måndag 5 oktober 2009

Idag så tänkte jag..

... en konstig tanke. Eller konstig, förresten.... det var nog mera en insikt som ramlade över mig när jag träffade mannen som satt där i rullstolen.
Några år äldre än SE. Trevlig och gladlynt. Pratade och skrattade både med mig och mamma. Pratade om den nya benprotes han skulle få prova in nu.
Pratade om att han skulle få åka upp till en annan avdelning och få cellgifter.
Cancer i benet. Cancer i lungorna.
Å skrattade....????

Det var då jag visste. Hela jag...insåg just då... hur också den här grymmaste sjukdomen tagit ifrån mannen så mycket.... allt förutom hans skratt.
Precis som SE... just nu. Och ännu så länge...
Det var då jag visste. Att en grymmaste sjukdom också kan vara en välsignelse.... eller åteminstone väljer jag att känna så.
Det var då jag visste... att skulle det ha varit SE som hade suttit där i rullstolen, så hade jag inte haft någon SE alls nu. Han som avskydde allt vad sjukhus och läkare hette....
Det var då jag visste... att den sjukdomsinsikt som SE aldrig någonsin hade haft, eller kommer att få, blivit vår välsignelse. Främst för honom... men också för oss.

Tack snälla Gud. Fast jag skulle önska lite välsignelse för mannen i rullstol också.... eller, rättare sagt, mycket välsignelse! Tack Gud.

..........

Idag har jag varit hos mamma.
Idag har jag blivit bjuden på middag hos pappa... av lillebror F med familj. ( Himla trevligt att komma bort en stund, och himla god mat! Tack snälla...!!)
Idag har Carolina varit hela dagen hos klasskompisen I och pluggat. ( Med mycket skratt, och våffelätning...!)

Imorgon ska jag träffa min samtalskontakt på psyk.

På måndag ska jag träffa soc. De har hittat en kontaktperson... den nya "vän" som jag ska få. Å än hur trist jag tycker att det känns att måsta skapa ett litet socialt nät via soc... så ser jag också mycket fram emot den här kontakten.

Så sammantaget.... kan man väl skriva att det finns välsignat bra saker.... också!

3 kommentarer:

Eleonora sa...

Ja det finns mycket sorgligheter att möta och speciellt på ett sjukhus. Mannen i rullstolen gav dig en tankeställare och jag förstår att du ville tacka honom men samtidigt önska att han inte skulle ha varit så hårt drabbad. Det är det ... man vet aldrig vad som väntar en ........

Sov gott och dröm bara fina drömmar

Unknown sa...

Visst är det härligt att Gud sänder oss människor i vår väg ibland bara för att vi ska vakna till lite. Människor som kommer betyda mycket även framöver i livet. Ett liv som innebär upp och nedgångar.

Tänker på Er och SE... han har det bra nu. I hans värld är han lycklig när det är matdags och fika. Ibland känner han ju igen er och det blir små guldkorn för er att hålla er i.

Minnena kan ingen ta ifrån dig och Carolina. Där är pappa som han alltid var. Bevara honom så - just som han har varit i sina bästa stunder och njut av det.

Han lever ju som sagt och det går nog att skratta tillsammans även om han inte kommer ihåg det sedan.

Kram

Di sa...

Å vilket härligt inlägg, mitt i det sorgliga att SE är som det är kan du ändå se att det finns en mening med glädjen kring SE.För det är faktiskt något jag tänker på ofta när jag läser dina samtal med SE att han alltid verkar vara glad, och förnöjsam i sin tillvaro där han är. Förstår också att det är svårt för dig kan jag tänka, men är så härligt att du kan se ändå att det finns något bra mitt i alla jobbiga saker också. Att behöva få en "social kontakt" tycker inte jag alls är konstigt, det är ju inte helt enkelt idag att hitta vänner att umgås med, som kanske bara finns där. Men från det till något helt annat...jag mailar dig! ;) kramar