söndag 31 augusti 2008

Nu är kvällen här..

och jag sitter ensam i rumssoffan och skriver.
Det är tomt här... det ska gudarna veta. Tomt.
Det går inte ett andetag utan längtan.... längtan efter honom.

Denna längtan finner ingen tröst i att veta att han har det bra nu...
Denna längtan finner ingen tröst i att veta att han inte saknar mig...
Denna längtan finner ingen tröst i att han har glömt mig...
Denna längtan finner ingen tröst i någonting alls. Den gör bara ont...
Denna längtan vill att han kommer hem nu...

"Mamma, det gick så fort..." säger Carolina ikväll, när vi tar kvällspinken med Pontus P. Vi pratar om hur fort allting hade gått... från det han fick sin diagnos.... sista tiden då han fortfarande bodde hemma... till första tiden som följde sedan han lämnat oss.
Hon behöver få prata om det.... prata om pappa... prata om det som var... prata om SIN saknad nu.
"Jag längtar efter pappa... det går bättre på dan, men så fort det blir kväll... då blir det mycket värre... varför gör det det?" frågar hon.
"Jag vet inte gumman... jag känner precis likadant... men det är nog så för det flesta som saknar nån... att det känns värre på kvällen... tror du inte?" svarar jag.
"Jag vet inte... kanske" svarar hon bara.

Sen börjar vi prata om skolan imorgon... vi försöker fokusera på annat.

..........

Idag har vi bråkat. Det började som ett sådant där bråk som alla mammor har med sina döttrar... om kläder som liksom tycks använda golvet som garderob. Men det slutade sorgligt nog som de flesta av våra bråk nuförtiden... med att vi kom in på allt det svåra just-nuet.
Jag förstår inte varför vi gör det...

Nu ska jag gå och lägga mig... gå och sova, skriver jag inte... för antagligen blir det som vanligt.. rätt dåligt med sov.Men jag ska upp tidigt... fika med Carolina innan hon går till skolan... och sen ska jag....ja, jag vet inte riktigt vad. Vi får se vad det blir...

lördag 30 augusti 2008

Fredag, inte...

... den trettonde, var det.
Fast den började liksom åt det hållet....

Mötet var tufft. Ett möte med mycket känslor,,, svåra och tunga. Nu tänker jag inte skriva så mycket om det - det får bli i ett annat inlägg. Det räcker att skriva att jag avskyr att berätta om mig själv, vårt liv.... och den eländesresa som vi har gjort, och fortfarande gör. Jag avskyr det vareviga gång det händer.... när jag inte kan svälja tillräckligt hårt, utan börjar att gråta mitt i alltihopa. Alla förstår ju... men ändå!
det var med tunga steg jag gick därifrån - fast det var ett bra möte.

Sen var vi bjudna på middag...
Tillsammans med mamma och pappa åkte jag och Carolina ut till min halvkusin och hans fru... de firade 10-årig bröllopsdag, och sen fyllde frun 50 år.
Jag försökte "pigga upp" mig när vi satt i bilen på väg dit. Men jag hade inte sovit något vidare... mötet tidigare låg kvar som ett eländestöcken... och jag kände bara inte den där "jippie-vad-roligt-att-få-fara-på-middag-känslan" som jag borde ha haft. Speciellt då det är.... ja, säkert 200 år sedan vi senast var bjudna på middag. Nästan.
Men när vi kom dit hade jag "piggat på" mig rätt bra iallafall....

Så satt vi där ute på den inglasade verandan... och jag såg att det var dukat för ytterligare två personer.... "äsch, ännu mer folk... vad jobbigt. Sitta här och vara trevlig mot någe folk som jag inte ens känner... gu´va jobbigt..." tänkte jag. Men det sa jag ju inte...
"Ja, det kommer lite mer folk..." sa min kusin lite sådär i förbifarten när han kom ut med vinkaraffen.

In på gården svänger så småningom en röd bil. Jag drar ett djupt andetag, och förbereder mig på trevliga hälsningsfraser.... ta i hand... presentera varandra hittan o dittan... och sen kanske lite tillkrystat småprat. Ni vet sådär som det blir då man inte riktigt känner varandra så väl.... trevligt och artigt, men inte den där familjära och avslappnade känslan....

"Men kom hit och hälsa nu då..." ropar mamma, när hon hör gästerna komma in.
"Men mamma, tyst! Sådär kan du väl inte skrika...." säger jag. Jag skäms nästan... har mamma alldeles tappat tonen för vett och etikett? Inte vrålar man väl sådär till vilt främmande människor!!

Så kommer "främmandet" ut på verandan....
Först tittar jag bara på henne.... människan, den främmande. "Men gud vad hon är lik Pia..." tänker jag på en tusendels sekund. Tittar bara på henne.... hon tittar hela tiden på mig.
Ser ansiktet... det välbekanta... ansiktet på den viktigaste personen i mitt liv när jag var 12 år.... Pia?
Då..... då förstår jag. DET ÄR JU PIA!!! MIN PIA!!
Hon som nästan var hela min värld.... hon som var sådär som jag också skulle bli... snygg som en filmstjärna, snäll som en ängel... skrattade jämt... och hade alltid, alltid tid för mig när hon var hos oss.
"Men Pia... det är ju du...." var allt jag fick fram. Tårarna bara kom. Å jag vet att det är länge, länge sedan jag kände bara sån ren bubbellycka inom mig.... nu gjorde jag det. Hon.... hon som varit så stor del i mitt liv... som betytt så mycket för mig.... nu stod hon här.... de hade velat överraska mig.... nu stod hon här.... efter 35 år. Kan man bli annat än lyckligast i hela världen just då? Ja, det kan man... precis som om man vore 12 år igen... och hon var där.
Jag kramade henne och grät.... och var bara just då.... så himla lycklig!

Sen blev det en underbar kväll.... med många minnen, och glada skratt. Vi satt därute på verandan, pappa spelade dragspel, vi sjöng för bröllopsparet, åt god mat.... och all all all min trötthet, eländestöcken och inte-jippiekänsla var liksom bara bortblåst....

... jag var 12 år.... stod i berättelsen av ett minne och sjöng till skaftet av ett hopprep... och var på mycket mycket länge.... bara så lycklig.

Carolina sa, när vi åkte hem: "Mamma, det här var det bästa på länge...!"

torsdag 28 augusti 2008

Så tårarna rann...

... skrattade vi alldeles nyss. Jag och Carolina...

Åt något så fånigt som att vi kom på hur synd det är om hundarna. Som inte vet om de ska pinka från höger eller vänster sida....
Åtminstone herr Pontus P verkar ha stora problem att välja sida....

Det var nästan magiskt.... skrattet som bara bubblade upp... och ju mer tokigt vi sa, desto mer skrattade vi.
Carolina bad mig vara tyst, för hon höll på att kissa på sig...

Det var nästan magiskt.... och det var så så länge sedan vi skrattade så där.

..........

Det har varit en bra dag.
Blev bjuden på kaffe hos mamma och pappa. Både jag och Carolina fick fina presenter som de hade köpt i Turkiet. Jag blev så så glad....

Nu ska jag försöka sova... för imorgon förmiddag har jag ett viktigt möte.

SEN... imorgon kväll så är vi bjudna på middag (jag, Carolina, mamma och pappa) hos en släkting till oss som bor utanför stan. Då sådant inte händer så ofta nu... så är det något som både jag och Carolina ser fram emot.... mycket!!


Så en bra dag, mitt i eländet.... och framförallt en kväll som förgyllde inte bara stunden, utan även lämnade kvar en känsla av någonting som jag hoppas ska växa.... hopp.

onsdag 27 augusti 2008

... fragment av ett telefonsamtal.

" Pontus P är alldeles omöjlig idag... han bara drar iväg, och hör ingenting", sa jag.
"Ja, men du vet snart kommer pappa hem... o då blir det ordning", sa han. Bestämt.
"Ja, du säger det du.... ja, det är ju du som är chefen", svarade jag. Bestämt låtsades jag också.

"Vad gör du idag då?" frågade jag. Hurtigt sådär...
"Ja, jag ska väl äta lite nu snart... sen tänkte jag väl fara hem", svarade han. Bestämt det också.
"Ja, men vad bra... att du kommer sen då", sa jag. Glad över att veta det... så att han hörde.


Däremellan pratade vi mest om vädret, vädret och vädret. Mest jag. Men han berättade att han också hade en liten hund bredvid sig nu.... en svart, "som går till knäna". Men han visste inte vad det var för ras...
Men lite väder senare, när jag frågade om han fortfarande hade hunden hos sig, så svarade han: "Vilken hund?"

......

Jag älskar att höra hans röst. Jag älskar honom. Men jag älskar inte hur plågsamt det är att höra hans röst. Jag älskar inte hur plågsamt det är att höra att han ska komma hem.
Då vill jag.... ja, jag vet inte riktigt vad jag vill just då... för plågan är något man inte ens vet hur man tar sig igenom. När jag hör hans röst... då... jag vet inte. Men man tar sig igenom ...

Å ändå... älskar jag att höra hans röst. Älskar att höra den, men hatar att plågas av den...

Vi hade fest...

... igår. På sockerkaka.
"Men.... har du bakat?" sa "sola i karlsta´" när hon klev in genom dörren, med sin nya dator.

"Ja, men vi måste ju fira... att du har fått en ny dator" sa jag med feströsten.


Så med nybakad sockerkaka och kall mjölk, så fick mamman en festlig förevisning i hur en dator fungerar(!).

Idag ska jag tacka Gud för att han uppfann skolan. För det är lite hennes livlina nu.... komma ut och se framtiden.

..........

I övrigt var det nog en ganska seg dag. Man snurrar lite på i sin känsla av overklighet... och försöker balansera den känslan med vardagens nu och här. Det är inte så lätt...

Idag kommer alla hem från Turkiet. Mamma och pappa, syskonen med familjer, syskonbarnen med sina respektive.... ja, idag landar de efter en vecka där borta. Det har nog haft roligt.... och det unnar jag dem verkligen.

Nu ska jag gå ut med herr Pontus P.

tisdag 26 augusti 2008

Man måste skriva...

... om "Sola i Karlsta´" också. När de stunderna kommer....

För nyss kom hon hem, Carolina, glad som en lärka... för hon skulle också få en ny dator! Hon går ju om sitt första år på gymnasiet, och igår var hon lite deppad över att alla andra i klassen skulle få nya, och "mycket bättre" datorer än henne. Då var tårarna hotande nära....

Men så... vips... dök hon upp här hemma, alldeles nyss, hämtade sin "gamla fula" dator... skrattade både åt regnet därute, och mycket att bära.... lycklig som bara en 17-åring kan bli över att få en alldeles ny dator. Hon också.

Ni vet... då blir en mamma, oavsett allt allt annat, ganska varm i hjärtat.

Tack Gud....

måndag 25 augusti 2008

Glamour...

... är vår grej nu. Tv-såpan på 4+. Den som jag förut tyckte var så bra att dippa till i. Sådär titta i fem minuter och somna till - den har nu blivit min och Carolinas "tillsammans-grej"! Varje kväll har det under en ganska lång tid varit så nu. Å i pauserna så diskuterar och dumförklarar vi än den ena, än den andra, i denna så totalt overkliga låtsasvärld.
Fånigt kan tyckas... men kanske lite en tillsammans-flykt nu. Så ser vi på det iallafall...

Svärmor åkte hem idag. Hon hade nog lite längtan efter att gå på terapin, som hon har börjat gå på. Å är man 76 år... så är sådant mycket mycket viktigt.
Å det är det ju.... bra mycket viktigare än att se på låtsasvärlden Glamour i vart fall!

Nu är jag slut på... helt slut. Och i huvudet har sången som sjöngs när vi var hos SE fastnat. Jag har gått och nynnat på den hela dagen:

Ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

4.

Så segrar inte döden

fast åren har sin gång

Så stannar inte tiden

Den börjar bara om

För sångerna om livet

som aldrig kan förstummas

ska nya röster sjunga

ska nya röster sjunga


Den gör ont... så jag försöker få den ur huvudet.

Det var ett vackert möte...

... mellan mor och son. Vemodigt vackert...

Med en godispåse i handen gick hon fram till fåtöljen, där han satt nedsjunken och såg på cykeltävlingar på tv.

"Ja, det var länge sen..." sa hon, och böjde sig ner och kramade om honom, lite försiktigt sådär.
"Jaha..." svarade han. Inte frågande, bara som ett konstaterande.

För den som inte visste, så såg det nog ut som vilket litet möte som helst. Men för oss... vi som vet, så var det ett av de vackraste möten som livet kunde bjuda på.

Hon... mamma, som kom för att hälsa på sin sjuke son på ett demensboende. Hennes sorg...

Han... sonen, som satt där i fåtöljen, och tog emot kramen och godiset. Hans glädje...


Det var ett vackert möte...

söndag 24 augusti 2008

Sångerna om kärlek.,


...så stannar aldrig tiden. De bjuder på sång härute... o sjunger precis så. Å den här stunden ska jag bära...

Hos Sven-Erik idag.,



lördag 23 augusti 2008

Svärmor...

... kommer idag. Jag ska möta henne vid bussen som kommer nu på förmiddagen.

En liten maka, och mamma, som kämpat med mycket i sitt liv. Nu kommer hon för att se hur vi har det... och naturligtvis för att träffa SE. Jag undrar hur det kommer att bli för henne?
Hon har inte träffat SE sedan han åkte in på geriatriken/ demensboendet... och hon har tidvis haft lite svårt att förstå att SE har samma sjukdom som hennes make hade.


Jag tror att det kommer att bli tufft för henne...


Jag tycker också att det känns lite tufft... jag har inte så mycket ork just nu. Men.... det är svärmor... en kvinna som jag tycker mycket om... har stor respekt för... och som behöver få träffa sin son.


Carolina tycker också att det blir kul att farmor kommer...

Det blir nog bra det här...


Glömde ju nästan bort: JAG HADE BESÖK IGÅR!! En kvinna som jag träffat på några gånger när jag tidigare (i livet på Himlastigen) var ute och rastade Pontus P. Hon kom ihåg att jag sagt att vi skulle flytta... och nu kom hon.
Vad det var roligt.... att få besök. Bjuda på kaffe och allt....

fredag 22 augusti 2008

Ensam är inte stark. Det vet alla.

Därför vill jag skriva, bara så ni vet, alla ni där ute....


Tack från hjärtat!!!! För era tankar om oss, era varma ord... och för att ni finns!


Jag hämtar styrka i det!
Mycket just nu... (Å det gör Carolina också... vet jag.)

Kunde jag så skulle jag krama om er allihopa....


Elisabeth.

måndag 18 augusti 2008

Jag tar lite bloggrast.

Känns lite mycket nu...

lördag 16 augusti 2008

En vaxpropp...

... i örat, kan vara skillnaden mellan att orka hålla huvudet ovanför vattenytan nu... eller bara falla ihop i gråt över alltings elände. Något som får bägaren att rinna över....

Så blev det ikväll.
Carolina har gått med en vaxpropp i örat ganska länge nu. Hon har alltid haft problem med dessa vaxproppar, och otaliga är de gånger vi har varit och spolat öronen. Nu hade vi bestämt att till veckan skulle vi fara på vårdcentralen och spola igen.... men igår kväll fick hon ont i örat... inte sovit något i natten som var.... och imorse ringde jag till Sjukvårdsrådgivningen, för att få lite tips vad jag skulle göra. Hon rådde oss att, om det inte blev värre, ge Alvedon, vänta tills imorgon eftermiddag, då Citymottagningen öppnar... och då åka dit. Om det skulle bli värre så skulle vi åka upp på Akuten.


Idag har hon ätit Alvedon hela dagen... hon har ändå ont, men säger att hon klarar det tills imorgon eftermiddag.


Men ikväll så blev det bara för mycket... allting kom... ensamheten, sviken av kompisen, pappa... och så vaxproppen!


"Mamma, jag vill bara att pappa ska komma hem... komma hem NU... och jag förstår inte varför vi måste ha det så här... jag vill flytta hem igen... att pappa ska vara hemma... varför sa xxx så där till mig... ville han inte vara min vän längre.... o jag har skitont i örat..." sa hon, samtidigt som hon hulkade och grät här i soffan. Alldeles nyss.


Vi satt tillsammans i soffan länge.... hon fick vara ledsen. Hon behövde det...


Hon berättade också att hon har börjat be. Eller som hon sa: "Mamma, jag har börjat be till Gud... eller ibland ber jag... ibland skäller jag på han... ibland ställer jag tusen frågor... har jag gjort nåt fel... varför skulle pappa bli sjuk... jag fattar inte... jag vill ju veta!"


Jag sa: "Det är bra... du vet, Gud han lyssnar... han vet att du har det svårt... man får skälla på han... han förstår... jag gör det också ibland. Men vet du vad jag tror... det måste jag tro på... att Gud har en plan... kanske jag bara ser det mörka och svåra nu... men i slutändan så blir det till någe bra för mig iallafall. Å många många gånger, Carolina... så förstår inte jag heller... varför just jag... varför skulle just pappa bli sjuk... varför skulle vi få det så här... men jag tror ändå på det... att det finns en mening av någe slag... för jag tror ju på att Gud är en god Gud... och jag lovar dig, gumman.... det kommer att bli bätte!!


Å sen sa jag så mycket mer... både om Gud och allting annat. Hon behöver mig mer än nånsin nu... ! Å vi pratade om skolan som börjar på måndag... jag förstår ju att det också är något som känns lite oroligt för henne... hon går om sitt första år på gymnasiet, med ny klass... och de gamla klasskompisarna i andra korridoren.


Ja, jag tycker hon har det tufft nu...!



(Men vi fick besök... välkommet besök... av min bror och hans familj idag. De kom över och drack kaffe, och satt här en stund. Det värmde mycket.... mycket!!)

Vi vet...

... ingenting om morgondagen.
Men vi känner oss oftast ganska trygga om att vi faktiskt har den.

Precis nästan som den såg ut igår.


Men så vaknar du, och upptäcker att din dag igår inte längre ser ut så....

Fredag igår...

... och en jag-och-Carolina-dag.

Ringde och pratade med SE. Allt bra, men han har slagit av en tand (har jag skrivit om det?), och jag ska följa honom till tandläkaren den 4:e september.

Lämnade in läkarintyget på försäkringskassan.

Köpte jordgubbar.

Carolina hade fikaträff med en kompis.

Mysfest jag och Carolina på kvällen.... jordgubbar och glass, tända ljus, och "Rush hour 2".

En bra fredag... men ensam.

fredag 15 augusti 2008

Dumma läkare...

... finns det tydligen. Jag brukar inte använda epitetet "dum" om människor, men i det här fallet... ja, iallafall är det någon som i sin profession inte kan betecknas som annat än dum. För hur förklarar man annars ett möte med en läkare som inte ens frågar hur man mår - utan börjar besöket med att säga "ja, och det är som vanligt....?", eller, " ja, hur är det med dottern då...?"

Mina läkarbesök har sedan årsskiftet inte varit särskilt konstruktiva.... för detta är en läkare som ägnar det mesta av besöket till att berätta för mig om f-kassans regler hittan och dittan, hur han, arme stackarn, får ägna timmar till att skriva utredningar, också det hittan och dittan.

I början av året (nu minns jag inte exakt när det var...) så hade jag ett avstämningsmöte med f-kassan... med den handläggare som jag hade då, och denne läkare. Egentligen var det mest jag och handläggaren som pratade.... jag berättade, och hon frågade. Handläggaren sa: "ja, det hör jag ju.... du är inte i något skick för arbete/rehabilitering nu...."!


Vi bestämde en uppföljning om tre månader.... men...ja, det blev inte så, av någon anledning. Däremot har jag vid ett flertal gånger sedan dess varit till denne läkare..... och det är i huvudsak bara f-kassans nya regler, Carolinas väl och ve.... och hans onda fot som han har velat diskutera. Det tidigare mötet med f-kassan, det har jag fått påminna honom om varje gång!


"Hur mår du, hur sover du, hur är det med din panikångest, hur har du det med din magkatarr, gråter du mycket, är det tungt, hur ser din vardag ut....." ja, sådana frågor som visar att man som läkare är intresserad av sin patient.... de frågorna har han aldrig ställt!


Å jag tycker det är märkligt..... verkligt märkligt!! Aldrig någonsin har jag mött en läkare så totalt ointresserad av sin patient.


"Ja, jag har funderat på att byta läkare - jag tycker inte att personkemin mellan dig och mig stämmer särskilt bra, och sen vet du inte, och du frågar inte ens hur JAG mår... o du kommer inte ens ihåg möten vi haft...o jag känner att det här fungerar inte längre!" sa jag. Igår. Snabbt. Frustrerande.


"Ja, här månar vi om våra patienter.... alla har ju rätt att få en "second opinion".... så om du vill byta läkare så måste du få göra det..." sa han. Han blev nog lite skärrad, tror jag...
Han fortsatte: "Men du förstår att vi har ju f-kassan på oss hela tiden... och jag kan inte sjukskriva dig, och skriva att i dagsläget så är du inte frisk nog att gå ut på arbetsmarknaden... om jag kryssar i den rutan.... så då skickar f-kassan tillbaka intyget till mig... och jag måste sitta och redogöra väldigt ingående mitt beslut.
Sen är det ändå inte säkert att du får vara sjukskriven... för det bestämmer handläggaren.... hon kan bestämma alldeles själv, oavsett vad jag eller försäkringsläkaren tycker, att du ska ut i arbete.... "

Länge höll han på att förklara dessa nya regler för mig.... och jag försökte gång på gång förklara för honom att det var inte min sjukskrivning jag diskuterade, utan hans ointresse för mig, och min situation.


Å jag vet inte.... trots att jag inte kände att han lyssnade.... så bestämde vi iallafall att vänta in ett nytt möte med f-kassan, sjukskrivning och att han skickar en remiss till en kognitiv terapeut som jag ska få besöka, och kanske någon form av "social träning".... att komma ut.

Å det blir nog bra... än om jag i dagsläget känner mig lite för "ofärdig" för ännu ett nytt kast.


Jag lät det stanna vid det.... vi får se vad det blir, hur det blir... och hur jag fixar till det. Jag vet ju att framtiden kommer, att jag måste komma ut, börja om.... men det är tufft.


Nästan ångetstufft....


(Å den onda foten... ja, nu var den opererad... och han hade minsann också haft sina "duster" med f-kassan.... så han var ju tvungen att jobba.... med krycka och allt....!)

torsdag 14 augusti 2008

Läkarbesöket...

... skulle jag skriva om.
Men min kurator ringer klockan nio...
Jag ska storstäda tillsammans med Carolina...
Vi ska festa med hamburgare...

Det känns lite stressigt.


(Men den där läkaren... han förtjänar ett helt eget inlägg...!!)

tisdag 12 augusti 2008

Titta framåt...

... hur många gånger har jag inte hört det. Du måste titta framåt.... lämna det gamla bakom dig... gå vidare... se framtiden.... nu är det ni... ja, men hur många är det inte som har sagt det till mig! Å jag blir bara gråtfärdig och känner pressen...!

Visst förstår jag att det är ord sagda i välmening. Visst förstår jag att det är så jag ska göra för att komma vidare. Visst förstår jag att många inte inte kan veta hur det är....


Men jag förstår också.... att jag inte KAN titta så mycket framåt nu. Jag förstår också att jag verkligen med varje tum och fiber i kroppen gör så gott jag kan. Å jag förstår också att jag måste få stanna här en stund nu...


Jag måste få ta det här i min takt. Ser ni inte att jag lyckas rätt bra ändå...?

..........

Idag fick jag "respass" av Carolina. Hon behövde utrymmet hemma. I tonåren finns det oftast bara svart och vitt.... oavsett vad saken gäller. Idag hade hon det tufft... sådär tufft som hon verkligen inte behövde just nu. Hon lät sig inte trampas på längre.... hon lät honom gå.
Hon behöver vänner.... men inte till vilket pris som helst. Lilla gumman.... vad stark du var!!!

Så jag tog en promenad, och ringde samtidigt till min kurator. Vad som känns så skönt med henne, är att hon förstår precis vad jag pratar om. Hon arbetar på geriatriken, och har ju mött många många anhöriga till dementa. Idag sa hon: "låt det ta den tid det tar... !"


En bra jag-och-Carolina-dag, men som vanligt en rätt ensam sådan....

Imorgon ska jag till min läkare.... och jag hoppas, och förutsätter, att han inte börjar prata om SIN onda fot den här gången också!! Då byter jag nog läkare....

måndag 11 augusti 2008

Två stenar...




... bland två miljoner andra.
De låg lite snett mot varandra,
och bildade tillsammans ett hjärta.

Jag sparkade medvetet till dem med skon....

Fåntratt... tänkte jag vemodigt.

Det finns ett fotografi...

... på hans rum. Där sitter vi båda tillsammans i rumssoffan... och i hans famn ligger en liten nyfödd Carolina. Ett vackert fotografi...

Vi pratar om det ikväll... jag och Carolina.
"Hur tänker pappa då... när han ser oss där?" undrar hon.
"Jag vet inte... han kanske inte förstår att det är vi... eller han kanske inte ens tittar på de foton som vi har satt upp där... det är svårt att veta, gumman!" säger jag.

För så är det.... det ÄR svårt att veta nu längre. Frågan hon ställer... hur han tänker... gud, jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv det. Man tänker också.... OM han ser, och förstår att det är vi, funderar han då inte var vi är... och vad han gör där? Funderar han någonsin var vi är? Saknar han.... minns han.... är han ledsen... ????


När dessa funderingar poppar upp, så är det inte logiken som tänker.... det är de känslomässiga spåren som finns där.... de resonerar inte utifrån att han skulle vara sjuk... de resonerar utifrån att han skulle vara frisk. De spåren... jag undrar hur länge de kommer att finnas? Så länge han lever...? Så länge vi lever...?
Det är viktigt att få fråga, och fundera över dessa saker... det sorgliga är bara att några svar, hur han tänker och känner, det kommer vi aldrig att få! Inte i de känslomässiga spåren i vart fall...

......


En bra dag.


Jag hittade en BH på rea-på-rean för 25 kronor.... och det är ganska stor lycka för en som varit tvungen att göra sig av med alla sina bygelbh:ar. (Som bara skar in i revbenen för att jag rasat så mycket i vikt...)


Vi bjöd mamma och pappa på middag. Ingen sju-rättersmiddag, men varmrätt och kaffe med kaka gick precis lika bra... och det var roligt med matgäster!


Carolina får killbesök imorgon.... DET är verkligen bra!!

lördag 9 augusti 2008

Faster B-dagarna...

... de underbara, roliga, och välbehövliga, skulle jag skriva så mycket om. Faster B-dagarna skulle vara rubriken, och texten skulle berätta om allt vad dessa dagar innehöll... från shopping, SE-besök, god mat, film.... till det helt enkelt så underbara att hon bara fanns här. För det var det.... tre dagar då vi befann oss i en helt annan del av världen, fast vi var hemma.

Men.... jag orkar inte. Jag fattade inte vad som hände först! När hon åkt så var det som om både jag och Carolina ramlade dubbelt så tungt tillbaka till vår vardag... vi bara... poff... och så var det underbara bara borta, det där som livet också ska bestå av... och vi befann oss på ruta ett igen.
Men sen kom jag ihåg vad kuratorn sagt... det blir ofta så när man befinner sig i en svår vardag... det blir ett antiklimax... ett bakslag. Å det tar mycket energi...

Så.... jag vet ju det nu. Men det är inget roligt vetande... jag hade ju tänkt mig precis tvärtom!! Hennes besök, inbillade jag mig, skulle ju vara en liten språngbräda bort från den här vardagen... åtminstone litegrann!
Fast kanske är det så... att det faktiskt var det också... men att jag inte riktigt orkar stå där på trampolinen ännu... jag vet inte, men jag är så glad över att hon kom!

..........


Till alla er därute som jag beundrar så mycket.... TACK!! Tack för att jag får vara svag, tack för att ni är stark... går bredvid! Tack för era ord!!

måndag 4 augusti 2008

Hitta viljan...

... kom jag på nu. Ett annat fragment...

Det är så så så svårt med det. Att hitta viljan. Viljan att ha det så här nu. Jag har inte bett om det... jag balanserar mellan att önska mig tillbaka till det jag hade... och insikten om var jag befinner mig nu. Känsla och logik är en svår balans...


I vår lilla lägenhet... i vårt lilla nya liv... så finns bara nu. Det är som att lära sig gå igen...


Overkligt... ett ord som vi ofta använder nu. Viljan att acceptera det overkliga känns rätt långt borta... gör man det någonsin?
Jag tror att så länge känslan av overklighet finns, så kommer det också att vara en lång väg till att hitta viljan.

Men en dag... då SKA jag hitta viljan igen! Då har jag hittat den igen...!!

söndag 3 augusti 2008

Det är svårt att skriva nu...

... för tankarna som mal i huvudet på mig... det blir som jag skrivit förut... fragment av tankar utan början och slut... och allt blir till ett "mitt i", ungefär som när man öppnar en bok, läser ett stycke mitt i, och sen stänger igen boken. Boken är min historia.... den börjar med mitt liv, tillsammans med Sven-Erik... och den slutar med mitt liv, utan Sven-Erik.

Ett fragment...


... varje, varje natt sen vi flyttade hit, så har jag stått med ett kex och ett glas vatten i handen, och tittat ut genom köksfönstret. Å tittat upp mot himlen... eller rättare sagt, tittat lite längre bort på himlen... och tänkt..." bara några kilometer bort"! I mörkret... utanför mitt köksfönster, så vet jag ju att bara några kilometer bort så ligger han. Vi två... han där... jag här. Så slutade vårt liv tillsammans... och det är tungt att känna så... men så har jag ätit upp kexet, och druckit upp vattnet... och jag stänger igen boken och går och lägger mig. Ny dag imorgon...

..........

Carolina grät ikväll. "Mamma, jag vart bara så himla ledsen... jag vet inte ens varför...?"

Men vi har haft en ganska bra dag... inte gjort något speciellt. Å lilla gulliga farmor hade skickat ett paket med flera par hemstickade sockar både till Carolina och mig...
Men detta lessen-tänk kommer ju liksom lite som det passar nu... kanske, och antagligen, så tillhör det läkningsprocessen för oss...

lördag 2 augusti 2008

Jag-och-Carolina-dagar...

... så är det ju de flesta dagar nu. Så också idag...

... köpa jordgubbar tillsammans.
... städa tillsammans.
... se Jönssonligan tillsammans.
... en ganska bra jag-och-Carolina-dag.

Men på tisdag... då blir det inte jag-och-Carolina-dagar. Då blir det jag-och-Carolina-och-fasterB-dagar...
På tisdag kommer SE:s syster B från Stockholm... och det känns verkligen bara så himla roligt! Carolina är alldeles lyrisk...

Vi har något att se fram emot... ett stort myrsteg nu.

fredag 1 augusti 2008

Kompisar...

... är också viktiga. Speciellt när dom kommer förbi klockan ett på natten.... bara för att se att man mår bra. Stannar en stund och pratar....

Det var det han gjorde... Carolinas kompis.... fast de har varit lite o-kompisar nu ett tag... så ville han kanske visa att han ändå finns där någonstans. Att han fortfarande bryr sig...

För Carolina betydde det mycket.... mycket. Jag såg det inatt...

..........

... att städa är däremot ett nödvändigt ont. Fast viktigt det också.... så det blir det idag!

Ord är viktiga...

... speciellt hans. Ett telefonsamtal med mitt allt... så långt borta, men ändå så nära.

"Hör du vem det är..." frågar jag. (Jag vet ju aldrig från gång till gång... jag vet inte ens från minut till minut.Ibland brukar jag inte ens fråga honom...)
"Nä, det gör jag inte", svarar han.
"Ja, det är din lilla fru... jag måste ju höra lite hur du mår", säger jag. (Å det är lika svårt varje gång... när jag hör, eller förstår att han inte vet.)
"Jaha,...ja, jag mår bra... men det ska väl bli mat snart" , svarar han. (Då vet jag att han är hungrig... och inte alltför uppåt! Det där med mat, och mattider är viktigt... och det är konstigt... han har alltid väldigt bra koll på när maten serveras!)
Ja, jag förstår att du är hungrig... vad får ni för mat då?" frågar jag. (Mest bara för att fråga... för jag vet ju att han inte vet...)
"Ja, man håller på att vara som Biafra..." , svarar han. (Något han alltid sagt när han har varit hungrig... som syftar till att han är utsvulten...)

Jag byter samtalsämne... det gör jag ofta.
"Ja, jag är ute och går med Pontus P... och han är bara helt omöjlig idag... drar åt alla håll... och hör ingenting... ", berättar jag för honom.
Då skrattar han lite gott, och säger tvärsäkert...
"Ja, men du vet... det är ju pappa och Pontus som bestämmer... jag ska bara äta nu... så är jag på väg hem sen..." .
Det är då man liksom måste hoppa över hans ord... på väg hem sen. Eller rättare sagt... snabbt hoppa över känslan... den som inte vill höra det som gör ont.
"Vad bra... då vet jag det.." är allt jag kan svara. Hurtigt och hur sant som helst.... för honom är det ju så... just då.

Sen byer jag prat igen... för jag vill berätta något som jag vet att han kommer att tycka är roligt.
"Men du, jag måste berätta nåt roligt för dig", säger jag.
"Vet du att B, din lillasyster, var ute på stan för några dagar sen... och en mås kom flygande och släppte världens skitlort rakt ner på hennes nya vita blus... tror du hon blev glad, eller?"
Då skrattar han... han skrattar och skrattar så...ja, det är verkligen bara en minut av ren glädje och lycka i hans värld! Det är då man glömmer bort det där som gjorde så ont alldeles nyss... åh, vad han skrattar! Så skrattar vi tillsammans en lång stund...

Det är då man känner... när man lägger på luren... att trots den där känslan som snabbt bara vill hoppa över det svåra... så är man lycklig över att fått höra hans glädje.. hur viktigt varje ord är... både för honom och för mig!
... och att hans skratt är värd alla alla hoppa över känslor som finns...