Måndag idag...

... och Carolina har höstlov. Hon har sett fram emot det, mest för att hon ska få sova, och slippa alla prov som har duggat tätt den senaste tiden. Just nu så sover hon...

Jag sitter som vanligt i sängen med morgonkaffet. Tänt ljus och spelar lite julmusik. Pontus P sover han med...

Igår skrev jag om ensamhet. Den där ensamheten som andas i varje vrå hos oss nu. Jag skriver lite om den nu också... för jag vaknade med den nu. Känslan av det som gör så ont, och så svårt att bära.... hur blev vi så här ensamma???

Jag kan för mitt liv inte förstå det... eller är det som Carolina så drastiskt uttryckte det nu senast, är det vårt fel att pappa blev sjuk? Är det vårt fel att han försvann... och därför ska vi stå där nu, utan både hem och familj. Ett straff på någe sätt...

Jag vet inte... jag vet bara att sedan SE fick sin diagnos så har resan gått från ett eget hem med en älskad make, och en stor släkt, till en liten lägenhet, en mamma och en dotter, och som i sig nästan har blivit den enda släkten att tala om nu. Ett straff på någe sätt...

Mitt barndomshem. SE:s barndomshem. Dit som vi åkte så länge SE kunde köra bil... det har också tagit slut. Vi brukar prata om det, Carolina och jag... små minnen av stor längtan som dyker upp... och "aldrig mer" har blivit orden här också.

Vad är det som är så svårt att vilja se och förstå? Jag kan för mitt liv inte förstå hur SE:s sjukdom kunde bli startskottet på denna.... ja, jag skriver utfrysning. För det är så jag känner...

... att vi skulle ha gjort någe fel som gjorde att vi blev lämnade när vi behövde varje liten kotte som allra allra mest. Nära människor som med sin närvaro skulle ha hjälpt och skyddat lite mot den största förlust en kärlek kan göra.... att förlora en älskad. Men ingen kom.

Å vår sorg har blivit dubbelt så svår att bära... för vi ska ännu bära den största förlusten en kärlek kan göra... ensamma. Och vi ska sörja de som aldrig kom.

Jag vet inte... men jag måste ju ha gjort någe hemskt ont i detta livet, eftersom jag ensam måste bära bördorna nu. Jag kan för mitt liv inte förstå...

..........

Å så drack jag upp kaffet... såg deppskrivet... fick skuldkänslor..och tänkte radera bort det nu.
Men nej, det får stå kvar. För det här är ju också jag.. än om jag ju inte går omkring och tänker så här i parti och minut. Det skulle ju bara inte gå då... och jag vet ju faktiskt att det INTE och ALDRIG kan vara någons fel att någon blir sjuk och till slut måste försvinna. Jag vet det...
... så nu publicerar jag deppskrivet iallafall. Kokar nytt kaffe. Gör måndagen till en bra första lovdag för Carro... fika på säng kanske? Jag får se... men den ska bli bra.

Sen pratar jag ju med mamma, som ringer varje dag. Svärmor pratar jag också med rätt ofta. Så alldeles hopplöst är det ju inte...