lördag 21 maj 2011

Man får känna oro...

... i tider av svårt och sorgligt. Oro är en av alla dessa känslor som vi bär inom oss... och som många andra känslor så lever den oftast sitt eget liv, och bestämmer själv vad den vill lyssna på av logik, insikt, och kunskap. Vilket den ju oftast bara gör om den stillar...
Ingen kan heller ta våra känslor ifrån oss... de är våra att hantera som vi själva bestämmer. Vi kan också välja att dölja dem... eller att visa dem. Både för oss själva och andra.
Men oavsett hur vi väljer... så kan det aldrig bli fel... det är våra känslor... så länge vi inte skadar någon annan.

Jag är orolig för mamma. Det har jag varit länge. I några dagar nu har hon fått "dagspermis" från sjukhuset... vilket jag vet att både hon och pappa njutit av. Fått vara hemma med pappa. Men hon har blivit mycket tröttare. Haft svårt med andningen, och ont i bröstet. Hon har gått upp 1,7 kg på två dagar - vilket betyder 1,7 liter mer vätska i kroppen. Hennes ben är svullna igen.
Idag sa hon" ja, så länge jag sitter blixtstilla på en stol så går det ju bra".

Jag hoppas att hon väljer att stanna kvar på sjukhuset imorgon... inte tar dagspermis... och att hon kanske kan vänta in beskedet vi väntar på från AHS-teamet (akut hemsjukvård) ... vilket mest troligt blir till veckan. Att hon förstår att det mesta tar kraft nu... och att hon därför behöver vila så mycket som möjligt. Samtidigt som jag också förstår hennes längtan hem...
Vi får se hur hon bestämmer sig. Men jag har lovat att gå upp till henne om hon blir kvar på sjukhuset.

..........

Carolina har städat här hemma idag. Jag har varit på RK.
En bra dag ändå...

2 kommentarer:

Eleonora sa...

Ja du Elisabeth, dagarna flyter på av bara farten - det är bara att hänga med så länge man kan.

Kram till dig och Carro. Vilket datum blir det studenten???

Elisabeth sa...

eLEONORA: Ja, precis så är det.. dagarna går och vi med dem! Carolina tar studenten den 16/6. Varm kram.. och hoppas du har det skönt och mysigt på din fina balkong.