måndag 30 maj 2011

Förmiddagen på lungan...

... och eftermiddagen på HIA.
Det gick fort från det att vi trodde att hon skulle få hjälp på lungan, till att det sen bar iväg till Hjärtintensiven.
Nu ligger hon uppkopplad, och vi får se hur natten blir.

Jag orkar inte skriva så mycket mer... vi kom hem för en stund sedan... nu ska vi se film... och försöka skingra tankarna lite.
Pappa, hennes riddare, är kvar hos henne nu... och vi får hoppas att ingen ringer inatt. Annars åker vi upp i morgonbitti igen.. min syster och jag. Men bra är det inte.. hjärtat går för dåligt.

Tack för alla böner och hållna tummar nu...

Pappa ringde för en stund sen...

... och berättade att ambulansen var på väg.
Mamma har svårt med andningen och AHS-teamet har skickat efter ambulans.
Carina hörde mammas rosslande andning i bakgrunden. Pappas röst som nästan bröts..

Vi gör oss i ordning och åker upp strax.... hål tummarma!

För lill-mamma min..

söndag 29 maj 2011

Mamma och pappa...

... en kär stund. Vi är här allihopa och firar Mor på hennes dag. AHS-teamet har nyss varit här, och satt in kateter och gett henne furix. Carina sover hos oss... så får vi se hur morgondagen ser ut.

Himlastigen 52 då...



... sommaren 2007. Sven-Erik vattnar vår fina lilla trädgård. Lite rund om magen, men njöt av stunden här och nu. Det gjorde jag också... vi var ju fortfarande ett här... så där som vi alltid varit, och alltid skulle vara. Åteminstone så kunde jag låtsas det emellanåt...




Noga med att hålla ordning i rabatten! En liten rabatt som han hade byggt, och var så stolt över.



Pontus P och Sven-Erik njuter av solen. I bakgrunden ser man både den nya trävägg och den lilla grinden som han byggde. Det tog sin lilla tid, och det blev kanske inte med Sven-Erik-mått riktigt bra på sina ställen... men vad gjorde väl det... han var så stolt, lill-gubben min. (Det blir svårt att titta på bilderna nu och minnas, känner jag.)




Vår fina utemöbel som han var så tjurig med att vi skulle köpa!
Vi lämnade kvar den när vi 2008 flyttade... ifrån varandra skulle man kunna skriva.



Den vackraste bilden... vår sista sommar tillsammans.
På Himlastigen 52...

lördag 28 maj 2011

Himlastigen 52 idag...

... och det syns att inte Sven-Erik bor här längre. Jag går fort förbi... upp till mamma för att se hur det är.

fredag 27 maj 2011

Orden för dagen...

... oro och glädje.

Sitter här vid köksbordet och försöker hitta bokstäverna som jag behöver för att skriva om dagen. Det går trögt, ska jag säga... och jag pausar här för att koka mig mer kaffe.

Dagen idag... och så blir det stopp, och jag vet inte mer vad jag ska skriva. Å hur jag ska skriva. Jag skriver en halv mening, och så suddar jag... skriver en ny halv mening... och suddar igen... skriver ett ord... suddar... och så där har jag hållit på en bra stund nu! Vad är det för fel???
Men egentligen så vet jag ju... att ibland, och allt mer nu i takt med att allting drar ihop sig... så vill jag inte skriva om svårt. Som om ord om svårt bara blir tryckta bokstäver av bekräftelse.
Å jag märker ofta hur jag försöker balansera viljan att förgylla verkligheten med viljan att ärligt försöka berätta hur det är... och så blir det något slags mellanting.
Som om jag nästan ber om ursäkt för att det är som det är... svårt.


Nu får det iallafall bli som det blir... och klockan är snart lördag.

Inatt är jag mer rädd än vanligt att pappa, eller sjukhuset ska ringa. Mamma har inte alls varit pigg idag. AHS-teamet (avancerad hemsjukvård) fick åka dit klockan 4 imorse och ge henne både furixinjektion och morfin. Hon hade svårt med andningen och ont i njurarna. Sen har jag ringt henne flera gånger under dagen... och hon har hela tiden klagat, trots morfinet, att hon har ont i njurarna, varit ganska svamlig, och hörts mycket trött. Hon berättade också att AHS-teamet varit dit ytterligare en gång, och gett henne mer smärtstillande och urindrivande. Att hon inte kan ha stödstrumporna så bra då de börjat "stasa".
Å jag har hela dagen försökt att övertala henne att åka upp till sjukhuset... men jag vet ju så så väl hur hon fungerar lilla mamma min... hon "kan själv" och har nog alldeles säkert bett till Gud länge nu om att hon ska få bli frisk igen. Men vi vet ju...
... fast för inatt använder jag min pappas ord: "Jag hoppas innerligt att kommande natt får vara lugn!"

Sen skulle jag skriva om glädjen för dagen... men det får bli en kortis bara. Carolina har varit och gjort en nagelförlängning idag. Studentpresenten från Sven-Erik och mig. Hon har önskat det länge... och nu får hon ju vara fin på studenten. Å det är glädje för vilken pappa och mamma som helst...

Nu skriver jag inget mer... å det blev som jag inte ville... mer verklighet än förgyllning. Men det får stå kvar iallafall... och... ja, håll tummarna. Att ingen ringer.

torsdag 26 maj 2011

Idag blev det Taube...

... till disken!
Jag hoppade mellan "Stockholmsmelodi" och "Rosa på bal". Sen att jag bara kunde nynna vissa delar av texten, då jag glömt det mesta av den från min tid i Taubekören... ja, det var iallfafall ingen som hörde det.
Om man inte räknar Pontus P förstås... som lommade iväg och la sig ute i hallen mitt i det jag slog ut diskborsten och sjöng högt: "Se, i nätta flockar flockar som buketter av syrener rosor och tulpan..."! Så han tyckte nog inte att det var någe mycket att höra på...

Igår skrev jag om skämmigt. Å visst finns det kvar... alltid och hela tiden, men jag väljer att inte tänka, och skriva om det just nu. Då blir det bara tungt. Jag letar input istället..

Mamma är hemma. Igår var jag hos henne på sjukhuset hela eftermiddagen... bjöd henne på Kahls kaffe och chokladpralin... hjälpte henne packa ihop sina saker... och satt hos henne tills pappa skulle komma och hämta oss vid 4-tiden.
Nyss ringde hon... och hon har sovit bra hela natten. Nu blir det en tid med AHS team och all annan sjukvårdshjälp som hon kan behöva. Det blir nog bra...

Å så måste jag ju skriva det viktigaste inputet för igår... Carolina bakade supergod sockerkaka som vi sen festade på tillsammans med "Morden i Midsomer"!

onsdag 25 maj 2011

Två stolar...


I takt med att Sven-Erik blir sämre, så blir det allt svårare att se, och orka finnas där för honom. Jag sa nyss det till en av de som orkar bättre än mig... personalen på Sjöjungfrun. Det gör ont att inse det här... och det känns skämmigt.
Just nu sitter jag på sjukhuset hos mamma. Hon vilar lite...

Varje morgon nu...

... som jag vaknar, och inte pappa eller någon från sjukhuset har ringt, är en morgon fylld med tacksamhet. Varje morgon.
Snart ska jag träffa min vän M (kontaktpersonen), och sedan åker jag upp till mamma. I eftermiddag ska hon få åka hem, med stöd från AHS.

Igår ringde de från Sjöjungfrun. Jag hade helt glömt bort att jag skulle följa med Sven-Erik till tandläkaren i måndags. Men de hade fixat det ändå. Nu är det en ny tid i morgon, hos tandhygienisten... och jag vet inte om jag orkar det just nu. Å det ständigt dåliga samvetet blir bara större...

Men solen lyser iallafall... och jag är glad för det.

tisdag 24 maj 2011

Carolina bakat...

... passionsfruktssufflé ikväll. Så så gott... o jag tänker: Det är märkligt ändå... två gånger i mitt liv har jag ätit sufflé... den ena bakad av Sven-Erik för 25 år sedan, och den andra bakad av Carolina ikväll.

måndag 23 maj 2011

Det går alltid lättare...



... att diska, om man försöker gnola på lite. I allafall för mig.. och i alla fall i morse.
"Rose Garden", var en av mina favoriter när jag var 12-13 år, och jag minns än idag hur jag brukade gå omkring där i backen nedanför vårt hus, och sjunga den ganska så svengelska versionen.
Å inte för att jag sjunger så särskilt bra... och nog för att det fortfarande blir lite svengelska här och där... men när jag kommer till orden "so smile for a while and lets be jolly, love (life sjunger jag) shouldn´t be so melancoly..." så vill känslan att jag ska sjunga högre. Som för att fixa lite egen input för dagen... och disken. Så jag gör det..

..........

Nu är kvällen här, dagen har varit och farit. Carolina har varit på skolan, och jag på RK. Å vi åt INTE gröt till middag.
Jag har pratat både med mamma, pappa, och min syster flera gånger idag. Det blev heller ingen permission för mamma från sjukhuset idag... hon behövde vila. Läkaren hade också varit in till henne, och förtydligat hur allvarligt läget är... hur dåligt hennes hjärta går nu.
Å pappa är inte så pigg han heller.. idag blev han tvungen att uppsöka akuten. Hans fot har blivit sämre igen.. blodtrycket var för högt... och ja, jag är orolig för honom också.

Så jag undrar hur allting ska gå... och mamma sa ikväll: "jo, det är lite deppigt nu!"

..........

Carolina drömde om Sven-Erik inatt. Att han var död.. och låg där med knäppta händer, över ett kort av sig själv som liten. Hon hade vaknat av att hon grät... och det var till och med svårt för henne imorse att berätta om mardrömmen. "Lilla lilla gumman min... jag vet att du försöker hålla dörren stängd för mycket nu... men i det undermedvetna är det nog svårt att göra det." Sa jag.. på ett ungefär och lite till.

..........

Jag tror jag lyssnar på Lynn Anderson igen.. och gnolar med lite.

söndag 22 maj 2011

Å när de där stunderna kommer...

... då gäller det att minnas dem.

De där stunderna, när jag som nu, alldeles nyss satt här ute på balkongen och kände den där starka och saknade känslan av.... ja, den där tilltron till mig själv och livet ändå. Å jag blir så himla glad... tack snälla snällaste Gud, för att den ändå finns kvar inom mig någonstans!!

Å med solen som värmde... och fåglarna som kvittrade och flög förbi... och sen sommaren som är på väg... i det tänkte jag, därute på balkongen: "Jo, men det ordnar sig... det kommer att bli bättre... livet väntar på mig därborta...och jag fixar väl det här också!"

Denna känsla som jag alltid är så rädd för att mista... tilltron till mig själv och livet.. idag fanns den här en kort stund. En liten påminnelse... att den finns här hur eländigt det än blir.

Så... tack snälla snällaste Gud!! Tack.

Jag har en samling snäckor...

... kanske har du sett den? Jag har den på stränder över hela världen. (Stephen Wright, författare)

lördag 21 maj 2011

Man får känna oro...

... i tider av svårt och sorgligt. Oro är en av alla dessa känslor som vi bär inom oss... och som många andra känslor så lever den oftast sitt eget liv, och bestämmer själv vad den vill lyssna på av logik, insikt, och kunskap. Vilket den ju oftast bara gör om den stillar...
Ingen kan heller ta våra känslor ifrån oss... de är våra att hantera som vi själva bestämmer. Vi kan också välja att dölja dem... eller att visa dem. Både för oss själva och andra.
Men oavsett hur vi väljer... så kan det aldrig bli fel... det är våra känslor... så länge vi inte skadar någon annan.

Jag är orolig för mamma. Det har jag varit länge. I några dagar nu har hon fått "dagspermis" från sjukhuset... vilket jag vet att både hon och pappa njutit av. Fått vara hemma med pappa. Men hon har blivit mycket tröttare. Haft svårt med andningen, och ont i bröstet. Hon har gått upp 1,7 kg på två dagar - vilket betyder 1,7 liter mer vätska i kroppen. Hennes ben är svullna igen.
Idag sa hon" ja, så länge jag sitter blixtstilla på en stol så går det ju bra".

Jag hoppas att hon väljer att stanna kvar på sjukhuset imorgon... inte tar dagspermis... och att hon kanske kan vänta in beskedet vi väntar på från AHS-teamet (akut hemsjukvård) ... vilket mest troligt blir till veckan. Att hon förstår att det mesta tar kraft nu... och att hon därför behöver vila så mycket som möjligt. Samtidigt som jag också förstår hennes längtan hem...
Vi får se hur hon bestämmer sig. Men jag har lovat att gå upp till henne om hon blir kvar på sjukhuset.

..........

Carolina har städat här hemma idag. Jag har varit på RK.
En bra dag ändå...

En fin dag...

... har vi haft, Carolina och jag.
Varit på Röda Korset och fikat, hittat studentklänning på stan, och en fin väska till den.
Ätit gröt till middag, sett en film tillsammans ikväll, och nu är den fina dagen över.
Tack Gud... och tack Carolina för den goda latten som du bjöd på.

Mamma ringde hemifrån i eftermiddags. Hon fick permission från sjukhuset idag också... och hon var glad över det. Allt hördes bra... hon hade till och med orkat fara och klippa sig. Men min syster ringde senare, och berättade hur rosslig och tungandad mamma hördes när hon sen pratat med henne.
Så antagligen blev det, liksom i morse, mer urindrivande ikväll.


Idag läste jag en intervju med Marc Levengood. Jag har alltid tyckt om honom. En klok "mumintrollegubbe" som tycks ha en aldrig sinande ström av kloka tänk och varma tankar, både för livet, för sina närmaste, och för hela mänskligheten. Å för vilka han utstrålar stor kärlek och omtanke.
I intervjun sa han:
"Det finns mycket som är väldigt sorgligt. Men jag menar att vi som människor inte behöver finna oss i att låta det sorgliga besegra oss, utan att vi kan kämpa emot det. Antingen ensamma eller tillsammans. Å man kan börja i sin närhet, och se till att fok har det bra."

Så precis som jag skrev... kloka varma tänk... och jag kan bara hålla med honom!

fredag 20 maj 2011

Så kommer en ny dag...




... och man vaknar med en känsla av tacksamhet över att det finns någe som heter vardag. Ändå, och trots allt, mitt i.

Carolina och jag äter frukost tillsammans.. solen vill göra oss sällskap... och vi pratar om studenten, och låtsas att vi sitter och äter hotellfrukost i Stockholm.


Så... vi dör inte. Vi bara fixar till lite så det går att över leva... ändå, och trots allt, mitt i.


Nu blir det påtår...

torsdag 19 maj 2011

"Jag tror ska skriva lite"...

... "om hur det har varit idag!"
Hur många gånger har jag inte tänkt så senaste dagarna?
Men jag hittar aldrig någon bra rubrik... inte ens det lilla pyttigaste ord som kan berätta om väntrummet jag sitter i. På flera stolar.

Så skrivet får bli lite som det blir nu....

Mamma är kvar på sjukhuset. Vi har varit hos henne från och till hela veckan. Igår fick hon några timmars permission för att åka hem. Min syster och jag följde med henne. Hon tyckte det var roligt, och hade hoppats att hon skulle ha kunnat åka hem idag... men så blev det inte.
Hon är så trött, lilla mamma ... och hennes värden har blivit sämre igen. Men trots det... så kämpar hon på... och hoppas nu att "jo, men till veckan får jag nog komma hem!".

Sven-Erik... ja, det är som det är. Till veckan ska jag följa med honom både till tandhygienisten och till tandläkaren.

..........

Min syster åkte hem ikväll. Hon måste jobba lite. Men som vanligt så sa vi: "ja, det dröjer nog inte så länge innan vi ses igen!" På någe märkligt sätt så blir svårt mindre svårt, om man slipper svårt ensam. Jag saknar henne.. och jag är till Gud tacksam för den hjälp, och det stöd hon är för både Carolina och mig nu. Å jag hoppas också att jag är lite detsamma för henne i det här...

Imorgon är en ny dag.
En timme i taget - en dag i taget.

måndag 16 maj 2011

Min syster...

... kom ikväll. Imorgon ska vi vara hos mamma.
Hon har fått vätska i lungorna nu... så.. ja, vi får se hur det går.

Vi ser en film nu för att försöka skingra tankarna en stund.

söndag 15 maj 2011

Ibland krävs det...


(Sven-Erik i torsdags på Sjöjungfrun)

... allt vad man har av mod för att vilja befinna sig här. Mitt i svårt. Å just det där att vilja... när man ändå inte har någe annat att välja på. Det får man leta efter långt långt inne somliga stunder, och dagar. Men det går på någe vis... skriver hon hurtfriskt och bestämt nu... för att det helt enkelt måste göra det!!

I torsdags åkte jag och Carina ut till Sjöjungfruns demensboende. "Hemma" för Sven-Erik nu. Som vanligt så kändes det gruvsamt... och som vanligt så var tanken och känslan: "Hur är han idag... å hur mycket värre är det idag?"
Han satt vid bordet ute i dagrummet, och väntade på lunch. Han tittade upp... jag sa hej... han sa hej. Hans ögon.... ja, de följde mig med blicken... som om han såg någon som han kände igen... och som han inte kunde placera. Men då det inte finns något minne att söka i längre... så blev det heller inga höjda ögonbryn eller något leende...

"Jaha, här sitter du och väntar på mat?" sa jag. Hurtigt, som vanligt. Gick fram och strök honom över håret.
"Ja", svarade han. Ett enda ord. Jag visste ju det... att säga en hel mening nu har han tappat. Två... tre ord ibland... men för det mesta bara ett ord nu.

Han tittade också på min syster när hon kom in... och det var nog likadant där... hon såg bekant ut... men han kunde inte placera henne.

Min syster och jag gick och satte oss ute i korridoren, där Ulla bjöd oss på kaffe medan vi väntade på att Sven-Erik skulle få äta sin lunch i lugn och ro. Efter en stund så kom hon och ledde Sven-Erik till bordet... till oss.
Å vi pratade på... både jag och min syster. Han skrattade flera gånger åt någe tokigt vi sa... men svarade mest bara ja och nej.
Rätt vad det var så såg jag hur han stirrade på mig... ganska länge och envetet, som om han... ja, jag vet inte vad... kanske kände han något... kanske fanns bandet där... det där vackraste bandet av kärlek som vi delat så länge... bara han och jag... kanske fanns det där ett kort ögonblick... jag kan ju aldrig veta det... men jag vill låtsas att det är så iallafall. Att jag finns där ändå... på någe vis.

Sen fick vi påminna honom om kaffet på bordet flera gånger. Men den goda kakan försvann i ett nafs.
Så skulle vi gå... och jag tog honom under armen, och vi gick bort till hans rum för att låna toaletten.
På hans rum finns flera foton... av hans mamma och pappa, hans syskon, och utav oss när Carolina var liten. Min syster frågade om han visste vilka som var på kortet av honom och hans två systrar. Då pekade han på sig själv, där på fotot, och sa: "Ja, jag!" Han log, och lät nästan stolt när han sa det. Men när hon frågade om hans systrar så sa han bara: "Ja, det... tjoff sjoff soff".
Efter en stund så frågade jag om kortet på hans pappa och mamma. Då pekade han på sin pappa, och sa: "Ja, det farsan!" (Utan är.) Men när jag frågade om kvinnan bredvid... hans mamma... då ryckte han bara på axlarna.
Å kortet på oss... ja, då ryckte han också bara på axlarna.

När Carina gick på toaletten, så tog jag omkring honom, och sa: "Å vet du vad jag älskar dig".

Han svarade, med huvudet på min axel.... "ja, tjoff tjoss joss". ( Igen då... och ja... det gjorde ont... och jag kommer att minnas det.)

När vi sen gick... så brydde han sig inte så särskilt. Vi sa hej då... och att vi skulle komma tillbaka senare... men han var fullt upptagen med kompisen B som kom just då. Fast jag såg hur ändå hur han följde oss med blicken när vi gick mot dörren.... så jag vet inte.

När vi kom ut så satte vi oss på parkbänken... min syster och jag. Det blev så svårt... med tjoff tjoss joss:et... och allting. Gud. Å nu när jag tänker på det... så tänker jag bort det lika fort... det blir för svårt att komma ihåg alltihopa.
Men min syster sa... när jag svalt färdigt och kämpat bort tårarna... och när jag sa... "den dagen... de sista dagarna i hans liv... hur ska jag orka det... då sa hon: "Ja, men syrran då ska jag finnas här med dig!"

De orden... ger viljan mod. Tack, min syster.

..........

Å så lilla mamma... som kämpar på. Hon är ännu kvar på sjukhuset, men hon vill så så så gärna få åka hem. Men med värden som inte är riktigt stabila, och hur vård eller AHS vård ska kunna ordnas hemma, så är det mycket som ger oro nu. Både för henne och pappa.
Fredag var jag hos henne... lördag var Carolina där... och idag har jag varit hos henne. Pappa är ju hos henne så ofta han bara kan... men vi måste hjälpas åt nu. Som jag sagt tidigare... jag skriver inte så mycket om vår oro nu... och vi får ta en timme i taget... en dag i taget.

..........

Men en sak... solstrålen i allt vad vilja och mod heter nu.... hon heter Carolina!! Nog vet jag att mycket av städ, bak, och drömmar om student och framtid också är strategier för att kunna hålla dörren stängd nu... dörren till pappa.
Att acceptera att han är borta... när han inte är det. Att förstå att han är borta... fast han alltid finns kvar. Å att han nu måste bli en del av hennes minnen...

Carolina var 14 år när Sven-Erik fick diagnosen... och då hon vet att han blev sjuk långt innan dess.. så frågade hon mig ofta förut ... "mamma, hur var pappa innan?"

Nu är det länge sen hon frågade... men jag finns här. När frågorna kommer igen...
Å jag vet också... att Sven-Erik alltid kommer att finnas där för henne. Ovasett var han är...

torsdag 12 maj 2011

Sven-Erik och mamma...

... följs som åt på någe vis. Kanske känner jag bara så för att de båda står mig så nära, och för att de båda är så sjuka. Jag vet inte... men det känns så... och det är tufft nu.

Carina och jag ska åka ut till Sven-Erik om en stund. Jag vill bara se lite hur han mår... och jag har gruvat länge nu. "Jag håller dig i handen sen"... sa min syster nyss.

Sen åker Carina till mamma, och jag på RK för att jobba några timmar. Mammas blodtryck har sjunkit igen, njurvärdena sämre, blodvärdet lägre... så det som såg lite stabilare ut för några dagar sen känns inte riktigt så nu.

Men Carina är tvungen att åka hem ikväll och jobba jourhelg, vilket jag vet känns tungt för henne. Å för mig med... att hon åker. Men som vi säger... vi vet att hon snart är här igen.

Allting känns tufft och svårt... MEN Carolina bakade Macarons igårkväll... så det blev lite gofika här hemma på kvällskvisten! Sådant ger alltid lite ljus i mörker...

En timma i taget... en dag i taget.
För både Sven-Erik och mamma...

onsdag 11 maj 2011

Mamma inhalerar...


... och man vill ha kvar henne här. Timme för timme, dag för dag. Carina o jag hos henne..

söndag 8 maj 2011

Min syster...

... kom i eftermiddag.
Efter att mamma sovit en stund så var hon lite piggare, så mamma och pappa bjöd mig och Carolina på middag nere i centralhallen.
Å som vi sitter där så dyker Carina upp... mamma blev så glad att hon höll på att börja gråta.

Nu är jag trött. Efter en nästan heldag hos mamma så blir man det... men det känns tryggt att min syster är här igen. En timme i taget... en dag i taget.

Mamma sover en stund...


., så jag sitter ute i dagrummet. Man får vara rädd om de stunder som hon vågar vila lite. Hon vill låtsas så stark..

lördag 7 maj 2011

"Jag älskar dig, bästjänta min"...

... sa mamma alldeles nyss i telefon.
"Jag älskar dig också, min bästa mamma i världen", svarade jag.

Som det hemligaste språk... det som bara kan sägas mellan dom två. En tid nu så har det varit "våran grej", bästa mamman och bästjänta min. Sen vet ju både jag och min syster att vi båda är "bästjäntor" i hennes ögon.

Men orden "jag älskar dig" har hon aldrig sagt spontant så där förut... tack mamma min.

Hon var nog lite orolig inför natten nu. Imorse berättade hon på telefon att natten varit besvärlig och hon hade haft svårt med andningen, å att de då hade gett henne mer urindrivande. Hon hade sen också berättat för läkaren att bara att vända sig i sängen fått hennes hjärta att börja gå oroligare, och hur hon fått svårare att andas.

Sen tror jag att dagen idag varit lite lugnare för henne... än om jag också såg hur trött och blek hon såg ut där hon satt på sängkanten när Carolina och jag kom dit. Hon sa också till sköterskan att hon kände sig "lite trött och däven". Men pappa, lilla gubben som varit där hela dagen, hade både på för- och eftermiddagen fått ta med henne ned till centralhallen i rullstol. Det var roligt att höra... och med gofika från NK och kaffe från Kahls så fick vi en mysig och varm stund tillsammans där på hennes rum... mamma, pappa, Carolina och jag.


Nu när hon ringde så hörde jag också hur trött hon var. Pappa hade varit där länge, och hjälpt henne inför natten. Hon var så tacksam för det...
Vi sa godnatt... sa de hemliga orden... och så det viktigaste till henne inför natten: "du behöv int´ va ampen stinta!"

Jag älskar dig också mamma... i evighet.


..........


Vi fixade idag också. Imorse kom pappa hit för att få hjälp att smörja in sina onda fötter... och sen gick Carolina och jag på stan och strosade lite. Men det var inte lika roligt som det brukar vara... som om inte ens gofika och titta på stundentkläder kan hålla undan oro och svårt längre.

Vi köpte med oss fika och åkte upp till mamma och pappa istället.

Nu är det kväll... jag sitter i vardagsrummet och skriver. Carolina myser med ljus inne på sitt rum, och har haft lite hemmaspa... och snart ska vi göra oss lite fika.

Å jag sover som vanligt med mobilen bredvid sängen...

Jag undrar...


... vad mamma och pappa spanar efter? Vi har en mysig stund tillsammans...

Morfar bjuder Carolina...


... och mig på gofika på stan. Vi ska strosa på här en stund, o sen åka upp till dem på sjukhuset. Carolina njuter av sina Macarons...

fredag 6 maj 2011

Lilla sparvhjärta...




... minns jag att den kvinnliga läkarkandidaten kallade mamma för några dagar sen. Det lät så vackert när hon sa det, och samtidigt slöt sina händer om mammas. Mamma som log varmt.

Å den bilden kommer jag att bära med mig... och min syster också, är jag rätt säker på. Ett litet sparvhjärta som kämpar på... och ett litet sparvhjärta som någon värmde med sina händer.

..........


Idag var jag hos henne några timmar. Men hon var trött, märkte jag. Blivit blekare igen, och var rätt okoncentrerad. Lite tyngre att andas, fast hon hela tiden satt på sängkanten. Hennes värden är så stabila de kan vara just nu, men värden säger ju inte allt.

Vi hade också planerat att vi skulle ta rullstolen ner till restaurangen idag, och äta lunch tillsammans, men då jag såg hur trött hon var så sa jag att vi kunde ta det en annan dag i stället. Hon protesterade inte...


Men vi hade en trevlig stund ändå... hon fick i sig lite fiskbullar... och jag drack en kopp sjukhuskaffe. Jag hade ett samtal med hennes läkare. När jag sen var tvungen att gå... för att fara på RK och jobba lite... så sa jag till henne att försöka vila lite... men jag vet ju att hon har svårt för det nu... lilla mamma min... hennes oro är så stor.


Hoppet är starkt ändå. Men har man svår hjärtsvikt... haft en endokardit... har KOL... så... ja, då är det så det är nu... en timme i taget... en dag i taget.


Jag säger bara det... lilla lilla mamma min... lilla lilla sparvhjärta.


torsdag 5 maj 2011

Ung och dement...

... heter det projekt som Carolina skulle redovisa idag. Skrivet från ett mer allmänt perspektiv. Å hon var nervös... och mest för om hon skulle våga att berätta att hennes pappa är dement... och varför det här projektet varit så viktigt för henne. Men hon vill inte att någon ska tycka synd om henne...

Det ska bli spännande att höra hur det gick...

..........

Nu skiner solen... och jag ska gå på RK några timmar. Min syster åkte hem i förrgår kväll, men jag vet att hon har väskan packad, och mobilen bredvid sängen.
Jag saknar henne här... och den trygghet det innebär att få dela svårt med någon.

onsdag 4 maj 2011

Minnena ser mig

Minnena ser mig

"En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande."
(Tomas Tranströmer)



En dag så skulle jag vilja springa ut i den där grönskan... men just nu så vill jag bara somna om igen. Å inte heller skriva om oro och dåligt samvete...

Utan Röda Korset...


... hade mycket inte gått nu. Jag jobbar resten av dagen... o slipper tänka.

Bättre fötter idag...


... o med Kahls kaffe så blir det lite fest nu.

tisdag 3 maj 2011

En dag i taget...


... och idag får hon blod, då blodvärdet är för lågt. Vi har varit här hela dagen, och imorgon är en ny dag.

Ja, det blir mest bilder nu...


... och idag har vi vårdplanering för mamma. Hon vill absolut hem...

söndag 1 maj 2011

Jag undrar...


... hur många gånger jag har sett den här skylten nu? Idag hos mamma hela dagen - liksom igår. Hon har gått ner 2 kg, ätit bra till lunch, men vägrar att ligga och vila. Hon har inte varit uppe någe på benen, men vill sitta i sängen och se på teven, eller titta i tidningar. Som för att döva oron som vi vet hon bär...

Ingen kommer...


... att beställa ett monunent över barnhemsbarnen som finns i Lettland, eller någon annanstans. 'A monument without home', heter den. Carina o jag grips av historien... medan mamma vilar.