söndag 29 september 2013

En fin helg...

... med mycket mys, se Pride-tåg på stan, tentaplugg (igen då) och lite jobb. 
Å som grädde på finmoset... gofika ikväll.
 


torsdag 26 september 2013

Det har snöat idag...

... visserligen bara 14 flingor ungefär, men det räckte för att glädja mig. 
Jag gillar ju snö...

Nu har jag tänt ljus, dragit filten runt benen och sitter och lyssnar på Michael Bublés julskiva...
julskiva...

tisdag 24 september 2013

Tänk, tänkte jag...

... att jag nästan glömt bort hur det var att känna honom nära. Var någonstans hände det, och när?  Men så för natten, eller rättare sagt,  när morgonen kom, så kom jag ihåg hur det kändes. Men inte som en del av mina minnen - utan han var här och nu. I alla fall nyss och som förut. I alla fall i drömmen som jag nyss vaknat av.

På morgonen så skrev jag på baksidan av ett kvitto: Hur kan jag ha glömt hur det var att ha honom så här nära? Vi har nyss stått på våran toalett, och han har borstat tänderna. Så kramas vi. "Jag skulle kunna stå så här hur länge som helst, men nu måste jag gå" sa han.
Sen vaknade jag.. och han hade gått.

Å det var en rätt lycklig Elisabeth som gick iväg till jobbet sen. För känslor har inget med logik att göra och i känslan var han fortfarande "så här nära" hos mig.


(Ett viktig dröm att spara. Sen är det första gången jag skriver med helt svart bakgrund och bokstäver som är ca 3 cm stora. Det känns bra, och övning ger färdighet.)

måndag 23 september 2013

Varje gatlykta blir en ljusboll...

... och stora ringar av ljus kör omkring i mörkret. Jaa, det blir rätt poetiskt och ganska vackert om man ser det så. Jag gör i alla fall det... för jag ser det bara så. 

Dagarna går... och imorgon ska vi fira lite att det bara är tre månader kvar till julafton. Skapa en längtan som ger glädje som ger hopp. Om styrka I ständig beredskap i ett väntrum.

Nu... mer kaffe åt folket!!!

söndag 15 september 2013

Magisk söndagsmorgon...

... med frukost i köket. Solen och "Frankie Boy" hjälper till. 

fredag 13 september 2013

Bara ett litet skriv...

... om hur bra allting känns på en fredagkväll. Mys i soffan, lite godis och sen kaffe med kubb. 
Å imorgon ett äventyr med gofika på Coop och besök på Myrorna.
Låter det tråkigt och omärkvärdigt? Nja, kanske skulle jag ha tyckt det i tiden förut... men ikväll känns det som den finaste gåva att få... stunder då allt känns bra.

tisdag 10 september 2013

Vit käpp

Klockan är snart halv tolv och jag sitter i köket tillsammans med radion och en snart kokande kaffepanna. Carolina har gått och lagt sig och dagen har varit bra. Bestämmer jag mig för att tycka ändå, så där om man ser på det stora hela.

För hur det än är,  och vad som än händer nu för tiden, så är det bara att bestämma sig för ännu en strategi för hur man ska hantera det som kommer.
Som nu det här med en vit käpp. Idag träffade jag ett utredningsteam.
Läkaren sa att jag behöver ha en vit käpp nu. För att göra andra uppmärksam på hur dåligt jag ser. Å som för att demonstrera eländet så backade han 2-3 meter bakåt, satte upp handen och bad mig tala om hur många fingrar han höll upp.
Jag kunde bara säga: "Jag vet inte".

"Men herregud... så dåligt ser jag faktiskt inte... jag ser ju himlen... träden... vägen... hus... och hur mycket som helst... HUR MYCKET SOM HELST!!!
Precis så ville jag skrika och protestera då. Precis så vill jag skrika och protestera nu. Men i ärlighetens namn så vet jag ju att det inte är så bra med min syn längre. Jo, jag ser himlen, men kan inte följa fåglarna som flyger däruppe, om jag ens ser dom. Jo, jag kan se träden, men kan inte avgöra vad det är för sort om de ligger lite längre bort. Jo, jag ser vägen... men har oerhört svårt att bedöma om en bil är långt borta eller nära. Jo, jag ser hus, men kan inte bedöma dess storlek och färg om det ligger en  bit längre bort.  Jag har helt slutat läsa. Ser inte vem jag har framför mig om de inte kommer riktigt nära. Får ofta be om hjälp när jag är ute någonstans.

Så så är det. Å då... nu... hur hittar jag en bra strategi för det här? Att jag redan idag använder mina andra sinnen i allt större utsträckning är ju en del, men sen då? Jag får nog fundera lite mer på det, känner jag, för det här med vitkäppen hade jag INTE väntat mig. Men som jag också sa till teamet idag: "Får jag bara se så bra som jag gör nu så ska jag vara så oändligt tacksam!"

De frågade också om Sven-Erik och hans sjukdom. Många frågor, om den resa vi gjort, och fortfarande gör. Hur hade jag reagerat när vi fick diagnosen? Hur medveten var han om sin sjukdom? När hade jag förstått att något var fel? Hur hade släkt och vänner reagerat och stöttat? Hur kändes det när jag "lämnade bort" honom? Hur hanterar jag att se honom idag? Hur... ja, det var många fler frågor. Det var inte så svårt att berätta... jag gjorde som jag brukar... låtsades att det var någon helt annan Sven-Erik som jag pratade om. Sen kände jag också ett genuint intresse från deras sida... både för hur man som anhörig hanterrar när någon drabbas av en demenssjukdom, men också för mig som person.

Men nu är klockan mycket mer än halv tolv, och dagen har, som sagt, varit bra. Punkt och slut. Nu är det en bra strategi att stänga igen dörren för somligt, och hitta bratänk för annat. Som vitkäppar.


(Tack alla ni som lämnar så fina kommentarer. Det är lite svårt för mig att svara på dem nu, då jag har fullt upp med att försöka lära mig att skriva med det här synförstoringsprogrammet. Men jag jobbar på det... så för nu, tack alla ni vackraste människor därute... tack för att ni finns!!)

måndag 9 september 2013

Att vara rädd om sin längtan...

... pratar Carolina och jag om nu på morgonen. I saknaden finns inget hopp, men varje längtan är små steg mot nya äventyr.
Nu längtar vi till den första snön kommer...