober 2009

Var redo...

... alltid redo! Ett valspråk som alla scouter känner igen... ett valspråk, som betyder att en scout alltid ska vara förberedd på det som förväntas av dem utifrån scoutlagen. Jag har varit scout...

Å jag är fortfarande redo. Men kanske inte riktigt utifrån scoutperspektivet nu då, utan mer utifrån ett alltid redo i det liv jag har levt ganska länge nu... ett alltid redo för att det bakom nästa hörn dyker upp nytt trist och svårt. Scoutlagen är bra, än om jag ju anser att det mesta handlar om vanligt sunt förnuft, och medmänsklighet... och än om jag ju inte heller har haft denna lag för ögonen nu. I mitt eget alltid redo...

För så är det... jag går i ständig beredskap för nytt elände. Inte så att jag målar upp eländet på väggen, och inbillar mig att det SKA ske något, utan mera som om jag aldrig släpper ner garden utifall att... och inte vågar tro på bra när det dyker upp. Å vad värre är... när det kommer mycket braigt, då är jag nästan säker på att det braiga sker bara för att mildra det dåliga som är på väg....

Så här har det varit ganska länge nu... och jag förstod först inte varför. Men min samtalskontakt på psyk sa när jag berättade, att det är helt naturligt. Att vara beredd, och att vara på sin vakt, ligger i människans gener... de utvecklades redan på stenåldern... då vi var tvugna att vara beredda på att möta både vilda djur och andra faror... helt enkelt för att överleva.
Å hon sa att när man som jag hade varit tvungen att under så lång tid ligga i ständig beredskap för att hålla ihop oss som familj i allt detta svåra... för att vi skulle överleva, så hade denna "beredskapsgen" nu fått arbeta rätt mycket, och rätt ofta.

Men jag jobbar på det... att bra ska få finnas för sin egen skull.

..........

Som idag... vi har varit på myrorna och shoppat. En nästan alldeles ny vinterjacka till Carolina för 105 kronor! Jag tog det som "manna från himlen"! Vad glad jag blev... främst för att Carolina tyckte att hon blev så snygg i den, men också för att den inte kostade så mycket.

Så blev vi bjudna till mamma och pappa på våfflor med sylt och grädde. Mamma satt i sin specialstol, och dirigerade... pappa som gräddade våfflor, och sprang och tomtade på. Väldigt gott, och väldigt trevligt var det... tack snälla!

Å så imorgon... ja, då är vi bjudna till sonen på "Halloweenmiddag"! DET ser jag mycket fram emot...

..........

Å jag försöker allt vad jag kan att inte känna känslan... att det väntar någe nytt elände bakom nästa hörn. Det svåra som redan finns här, det behöver jag inte vara förberedd och orolig för... det vet jag ju redan. Men nytt elände.... nej, jag vill inte det!

Var redo - alltid redo!

torsdag 29 oktober 2009

Borta söckre...



... brukar jag säga till Carolina. Som pepp, och "nänubestämmerviossförattfixadethär-tänk" när det går tungt. Att "vi ä ju inte gjord borta söckre"... som löses upp, eller smälter vid en viss punkt. Vi smälter aldrig vid någon punkt... så är det ju bara.

Å så tror jag att alla kloka mammor säger.... på nåt språk!

..........

Idag har jag träffat min "vän". Kontaktpersonen som jag har fått via soc.
Å jag kan just nu bara summera det på ett sätt: Jag trodde inte sådana människor fanns! Hela hon var bara... ja, jag vet inte vad... men ni vet, en sådan där människa som bara strålar av värme och glädje hur mycket som helst... en människa som man direkt känner att det klaffar med... och jag hoppas till Gud att det här ska bli någe bra. För det är det bästa som hänt mig på länge... och jag vill gärna tro att det ska komma lite bra nu.

Hon bjöd både på lunch och diskborste! (Jo, en snygg diskborste som vi såg på Lagerhouse.)

Carolina har möblerat om rummet idag... för vilken gång i ordningen? Å just nu så sitter vi och tittar på Rosa Bandet-galan. Med limpmacka och kaffe till...

..........

Tack Gud... för så mycket idag. Tack snälla...

Det är inte lätt...

... för en mamma att se när ens barn lider. Då gör det mest ont av allt som ryms i en mammasjäl...
När hon börjar prata om hur hon har försökt att roa sig själv... när hon pratar om hur hon har försökt mysa och peppa sig själv under dagen... och när hon pratar om det som jag förstår att hon inte kan förstå. När hon börjar prata om jularna i livet förut...

... det är då en mamma känner kniven som vrider om. När hennes barn börjar prata om sin barndoms jular... om alla som fanns där... om när hon följde pappa och letade julgran... om tomten som kom... om snögubben som pappa och hon gjorde... om alla som fanns där... om tomtarna som satt och vinkade vid vägkanten när vi åkte till Raja... om alla som skrattade och klädde sig fint... om alla som "å nu är inte ens lill-farsan hemma hemma längre.." nu har försvunnit.

Det är då en mamma ångrar att hon gick iväg på bloggträff. Det är då en mamma inte vill gå iväg idag och träffa någon kontaktperson...

... och det är då en tigermamma kommer fram och vill slå näven i bordet! Slå näven i bordet till alla dem som valde att lämna henne ensam på den här resan. Den enda, och det vet hon, det har jag sagt till henne flera gånger, den enda som aldrig och neverever skulle ha valt att lämna henne, det var hennes pappa. Men han hade inget val...

Hur det än är... hon är fortfarande ett barn på många sätt. Men för henne började livet ut i stora världen med att den värld som hon dittills känt som sin... den bara försvann. Hur hittar ett barn acceptans för sånt? Hur?
Jag kunde bara krama henne, peppa och försöka hitta de rätta orden, där vi satt på toaletten igårkväll, hon som slagit sig ner på golvet för att prata, och jag som satt där och försökte fila bort en förhårdnad under foten.

...........

Det är tufft... och tuffare ska det bli. Men vi får ta en dag i taget... förhoppningsvis så "hittar vi en ny familj" en dag.
Å jag ska gå iväg och träffa kontaktpersonen idag... hur trist det än känns att lämna Carolina ensam nu när hon har lov. Jag vet hur mycket det betyder för henne att jag går ut...

onsdag 28 oktober 2009

Stjärnglans...

vet jag nog inte riktigt hur det ser ut. Inte om man tänker sig det i ett astronomiskt och himlalysande perspektiv.
Men jag vet hur det ser ut i mitt perspektiv... i min verklighet.
Då har dagen idag gett sådant som riktiga stjärnor ger... lyst upp vägen för någon i mörker.
Å stjärnan heter Isabelle... en bloggvän som med sitt glada skratt, och sina glittriga ögon, gav glans åt en ensam onsdag.

Idag kom hon till stan, min bloggvän Isabelle... för att träffa mig! Å det blev en sådan där bra-dag som jag nästan glömt bort att de fanns... för att gå med en vän på stan... prata om ditten och datten... strosa i affärer... ja, de dagarna har inte funnits på mycket mycket länge. Det var verkligen bara så himla roligt...

Å hon bjöd på lunch på "Invito".... en restaurang med lunch- och kvällsservering. Men inte märkte då jag när alla gäster började droppa av... och inte märkte då jag att de började plocka bort lunchbuffén och torka bord... och inte märkte då jag det minsta av att de helt enkelt hade stängt stället för att duka upp för kvällsserveringen.... för det var verkligen bara så kul och mysigt att sitta där och prata med denna fina människa!

Tack snälla Isabelle... för en underbar dag! Jag hoppas av hela mitt djupaste hjärta, att du vet att den här dagen kommer jag att spara som ett av mina dyrbaraste minnen... att du kom och lyste upp en grå dag... och att du gjorde något som "någon ikväll kan tacka för att just du finns till"!

Tack snälla... och jag hoppas också att vi kan ses igen!

tisdag 27 oktober 2009

Å där vid tunneln...

... precis innan vi kom ner på stan, så hade vi, medvetet eller ej, trängt bort allt vad konflikter och trista insikter heter... så när vi väl kom ner på stan så var dagen bara vår... Carolinas, min och SE:s.
För jo, han var också med oss emellanåt... i tanken, i skratten, i minnena. Här och nu...

"Mamma, om jag nu inte hittar nån vinterjacka... då kan jag ju låna din dunjacka, eller!" frågade hon.
"Å glöm drömmen, den är jag jätterädd om... och vad ska jag ha då tänkte du?" svarade jag.
Då skrattade hon.... lågt, och lite vemodigt.
"Var det roligt... att du inte ska få låna min jacka?" frågade jag, och undrade vad som kunde ha varit så roligt med att hon inte skulle få låna min dunjacka.
"Ja, men nog vet du att det ordnar sig... klart du ska få låna jackan... jag ska prata med mamma jag" sa hon. Med bas-låtsas-vara-pappa-rösten... sådär som hon visste, och jag med för den delen, att han skulle ha sagt i det här läget.
"Ja, precis så skulle pappa ha sagt..." sa jag. Å jag kunde bara skratta lite jag också... känna värmen i det nyss sagda... "jag ska prata med mamma jag".
Å i den stunden, så blev allt som det skulle ha varit... Carolina hade sett... jag hade sagt nej... och SE skulle prata med mig om saken.

Men det blev ingen vinterjacka... vi hittade helt enkelt ingen. Antingen var det ingen som passade damen, eller så var den helt enkelt för dyr.
Så hon får använda min höstjacka ett tag till...

Vi strosade på... tittade både på vackra julsaker, och böcker. Ingen brådska hem... men till slut kände vi oss ändå ganska nöjda, så vi köpte varsitt kanelhjärta på NK och gick hem.

Så... en underbar och vacker dag. Även om det svåra och tunga dök upp igen lika fort som vi passerat genom tunneln...

Vi börjar med fika...


,. med varm choklad, o grädde o marshmallows. Å kaffe till mamma...

Det får bli...

... mycket mys nu. Åt julehållet lite...
Imorse blev jag bjuden på kaffe på säng av Carolina. Vi tände ljus, fikade tillsammans på sängen, och lyssnade på julmusik.
Det är så man måste göra nu för att hålla det gråa och tunga borta. Både det som finns inne, och det som finns ute... mysa tillsammans.

Carolina har höstlov, och jag vill att det ska bli en bra vecka för henne. En vecka som hon får vila, mysa, och må bra i....

Igår eftermiddag var hon hos kompisen Ina igen. Å de hade ätit kycklingfilé, och sett på "Trollet i parken"... mys hade de haft.
Idag ska vi gå ner på stan och se om vi kan hitta en vinterjacka till henne. Hon har gått omkring i min höstjacka länge nu... och sen så ska vi naturligtvis gå och fika. Mys det också...

Så tisdag blir en bra andra mysdag....

måndag 26 oktober 2009

Kunde man få önska...

... så skulle jag önska mig en sådan kamera.

Se den... jag tror det finns fler som skulle önska sig en sådan kamera!

(Hittade filmen hos Carolina.... och jag är ganska så säker på att hon önskar detsamma som jag!)

Måndag idag...

... och Carolina har höstlov. Hon har sett fram emot det, mest för att hon ska få sova, och slippa alla prov som har duggat tätt den senaste tiden. Just nu så sover hon...

Jag sitter som vanligt i sängen med morgonkaffet. Tänt ljus och spelar lite julmusik. Pontus P sover han med...

Igår skrev jag om ensamhet. Den där ensamheten som andas i varje vrå hos oss nu. Jag skriver lite om den nu också... för jag vaknade med den nu. Känslan av det som gör så ont, och så svårt att bära.... hur blev vi så här ensamma???

Jag kan för mitt liv inte förstå det... eller är det som Carolina så drastiskt uttryckte det nu senast, är det vårt fel att pappa blev sjuk? Är det vårt fel att han försvann... och därför ska vi stå där nu, utan både hem och familj. Ett straff på någe sätt...

Jag vet inte... jag vet bara att sedan SE fick sin diagnos så har resan gått från ett eget hem med en älskad make, och en stor släkt, till en liten lägenhet, en mamma och en dotter, och som i sig nästan har blivit den enda släkten att tala om nu. Ett straff på någe sätt...

Mitt barndomshem. SE:s barndomshem. Dit som vi åkte så länge SE kunde köra bil... det har också tagit slut. Vi brukar prata om det, Carolina och jag... små minnen av stor längtan som dyker upp... och "aldrig mer" har blivit orden här också.

Vad är det som är så svårt att vilja se och förstå? Jag kan för mitt liv inte förstå hur SE:s sjukdom kunde bli startskottet på denna.... ja, jag skriver utfrysning. För det är så jag känner...

... att vi skulle ha gjort någe fel som gjorde att vi blev lämnade när vi behövde varje liten kotte som allra allra mest. Nära människor som med sin närvaro skulle ha hjälpt och skyddat lite mot den största förlust en kärlek kan göra.... att förlora en älskad. Men ingen kom.

Å vår sorg har blivit dubbelt så svår att bära... för vi ska ännu bära den största förlusten en kärlek kan göra... ensamma. Och vi ska sörja de som aldrig kom.

Jag vet inte... men jag måste ju ha gjort någe hemskt ont i detta livet, eftersom jag ensam måste bära bördorna nu. Jag kan för mitt liv inte förstå...

..........

Å så drack jag upp kaffet... såg deppskrivet... fick skuldkänslor..och tänkte radera bort det nu.
Men nej, det får stå kvar. För det här är ju också jag.. än om jag ju inte går omkring och tänker så här i parti och minut. Det skulle ju bara inte gå då... och jag vet ju faktiskt att det INTE och ALDRIG kan vara någons fel att någon blir sjuk och till slut måste försvinna. Jag vet det...
... så nu publicerar jag deppskrivet iallafall. Kokar nytt kaffe. Gör måndagen till en bra första lovdag för Carro... fika på säng kanske? Jag får se... men den ska bli bra.

Sen pratar jag ju med mamma, som ringer varje dag. Svärmor pratar jag också med rätt ofta. Så alldeles hopplöst är det ju inte...

söndag 25 oktober 2009

Tesöndag...



... har Carolina farit iväg på nu. Klasskompisen Ina ringde i förrgår och bjöd hem Carolina på "Tesöndag"! Det skulle serveras både ost, kex, och godis. Å ses på film...
Himlens mysigt, säger jag bara... vilken go tjej att hitta på saker... och jag kan bara känna värmen och glädjen över sådan vänskap, och att Carolina fick komma iväg. Tack Ina...

Annars är det väl en alldeles vanlig söndag.... med lite tvätt, lite hundpromenader, lite gröt, och lite tänk på mycket. Å i morse blev det mys med tända ljus och fika i sängen...

..........

Det finns ensamhet, och det finns ensamhet. I livet förut så kunde jag tycka att det var skönt att få en stund för sig själv ibland... vara i stunden, och njuta av det jag ville göra just då. Men då var det en självvald ensamhet, och framför allt.... då var jag trygg i vetskapen om att mina kära ändå fanns där i bakgrunden. När jag valde att inte vilja vara ensam längre.... ja, då fanns dom ju där.

I livet nu så är det annorlunda. Jag har inte valt den här ensamheten. Den ramlade på mig allt mer och eftersom tiden gick... och idag så står jag här. Från ett hus fullt med folk, där jag hade min trygghet och förankring i SE... till idag i en liten lägenhet, där Carolina och jag lever det liv som måste överlevas... och utan SE.

Å allting hände igår... från allt till nästan inget på mindre än en dag.
Inte med verklighetsmått mätt.... där är det snart två år sedan han flyttade.
Utan med fasansfullamåttet mätt.... där har allting nyss förlorats.

Å allting hände igår... han som jag älskade försvann.
Inte med verklighetsmått mätt... där sitter han nu på ett hem för dementa.
Utan med fasansfullamåttet mätt... där är han borta för alltid.

..........

Lite spåntänk, och inte särskilt rationellt heller... men det är så med mycket nu. Det kommer inramlande så mycket tänk... så mycket sorg... så mycket saknad... och framför allt...
Ensamhet.

Men ikväll ska vi se "Ensam mamma söker" och "Top Model". Med gofika.
Det blir bra...

lördag 24 oktober 2009

Vi låtsas att han är...

... i Holmträsk. Hemma hos sin mamma och pappa för att hjälpa dem med någe. Så där som han gjorde lite nu och då i livet förut... för egentligen så bor han ju här fortfarande, och kommer snart hem. Om några dagar sådär...
För att han precis just nu.. i varje timme och varje sekund av vårt nya liv, sitter på ett hem för dementa, det går bara inte, rent känslomässigt, att vilja ta in.

Vi pratade om det alldeles nyss, Carolina och jag. Å Carolina säger att hon brukar också låtsas att i tiden därborta.... jo, men då kommer allt att bli som vanligt igen... för därborta någonstans kommer pappa att vara frisk igen.

Att acceptera och förstå att han aldrig mer kommer hem igen... det går inte. Att acceptera och förstå att han aldrig mer ska kunna skala en potatis... det går inte. Att acceptera och förstå att han aldrig mer ska kunna vara pappa, make, son, vän... aldrig mer kunna vara den Sven-Erik som han var... det går inte heller. Jag formligen avskyr de orden.... aldrig mer. Å ännu mer "aldrig mer" ska det bli... neråt och bort.

Svårt. Men måste bäras... och slutligen, förhoppningsvis, så kommer vi kanske dit. Att vi förstår och accepterar... men just nu går det inte. Vi måste överleva först... att han inte är hemma, att han "åkt till Holmträsk"!

..........

De ringde nyss från Sjöjungfrun, Tomtebo... där SE bor nu. På onsdag ska han få åka på utflykt... han ska få åka lastbil! Det kommer att bli roligt för honom.... han som i hela sitt liv varit intresserad av allt på hjul.
Den underbara personalen (livlinor verkligen) har ordnat så att SE, och en av hans kompisar på boendet, ska få komma ut lite och åka lastbil....
Hon (livlina) berättar också att VF (vår lokaltidning) ska komma dit och göra ett reportage, och undrar om det är ok om SE kommer med på någon bild.
Jag vet att SE skulle ha varit stolt över det... att kanske få stå bredvid en stor lastbil... och sen kanske få se sig själv i tidningen... DET skulle göra honom både glad och stolt. Än om han i livet förut skulle ha sagt: "Äsch, det var väl inte så märkvärdigt!"
Jag är så glad för hans skull...

Men sen blev det svårt.... o fast än jag vill veta allt om hur det är med SE... o fast än jag vet hur han tappar allt mer varje dag... så kände jag... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det nu... men sorg och förtvivlad förtvivlan är bra ord... hon sa:
"Ja, vi har ju märkt att han inte får ihop det riktigt när han ska klä på sig, och blir stressad av han inte klarar det... så nu är vi med honom när han ska klä på sig, borsta tänderna, tvätta sig, raka sig... så blir det rätt på en gång.. och då är han nöjd och glad... precis som han alltid brukar vara."

Inte kunna klä på sig.
Det blev svårt att höra...
Det är svårt att veta...
Det är svårt att bära...

Så jag gör som jag brukar.... jag skippar logiken och insikten. Förlåt mig för det, gubben... men just nu får du vara i Holmträsk.

Förlåt.

..........

En lördag som så många andra nu... Carolina och jag.
Men ikväll har vi körslaget... det blir bra.

When you wish...


... upon a star, lyssnar jag till. Dricker morgonkaffet i sängen tillsammans med Pontus P. Man får göra allt man kan för att hålla det trista o gråa utanför dörren. Å önska till stjärnorna....

fredag 23 oktober 2009

Men ikväll blir det julmys...



... med julskum och julmust. Å en liten bit färdigkokt helgskinka hittade jag på ICA... så det blir en bra förejulkväll. Bäst nästan... har jag bestämt.

I förmiddags var jag på soc. Träffade den som ska bli min kontaktperson nu... min nya "vän" att umgås med två gånger i veckan... det blir nog också bra.

"Så lite vi har, men så gott vi mår..." skulle min mormor ha sagt. Jag jobbar för det...

torsdag 22 oktober 2009

Jag hade egentligen...

inte tänkt skriva något. Vila och fundera lite...

Men så kom hon in alldeles nyss... gråtande. Den stunden ska jag minnas... också.

"Mamma, jag satt och läste om en tjej nu... och hennes pappa hade dött... o nu skulle hon bli bjuden till USA av sin moster... och jag... vi... vår släkt dom vill inte ens fira jul med oss..." grät hon.
"Kom gumman, och sätt dig här... kom" sa jag. Inom mig kände jag... ilskan växa igen. Mot de som lämnat oss... lämnat henne.
Sen satt jag, precis som alla vettiga mammor ska göra i ett sånt läge, och tröstade henne. Hon fick gråta ut...
"Carro-gumman min... du vet en sak... att oavsett hur oälskad du känner dig, och hur dumma och okänsliga en del är... så vet du att pappa och jag vi älskar dig... precis här och nu... för den du är... och det, det är det viktigaste..." sa jag.
Jag sa mer också... allt för att trösta henne just nu.

"Men mamma, vi kan väl inte rå för att pappa blev sjuk... det är väl inte vårt fel... men det känns ju så... som om vi ska straffas... att det är vårt fel...?"
"Nej, gumman... det är det INTE!! Å du får aldrig aldrig någonstin tro att det på någe minsta sätt skulle vara vårt fel... hur skulle det kunna vara det... men det är bara så att det alltid kommer att finnas människor som inte vill, Carolina...
... och så satt jag och tröstade och peppade på en bra stund... men inom mig. Inom mig - där önskade jag att alla de som lämnat henne i hennes svåraste stund suttit här bredvid och fått se hennes förtvivlan nu...

Men nu är gråtet över... hon har gått in på sitt rum igen... och vi kom överens om att "vi fixar det här själva".
För det gör vi ju...

Men min förtvivlan över hennes förtvivlan.... den har inte ord.
Hon är ett barn som har förlorat den käraste hon ägde... sin pappa.
En pappa som ännu lever, men som inte lägre vet om... sin dotter.

Min förtvivlan för henne....

onsdag 21 oktober 2009

Min familj...



(Carolina och SE våren 2006)


... varje dag.
Jag håller ihop den i tanken...
... en riktig familj.
..........
Jag vilar lite nu från att skriva.
Det är för tungt med somligt, och somliga...

Den började ju så bra...

... den här dagen. Trots att gråtungmolnen hotade att ramla ner i huvudet på mig, trots att jag visste att den här dagen skulle bli lika ensam som vanligt, och trots att jag just därför hade bestämt mig för att "rycka upp mig själv i håret", och baka en sockerkaka, och städa skafferiet. Små saker som skulle fixa till den här dagen också...

... men som vanligt så blev det inte så. För hur jag än försöker att inte låtsas om, försöker att inte se elakheter och självupptagenhet, försöker att hitta något slags försonande drag hos andra... så kan jag ju inte gå omkring och blunda heller. Jag menar bokstavligen.... men nu säljer jag varken mig själv, min man, eller mina barn för att andra ska ha det bra.
En gång gjorde jag det.... och det är mitt kors att bära. Livet ut.
Vill man inte förstå... vill man inte vara medmänniska för, och omkring oss nu... ja, så slipper man. Det blir deras kors att bära...

..........

Carolina och jag kommer att fira jul själva i år. Till SE ska vi ju självklart fara...
Den övriga familjen är bjuden till min syster att fira jul. Vi varken kan, eller vill åka dit.... vi vill fira den med SE. Åteminstone en stund...
Att mamma och pappa inte orkar ha någon jul i år, det kan jag mycket väl förstå... men det hade ju gått att ordna så att alla hade kunnat vara med... jag och SE har ju fixat det rätt bra förut om åren.
Vi vet, både Carolina och jag, att det är sista julen som SE är så pigg som han är just nu... för så är det ju med den här sjukdomen... och nästa jul... ja, vi försöker att inte tänka, och prata så mycket om det nu.
Men vi vet... att det kommer att bli ännu mycket svårare och känslosammare den här julen... just därför.... nästa jul.
Carolina och jag kommer att fira jul själva i år.
Vi fixar det också...

tisdag 20 oktober 2009

Finna ord...





FINNA ORD Vad säger man till någon som förlorat en älskad? När bör man över huvud taget säga något? Kan man göra något? Sällan känner man sig så hjälplös som inför en människa som drabbats av sorg.


Sorgen har ingen tidtabell. Ingen regelbok. Den kan vara märkligt frånvarande hos den som förlorat allt och den kan lysa som ett blödande sår hos den som inte hör till de hårdast drabbade. Den kan frysa inne i ett år för att plötsligt slå ut med full kraft när man som minst väntar det. Den kan växa långsamt och den kan komma och gå.
I månadsmagasinet Leva har författaren Lena Katarina Swanberg samlat några råd och tankar för alla oss som vill vara stöd och medmänniskor. Men ett enda tycker hon sammanfattar det viktigaste:
– Flytta fokus. Det är faktiskt inte du som har ett problem. Det är inte du som behöver hjälp. Flytta fokus. Vänd på frågorna. Tänk mindre på om du själv gör bort dig eller inte och tänk mer på den som sörjer.

Sorg som blir vrede
Sorgen kan vara oberäknelig och utan sans och vett, den kan vara tyst och kall, eller brinna med en eld som förgör allt i sin väg, men den kan också klä sig i vredens taggiga rustning.
– Vreden är en del av sorgeprocessen, berättar Ann Lagerström, organisationskonsult och medarbetare i Leva. För den som orkar med sig själv kan vreden över det oacceptabla vändas till målinriktad handlingskraft – politik, aktivism, stödföreningar. Den heliga vreden, den som berör hela världen – svälten, krigen, knarket, utarmningen, miljökatastroferna.
Hon berättar om två varianter – den egocentrerade och den egolösa.Den första är ett slags överföring. Istället för att bearbeta mina egna erfarenheter och upplevelser riktar jag min vrede och uppmärksamhet mot det som drabbat andra. Jag blir orealistiskt arg och en dålig strateg. Den andra formen är en kraft de människor får som försonat sig med sitt eget liv. De behöver inte längre använda sin energi på sig själva – de riktar den mot världen. De ser, känner sorg och vrede, men är realister. De gör det de kan, utan att slitas sönder av allt som inte blir gjort.

Den som drar sig undan
Vi är bra på att visa hänsyn. Så bra att vi lämnar den sörjande i tystnad alldeles för länge. Dra dig inte för att ringa. Även till den som drar sig undan och verkar söka tystnad. Om man inte vill svara kan man låta bli. Om du inte vill ringa, skicka ett kort. Och kom ihåg att sorgen kan vara högst levande för den drabbade långt efter att du själv har börjat glömma. Fortsätt att höra av dig lång tid framåt.

Den skrämmande sorgen
Det är väldigt vanligt och alldeles mänskligt att känna rädsla inför en annans sorg. Att känna lättnad när ingen svarar då man pliktskyldigast ringer. Att kanske inte ens lyckas slå numret. Men man kan alltid göra något. Skicka åtminstone ett kort. Men vad ska man skriva, undrar du? Skriv vad du kan, men mena det. ”Jag tänker på dig” är ju i de allra flesta fall nog så sant och alldeles fullt tillräckligt om du inte får orden att räcka till.
–Ett är säkert mitt i kaos, säger Lena Katarina Swanberg, och det är att den som hör av sig på något sätt, gör rätt. Det finns telefonsvarare. Den som inte orkar svara precis när du ringer, kommer i alla fall att höra din röst.

Det finns ingen normal sorg
Det är deras sorg, inte din. Utsidan visar inte alltid vad som pågår på insidan. Ett oberört yttre kan dölja en söndertrasad själ, en söndergråten utsida kan vara på god väg till inre läkning. Du vet inte. Och du har ingen rätt att döma eller bedöma.Den som har sorg kan bete sig märkligt, vara impulsiv, otrevlig, klumpig och tankspridd. Det kan behövas både praktisk hjälp och lite vänlig vägvisning. Kanske mår din vän eller kollega också bra av att få kontakt med professionell hjälp. Men oftast är det varken de rätta råden eller de rätta orden som behövs:
– Det bästa, och ofta det enda, man kan göra som vän eller anhörig är att erbjuda sin närvaro, säger Levas Lena Katarina Swanberg. Normalitet och liv. En middag, en säng, en promenad, en pratstund.

Vad du kan göra

Hämta ett glas vatten, räck över ett paket näsdukar.
Ställ en blomma på den sörjandes bord.
Hjälp till med praktiska saker.
Skicka ett kort. Skriv att du tänker på din vän.
Lägg en bok i vännens brevlåda.
Hör av dig. För den som inte orkar svara när du ringer finns telefonsvarare.
Ställ frågor, kom inte med påståenden.
Låt den sörjande bestämma vad hon vill ha av dig. En kram, en kopp kaffe eller bara ett leende?
Erbjud din närvaro. Normalitet och liv.

Vad du inte bör göra

Säga ”Det var bäst som skedde” eller ”Ta dig i kragen”.
Lova inte att ringa klockan tio om du inte tänker göra det. För den som sörjer är tiden i olag och tillvaron i upplösning.
Säg inte att du vet hur det känns. Det vet du inte. Och det här handlar inte om hur du känner eller vad du vet.
Smit inte undan och göm dig. Undvik inte den sörjande.
Döm inte. Bedöm inte. Och beröm inte den som gråter. Gråt är en del av läkningen, men det finns ingen anledning att värdera tårarna.

Av Catharina Hansson/Leva

En viktig artikel om sorg. Jag tyckte den var viktig på många sätt.. och tillsammans så kan vi alla hjälpas åt att låta sorg få ljus.
För mig är sorg inget tillstånd, det är en känsla som jag måste lära mig att leva med.

Tummetottsvarianten...

... blev det av partyt idag. Å jag kan bara hålla med Isabelle när hon skriver att det känns lite pisspottigt, men å andra sidan så tänker jag, man vet aldrig varför somligt sker, vare sig åt det positiva eller negativa hållet. Kanske var det så, att det vi bestämt för den här dagen, det kanske bara hade blivit någe trist, eller annat oförutsett av alltihopa istället? Så någon däruppe kanske istället gjorde det bästa av saken... och "knäppt av" batteriet till bilen.
Ja, vem vet... kanske är det lite naivt att tänka så, men riktigt säker på sakernas natur kan man ju heller inte vara...

Men det går nya tåg!
Å då blir det INTE tummetottsvarianten... det är jag övertygad om!

..........

Tog istället en promenad upp till mamma och pappa, för att se hur det var med mamma. Och jo, hon går lite med rullatorn.... och hon försöker att sitta uppe små stunder... men är trött, trött, trött. Vilar och sover mycket... och tycker synd om pappa som får fixa det mesta nu.
Det är inte lätt....

måndag 19 oktober 2009

Han kom på motorcykel...

... till min systers bröllop. Iklädd ett rött och vitt mc-ställ så klev den snyggaste killen jag sett av motorcykeln.... och jag fick låna hans mc-jacka resten av kvällen.
Så började vårt liv tillsammans... och det fick jag berätta om idag. Börja nysta i det vackraste liv jag någonsin ägt... och samtidigt sitta där hos samtalskontakten och veta att bara några kilometer därifrån så finns han fortfarande.
Ja, det var svårt... och jag försökte, samtidigt som jag skulle berätta, bara att svälja bort gråten som hotade. Gråten skulle liksom ha gjort det än värre... kände jag. Känslor och minnen som är svåra att bära nu... hon förstod det.

Sen pratade vi om annat också... men allt i skenet av hur saker och ting, relationer och omgivning, förändrades när SE fick sin diagnos. Eller VI pratade... det var ju mest jag som bubblade på. Hon lyssnade och kom med synpunkter och input... och jag tror, eller rättare sagt känner att det kan nog bli bra det här. Det får väl ta den tid det tar...!
Sen att hon kanske inte riktigt förstår den balansgång man hela tiden blir tvingad att leva i när man lever som anhörig till någon med demens.... som t ex att sörja någon som är borta fast han inte är borta, det är inte lätt... inte för någon!

Nu är jag trött och tom... men ändå så full av minnet. För känslan följde med mig hem... känslan som fanns när jag gick omkring där i en röd och vit mc-jacka på min systers bröllop. Med den snyggaste killen...

..........

Men imorgon blir det PARTY!!!
Nja, inte riktigt party då kanske... men väl en träff med en bloggvän! Å det, det känns faktiskt ligga i nivå med ett riktigt roligt och spännande party! Isabelle från Isa bloggar kommer till stan och vi ska ses....
Det kommer att bli en bra dag imorgon!!

Jag tror...

... det blir lite tufft idag.
Idag ska jag träffa samtalskontakten på psyk. Vi ska prata om SE, och vår första tid tillsammans. Jag vet inte om jag fixar det så bra nu... jag vill inte.

... men å andra sidan, det är iallafall ett tillfälle att träffa någon.
Att vara ensam är svårt.

Carolina är bjuden på enchiladas med plugg hemma hos klasskompisen Ina i eftermiddag.
Viktigt för henne att komma ut lite... att ha en kompis... hon har inte så många. De flesta försvann i ganska snabb takt efter det att SE fått sin diagnos, och idag har hon i stort sett bara sina klasskompisar...
Så idag heter livlinan Ina... å en glad och trött Carolina kommer hem ikväll! Tack Gud.

söndag 18 oktober 2009

Den hemliga leken...

... "Vem se Kalles först". Igår, och av ingen anledning alls, så mindes jag den leken. Den som bara kunde lekas med tre deltagare... Carolina, SE, och jag. Den som bara kunde lekas där i bilen, på väg till SE:s föräldrahem, och den som bara kunde lekas precis innan vi svängde ner till deras gård. För att komma dit så måste man först passera "Kalles" gård... och startskottet för tävlingen gick alltid precis när vi kört in i byn, då någon av oss sa: "Vem se Kalles först?"
Carolina, som inte kunde ha varit mer än några år när vi började med den, vann ju förstås alltid! För henne var det ju också så, att när hon såg "Kalles" då var hon snart framme hos farmor och farfar... äntligen.
Vi lekte den i många många år.... det var bara våran lek.

Det är märkligt med minnen. De poppar upp precis lite hur som helst, och lite närhelst det tycks passa dem själva. Det här minnet kom när jag stod i duschen... bara som från ingenstans. Å det blev svårt att minnas det... tårarna kom.. och jag kunde inte ens skölja bort schampot.

Å sen än värre... mitt i det minnet... då poppade ett ännu eländigare minne upp... ett minne som inte hade det minsta med SE:s föräldrahem och hemliga lekar att göra... hans älsklingströja.
Den gråa... med svart tryck på.
Den som han ville ha jämt och ständigt...
Den som han tyckte att han var så snygg i...
Den som jag aldrig fick kasta bort...
Den som jag aldrig tyckte om...
Den som jag en dag hade gömt för att så småningom kasta bort... inte ens trycket syntes på den längre.
Den som jag sedan slängde... då han inte längre frågade efter den.
Jag visste ju inte... att hans minne redan plockat bort hans älsklingströja.

Å med det minnet så kom tårarna igen.... skittröja, tänkte jag. Skitminne, tänkte jag också. Jag minns ju precis hur det känns... att känna den tröjan med mina händer... och hans kropp under. Varför nu... varför poppar det upp sådant här... ja, jag vet... det är det vackraste minnena jag äger... men ändå... inte nu. Jag fixar det inte så bra just nu....

Minnen är skatter. Men när man har förlist så är tankarna på det skepp man har varit tvungen att lämna ingen bärande planka... det är inte förrän man har blivit räddad, och nått trygg hamn, som man kan minnas det starka och vackra skeppet innan det sjönk.
För mig är det så iallafall...

..........

En hemmadag. Carolina har pluggat Naturkunskap, och jag har tvättat och städat. Normala vardagssysslor... det känns som att börja om igen.

Mamma är hemma från sjukhuset, hon kom hem i torsdags. Men hon är igen ryss... sovit mest hela tiden de här dagarna. En dag i taget...

lördag 17 oktober 2009

Det må vara barnsligt...



... att ha lite julmys redan i oktober, men så länge det fungerar, att skapa den trygghet och värme som vi så väl behöver nu... ja, då får det bli så!

Så till middag blir det risgrynsgröt, leverpastej, clementiner, och julmust.

Å ikväll blir det "White christmas" på teven, och tomteskum.

Det blir mys. Det blir bra. Det blir vårt sätt att klara av helgen...

..........

Idag, liksom igår, har inte hänt så mycket... Carolina- och jagdagar.

fredag 16 oktober 2009

Med lite gröt...


... en korvmacka, o en heminredningstidning att drömma sig bort lite i, så blir det en bra fredag det här. Man får liksom taga vad man hava,. o ikväll ska vi mysa med dipp o Idol.

torsdag 15 oktober 2009

Idag har jag varit...

... med mig och Pontus P. Inte världens trevligaste sällskap, än om nu Pontus P försökte locka mig att leka med bollen mellan dammsugningen och tvättstugan.
För det är det jag har pysslat på med idag... städat lite och tvättat. Allt för att hålla tänket borta... på så mycket. Här och nu.

Det dåligaste samvetet... inte idag heller åkte jag ut till SE. Kanske är det en process nu... att det finns sådant som måste få bearbetas lite av allt det som har varit. I tisdags sa min samtalskontakt på psyk att vi till nästa gång skulle prata om vår första tid tillsammans. Min och SE:s.
Å sen dess har jag haft fullt sjå att hålla igen den dörren.... för så fort jag närmar mig den tiden, den lyckligaste lyckan som jag någonsin fått... då går det bara inte. Inte utan att känna hur gråten bara vill upp... och det gör ont. Ont som om det i magen låg en spindel som bara vill kravla sig upp dragande på min mest värdefulla och gömda skatt... han. Vi.
Jag vet att det är nödvändigt.... men jag kan inte ens skriva mer om det nu.

Istället har det dykt upp andra tänk... andra minnen. Kanske en process det med. För en tanke som slog mig för ett tag sen, när jag berättade för någon att SE aldrig hade haft någon sjukdomsinsikt, det var att det hade nog inte jag heller! Inte riktigt... och inte hur det så sakta förändrade honom... och vilka konsekvenser hans sjukdom förde med sig.

Alzheimer... frontallobsskador... jo, jag visste ju det... till namnet. Jo, jag hade ju sett den gradvisa försämringen, och det slutgiltiga svåra som drabbade hans pappa. Jo, jag hade ju hört vad läkaren sagt.... och ändå så kunde jag inte i det vardagliga livet se hur, och vad den alltmer tog ifrån honom. Att han kunde sitta en hel dag framför tv:n... att han blev arg för ingenting... att han inte såg så bra längre... att han inte... ja, det fanns tusen saker som jag helt enkelt inte förstod... förstod att det hade börjat. Hur många många gånger ställde jag mig inte frågan om det han gjorde, eller inte gjorde, hade något med sjukdomen att göra?
Men alltmer.... och till sist... så förstod jag ju. Jag vet bara inte riktigt när den totala insikten kom.... att allt det som skedde med SE nu fick tillskrivas sjukdomen.

Här är ytterligare dagboksblad från januari 2006. Några månader efter att han fått sin diagnos...

28 januari 2006

Vi sov länge idag.
SE och jag tar en promenad till mamma och pappa. Carro-gumman kommer dit med kladdkaka och glass, som hon har bakat. Mamma och pappa blir jätteglada.
Hem och städa, och lagar makaronpudding, och bjuder David (barnbarnet) och Elin (hans mamma) på middag.
Får en jättefin blomma av dom. Tack! Det värmde...
SE mest ganska tyst, och för sig själv idag. Han gör inte något speciellt alls, o mot kvällen är han rastlös och irriterad. Han går och lägger sig tidigt.
Tusen tankar för framtiden har jag. Hur ska allting bli? Vad kommer att hända? Hur ska jag orka?
Jag får som vanligt skjuta undan de svåra tankarna, och låtsas som om livet är en solskenshistoria. För SE:s skull, Carolinas skull, och för att jag själv ska orka.
Avslutar kvällen ensam vid tv:n.. vilket jag gör ganska ofta nu.
Godnatt då!

29 januari 2006

Carro kom inatt klockan tre, och "kunde inte sova". Var orolig, och ville ligga här inne, vilket hon naturligtvis fick. På förmiddagen åkte hon och jag på strömpilen å strosade i affärer, och fikade. Hon har det inte så lätt hon heller!
När vi kommer hem så har SE inte gjort någonting förutom att titta på tv, och gå ut med Pontus P. I flera timmar?? Jag får ett bryt på honom... men skäller bara lite. Är det för att han är sjuk som han inte kan göra något, eller?
Han ska besikta bilen imorgon, vilket jag har påmint honom om i flera dagar, men han glömmer det hela tiden. Nu måste jag följa med honom och tvätta den imorgon. Den ser helt igengrodd ut av skit. (SE inte sköta om bilen... helt otroligt!!)
Men har absolut ingen som helst koll på vilken dag, eller vilket datum det är! Idag sa han: "Ja, nu är det vår"... (vadå, vi har ju bara januari än???)
Ingen som har ringt idag enligt honom...
Ibland blir jag bara så trött...
Godnatt då!

..........

Det är svårt att läsa ur dagboken... och jag kommer ihåg. Å det är tufft att minnas. Men hellre det än de andra minnena... de vackraste. Åteminstone just nu...

En bubbla av ljus...


... såg jag nu. Den värmde i höstkylan...

onsdag 14 oktober 2009

Vi jobbar på det...



... att blomma upp igen.

Jag vet inte vad...

... jag ska skriva längre. Dels för, och som jag sagt tidigare, att befästa något på ett papper är att se det eländiga svart på vitt. Men dels också för att jag inte vet hur jag ska skriva och berätta om vår vardag... hur den verkligen ser ut... BÅDE det positiva och det negativa. Eller ska jag göra som jag har gjort hittills... fortsätta att försköna mycket?
Hur ärlig ska jag vara? Det finns ju en annan sida av myntet... den fula, och den som ingen ska veta något om. Men hur länge... hur länge... när får jag nog... av deras trampande? Kommer det här någonsin att ta slut?

Konflikter. Jag är så, förlåt Gud, förbannat trött, på dessa ständiga ständiga konflikter. Konflikter där jag helst bara ska hålla tyst, och ta emot. För, gud förbjude, om jag ens knystar att jag blir ledsen över vad någon sagt, eller gjort.... då seglar det upp en skrikande utskällning. Varje gång.

Likadant är det när jag har undrat varför jag är, och har varit, så ensam i det här... det blir konflikt. Jag har ju faktiskt inte rätt att ställa några "krav"...!

Å sorgen... min sorg. Den får aldrig rum. Den får aldrig ta plats i detta konfliktdrabbade inferno. För "du tycker bara synd om dig själv" blir repliken när jag fört min längtan och sorg på tal. Så idag för jag den knappt på tal. Det har jag inte gjort på länge nu...
Sven-Erik... han finns ju inte längre i deras värld. Så därför är jag ju "sjuk" som överhuvudtaget pratar om det lilla minsta när det gäller honom.... så är det.

Visst kan jag... eller förresten, det kan jag inte, bara skriva om tjo och tjim! Inte heller ska jag ju skriva om bara elände och elände. Men vad jag känner allt mer... jag måste vara ärlig mot mig själv, och mitt skrivande.

Men jag vet bara inte hur...

Det jag egentligen skulle vilja skriva om är sorgen kring SE. Å hur vi i det försöker att hitta en ny vardag som fungerar i detta väntrum. En vardag som jag så småningom vill ska innehålla mer glädje och lycka än det gör nu...

Men det går ju inte... för jag håller på att drunkna av annat.

måndag 12 oktober 2009

Att inte vara med...

... i det han ständigt förlorar nu, det är... ja, finns det något ord som kan beskriva den sorgen, och den bördan att måsta bära. Det dåligaste samvetet gnager upp mig emellanåt... å det känns som om jag sviker. Sviker. Kräksviker.
Min älskade gubbe... jag vet ju det... han finns ju därborta. Å allt mer... för varje dag så blir det bara ett skal. Å vart är jag????
Hemma och går omkring...

Såhär går tänket... nästan jämt. Igårkväll, där i sängen, så bestämde jag mig för att åka och vara med SE idag. Det kändes bra.. gruvsamt, men bra. Vara med honom... å få låtsas litegrann. Vara vi... lite sådär som förut... o känna känslan lite igen.

Å så mitt i tänket och känslan så kom jag ihåg.... jag ska ju på soc idag! Träffa kontaktpersonen "vännen" som jag ska få.
Å imorgon ska jag träffa samtalskontakten på psyk.

Kanske åker jag till SE på onsdag... kanske. Om jag är modig...



.

söndag 11 oktober 2009

Klockan är sent...

... och jag är trött, mycket trött.
Sitter i vardagsrummet, ljusen är tända, och Nat King Kole sjunger på låg volym om julen. Carolina har gått och lagt sig, och Pontus P likaså...
Jag varvar ner... och gruvar som vanligt för att gå och lägga mig, då sovet är som det är.

Det har varit en "rushig" dag, med mina mått mätt. Idag har jag och pappa varit hos mamma några timmar. Sen följde jag med pappa hem och "drog lakan"... vilket jag visste var viktigt för pappa... eftersom det är viktigt för mamma!
Å sen åkte vi ut till min kusin och hans fru, där pappa skulle lämna några blommor. Där blev vi bjudna på middag... en mycket mycket god sådan. Tack snälla.... köttfärspajen var himlagod!

Väl hemma igen så hade jag fått främmande... ett främmande som jag blev mycket glad över! Det var Cissi (hon som jag är fusk-faster till) som kommit från Göteborg, och hennes kille från Övik. De hade varit och hälsat på mamma på sjukhuset... och så kom de förbi oss. En mysig stund med fika och surr blev det...

Carolina har pluggat hela dagen. Prov igen imorgon.... stackarn!

..........

Sov gott alla därute.... och kom ihåg: Det finns alltid någon någonstans, som är som du, som kramar sin nalle... och ser ut i världen!
Å förlåt till alla dem som jag inte har svarat på mailen än.... förlåt. Det dröjer lite... men svar kommer.

Fötter måste smörjas...


... o pappa fixar det med varsamma händer.

På sjukhuset...


... med mamma o pappa. Vi ska gå o fika nu...

Mycket lys og varme...

... vill jag ge er. .

O för alla så önskar jag mycket "ljus och mycket värme, tro och hopp det vill jag dig..." och lite mindre av "många tårar, tunga stunder" ....

Å jag brukar sjunga den här låten i duschen... för orden om ljus och värme, och tro och hopp, de får jag med mig i sekunden där. Men idag blev Mikael W:s sång mina ord till SE, så skulle jag ha sjungit för honom...

lördag 10 oktober 2009

Party!!!

Nja, det var väl kanske att överdriva lite.... men ikväll är Carolina på tjejkväll hos klasskompisen Ina, och då får en mamma försöka parta till det lite för sig själv. Med de stående medel som bjuds...
... så nu har jag ätit kalvsylta med potatis, vilket är en favoriträtt... men inte hos Carolina och Jonas, varför jag brukar "festa loss" på det när jag är själv.
Å sen blir det kaffe och kubb till fikat...

Jag har tänt ljusen på tv-bänken... och klockan åtta börjar körslaget.

Å kanske... kanske... om jag har riktigt tur så hittar jag någon bra film, gärna en romantisk komedi, på teven sen.

Så det blir en bra kväll har jag bestämt...

..........

Sen... och med lite tanke på inlägget som jag skrev igår... det här med sorg och saknad, och depression. Jag ska skriva mer om det imorgon.... för ikväll är det ju som sagt party hos mig! Då får man fokusera på det....
... men för nu, oändligt mycket tack till er som med öppenhjärtliga och varma kommentarer gav känslan av inte vara fullt så ensam. Tack snälla ni....

fredag 9 oktober 2009

Jag har en depression...

... står det i mitt läkarintyg. För mig har det varit svårt att se det ordet.... för jag? Jag har väl ingen depression.... jag sitter inte och gråter hela dagarna, jag ser inte precis allting i svart, jag går inte på antidepressiva läkemedel, jag har inte gett upp. Sådär som jag alltid trott att människor med en depression fungerar...

Jag gråter sällan... men är ofta ledsen. Jag försöker hitta små ljuspunkter att peppa upp oss med - men jag ser också det svåra. Jag äter inte piller... men har nu fått sömnmedicin. Jag kämpar varje dag... och har inte gett upp.

Å ändå så står det där... depression. Men min samtalskontakt på psyk säger att det finns en skala... på allt ifrån djup depression till nedstämdhet. Å att det finns många olika ställen att befinna sig på den skalan... och många olika sätt att hantera det.
För mig är det ändå svårt att ta förstå... förutom när hon förklarar hur svårt det är att tänka klart när man har hamnat någonstans på den här skalan... att det går långsamt... tankar som trängs om utrymme... tappar tanketrådar... och att det i sin tur ger större utrymme för negativa och ledsamma tankar.
Det kan jag förstå.... för det känner jag igen.

Men så tänker jag... vad är negativa och sorgliga tankar utav rent depressiv karaktär, och vad är negativa och sorgliga tankar utav sorgens karaktär? Jag menar, vilka tankar och tappade tanketrådar är naturliga att få och känna utifrån sorgens perspektiv och synvinkel, och vilka är det utifrån den inte så naturliga depressionens perspektiv och synvinkel?
För mig är det en viktig fråga.... vad är "fullt förståeligt", och vad är det inte?

Det här var ett viktigt skriv för mig... men INTE av depressiv karaktär! Mer då ett sökande för att förstå var jag befinner mig just nu... och kanske därigenom hitta ut, och tillbaka igen.

..........

Egentligen så skulle jag skriva om bröllopsdagar. Igår firade mamma och pappa sin 49:e bröllopsdag (Grattis igen!) För dem blev det ett firande på skilda håll... mamma på sjukhuset, och pappa hemma och sjuk. Så jag åkte upp till mamma, och bjöd henne på bröllopsdagskaffe i centralhallen. Jag vet att hon blev glad att jag kom... än om jag förstår att det var ju inte så här hon hade velat fira sin bröllopsdag. Å inte pappa heller... som senare på kvällen ändå åkte upp till henne med en chokladask som det stod "Merci" på. Visst var det väl vackert...

Våra bröllopsdagar... får också firas på skilda håll nu. Ja, firas och firas... i år firade vi ingen bröllopsdag. Jag glömde bort det. Då satt jag på soc och ansökte om att få en "vän"...
och det är grymt att måsta erkänna för sig själv... att "jag glömde det viktigaste". Mer än grymt... därför skriver jag inte mer om det just nu.

Istället ska jag ta Pontus P under arm... nej, jag menar i kopplet, och ta en riktig långpromenad i ett höstvackert Umeå. Depressiv eller inte... sol gör underverk!!

..........

Jag har sagt det förut... och jag kan säga det hur många gånger som helst... tack för att Ni finns... ni livlinor där ute!!

torsdag 8 oktober 2009

Det går bra...

... att slå upp kaffe och gråta samtidigt. Jag märkte det nyss... än om jag missade lite och spillde ut mjölk på bänken. Och skvimpade kaffe på hallgolvet när jag bar koppen till vardagsrummet. Men det gick lite sämre att dricka....

Att vara älskad. Kan det finnas en större gåva att få av livet? Att veta att någon älskar en, förbehållslöst och oavsett vad man gör, eller vem man är.... SE älskade mig så. Jag vet det... och ändå kunde jag aldrig förstå det...
Hur många gånger frågade jag inte honom: "Hur kan du älska mig... just mig... jag som är så... dum och knäpp?
Å lika många gånger, så tyckte han att jag verkligen var så dum och knäpp som överhuvudtaget frågade.
"Ja, jag gör bara det, gumman" svarade han oftast. Å jag hörde... varje evigaste gång jag frågade... att han tyckte det var väl bara självklart... och inget man behövde orda så mycket om... för så var det ju bara.

Kärlek dör aldrig, tänker jag. Håller jag fast vid.
Min mormor gick bort 1985... inte dog hennes kärlek till mig för att hon dog. Inte dog min kärlek till henne bara för att hon dog.
Hennes kärlek lever i mina vackraste minnen... och den kärleken känner jag ju fortfarande... fast hon inte finns här.

Så tänkte jag när jag skulle koka kaffet... och därför blev det gråt av alltihopa.
Hans kärlek till mig. Min kärlek till honom.
Den dör aldrig.
Men hans kärlek lever nu i mina vackraste minnen... den kärleken känner jag ju fortfarande... fast han inte finns här.

Å fast jag pratade med honom i förrgår...

För allt mer nu, så blir "han är" till ett "han var"....

..........

Igår var jag inte upp till mamma någe. Jag orkade helt enkelt inte... men hon mår bättre. De har tagit bort katetern, och kollat pacemakern...
Pappa genomförkyld... men kom förbi igår kväll med en present... en bal toalettpapper!! Tack snälla snälla...
Istället storskurade jag toaletten, bara för att hålla tankarna borta. O hjälpte Carolina med läxan... som handlar om krishantering. Vi kan ju lite om det...

Nu ska jag snart gå ut med Pontus P....

tisdag 6 oktober 2009

Ett kort samtal...

... alldeles nyss. Som man både vill skratta och gråta åt....

"Ja, hej... det är jag" sa jag. Alltid hurtigt.
"Ja, jag hör väl det" svarade han. Glatt.
"Jaha, och vem hör du att det är då?" frågade jag.
"Ja, det är.... motparten!" sa han. Bestämt... det visste väl han!!
Då skrattade jag.
Då skrattade han.
"Ja, det har du alldeles rätt i" svarade jag.
"Ja, det vet jag väl" sa han.
"Hur mår du då?" frågade jag.
"Ja, men nog mår jag väl bra.... men jag håller på att äta jag" svarade han.
"Nä, men o så ringer jag och stör... men då kan jag ringa dig senare istället" sa jag.
"Ja, det tycker du att jag kan göra" svarade han. (Med omkastade ord...)

Så ett kort samtal där "motparten" fick sig ett gott skratt... samtidigt som det ju alltid är svårt att höra hans röst. Det väcker så mycket.
Men det är ju så det är nu.....

måndag 5 oktober 2009

Idag så tänkte jag..

... en konstig tanke. Eller konstig, förresten.... det var nog mera en insikt som ramlade över mig när jag träffade mannen som satt där i rullstolen.
Några år äldre än SE. Trevlig och gladlynt. Pratade och skrattade både med mig och mamma. Pratade om den nya benprotes han skulle få prova in nu.
Pratade om att han skulle få åka upp till en annan avdelning och få cellgifter.
Cancer i benet. Cancer i lungorna.
Å skrattade....????

Det var då jag visste. Hela jag...insåg just då... hur också den här grymmaste sjukdomen tagit ifrån mannen så mycket.... allt förutom hans skratt.
Precis som SE... just nu. Och ännu så länge...
Det var då jag visste. Att en grymmaste sjukdom också kan vara en välsignelse.... eller åteminstone väljer jag att känna så.
Det var då jag visste... att skulle det ha varit SE som hade suttit där i rullstolen, så hade jag inte haft någon SE alls nu. Han som avskydde allt vad sjukhus och läkare hette....
Det var då jag visste... att den sjukdomsinsikt som SE aldrig någonsin hade haft, eller kommer att få, blivit vår välsignelse. Främst för honom... men också för oss.

Tack snälla Gud. Fast jag skulle önska lite välsignelse för mannen i rullstol också.... eller, rättare sagt, mycket välsignelse! Tack Gud.

..........

Idag har jag varit hos mamma.
Idag har jag blivit bjuden på middag hos pappa... av lillebror F med familj. ( Himla trevligt att komma bort en stund, och himla god mat! Tack snälla...!!)
Idag har Carolina varit hela dagen hos klasskompisen I och pluggat. ( Med mycket skratt, och våffelätning...!)

Imorgon ska jag träffa min samtalskontakt på psyk.

På måndag ska jag träffa soc. De har hittat en kontaktperson... den nya "vän" som jag ska få. Å än hur trist jag tycker att det känns att måsta skapa ett litet socialt nät via soc... så ser jag också mycket fram emot den här kontakten.

Så sammantaget.... kan man väl skriva att det finns välsignat bra saker.... också!

söndag 4 oktober 2009

Skulle jag inte ha velat...

... slå klackarna i taket, jag med! Skulle jag inte ha velat dansa tills klockan slog långt över midnatt? Skulle jag inte ha velat äta gott och flott? Skulle jag inte ha velat skratta och glömma lite? Skulle jag inte ha velat....
... men jag hade inte råd.

Igår var vi på barnbarnskalas hemma hos Jonas (sonen). Pappa var snäll och hämtade oss... Min syster och hennes man var där en stund, liksom min bror med familj. Även min systerdotter med sambo dök upp.... och jag vet att lille David tyckte att det blev en riktig superfödelsedag!

Idag har jag gjort en köttgryta. Idag har jag tvättat. Idag blev jag bjuden på fika av min syster, när vi tillsammans besökte mamma en stund på sjukhuset. Idag blev ikväll... och nu ska jag och Carolina se "Top Model" och fika...

Imorgon väntar utvecklingssamtal med Carolina på skolan. Imorgon har jag lovat att komma upp till mamma. Imorgon blir det nog gårdagens köttgryta till middag...

Imorgon skulle jag ha velat..... så mycket.

lördag 3 oktober 2009

Det är svårt...

... när orden tryter. Samtidigt som det finns så många ord, så mycket tänk, så mycket känslor, som trängs om utrymmet i huvudet.
Men det är också en överlevnadsstrategi nu, tror jag. För att man varje dag ska ta sig igenom det som man måste ta sig igenom så går det bara inte att pränta ner eländet... också. Det räcker liksom med att det finns...

... och samtidigt så vill jag ju så gärna bevara vår resa. Skriva ner den.
Jag vill också skriva om hur mycket vi gör... Carolina och jag... hur vi hittar små rutiner, och ibland skapar småkuliga stunder bara för att hålla oss själva här ovanför vattenytan. Hur vi kämpar på så gott vi kan.... och att det hittills har fungerat rätt bra!

Lite axplock från dagar och tänk:

... det djupaste och svåraste. Det som hela helaste tiden ligger som ett täcke över både Carolina och mig. Det dåliga samvetet. Att vi inte orkar vara där för SE. Att vi inte orkar åka dit. Att vi inte orkar se hur han, alltmer för varje dag, tynar bort. För det är, krasst skrivet, så det är.... han tynar bort. "Skalet" av en människa... vår älskade. Där ligger också rädslan... den stora och paniska grymma frågan.... hur mycket har han tappat idag? När slutar han att kunna klä sig själv, när slutar han att kunna äta själv, när slutar han att prata, när slutar han att skratta, när slutar han.... o så fort bort med det tänket nu!

... mamma. Hon den där lilla tuffa saken.... som alltid haft en livsgnista som få! Som har gått igenom så mycket. Igår så sa hon: "Jo, men jag är faktiskt lycklig... de finns de som har det så mycket värre än jag"! Hon är 70 år.. och ligger på sjukhuset för vilken gång i ordningen. (o nu vet jag inte riktigt säkert om det är lårbenet eller bäckenbenet som hon har brytit! Kanske är det samma sak?) Å igår var det riktigt bra.... hon hade visserligen inte kommit upp ur rullstolen, men vi (Carolina, som var skolledig igår, och jag) fick ta med henne ned till centralhallen och fika lite. Vilket inte var det lättaste med både rullstol och droppställning... men det gick. Å som vanligt så var hon så tacksam över att vi kom och "spred lite glädje" hos henne. Å geriatriken håller koll både på hjärta, andning, och sår...
Men det är ju det här med att hela tiden komma igen. Att orka. Att hela tiden inruta sitt liv med att kunna fungera med hjälp av mediciner och handikapphjälpmedel.... det tar på. Det blir ett tufft liv att alltid måsta lev så... även för henne. Jag ser ju det....

... pappa. Han som springer hos henne nästan dygnet runt. Å det är inte lönt att säga att han kunde ju försöka att tänka lite på sig själv emellanåt... ladda batterierna lite... för det örat har dövat till sig för mycket mycket länge sedan.
"Jag känner det ofta som om jag inte räcker till riktigt nu" sa han en dag. Jag hörde rädslan. Då måste man försöka övertyga honom om dess motsats.... att han gör ju precis allt han bara kan!

... räcka till. Ja, det är väl två ord som parkerat sig i hjärnan på mig. Att räcka till för en annan människa... vad är mitt ansvar där? Frågan är väl om jag VILL räcka till, eller inte...
Att finnas där för någon som behöver min hjälp... oavsett vem.
Jag brukar tänka.... "vad gjorde jag... just jag... för att hjälpa den människan... när jag kunde... gjorde jag det... eller gjorde jag det inte? Vilket val gjorde just jag?"
För mig är det ett ansvar som människa... och jag har oerhört svårt att förstå de som väljer att vända sig bort... inte vilja hjälpa... inte räcka till.... och kanske till och med tar till rena utfrysningsmetoder för att slippa se. Det säger precis allt om sådana människor....

... sorg. Vad är det? En känsla av förtvivlan, står det i uppslagsböckerna. Men det säger mig inte så mycket... och jag orkar inte skriva om det så mycket heller, känner jag. Det räcker med att skriva att den finns.... "den lyckliga sorgens längtan" som jag brukar skriva om.

... "tre fack", sa jag till samtalskontakten på psyk. Det är som om min hjärna har delat in mitt liv i tre fack nu.... det som jag har lämnat bakom mig och tappat, den vardag som måste levas nu, och den framtid som jag både gruvar för, och försöker ta mig till.
Det blir kaos i tänket... jag har svårt att prioritera de tankar som både vill och måste få bearbeta det som var, de tankar som måste fundera ut middagsmat och dåligt samvete, och de tankar som längtar tills det svåraste är över och fasar för resan dit.

... psykkontakten. Hon är bra. Hon är livsviktig, märker jag. Bara det att få prata om det svåra... bara få förklaringar till varför somligt inte fungerar så bra nu... bara det att hon säger att det är helt okay och fullt förståeligt. DET betyder oerhört mycket för mig... och har hittills hjälpt mig lite att sortera i de "tre facken".


.... depression. Vilket hemskt ord, tänker jag. Å ännu hemskare är att vi är så rädda för att prata om det.... att vi inte mår bra. Varför då? Varför är det så fult och illa att säga att man mår dåligt, att man inte orkar, att man är svag, att man är trött och orkeslös, att man kanske är deprimerad.
För mig, och nu jag blir lite obstinat, är det ett tecken på stort stort mod att våga säga det... att berätta att "jag mår dåligt... jag är ledsen... jag är trött!" Å för mig är det en bekräftelse på att bakom det där trötta, dåliga och lessiga, så finns det en människa med oerhört mycket styrka och stor självinsikt. Så tycker jag...
Å det i sin tur ger ju förutsättningarna för att få må bättre... att våga säga det.

.........

Vad märkligt.... nu känns det som om jag kunde skriva hur mycket som helst!! Om precis allting som ligger och gror.... verkligt märkligt!
Men nu ska jag iallafall göra mig iordning för eftermiddagen... vi är bjudna till lilla barnbarnets födelsedagsfest. Så det blir roligt....
Å sen ikväll så har Carolina och jag bestämt att mysa med "Körslaget" och lite godis....

Så med lite rutiner... och småkuligt så fixar vi den här dagen och kvällen också...

torsdag 1 oktober 2009

De små ögonblicken...


... av glädje. Carolina i städarluvan...

Så där som det är...


(SE sommaren 2007)


... varje evigaste dag.
Mellan morgonen och kvällen.
Mellan natten och dagen.
Sven-Erik.

"Men detta,

att långsamt urholkas

- inuti -

mitt eget liv som bitvis smulas sönder

för du finns fortfarande i det livet

-fast egentligen inte.

Och du har försvunnit ur det livet "

-men inte helt.

(Dikt ur boken "Våga vilja leva vidare efter en svår förlust".)