lördag 3 oktober 2009

Det är svårt...

... när orden tryter. Samtidigt som det finns så många ord, så mycket tänk, så mycket känslor, som trängs om utrymmet i huvudet.
Men det är också en överlevnadsstrategi nu, tror jag. För att man varje dag ska ta sig igenom det som man måste ta sig igenom så går det bara inte att pränta ner eländet... också. Det räcker liksom med att det finns...

... och samtidigt så vill jag ju så gärna bevara vår resa. Skriva ner den.
Jag vill också skriva om hur mycket vi gör... Carolina och jag... hur vi hittar små rutiner, och ibland skapar småkuliga stunder bara för att hålla oss själva här ovanför vattenytan. Hur vi kämpar på så gott vi kan.... och att det hittills har fungerat rätt bra!

Lite axplock från dagar och tänk:

... det djupaste och svåraste. Det som hela helaste tiden ligger som ett täcke över både Carolina och mig. Det dåliga samvetet. Att vi inte orkar vara där för SE. Att vi inte orkar åka dit. Att vi inte orkar se hur han, alltmer för varje dag, tynar bort. För det är, krasst skrivet, så det är.... han tynar bort. "Skalet" av en människa... vår älskade. Där ligger också rädslan... den stora och paniska grymma frågan.... hur mycket har han tappat idag? När slutar han att kunna klä sig själv, när slutar han att kunna äta själv, när slutar han att prata, när slutar han att skratta, när slutar han.... o så fort bort med det tänket nu!

... mamma. Hon den där lilla tuffa saken.... som alltid haft en livsgnista som få! Som har gått igenom så mycket. Igår så sa hon: "Jo, men jag är faktiskt lycklig... de finns de som har det så mycket värre än jag"! Hon är 70 år.. och ligger på sjukhuset för vilken gång i ordningen. (o nu vet jag inte riktigt säkert om det är lårbenet eller bäckenbenet som hon har brytit! Kanske är det samma sak?) Å igår var det riktigt bra.... hon hade visserligen inte kommit upp ur rullstolen, men vi (Carolina, som var skolledig igår, och jag) fick ta med henne ned till centralhallen och fika lite. Vilket inte var det lättaste med både rullstol och droppställning... men det gick. Å som vanligt så var hon så tacksam över att vi kom och "spred lite glädje" hos henne. Å geriatriken håller koll både på hjärta, andning, och sår...
Men det är ju det här med att hela tiden komma igen. Att orka. Att hela tiden inruta sitt liv med att kunna fungera med hjälp av mediciner och handikapphjälpmedel.... det tar på. Det blir ett tufft liv att alltid måsta lev så... även för henne. Jag ser ju det....

... pappa. Han som springer hos henne nästan dygnet runt. Å det är inte lönt att säga att han kunde ju försöka att tänka lite på sig själv emellanåt... ladda batterierna lite... för det örat har dövat till sig för mycket mycket länge sedan.
"Jag känner det ofta som om jag inte räcker till riktigt nu" sa han en dag. Jag hörde rädslan. Då måste man försöka övertyga honom om dess motsats.... att han gör ju precis allt han bara kan!

... räcka till. Ja, det är väl två ord som parkerat sig i hjärnan på mig. Att räcka till för en annan människa... vad är mitt ansvar där? Frågan är väl om jag VILL räcka till, eller inte...
Att finnas där för någon som behöver min hjälp... oavsett vem.
Jag brukar tänka.... "vad gjorde jag... just jag... för att hjälpa den människan... när jag kunde... gjorde jag det... eller gjorde jag det inte? Vilket val gjorde just jag?"
För mig är det ett ansvar som människa... och jag har oerhört svårt att förstå de som väljer att vända sig bort... inte vilja hjälpa... inte räcka till.... och kanske till och med tar till rena utfrysningsmetoder för att slippa se. Det säger precis allt om sådana människor....

... sorg. Vad är det? En känsla av förtvivlan, står det i uppslagsböckerna. Men det säger mig inte så mycket... och jag orkar inte skriva om det så mycket heller, känner jag. Det räcker med att skriva att den finns.... "den lyckliga sorgens längtan" som jag brukar skriva om.

... "tre fack", sa jag till samtalskontakten på psyk. Det är som om min hjärna har delat in mitt liv i tre fack nu.... det som jag har lämnat bakom mig och tappat, den vardag som måste levas nu, och den framtid som jag både gruvar för, och försöker ta mig till.
Det blir kaos i tänket... jag har svårt att prioritera de tankar som både vill och måste få bearbeta det som var, de tankar som måste fundera ut middagsmat och dåligt samvete, och de tankar som längtar tills det svåraste är över och fasar för resan dit.

... psykkontakten. Hon är bra. Hon är livsviktig, märker jag. Bara det att få prata om det svåra... bara få förklaringar till varför somligt inte fungerar så bra nu... bara det att hon säger att det är helt okay och fullt förståeligt. DET betyder oerhört mycket för mig... och har hittills hjälpt mig lite att sortera i de "tre facken".


.... depression. Vilket hemskt ord, tänker jag. Å ännu hemskare är att vi är så rädda för att prata om det.... att vi inte mår bra. Varför då? Varför är det så fult och illa att säga att man mår dåligt, att man inte orkar, att man är svag, att man är trött och orkeslös, att man kanske är deprimerad.
För mig, och nu jag blir lite obstinat, är det ett tecken på stort stort mod att våga säga det... att berätta att "jag mår dåligt... jag är ledsen... jag är trött!" Å för mig är det en bekräftelse på att bakom det där trötta, dåliga och lessiga, så finns det en människa med oerhört mycket styrka och stor självinsikt. Så tycker jag...
Å det i sin tur ger ju förutsättningarna för att få må bättre... att våga säga det.

.........

Vad märkligt.... nu känns det som om jag kunde skriva hur mycket som helst!! Om precis allting som ligger och gror.... verkligt märkligt!
Men nu ska jag iallafall göra mig iordning för eftermiddagen... vi är bjudna till lilla barnbarnets födelsedagsfest. Så det blir roligt....
Å sen ikväll så har Carolina och jag bestämt att mysa med "Körslaget" och lite godis....

Så med lite rutiner... och småkuligt så fixar vi den här dagen och kvällen också...

6 kommentarer:

trollmor sa...

Måste få säga att jag beundrar din livsgnista och hur du fixar till det och har hoppet och allt på samma gång.Hur du söker alla gobitar i livet mitt i allt svåra, ja jag blir alldeles matt.
Du gör något fantastiskt som ger av dig själv så mycket till din mamma och pappa än fast du har det så svårt själv.
Du har ett så gott hjärta Elisabeth du ska veta att jag beundrar dig enormt.
Ha en fin helg och glöm inte att tänka på dig själv.
En stor kram vännen
ewa

Vida sa...

Vilket bra och tänkvärt och öppet inlägg. Jag tror världen blir en bättre plats om vi lägger av oss maskerna och visar vilka vi är och vad vi känner... man måste få vara ledsen (eller glad) och visa det. Då blir livet lättare at leva mitt i allt det svåra för om man mår dåligt under ytan så går det åt så mycket energi att försöka dölja det.. det är så jag tror.

Vad glad jag blir att du hittat en samtalskontakt som känns bra, det glädjer mig verkligen. Å att du har så fina föräldrar.

Varm kram från Liv

Eleonora sa...

Håller med trollmor och du har verkligen ett gott hjärta Elisabeth.

Mamma - pappa - SE - det dåliga samvetet, sorgen - alldeles för mycket på en gång.

Glad är jag för att du trivs med din kontaktperson. En som låter dig prata och som förstår vad du säger och som kan stötta och ja, bara finnas där för dig.

Nu ska jag göra mig en kopp kaffe och njuta söndagsförmiddagen i den blå, vackra koppen som jag fick av dig och Carolina. Det kommer att smaka gott!

Kramar om er båda två!

Tina sa...

Hej!
Jag fann dig via Bloggtoppen. Du har en tänkvärd blogg & jag vill jätte gärna följa dig!
Kram Tina
från
Livet är här & nu

Di sa...

vad många kloka ord du skrivit ner, och de ger mig reflektioner, och vet du...det tar tid att sörja, och att hitta rätt i facket, vad vill jag och vad känner jag är min erfarenhet..men det är väl också oerhört bra att kunna göra det, känna tänka och bry sig om, bara man inte själv försvinner i mängden. Varmaste kramar

Elisabeth sa...

tROLLMOR: TACK, min vän. Dina ord betyder mycket för mig! Jag tror du vet det! Jag har nog inte godare hjärta än någon annan... gör bara så gott jag kan. Som du! Som verkligen borde tänka lite mer på sig själv...! Kram..

vIDA: Tack snälla! Fast jag tycker nog att det blev en salig röra på mitt tänk! O jag kan bara hålla med dig - att världen skulle bli en bättre plats om vi vågade visa hur man verkligen mår många gånger. Kram..

eLEONORA: Jag tycker inte att jag har någe speciellt godare hjärta än någon annan... blir nästan lite förlägen... men jag känner också värmen och glädjen över dina ord. Tack min vän! Ja, det är lite mycket nu.. men man får försöka ta en dag i taget, ett elände i taget... det måste ju ta slut någon gång! Eländet, menar jag! Å än en gång... du skulle ha fått en hel servis med blått porslin, om jag hade haft möjlighet! Kram..

tINA: Åh,tack för dina snälla ord! Men jag måste varna dig - det här är värsta deppbloggen emellanåt!! Men du får jättegärna följa med på resan... alla vänner är välkomna! Å du har alldeles rätt - livet är här och nu! Kram..

dI: Tack snälla vän! Jo, du nog har rätt.. att sörja tar tid. Men jag tror också att det i sörjandet och letandet efter sig själv måste ges, och finnas plats för input av glädje och skratt. Så att vågen av sorg och glädje får behålla sin jämvikt. Tack för ditt tänk... som får mig att spåna på! Kram..