Rent hypotetiskt...

... undrar jag om man har sämre förutsättningar att klara av en svår kris i livet utan att ha nära och kära omkring sig?

Den frågan väckte mig 05.28 nu på morgonen...

Jag tror det...!

När livet helt plötsligt bestämmer sig för att bjuda på en hårdhänt strid... så är det näst intill omöjligt,...ja, nästan ogenomförbart... att ro skutan iland... ensam.

Då måste man äga en styrka... vara allt från kapten till matros... rigga sina segel... och med den inre kartan och kompassen... navigera sitt skepp mot en vänligare, och tryggare hamn..

Rent hypotetiskt... en sådan styrka skulle jag vilja äga.

Jag funderar...

... på att sluta skriva.

För det känns inte roligt att bara skriva elände... elände.... elände... och elände!!

VEM vill läsa om bara elände? Just nu är ju livet bara så... så himla tungt varevigaste dag!!

Verkligheten är ju som den är här... men när jag besöker andra bloggar, där de skriver om roliga, härliga, intressanta, spännande och bara så himla trevliga inlägg... då skulle jag vilja ljuga... ljuga om hur bra och kuligt vi har det.... glädja mig åt blommorna i rabatten (som jag inte har)... berätta om den intressanta föreläsningen... skratta åt vad någon sa... alla mina shoppinginköp... ja, sånt skulle jag nästan vilja ljuga lite om nu!

För det här är ju bara för himla trist... alltihopa!

En måndagmorgon...

i mars. Sitter i soffan, har hostat mig vaken halva natten. Carolina har gått på morgonpromenad med herr Pontus P.... och snön faller.

Kanske är det just därför hjärnan går för högtryck? Mina tankar vill inte alls ligga utslagna i en soffa utan att kunna omsättas i någon slags praktisk handling.. inte nu. Det finns så mycket annat att göra... så det kanske är därför tänket känns gå lite djupare djupare nu... så här på måndagsmorgonen.

..........

Det finns lika många sätt att visa känslor på som det finns människor... och inget av dem kan sägas vara rätt eller fel! Så länge det är ärligt... Känslor är individuella och uttrycks genom de personer vi är... eller ibland som de personer vi fostrats att vara.
En känsla kan heller inte graderas av någon annan... oavsett hur jag förmedlar den till världen utanför.
Jag kan till exempel inte veta hur ledsen du är, enbart genom att se på ditt sätt att uttrycka dig!


Sorg är en känsla... oftast en mycket stark sådan. Vi har alla, även där, ett eget sätt att uttrycka denna känsla när den drabbar oss. En del blir tysta och drar sig undan, en del bara gråter, skriker, förbannar, en del låtsas inte om den... tar till sin ilska, frustration.... ja, det finns tusen olika sätt, och kombinationer att uttrycka en sorg.... och genom att förstå det så kan jag se en bit längre.
Jag kan då till exempel förstå att du känner sorg, fast du kanske uttrycker den helt annorlunda än jag skulle ha gjort.



Vad jag menar är, att vi alla är olika... vi har alla våra olika sätt att uttrycka våra känslor på... och det finns inget bättre eller sämre sätt att visa känslor på... men förstår vi det här, så tror jag att vi kan hjälpa varandra på ett bättre sätt! Se människor med lite andra ögon...

Att se när någon har det svårt...

... är en gåva! Jo, jag tycker det! Om jag ser och förstår när någon har det svårt så har jag fått en gåva. Den är min att förvalta.... och jag kan välja om jag vill använda den kunskapen till att göra något för den människan. Jag kan också välja att inte göra något... men då har jag varken sett, eller förstått den gåva jag fått! Att kunna göra något för en annan människa måste väl vara den största gåvan av alla...

"Var och en skall ge som

han har beslutat i sitt hjärta,

inte med olust eller tvång,

ty Gud älskar en glad givare."

(2 Korinthierbrevet 9:6-7)

Att ge.... vad är att ge? Från sitt hjärta...! Spelar det någon roll vad det är man ger? Nej, det gör det inte!! Ett vänligt ord, en kram, en miljon, ett gott råd, nya skor, en glass, en tanke.... alla är de lika viktiga OM de har getts från ditt hjärta!

Så att hjälpa någon som har det svårt... att ge henne den hjälpen från sitt hjärta... det är den vackraste gåvan som bär genom livet!

Ni har den allihopa..

Kanske du inte vet...

Till mina bloggvänner... och alla de som bär nu...

... hur viktig du är? Kanske du inte vet att du bär någon?

Inte vet jag om jag tycker att jag "bär" någon speciellt mycket här i världen! Men när jag hittade dessa tänkvärda rader, så kände jag att kanske är det så, att vi inte tror oss ha så stor betydelse här i världen, och att det vi gör för någon annan inte betyder något, som kan bära och hjälpa henne framåt i livet... !

.... och just därför vill jag berätta för dig nu, hur viktig du är för mig. Att du bär mig igenom min svåraste tid i livet nu....

... och jag kan bara säga TACK...

Ibland kan lyckan vara...

... en lucia i morgonrock, och med lite glitter i håret! Idag var det så....!

En medelålders, trött, och en inte alldeles fräsch nyponros hade bestämt sig för att komma med ljuset till familjen idag. Sagt och gjort.... med värmeljus, kaffe och lussebullar, så vinglade hon runt och sjöng " se på vår tröskel står, vitklädd med ej ljus i hår...." med en alldeles formidabelt dålig och skrovlig morgonröst! Inte lät det bra.... men den här lucian hade inte riktigt vaknat hon heller!!

Men Lucian gjorde succé.... i sin morgonrock, sitt glitter, och med kaffet och skrovelsången... så fick hon familjen att le... och tycka att hon var den bästa lucia de sett. Visserligen fanns det en och annan som tyckte att hon var en gullig tönt... men det sades också med ett leende!

Så ibland kan lyckan vara så små saker som lite glitter och en morgonrock. Något som sprider ett leende från ett värmeljus och lite dålig sång... något som sedan bär dem dagen igenom!

Nu är jag så så trött... dagen har varit fylld med mycket. Fylld med sådant som gjorde den här dagen underbar...

Sov så gott... vakna vackert...

De som för världen framåt...

... har jag fått möta. Henny Ferlin, gift med Nils Ferlin, sa en gång:

"Vi borde vara tacksamma så länge det finns irrationella människor, drömmare och tänkare. Det är de som för världen framåt.

Nalle och Gisan...

Inte vet jag om de är speciellt irrationella människor, jag vet bara att de båda är två stora poeter... och att jag har fått förmånen, och gåvan, att möta dem båda på deras väg.

Igår kom det ett paket till mig... i det låg två böcker. "Svensk Poet 2007" och "Bär mina vingars kraft" låg där tillsammans med ett mycket vackert kort. Till mig... ?!

Om det inte är sådan omtanke och värme som för världen framåt, då vet inte jag... Om det inte är sådana människor som lyser vägen för någon annan att kunna gå framåt i världen, då vet inte jag... jag vet bara att jag är så tacksam över att fått möta dessa två.

Så Fru Ferlin.... jag är ödmjukt tacksam!

Så Gisan och Nalle... med era vackra dikter bär ni mångas vingar i världen framåt.

Tack...

Ps. Jag kan varmt rekommendera båda dessa böcker... bland det vackraste jag läst....

Till dukat julbord...

.... bjuds vi nu in till höger och vänster. Och det måste vara något fel... någe allvarligt fel i systemet... eller i tänket, på nåt sätt!

Medan vi bjuds till överdådiga julbord på varje restaurang, hotell eller matinrättning med självaktning.... så finns det barn som samtidigt måste förlita sig på hjälporganisationernas matkassar. I Sverige!! Jag får inte ihop den ekvationen....

Å jag känner mig skyldig också... för hur många julbord har jag inte bjudits på, där jag suttit i godan ro, och känt mig väldigt priviligerad som har blivit bjuden på ett sådant storslaget kalas. Oftast av min chef... som en liten julklappsbonus till personalen! Tänk om han istället hade sagt: "Nej, mina vänner, i år blir det inget julbord - för vi ger pengarna till barnen istället... de som måste hämta sin julmat på Röda korset... !"

Tänk om han sagt det... jag är säker på att ingen enda av oss skulle ha protesterat!

Tänk om fler skulle ha sagt det... jag är säker på att många fler barn skulle ha sluppit matkassarna!

Tänk om alla skulle säga det... jag vet att många barn då skulle få se, och känna vad julen egentligen handlar om!
..........

Det här blev det enda skrivet ikväll.... för jag for så illa när jag läste... om barnen... barn som inte har det bra... barn som far illa.... barn som får hämta en matkasse på jul!

De är barn...

Reflektioner...

... och b-tänk på en söndagmorgon. Eller sånt som bara måste skrivas...


Det stör mig att mitt dagboksskrivande/bloggande inte vill låta sig skrivas! Det gör mig frustrerad och ledsen att jag inte har större disciplin än så... än att jag hellre sitter uppe halva natten och lyssnar på YouTube än att skriva det om det viktiga och svåra. Det stör mig mycket...!!
Så jag har varit tvungen att "ta ett snack" med mig själv... och försöka hitta, och förstå varför motståndet finns.. och vart det ligger! Nu vet jag lite bättre...

- Jag tar till flykten! Att besöka andra bloggar och möta dem i deras vardag har blivit lite av en flykt! Eller livlina? Men inte riktigt så heller...! Det är lite svårt att beskriva... men jag har alltid alltid tyckt om att lära känna nya människor, umgås med andra... möta vänskap... se någon annans liv.. och.. ja, mitt liv har ofta varit fyllt av människor... på olika sätt, och som ofta, men inte alltid, gett den vänskap som jag tror att vi alla behöver. Jag har mött så många människor i mitt liv... nu gör jag ju inte riktigt det längre.

De har, av olika anledningar, försvunnit sen SE blev sjuk... och jag vet att många anhöriga till dementa har berättat om just detta sorgliga: den ensamhet som har blivit till följd av maken/makans demenssjukdom. Det är något som jag också upplever nu... att vännerna har försvunnit! Människor runt omkring oss.. det sociala skyddsnätet, har på något sätt bara gått upp i rök! Idag kan jag möta "vänner" som går stora kroken när de ser oss... vi kan möta tidigare arbetskolleger till både mig och SE som bara vänder bort huvudet när vi går förbi. Det gör ju lite ont...!

De människor jag möter i bloggens värld... har för mig blivit mycket värdefulla! Så är det! Möten i den virituella världen är för mig lika viktigt som om jag mött samma person här ute på vägen... ! Vänskap och goda människors omtanke och värme är ju oberoende av hur, och var, själva mötet sker... det är innehållet i mötet som är det viktiga! Att ge värme och omtanke, att knyta vänskap och medmänsklighet via en tråd... kan aldrig vara sämre än om det knyts via två par ögon!
Och att få följa någon annans liv på vägen, oavsett om vägen är knagglig just då... ja, det är väl den största gåvan att förvalta som vi kan få!? Så känner jag det, och därför så hälsar jag på hos mina bloggvänner...

Men en flykt är det likafullt!!
För jag har märkt, och jag har skrivit det förut, att känslan av att skriva om dagen som just har gått... att i minnet återuppleva dagen...ja, det känns jobbigt! En stark vill-inte-känsla av att redogöra för en dag i mitt liv.. ett liv vars riktning jag inte tycker går åt någe bra håll nu...! Istället känner jag någon slags tacksamhet, och lite trygghet i att jag tog oss igenom den här dagen... också! Jag klarade den här dagen... också. Det kanske är en fråga om överlevnad ... att välja det som ger lite trygghet istället för att välja det som minner om en tråkig dag? En överlevnadsstrategi helt enkelt... men inget som jag har valt själv! För mig är denna dagbok något av det viktigaste jag har skrivit... för vår skull.

En annan flyktinsikt jag har är mitt nattsudd! Jag sitter hellre uppe och "pular" på med annat, än att gå till sängs och försöka sova.... därför det är då, där i den mörka och fruktade helvetesensamheten som.... ja, det blir lite tufft då. Så jag sitter uppe tills jag är halvdöd.. sen kan jag tryggt gå och lägga mig, och somna av ren utmattning. Det har också blivit en omedveten överlevnadsstrategi... men en mycket dålig sådan!

Vad är det jag är rädd för? En fråga som jag ställt mig själv tusen gånger... men som aldrig hittar något svar på! Att SE är sjuk.... att det bara ska gå åt ett håll... att jag redan nu är ensam, men att jag så småningom också ska leva utan honom nära mig, rent fysiskt... ja, allt det där vet jag ju... och ändå, vad är det jag är rädd för???? Därborta i framtiden... eller bara i nästa stund? Är det ovissheten? Om hur jag ska klara varje dag där varje försämring är ett steg närmare det slutgiltiga? Om han igår kunde skriva sitt namn... men där jag idag ser att han har stora problem... hur möter jag det? Klarar jag av alla försämringar som jag vet ska komma? Så här kan jag hålla på länge... därför att mina frågor är så många... och min rädsla är som en knut i magen! Ändå, och det är det verkligt märkliga i kråksången.... jag vet ju där innerst inne att jag kommer att klara det här! Är det något enda i detta stora nya liv som jag är säker på, så är det just detta: Jag vet att jag kommer att klara det här!!
Men jag vet bara inte riktigt hur... det är väl kanske därför frågorna finns där?


Mitt tänk kanske inte ger mig några direkta svar.. men iallafall så har jag kommit en bit på väg till insikten om varför somligt känns så svårt att skriva ner nu... och som förhoppningsvis kommer att leda till ett steg två: att fortsätta skriva det viktigaste jag har skrivit!

Man blir lite fabelfull...

(Bild byn Rajastrand, Lappland)

... när man sitter här i nattens sena timma. Fabelfull... ett ord som min farfar brukade använda, vilket betydde att man såg, eller kände någonting som man inte riktigt kunde förklara... något nästan magiskt, förtrollande...och med lite vemod och saknad.

Jag är fabelfull i kväll... med minnen av barndomens jular hos min farmor och farfar. Jular som var ett enda stort äventyr i det snötäckta riket Rajastrand. Där vi barn, som kom från den stora staden, visste att tomten bodde! Där nissarna spionerade från varenda snöhög, och renarnas lort var vit. Och tomten som själv hade sprutat granarna vita.. för att han inte tyckte om grönt. Vilka fantasier vi hade... och vilka upplevelser vi fick. Vita sagor som idag lämnar fabelfulla minnen....

Jag är fabelfull ikväll... och vad skulle jag inte ge för en vit liten lort!!

En liten bild bara...

... som vill ge en liten större tanke till hur viktiga vi alla är för varandra!

Om vi finns där för andra i vårt liv... hur skulle deras liv ha gestaltat sig om vi inte funnits där? Det vänliga ordet, den hjälpande handen, det varma hjärtat som bultat för andra... om du inte sagt det vänliga ordet, om du inte sträckt ut din hand, om du inte hjälpt utifrån ditt varma hjärta... hur hade då livet sett ut för dessa människor? Om du inte funnits där för dem...?

En viktig tanke... som kan ge ett underbart liv!

Jag har ett stort fel...

... och det är något som stör mig... ofta! För så fort mitt hjärta reagerar över någonting som händer, så är det som om hjärnan trycker in off-knappen och det blir tvärstopp däruppe! Det logiska tänket bara upphör att existera just då, i det tänket, eller i den situationen... och det känslomässiga tänket får fritt spelrum i både knopp och kropp! Om det överhuvudtaget var möjligt att trycka igång någon on-knapp till hjärnkontoret så skulle jag inte ens hitta knappen i det läget... och ibland, ganska ofta, så frågar jag mig varför, varför kan jag inte tänka logiskt och rationellt i dessa lägen????

Som det här med sjukdomen Alzheimer....

Varför blir jag så ledsen när man skämtar om denna sjukdom? Jag har alltid haft den åsikten att man måste faktiskt kunna skämta om allvarliga saker. Det finns inget ont i det, och ingen menar att göra illa, eller såra med att säga: "Jo, du vet jag har alzheimer light", eller "nu har man blivit helt senil dement i huvet", eller.... ja, jag kan rabbla upp tusen olika uttalande som jag har hört eller läst, eller... som jag faktisk själv har sagt tusen gånger. Tusen gånger innan min man blev sjuk i denna helvetessjukdom...

Jag vet, jag vet.... man måste kunna få skämta. Och så ska det vara... och ändå, ändå är det sådana här gånger som mitt hjärta reagerar, och hjärnan.. det logiska, och det jag också tycker är så viktigt och riktigt... det bara "poff" försvinner i samma takt som det gör ont...

Det är då som det hugger till härinne... varför då? Varför vill jag i det läget säga till alla de som skämtar: "Det är faktiskt ingenting att skämta om...!" Känslan är ibland så stark, att jag skulle vilja skrika "Håll käft!" till de som inte ens vet att han har denna sjukdom....! Det är alla de gångerna jag förbannar detta fel som jag har.... att inte kunna tänka med hjärnan när hjärtat öppnar dörren...

Logiskt och sakligt tänkt så vet jag ju att många många inte vet. Logiskt och sakligt så tycker jag att man måste få skämta om allvarliga saker.... än om man vet. Och ändå... så reagerar jag inte så... jag blir bara ledsen, och det gör ont. Vareviga gång...

Jag har verkligen ett stort fel...

Att dela med oss...

... jo, men det gör vi väl? Speciellt nu... när julen snart står för dörren. Och ännu mer när vi ser någon som verkligen behöver vår hjälp...

Men jag undrar... gör vi verkligen det? Ser vi den som behöver oss?

Ringde jag den där vännen igår?

Skickade jag det där sms:et?

Gav jag henne den sista skinkbiten?

Skrev jag till den personen?

Lyssnade jag?

Gav jag henne mitt leende?

Sa jag de rätta orden?

Sträckte jag ut en hand?

Gav jag något utan att kräva något igen?

Gav jag av mitt överflöd?

Hjälpte jag någon för att verkligen bara hjälpa henne,

eller hjälpte jag henne bara för att få känna mig god...

och har jag insikten att se skillnaden?

Frågor som jag ofta ställer mig! Kanske mer nu... i en tid då jag insett vad ordet dela med sig verkligen betyder, och vilken skillnad det kan göra för en annan människa, och som behöver min hjälp! Men var jag tvungen att hamna här för att inse detta? Var jag så blind inför allt det vackra jag då ägde, att jag inte insåg att allt detta skulle kunna ryckas ifrån mig med ett endaste litet knäpp med ödets fingrar? Att allt det vackra jag fått i livet var en gåva... och jag hade kunnat dela med mig så mycket mycket mer än jag faktiskt gjorde!

Chokladbollar är bra...

(Lille David...)

... och bilder på chokladbollsbakande småkillar är också bra!

Dagen igår blev en liten trist tillställning... och så är det ju mycket nu. Men... här hemma finns inte utrymme för något längre depp, och man kan heller inte gå omkring och känna sorg och ledsamhet över sakernas ting just nu... man får ta det lite pö om pö...

Så idag är en ny dag, Carolina och jag har mysfikat på morgonen och vi ska ha lite "före-jul-mys ikväll, hon har åkt iväg till skolan, och jag och Sven-Erik ska strax dricka morgonkaffet tillsammans... och så kan man le lite åt den lille bagaren i farmors förkläde!

Vem är jag...

(Snygg-Bettan...inte!)

... undrar jag ibland, när någon frågar. För idag, är jag både Elisabeth före och efter något som kom där emellan... detta svarta oundvikliga något... och där jag fortfarande befinner mig...
Hade skrivit mer... men tog bort det nu. Kände att jag vandrade iväg ut på vägar dit jag inte har styrkan att bege mig än!

Men en sak tror jag... och det är att mina grundvärderingar inte har förändrats...

... att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
... att kan jag hjälpa så ska jag hjälpa.
... att alltid försöka vara rättvis.
... att alltid vara ärlig.
... att behandla en människa utifrån den människans förutsättningar, inte från mina.
... att alltid försöka se det goda.

Sen är det ju inte så att jag lyckas alla gånger, tvärtom... för det finns ju en minuslista också...

... att jag ibland handlar före jag tänker.
... att jag har kort stubin. Speciellt när det gäller rättvisefrågor..
... att jag inte kan tänka logiskt alls när jag tänker med hjärtat.
... att jag ibland lovar för mycket. Som jag sen inte kan hålla.
... att jag slåss som en sabeltandad tiger för det jag tror på.
... att jag säger för mycket när jag blir arg.
... att jag har svårt med tillit till andra.

Sen är det ju jag som skriver minuslistan.... kanske har jag en massa andra fel också! Men tills dess jag kommer på dem, eller någon upplyser mig om dem... så är jag iallafall lyckligt ovetande om dem just nu...!


Men... ett av mina viktigaste mål i livet, och ett tänk som jag ständigt strävar för.... är att alltid kunna hjälpa en annan människa, vän eller ovän, någon eller ingen jag känner, långt borta eller nära, liten eller stor sak, hjälpa någon som behöver min hjälp! Oavsett vad..! Och om jag kan..!
Har jag fått en gåva att kunna förstå när en människa har det svårt, när en människa ber mig om hjälp, eller när hon inte gör det men behöver hjälp ändå.... då ska jag också använda den gåvan!!

Ni har alla den gåvan... ni hjälper mig varje dag nu...


Min största rädsla i livet när det gäller mig... är två saker. Att jag ska bli sjuk, och inte kunna ta hand om familjen nu! Och att jag på något sätt skulle bli bitter och känna orättvisa mot det liv jag lever just nu... och därför inte kunna ta emot all den glädje, och det vackra som livet också ger, både nu och i framtiden... Det är jag rädd för... mycket.

Livet på tre rader...

...En dag utan kärlek får en tygblomma att vissna...

En timma utan vänskap får en döv att höra din sorg...

Men en minut utan hopp är slutet för ett liv i lycka...

Glädjen kan bo....

... i en liten brevlåda också! Åtminstone hos mig gör den det!

När det dimper ner något som man inte väntat sig, när det ligger något annorlunda och hemlighetsfullt bland det tråkiga och vanliga. När handskrivna rader får den där lilla spiran av förväntan att växa, och tråkiga maskinskrivna bokstäver får vänta. Då ligger glädjen i brevlådan...

Senaste tiden har den bott där lite oftare, för det har dimpit ner både det ena och det andra. Vackra, varma, söta, snygga, omtänksamma... och framför allt, från någons vackra hjärta kommet: en tanke och en handling given med kärlek...


Tack... från mitt hjärta till ditt hjärta...


Elisabeth...



(Om någon viskar i ditt öra, att du med din omtanke om en annan människa har hjälpt henne just nu, med en tanke här - eller på en brevlåda där, och när hon behövde all hjälp hon kunde få... lyssna då på den rösten, för det är en ängel som skickats för att tala om det för dig!)

Bara en bild...

"Glädje ger oss vingar. I glädjens stunder är vår styrka mer livsbefrämjande,
vårt förstånd klarare."


... för att det förra inlägget var så tråkigt och ledsamt, och idag är en annan dag. Min bror sitter fortfarande i häktet... och visst är det tungt för alla. Med mycket nu... så är det tungt för många av oss!
Men det finns mycket som är ljust.. också. Om vi väljer att använda det som ett ljus..

Idag har SE satt upp två lampor...
Idag har han kallat mig för glad-kajsa...
Idag har jag trampat i hundskit, och SE nästan dog av skratt...
Idag har Carolina fått bra på engelska-provet..
Idag har mamma skrattat.. om än lite..,
Idag har vi ätit fläskkorv... som ingen tycker om, men alla åt..
Idag har vi köpt wienerbröd till kvällsfikat..
Idag har jag fått ett vackert kort...

Så här kan jag hålla på hur länge som helst... för det är jag som väljer hur jag tar emot det liv som har getts mig. När det är tufft... och när livet ger mig lite tyngre bördor än vanligt, det är då det är som allra allra viktigast att kunna se saker och ting i ett litet ljusare sken... också!!


Varje dag är en gåva - en skimrande möjlighet, men jag väljer själv vad jag vill se...

Var för sig...

... är en liten sten
bara en liten sten
men tillsammns
med andra stenar
bygger man ett berg.
Ett berg att stå på!

Orkade inte skriva mer ikväll... godnatt alla vänliga själar...

Vad är en gåva värd...

(Bild Orreforsskål)


.... är det värdet på gåvan i sig, eller är det med vilken tanke den ges som är det verkliga värdet? För mig är det med vilken tanke den ges! Det kan vara en kola, en diamant, en barn-teckning, ett guldhalsband, ett kort, en tanke, en miljon, ett ord.... ja, det kan till och med vara en vanlig grå sten!
Det viktiga för mig är att givaren har gett från sitt hjärta. Gett något för att glädja någon annan... finns det en större glädje än den?

Ibland brukar jag använda små fina bibelcitat för att berätta något. Inte för att jag är himlareligiös, utan för att dessa citat ofta handlar om det vackraste, och det enda som egentligen är bestående här i livet... kärlek. En gåva som ges med omtanke, oavsett vad gåvan är, har gett någonting av kärlek:

"Var och en skall ge
som han har beslutat
i sitt hjärta, inte med
olust eller av tvång,
ty Gud älskar en glad givare."

En julafton för många år sedan, fick jag en stor grå sten i julklapp av SE... "jo, men du hade ju önskat dig många paket, och att det inte spelade nån roll vad det innehöll", sa han som ett litet försvar när jag höll upp den tråkiga grå stenen. Inte kunde jag visa honom att jag, ärligt och just då, blev lite ledsen... han hade ju gett mig den av kärlek! För att han visste att jag älskade att få paket..! Idag är det ett av mina vackraste minnen... den anspråkslösa stenen har blivit en av de vackraste gåvor jag har fått! Men något som också gör ont att minnas nu..!

Jag har två värdefulla saker.. en Orreforsskål och en liten importerad svart vas. De är värdefulla... på olika sätt! Orreforsskålen står på rumsbordet med godis i. Den lilla svarta vasen står gömd i den vita skänken. Barnbarn och syskonbarn är här ibland, och gillar godis. Till alla förskrämda vuxna har jag sagt: "Går Orreforsskålen i golvet, ja... det är mitt ansvar, och det är bara en Orreforsskål... den går att ersätta! För så är det! Men den lilla svarta gömda vasen... den är oersättlig för mig! Det är den enda gåva som jag har fått direkt av min farmor... den gåvan gav hon från sitt hjärta, svårt sjuk, den gången.... den är också en av de vackraste gåvor jag har fått!


Jag har en önskan. Min blogg har kommit att betyda mycket för mig, på många sätt! Här kan jag, om än med myrsteg ännu, få utlopp för all all all sorg och förtvivlan som ligger gömd och nedpackad någonstans här innanför! Här kan jag berätta, med mina ord, om den resa som vi gör nu sedan herr A flyttade in hos oss. En ensam resa, som lämnar spåren här, spår som jag sedan kan behöva återvända till. Här kan jag skriva... något jag alltid har tyckt om! Men framför allt... här har jag mött så många många människor som med sin gåva att ge omtanke och värme, har gett mig styrka, att orka idag också... att gå en bit till!

Min önskan är att ni alla... alla som läser denna blogg ville skicka er adress till mig på mailen. Kanske är det en liten knäpp önskan... men jag vill så gärna kunna skicka ett kort, en liten hälsning, en liten sak.... ja, skicka något emellanåt, som ett litet, men från mitt allra djupaste innersta nu, tack för att ni finns... och för att jag så gärna vill göra er lika glada som jag blir utav all er omtanke och värme för mig! Vill ni göra det skulle jag bli himla glad!
Min mailadress är: elisabeth01@spray.se



ELISABETH...