tisdag 31 augusti 2010

Nyss ropade jag...


... 'Sven-Eri...Pontus, kom här!' Det har aldrig hänt förut. Märkligt... men kanske tänkte han på mig just nu.

"Pris ske Gud"...

... "här kommer skatteåterbäringen!" Säger Broder Tuck...
Så tänker jag varje gång det dyker upp några pengar. Idag fick man "lön" från f-kassan, och jag är glad för varje krona.
Å den, tillsammans med en sol, som lovar bjuda på en vacker höstdag... ja, det blir en bra skatteåterbäringsdag det här! Bestämmer jag.

Igår blev det nog lite mycket.
Först till mamma och pappa på förmiddagen. De bjöd på gott fika...
Sedan till RK och jobbade på eftermiddagen. Vilket inte var planerat...
Igårkväll blev det yrsligt värre...

Men... idag är det bättre! Igår var igår. Idag ska jag njuta av att solen är här... att Carolina, trots att hon nu blivit förkyld också, har fått lite mer färg på kinderna... skatteåterbäringsdagen... betala räkningarna... gå på RK några timmar... och bestämma mig för att känna hur bra jag ändå har det!! För det har jag.... också!

Å jag har bara just nu...

söndag 29 augusti 2010

Att ge och få kärlek...

... går tryggt att skriva om ikväll. Lite försiktigt sådär... en början...och utifrån min horisont.

Jag vet att Sven-Erik älskade mig... älskar mig... och alltid kommer att älska mig. Jag vet det, och ändå så blev mitt liv, långt långt innan han fick sin diagnos, ett mycket ensamt liv. Vi visste ju inte om hans sjukdom... och hur den alltmer tog ifrån honom förmågan att visa kärlek.

Att sakta men säkert känna och se förändringen... att vara fast övertygad, och veta med hela sin själ, att någonting var fel... mysmornar som bara försvann... hemligheter av kärlek som upphörde... närhet som bara inte fanns där längre. Så mycket "ge" som bara togs ifrån oss. Å jag trodde länge att han hade träffat någon ny... för ingen av oss visste ju.

Att den här sjukdomen ofta kommer med både känslolöshet... och ingen sjukdomsinsikt.

Det har gått många år nu... och Sven-Erik kommer att ha min kärlek så länge jag lever. Å lika länge kommer jag att veta att han älskar mig.
Men det är ändå svårt att vakna ensam varje morgon... inte ha någon att dela hemligheter med... och sakna närhet. Sakna det... och samtidigt känna det som ett svek... när man vet att han bara sitter en bit härifrån.

..........

Ett viktigt skriv för mig, kände jag nu... och en slags process tror jag. En början på något nytt, men som först måste våga möta det som var... och är.

Handla och laga mat tillsammans...

... har varit myset för dagen. Carolina och jag.
Blodpudding med apelsin hade jag fått tips om. Bra för att höja blodvärdet.

Det var länge sedan vi åt den här maten, och vi pratade om det vid bordet nyss. Mindes lite. Hur vi, i tiden förut, brukade passa på att "festa till det"med blodpudding när SE åkte iväg någonstans. En rätt som SE avskydde...

Ett minne att vara rädd om.

En tredje blomma...


... kom igår kväll. Idag blir det att hitta ljusmys... för gråtunga moln, fyllda med regn, gör ingen glad!

lördag 28 augusti 2010

Idag ringde de från Sjöjungfrun...

... och frågade om vi ville komma på 10-års jubileum den 9 september. De skulle bjuda på tårta. Å visst vill jag ju det... men Carolina är inte lika säker. Hon har svårt att se sin pappa nu... det är länge sedan hon träffade honom... och det är gruvligt för henne. Hon vill minnas den pappa hon hade... och inte den pappa som på grund av sin sjukdom blev allt mer förändrad, och än mindre just det... hennes pappa.
Jag förstår hennes gruv mer än väl...

Vi har varit på biblioteket idag. Carolina skulle låna böcker.

Å jag tänker... det kan inte finnas ett snabbare sätt att upptäcka hur mycket det finns här i världen än att dra med fingertopparna över en lång rad med uppställda böcker!
Jag brukar göra det... gå längs med... och samtidigt dra med fingertopparna över de bokrader som jag passerar. Å det känns nästan magiskt... hur så mycket liv, som någon har präntat ner, finns förevigat under mina fingertoppar.
Ibland så stannar jag och läser på ryggarna... bara för att fascineras av alla dess titlar. Å hur mycket värld känner man inte att det finns kvar att upptäcka när man läser titlar som "Malmgårdarna i Stockholm" eller "Ö-luffa i Grekland"!

Ja, jag tror det finns mycket av framtidstro och hopp att hämta på ett bibliotek... åteminstone är det så för mig just nu! Jag läste rätt många titlar idag..

Å just nu behöver jag också lite sov på soffan, känner jag... det tar på att vara.

fredag 27 augusti 2010

När jag tar kvällspinken...

... med Pontus P ikväll, så tittar jag, som så många mörka kvällar förut, på alla upplysta fönster som berättar att det finns liv i annars så mörka skuggor av hus.
Hur länge sedan är det min känsla för upplysta fönster förändrades? Förut såg jag gardinuppsättningar, snygga lampor, blommor, och annat som någon pyntat sitt fönster med. Idag ser jag det inte riktigt...

Jag ser bortom allt det där... innanför. Min känslor, som av någon märklig anledning vill lura mig till att känna hur mycket underbart liv det finns innanför dessa fönster. Jag ser paret som sitter och tittar på teve, jag ser familjen som lagar mat, jag ser kompisarna som har fest tillsammans... ja, dumjag gör det... känslomässigt. Inte lessigt, eller så... utan mer åt vemodig- och längtanshållet.

Logiskt så vet jag mycket väl hur dumt mina känslor drar iväg med mig... jag vet vilka tragedier som kan gömma sig bakom varje fönster... jag vet hur många som sitter ensamma med tända lampor... och jag vet att ett upplyst rum inte är detsamma som ett underbart liv. Jag vet det... men mina känslor lever rätt ofta sitt eget liv.

Så går jag förbi två killar som står och pratar... och jag ser hur en av dem lägger in en snus. Lägger in en snus... sådär under läppen... precis som jag sett Sven-Erik göra så många miljoner gånger förut. "Skit också"... känner jag. Jag vill inte se...
Men det är bara att gå vidare... dra en djup suck... känna det där vemodiga, och åt längtanshållet... och sen tänka bort det fort fort.

Resten av promenaden tittar jag inte upp mot några fler fönster... utan fokuserar stenhårt på jobbet på RK på tisdag... och ger Pontus P ett hundkex när vi kommer hem.

..........

Ikväll kom Jonas med familj hit, och hälsade på en stund ... det var så så roligt.

Tänk att...


... två blommor kan få en att le lite en fredagmorgon! Jag är verkligen så förundrad över dess betydelse... o tacksam.

torsdag 26 augusti 2010

Ofta så säger jag...

... till Carolina att VI är starka. Att VI har klarat av så mycket svårt... att VI klarar av varje dag... att VI har fixat, och VI fixar det hittills. Som för att peppa oss..

Men så tänker jag nu.... vilka vi? Hur mycket hade vi egentligen fixat om vi stått här alldeles ensamma? Inte ett dugg, ska jag säga. Eller iallafall, så mycket mycket sämre...

Tillsammans. Det är ordet. Ni alla därute som hjälper och stöttar, peppar och finns där.
Tillsammans. Ni är alla en länk på min kedja... den som gör att jag/vi faktiskt klarat av det så här långt.
Tillsammans. Varje en av oss är en bärande länk på livets kedja... där vi är alla beroende av varandra.. och när det händer att en länk blir lite svagare... då får vi andra bära lite starkare.
Tillsammans...

Idag gick Carolina till skolan med nya block, pennor, sudd, linjal, mappar... som VI inte har fixat! Det har andra länkar gjort.... tillsammans.

Så ett mycket mycket mycket MYCKET stort tack till alla er som förstod. Å ni vet... inte en endaste mamma i världen kan låta bli att känna hur mycket hon älskar de människor som bryr sig om hennes barn så vackert. Så från ett mammahjärta... med all min kärlek... tack till er...så länge jag lever. Tack snälla snälla ni...

..........

I ett paket låg det ett brev. Hon skrev bl a:

"Jag började läsa din blogg för något år sedan. Jag började läsa den på grund av att min mamma också har Alzheimer och jag kan känna igen så mycket i det du skriver. Din blogg blir en slags bekräftelse på mina egna tankar och känslor. "

Å aldrig för att jag någonsin kommer att förringa minsta ord eller handling som givits mig av omtanke... så var det här ord som jag tog emot som en mycket vacker gåva. Jag blev glad... och stärkt i min önskan att jag kanske också kan få vara en liten länk för någon.
Tillsammans. Tack Sara...

onsdag 25 augusti 2010

Inatt drömde jag...

... att Carolina och jag sprang "Stockholm maraton" i ett snöigt och mörkt Stockholm. Som medtävlare hade vi SE:s syster och hennes man. Ett konstigt marathon där hela staden såg ut som en labyrint... och vi plumsade i snö, sprang på halkiga asfaltsvägar, sprang på små stigar, och det enda ljus som fanns var gatlyktornas sken.
Så stannade vi upp... mitt framför en stor snödriva... och jag visste med ens att systern och hennes man hade gått i mål någonstans.
Så kom rädslan... där mitt framför snöhögen... då jag insåg att Carolina och jag inte skulle ta oss i mål... vi skulle inte inte kunna ta oss hem... hem till Umeå... (och då såg jag bilden framför mig) hem till Sven-Erik som stod i vårat gamla hus, i köket, och åt varm korv!

Märklig dröm... men samtidigt så kanske det bar spår av gårdagens händelser... och framför allt det jag bar inom mig då... att Sven-Erik skulle ha varit hemma, och sagt "Nog vet du det här ordnar sig, gumman!" Den trygga förvissning som bar mig så många många gånger... men som jag idag bara kan höra i mina minnen.

..........

Läkaren rinde till Carolina 3 gånger imorse, och ville att hon skulle stanna hemma från skolan. Hennes järnnivå var tydligen så låg att hon skulle behöva åka upp till sjukhuset och få blod. Men Carolina vägrade... så nu har vi löst ut järntabletter... och så tror jag hon ska få någon typ av spruta framöver.
Hon var trött ikväll... blek och frusen. Å lite orolig att det ska hända igen...

Nu orkar jag bara inte skriva någe mer... gårdagen tog mycket kraft. Ingenting har fungerat riktigt bra för mig idag... som om luften gått ur mig alldeles. Men jag har köpt broccoli...

Tack alla ni som bryr er om... tack till evigheten!

tisdag 24 augusti 2010

Vi är hemma...

... nu. Jag orkar inte skriva så mycket. Å så vill jag inte minnas morgonen heller...

Jag hörde dunsen. Hittade henne liggande avsvimmad på golvet. Men hon vaknade till fort... och det var fullt med blod på golvet. Paniken. Paniken Paniken. Jag visste ju att hon hade mens... blött mycket mycket de senaste dagarna.. och under natten som varit så hade hon varit uppe 6 gånger.
Men efter att jag lugnat ner mig lite (och tydligen skrivit om det här... vilket jag inte har det minsta minne av... men som en vän oroligt berättade för mig via sms), så ringde jag sjukvårdsupplysningen och vi fick en akuttid på vårdcentralen.

Hon var så blek, lillgumman... skakig... och satt på toalettstolen. Jag var så rädd... hon också.

Jag ringde också pappa för skjuts... som kom som ett skott... trots att han inte var så pigg. (Han hade fått åka upp med mamma på akuten inatt. De fick inte stopp på blodet från ett yttigt pyttigt litet sticksår efter sprutorna som hon får varje dag nu. För tunt blod. Tack och lov så fick de stopp på blodet där, så hon kunde åka hem igen.)

Vi fick omedelbar hjälp på vårdcentralen. Man tog många många prover. Vi fick träffa läkaren snabbt.
Summa summarum... blodtryck och blodvärde mycket för lågt. Ekg bra. Sedan var det några andra prover som inte heller var så bra... men att vi skulle få en ny tid framöver igen.
"Äta och dricka ordentligt nu... inget farligt... äta cyklo-f... inte resa sig för hastigt... och ta det lugnt några dagar" var ungefär det hon sa.

Vi är hemma igen. Gränslöst gränslöst tack min Gud... för allt vad jag har... mina barn är det käraste jag äger. Å Sven-Erik förstås... alltid!!

..........

Sen... det här med vår ekonomi. Ibland händer det saker som man själv inte kan råda över... så som en trist försäkringskassa... förändrade utbetalningsrutiner... osv osv. Då får man bara lov att göra så gott man kan... och därför har vår ekonomi varit lite extra trist i sommar. Nog om det.

..........

Tack mer än in förstår alla ni som kommer med input, och kan läsa mellan rader. Tack!!
Å tack pappa och mamma... det blev ingen gröt ikväll!!

"Gårdagen är förbi...

... och kan inte få annat innehåll än du redan gett den!" Tack och lov för det somliga dagar!
Jag fixade det ju... genom att peppa både henne och mig hur starka vi är... genom att säga hur bra det går... genom att tralla på lite här och där... mest hela dagen.
Precis så där som jag brukar göra de flesta dagar.... fast lite extra igår. Därför att hon behöver vara trygg i den vetskapen... att jag faktiskt fixar det. Oavsett vad.

Å hon peppar tillbaka. Det är svårt att se och höra... hur hon anstränger sig.. när jag vet att hon helst vill gråta åt eländet.

Carolina gjorde en lista på vad hon behöver inför hösten.... jag städade ett skåp. Vi åt gröt.

Jag skulle ha önskat att någon hade kommit och hälsat på... eller att vi hade kunnat göra någe roligare. Men så blev det inte.

Idag är en ny dag. Idag ska jag gå på RK. Nu måste jag försöka fixa en tjejgrej till Carolina...

Jag ska fixa idag också... CAROLINA SVIMMADE NU PÅ TOAGLOVET!! vI ÅKER PÅ AKTUTEN. VI AR ÄTIT FÖR DÅLIGT O HON BLÖDER BLÖDER..

måndag 23 augusti 2010

Det är oerhört oerhört svårt...

... att skriva om somligt. Men just nu ligger Carolina och sover, jag sitter som vanligt i vardagsrummet, och Pontus P ligger med benen i vädret, och sover i fåtöljen. Då skriver jag om det... hur mycket svårt tillsammans blir oerhört oerhört svårt. Sen får jag se hur det blir när jag skrivit färdigt... om jag kommer att trycka på publicera-knappen. För det är också oerhört oerhört svårt att visa hur det är... när jag vill visa upp för världen hur bra det går. Vi får se...

Det är oerhört oerhört svårt att hitta vissa papper. Som igår... när jag tänkte rensa bort lite. Mitt i högen av papper så hittade jag slutanteckningarna från geriatriken. Om Sven-Erik. Om hur han skrivits in "från hemmet" till geriatriken i januari 2008, och hur han skrivits ut därifrån till Sjöjungfruns gruppboende i april. 3 månader på geriatriken. 3 månader på geriatriken.
Svart på vitt... alzheimer demens med tidig debut.

Å jag är så dum... jag vet det. Jag skulle bara ha vikt ihop papperet och stoppat tillbaka det i högen... jag skulle inte ha läst det! Jag visste ju ändå! Men jag kunde inte låta bli att läsa om det jag blivit så bra på att förtränga... om "tilltagande kognitiv svikt, dålig emotionell kontakt, behöver konstant fysiskt och verbalt stöd och assistans, ångest framför allt kvällstid osv osv.
Å jag skulle framför allt inte ha läst... " Påtaglig regress av blodflödesreduktioner i bägge hemisfärerna, jämfört undersökning 051018. Förenligt med neurodegenerativ demens." Eller "utskrives till Sjöjungfruns gruppboende."

Jag tryckte papperet mot bröstet. Å det är oerhört oerhört svårt att skriva om det nu... men som om det var en skatt... denna slutanteckning... min skatt... mitt minne... den lyckligaste sorgens längtan... och jag grät. "Lilla lilla gubben min"... sa jag. Genom gråtet och känslan... "lilla lilla gubben min" både då, och nu. Varför???

Å i mitt i det här... i det som var då... så vet jag ju... att det är ännu sämre idag... och än sämre ska det bli! Det är oerhört oerhört svårt att bära varje dag.


Det är oerhört oerhört svårt att bara ha sju kronor och femtio öre i börsen. Den ständiga oron för hur jag ska fixa varje dag. Varje kväll som jag säger till Gud, rätt hurtigt också: "Nej, jag ska inte tänka på det nu... var dag har nog av sin egen plåga... det ordnar sig!" Men det är till och med oerhört oerhört svårt att vara ärlig mot Gud i det här... jag låtsas att det går så bra... att det inte bekymrar mig... att pengar är av underordnad betydelse... och jag vill vara så tacksam ändå för allt jag har kvar. Men jag tror han vet ändå... för ibland har han skickat hit min pappa... vilket ju har varit gudasänt, tycker jag... men samtidigt också det så oerhört oerhört svårt.

Det är oerhört oerhört svårt att våga ha någon sorg... och allt mer att skriva om den. Av somliga får jag kommentarer att jag ska minsann "veta att jag har det inte värst", och att "nu har det gått så lång tid sedan SE åkte iväg, så nu måste jag sluta sörja och börja leva upp igen."
För mig är sorgen en del av livet... den som ska lära sig levas med... att lära sig kunna skratta åt någonting en kort stund efter att man har sett någon gå omkring med en grästrimmer och påminnas om två saker... att min Sven-Erik inte längre finns, MEN att han fortfarande finns, och bara sitter en bit härifrån på ett demensboende. Det är en konst, ska jag säga...

Sen... att lägga in någon värdering i vad som har gjort någon ledsen... vad som föranlett deras sorg... vad som gett någon deras svåra... ja, det är INTE andra människors sak att avgöra. Att bryta en tå, att förlora en vän, att mista hoppet, att sörja ett kärt husdjur, att aldrig träffa den rätta, att vara ensam.... ja, men det finns tusen och åter tusen olika saker som kan göra oss ledsna och förtvivlade. Å inget är värre än någonting annat.... för vi bär alla vårt svåra på olika sätt. Å vi har alla rätt att göra det.... oavsett hur lång tid det tar.
Å som jag skrivit förut... jag skulle väl aldrig ha sagt åt min farfar, alla de gånger han satt och sjöng, och grät över sin fru... min farmor... som dött flera år tidigare... att "du farfar, nu är det väl ändå dags att gå vidare?"


Men att säga att det är oerhört oerhört svårt... är ju inte detsamma som att säga att man inte skulle fixa det. För det gör jag ju ... på någe sätt. Nu är Carolina vaken, och vi ska planera lite för dagen. Hon ska städa garderoben... och jag ska... ja, jag ska hitta på någe. Hon säger att hon behöver kollegieblock tills på onsdag, då skolan börjar... men det löser sig, bestämmer vi.

Å jag bestämmer mig för att trycka på publicera inlägg-knappen nu... ändå. För att känna mig lite modig...

söndag 22 augusti 2010

Hon kommer med solsken till mig...



Bara en bild...


(Lilla barnbarnet William och jag)

... på någe roligt. Barnbarnet William på besök hos farmor i somras.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att "det skulle inte gå om jag bara satt här och deppade"? För så är det.... och man blir en överlevnadskonstnär varje evigaste dag. Jag har också skrivit att bara för att man drabbas av någe svårt så stannar ju inte livet av för det... livet fortsätter att gå, och kommer att ge mig både regn och solsken.
Det är bara med den skillnaden nu... att när regnet kommer så måste man vara en ännu starkare överlevnadskonstnär. Så är det... iallafalla för mig.

Så just nu... med himlen grå och depptrist utanför mitt fönster... så blir det till att snabbt måla fram solen! En bild på ett barnbarn... sätta på radion i köket... sjunga i duschen... tvätta och fokusera på annat... sen lukta på ren och nytvättad tvätt... ja, så får man solen att skina lite.

Å så kanske jag kan skriva om annat viktigt sen...

fredag 20 augusti 2010

Ikväll går det tungt...

... eller iallafall just nu. Jag vet varför...

Men Carolina fick möjlighet att gå med kompisar på "sommardroskan" ikväll. Hon skulle få låna pengar av kompisen B... annars hade det inte varit möjligt. Å då får man tänka på det som ett ljus... att hon har roligt ikväll!!

Sen skulle jag ju skriva om de senaste dagarna... lite om vad som har hänt... om mamma som har fått komma hem... och om det fina mötet med killen som gör samma resa som jag. Men jag orkar inte det just nu, känner jag... inte ikväll... utan jag ska istället fokusera om det är någon bra film på teven... fixa mer kaffe och ta en Ballerina... och kanske... ja, jag vet inte riktigt... men fokusera på att göra en bra kväll för mig ändå, på någe vis. Å det gör jag ju... absolut, bestämmer jag nu... än om det är extra svårt ikväll. Det tar energi. Både att fixa kvällen, och att hålla undan somligt. Men jag skriver inte mer om det nu...

Jag tänker... "Gud, du vet."
Å "Ingen endaste människa skulle behöva sitta ensam när det går tungt", tänker jag också. Inte nån...

torsdag 19 augusti 2010

På väg till ett möte...


... med någon som gör samma resa som jag.

tisdag 17 augusti 2010

Idag ska jag gå på Röda Korset...

... och det är livlinan för dagen. Min livlina - varje tisdag och torsdag. Jag slipper tänka...

Vad Carolina ska roa sig med... ja, det blir nog att ta Pontus P-promenaderna, städa sitt rum kanske, och sitta vid datorn. Igår så träffade hon iallafall killen med stort P en stund...

Mamma är tillbaka på sjukhuset efter helgpermisen. Det hade gått bra, förutom att hon hade börjat blöda lite igen. Jag var inte och hälsade på henne, då jag förstod att hon nog hade alldeles fullt upp ändå... både med besök och annat. Å när jag pratade med henne igår... så var hon så tacksam över att hon hade fått vara hemma lite... pappa hade varit som en liten hustomte... och besöken hade varit roliga.
Imorgon blir det min vän M (kontaktpersonen) på förmiddagen. Carolina kanske följer med. På eftermiddagen blir det till mamma...

Sen hoppas jag mycket på ett annat möte i veckan... kanske en fika med någon som kommer långväga ifrån, en anhörig som gör samma resa som jag, och där dom nu ska till sjukhuset. För så är det ju... en demenssjukdom ger ingen frisedel för att man inte kan drabbas av andra sjukdomar också.

Nu måste jag vattna tomatplantan... med hela 9 tomater!! Visserligen små.. men jag är lite stolt ändå!

Sen måste jag också dra ett litet djupare andetag nu... och jag förstår verkligen inte varför det oftast går som tyngst på morgonen?

måndag 16 augusti 2010

Idag blev jag glad...


... när jag vaknade, och såg knoppar på min orkide.

söndag 15 augusti 2010

"Jag orkar inte!"

Hur många är det inte av oss som har tänkt, och känt så ibland? Jo, men allvarligt...
När det där jobbiga och svåra liksom bara tar över, och hotar varje litet uns av den styrka som man tycker sig äga. "Jag bryr mig inte... jag stänger av... jag sticker... jag orkar bara inte längre!"

Å hur många är det inte av oss som just då önskat, att någon vem som helst skulle komma och ta över allt det där jobbiga och svåra? Å man känner sig rätt förtvivlad...

Jag tror vi är många... i allafall har det hänt mig minst en ziljon gånger! Nja, kanske inte en ziljon gånger då... men rätt ofta ändå. Å konstigt nog, oftare nu än när SE bodde hemma...

Men det är helt okay! Det måste få vara det... vi är bara små små människor som försöker göra så gott vi kan. Jag brukar tänka att det är väl ungefär som när tankmätaren i en bil börjar närma sig nollstrecket, och lampan börjar lysa rött. Man är som den där lampan... bensinen är snart slut... och man behöver nån slags påfyllning igen.
Å på någe märkligt vis så kommer ju alltid den där påfyllningen... styrkan vi behöver... och sen kör vi vidare, och glömmer det nyss tänkta och önskade. Rödlampan slocknar, och vill orka-känslan är tillbaka igen...

Så ikväll går min "slags påfyllning" till alla er som kämpar på därute...

lördag 14 augusti 2010

Ikväll sitter jag ensam igen...

... och det är inte en sorglig rubrik på någe sätt. Bara ett konstaterande av hur min lördagskväll ser ut... jag och Pontus P, fransk musik från cd-spelaren, och några lite för många kaffekoppar. Å det går ganska bra, tycker jag. För att jag bestämmer det så... jag tänker "här och nu".

Å när jag sen tar kvällspromenaden med Pontus P, så känner jag värmen... på många sätt. I parken sitter ungdomar, och jag hör dom skratta.... från balkonger runt om så hör jag samma sak... musik som spelar... någon som sjunger med... och jag tänker: Ikväll behöver inte Carolina gå här med mig... jag vet hur många gånger hon önskat att hon fått vara med någonstans... ikväll är hon en del av det. Någonstans här på Haga...

För ikväll blev hon bjuden på grillfest. Av samma kille som igår... så det var med förväntansfulla och pirriga steg som hon gick iväg. (Å det var så himlens roligt att se och höra henne...!)

Å då går ju precis allt.... även om en sur Pontus P har legat parkerad nedanför ytterdörren precis hela kvällen, och väntat på att hon ska komma hem.

I tiden förut...

... så skulle nog mycket roligt, vackert, och fint, ha fått passera som någonting.... ja, någonting mer åt vardagshållet, tror jag. Jag vet att jag tog mycket för givet... som till exempel SE:s "God morgon gumman!" varje evigaste morgon. Inte kände jag den där himlastormande lyckan då... men idag... idag skulle jag ge vad som helst för att få höra det igen!

Jag tänker på det nu... vad som är viktigt för oss. Hur vi värderar det vi får.
Så idag passerar inte det minsta roligt, vackert, och fint som någe åt vardagshållet här... idag tar jag verkligen ingenting för givet... idag vet jag att varje litet pyttigaste ljus av roligt, vackert, och fint, jagar lite mörker på flykten, och lyser upp vägen lite bättre. Å det är ett så välkommet ljus...

Så därför...

Carolina var som en bubblande kvitterfågel när hon kom hem igår kväll! Att få gå ut... träffa en kille... bli bjuden både på pizza och fika... ha tusen saker att prata om... bli presenterad för hans kompisar... få sällskap hem i mörka natten... ja, för en nittonåring så är det ju lite vad livet handlar om... också!
Att då som en liten hönsmamma få sitta där och höra henne berätta om sin kväll... ja, kan det finnas någonting som lyser upp vägen bättre...? Se hennes försiktiga glädje... tack snälla snällaste Gud!!

Så mamma... som förhoppningsvis, och om pappa får/kan ge henne de sprutor hon ska ha, får dagspermis från sjukhuset idag... ja, det tar jag också som ett litet ljus mitt i eländet. Åka hem lite... kolla pappas städning... kanske orka sitta lite på balkongen... äta vid sitt eget köksbord... ja, jag vet att det betyder mycket för henne.
Å kanske tar jag en promenad dit senare på eftermiddagen... vi får se hur hon tänkt sig. Men tack snälla snällaste Gud här också. Än så länge...

Så dagen idag är en betydelsefull dag... den hade med sig två mycket bärande ljus. (Och så fick jag skriva om någe roligt på den här eländesbloggen... !)

Nu blir det påtår...

fredag 13 augusti 2010

Städa balkongen...



... tror jag det får bli idag.
Inte för att jag tycker så mycket om att städa.. men det är ett bra sätt att hålla tankarna borta på annat. Man måste bara.
Å kanske tar jag en promenad upp till sjukhuset och mamma sen...

Nu har hennes pacemaker börjat gå sämre, och den måste bytas ut. Hennes hjärtsvikt har fått henne att samla på sig för mycket vätska igen, och man ser hur svullen hon är runt vaderna. Men man vet inte om man vågar byta pacemakern då man har satt ut waranet, och hon fortfarande blöder från såret. Å dessutom så "såsar" det... , alltså en infektion. Jag undrar hur många infektioner hon har haft sen hon kom dit... lunginflammation, urinvägsinfektion, luftrörsinfektion... och så nu detta. Hon har varit på sjukhuset över en månad nu...
Jag förstår att hon är orolig... och jag försöker, så gott jag bara nånsin kan, att peppa och stötta henne nu. Hon behöver det... än om det ju är pappa som är den store stöttepelaren för henne.

Carolina-gumman. Jag undrar just om hon har kunnat sova någe inatt...
Hon har kämpat på bra den här veckan... den här veckan också. Det blev inget fika med kompisar tidigare... så istället har hon städat rummet, följt med till mamma, bakat, lagt ägg-ansiktsmask, suttit vid datorn, och pysslat på sådär som tjejer brukar göra. Försökt att hitta på...
Men IKVÄLL... då ska hon ut på äventyr!! Kanske är det inte så mycket att orda om för andra... men för henne (och lite för en mamma också nu) så är det någe stort.
Hon ska gå ut och "ta en pizza" tillsammans med killen som inte ville låta henne gå hem själv när hon var på sommardroskan senast.
Så jag undrar just om hon har kunnat sova någe inatt....

Nu blir det balkongen....



onsdag 11 augusti 2010

"Du är också ett lån till mig, pappa..."

... så tänkte jag i förmiddags, när jag satt där i bilen tillsammans med honom och Carolina. Han hade ringt och frågat om vi ville följa med honom som smakråd för inköp av kofta och blus till mamma idag. "Ja, men jag hade ju fått order på att ta med mig en kofta... och dom var då inge roliga dom hon hade... så jag tänkte jag skulle överrraska henne med en ny!" Sa han. Som en liten tomte...

Livet är en gåva, säger man ofta. Men en gåva för mig är något som blir mitt att äga. Något som jag själv får bestämma över... och något som jag aldrig behöver ge bort om jag inte vill. Nej, för mig är livet ett lån... ett lån som jag en dag måste lämna tillbaka någonstans. Å då måste jag lämna allt och alla...

Kanske kan man likna sitt liv med en lånebok... med tomma blad. I den skrivs det med beständigt bläck in varje händelse som kommit i vår väg, varje möte som vi gjort, och varje människa som på något sätt lämnat avtryck i vår lånebok. Å den enda bok jag får...

I den boken är våra liv lika utmätta som bladen har numrerade sidor... och det som var, det som är, och det som kommer är all den lånade tid vi får. För vissa blir boken tjock och välfylld med liv... för andra blir det bara en bok med några få tunna sidor.

Bokomslagen ser också olika ut för oss alla... somliga är granna, med vackra och livfulla bilder, andra har en mer gråtonad och sorglig framsida.
Men man ska inte låta sig luras av framsidan så mycket... i den vackra och livfulla boken kan dess liv vara skrivet med mörkaste bläck... och i den lilla gråtonade boken så kan livet vara skrivet med renaste guld. Det beror väl lite på hur man ser det... tänker jag. Vad som är viktigt för en när man får sin bok där i låneluckan... vad man vill fylla den med.

Därför tänkte jag så idag... "du är också ett lån till mig, pappa!"
Han har lämnat avtryck i min lånebok... och en dag måste han återlämna sin egen. Å jag hoppas att jag har lämnat några fina avtryck där...

Men i samma andetag tänker jag nu.... Sven-Erik, som har det största och vackraste kapitlet i min lånebok... skrivet med hur mycket renaste guld som helst...har han redan lämnat igen sin bok, och isåfall... när gjorde han det?

..........

Å mamma blir så så glad.... och när pappa sen bjuder oss på lunch i cafeterian så sitter hon där med oss i den fina koftan och blusen. I rullstol visserligen, men ändå. "Å vad fin jag känner mig nu... och pappa, hur kunde du komma på nåt så tokigt... men vad jag får vara lycklig ändå" säger hon. Å stryker med handen över den nya blåa koftan...

Han lämnade sannerligen ett mycket mycket vackert avtryck i hennes bok idag....

..........

Det här var ett viktigt skriv för mig ikväll... kanske kryptiskt och oförståeligt... men för mig viktigt då jag ofta tänker på livet i ett annat perspektiv nu. Tankar som behövde få lite utrymme nu. Det är inte någe dödepp-skriv, utan mer att försöka hitta en förståelse, och ett ljus till varför somligt sker. Å där jag försöker lära mig någonting av den lånebok som tilldelats just mig...

Carolina och jag är inte överens i den här frågan... hon anser bestämt att livet är en gåva. Ja, ja... kanske en "låne-gåva" då... tänker jag.

tisdag 10 augusti 2010

"God morgon, gumman..."

... "nu har jag en idé... nu messar du till V och M och hör vad dom gör idag... och om ni inte kan gå och ta en fika på stan!"
Med dom orden så väcke jag Carolina nu på morgonen.

"Ehh.. jaha... men... ja, men det kostar ju.." sa hon ganska så yrvaket.
"Jaha, men då får det kosta... du vet, kommer inte Muhammed till berget, så får väl berget komma till Muhammed.. eller hur man nu säger. Du behöver ha lite roligt... fika lite... träffa nån annan än mig... och kanske kan ni gå och titta om det har kommit in några höstkläder" svarade jag.
Med den där hurtig-mamma rösten som jag vaknade med i morse.... eller rättare sagt, med urkraften som fanns där.... att inte låta dom här "det finns en fråga-människorna" få oss att alldeles gå under. (Inlägget "Det finns en fråga...")

Nu har hon messat... står och målar sig i hallen... och jag hoppas hoppas att hon får någe svar.

..........

Jag har skrivit det förut... för att kunna sörja så måste man vara trygg. Trygg i vetskapen över att det finns någon där som tar emot en när man rasar, att någon finns där som vill lyssna, och att någon kommer med input som får en att överleva lite till.

Finns inte det, så måste man stoppa undan det mesta av det sorgliga, eller åteminstone kan det bara få utrymme att sörjas i små små portioner. Sen måste man, måste man, måste man, hitta den där urkraften inom sig någonstans... resa sig.

De senaste dagarna... resan hem från SE... hans hand i min där på bussen... promenaden genom parken... komma "hem" med minnena från ett annat hem... minnena från dagen... ja, de får som sagt stoppas undan nu. (Å jag dör om jag skriver ett enda ord till om det nu... känner jag... men nog skulle jag ha velat, och antagligen behövt också... få gråta lite.)

Nej, bort bort med det tänket... nu är det urkraften som gäller... jag ska dricka upp påtåren, bädda och diska, sjunga lite i duschen kanske, och sen gå på RK. Å det är säkert någe bra på teven ikväll som vi kan se... då ska jag köpa med mig fruxo-godis hem. Punkt och slut.

..........

Jag ber, för tusende gången känns det som, om ursäkt för att jag inte är så bra på att svara på mail just nu, besöka andra bloggar, och ge återkopplingar på kommentarer... men de som läser mellan raderna förstår ju... det här är, och även i jämförelse med den tid då jag vårdade SE hemma, det svåraste jag någonsin burit i mitt liv... att klara det här! För Carolina och mig. Så dit går det mesta av min energi just nu...
Men från mitt hjärta... tack gode gode Gud för er just nu!!

söndag 8 augusti 2010

"Vad gör du här då?"...


(Det är svårt att se "här bor..."!)

... önskar jag att han hade sagt när jag kom. En dubbelbottnad känsla... tacksam för att han inte kände igen mig längre, och samtidigt så skulle jag ha gett hela min sin själ för detsamma... att han hade gjort det... just då, och just där på balkongen där han satt när jag kom. En önskan så djupaste djupa inom mig... att han skulle ha sett MIG. Höjt lite på ögonbrynen, och sagt: "Vad gör du här då?" Men han gjorde ju inte det... vilket jag ju också visste att han inte skulle göra... han sa bara... "Tjenare!"



Vi tog en promenad bort till kyrkans café, och följde vägen längs med den vackra Nydalasjön. Flera flera gånger så tittade han ut över sjön... pekade med hela handen, och sa: "titta, alldeles blankt!" Jag hörde hans beundran över det stilla vattnet... och kanske minns han känslan... av en annan sjö... i en annan tid... en kort sekund... där hemma på Holmträsksjön. För jag vet ju... än om våra minnen sviker så följer oss känslan mycket längre.

Å visst reagerar han på somligt... som när jag berättar att mamma har ramlat igen, då ser jag hans bekymmersamma min, och han säger "oj oj oj!" Eller då jag berättar att min syster har vunnit en massa pengar... då spärrar han upp ögonen, förvånat... och säger: "Men herregud..."
Eller då jag berättar att jag sett en gubbe på styltor.. då säger han: "Ja, farfar´n han gick på styltor.
"Jaha, var han gammal då?" frågar jag. Som för att kolla lite... för jag vet ju att det är sant.
"Ja, han var 77 år.." svarar han. Å jag vet... jag har ju sett bilder... att hans farfar kunde gå på styltor vid mycket hög ålder.

Vi fikade både kaffe och smörgås. Vi satt där på de blåmålade utemöblerna... och som vanligt så var det mest jag som pratade. Om allt jag bara kunde komma på... om här och nu. Minnen? Nej, vi pratar inte om det... det skulle ju vara bara plågsamt för honom. Vi skrattar istället lite åt den lilla flickan som skäller på sin mamma för att hon inte får bada mer, vi skrattar åt den lilla hunden som leker med kopplet, vi njuter av vattnet, koncentrerar oss på fikat, och jag stryker honom flera flera gånger över ryggen och armen. Säger att han är min "snygg-svempa"... och då skrattar han gott.

Vi köper oss varsin glass när vi går där ifrån... tillbaka. Å jag vet att jag är dum och fånig... men jag kan inte hjälpa det... jag säger... "tänk vad tur att jag har dig, gubben... vet du hur mycket jag älskar dig egentligen... hörru, hur skulle jag klara mig utan dig... å du vet att jag älskar ju dig mest i hela världen... och så. Ni vet, att få känna sig så... ja, omsluten av honom... så nära... och det här är svårt att skriva... men att få vara i hans närhet... känna hans hand i min, så som jag har känt den så många många gånger... få gömma min hand i hans. Omsluten i den kärleken låtsas jag bara att allt är som förut.
Han skrattar bara gott... han säger ingenting då..men ser stolt ut när jag säger hur viktig han är.




Vi stannade till vid en liten rastplats vid vägen. Satte oss vid det lilla bordet, och njöt av utsikten... och jag frågade SE om han trodde att det fanns någon fisk i den här sjön. Jo, men det visste han... att här "finns det mycket fisk!"



Så frågade jag SE om vi inte kunde gå ner och doppa fötterna lite. Lite roligt tänkte jag... och han skrattade åt förslaget, och var med på noterna.

Men det var en dum idé... något hände... han blev rädd... och jag blev rädd.
Jag gick först ner i vattnet... ner för den lilla stenfria slänten... och vände mig om för att hålla honom i handen och hjälpa honom ner.
Men när han kom emot mig... och satte fötterna i vattnet... så var det som om allting bara snurrade till för honom.. och han släppte min hand.. och rusade ut i vattnet... och skrek. Men Gud... jag kände paniken... såg hur han for allt längre ut... vatten upp till vaderna. Jag fick tag i honom... i byxlinningen... han snurrade runt... och jag såg den rädsla och panik som inte kunde förstå vad det var som hände. Han var rädd... paniskt rädd... och det var som om han inte förstod att han stod i vatten. Han var så rädd så att han inte ens vågade ta min hand...
"Hörru, nu tror jag det gick på tok för oss... kom lite närmare... hade du tänkt bada hela du... kom här så ska jag hjälpa dig... " sa jag. Med den lugnaste trygga rösten som jag hittade inom mig någonstans . För jag förstod ju att det enda som gällde nu var att få Sven-Erik lugn igen...


Till slut hade jag lyckats få in honom till strandkanten igen, och efter en stund så tycktes han ha glömt alltihopa, och han funderade "jag tror nog det finns småspiggen här"!
Då kunde jag andas ut lite... och jag tänkte: "Hur kunde jag vara så dum?" Men jag förstod ju inte att han skulle reagera så starkt....
"Tack Gode Gud"... tänkte jag också. Det kunde ha slutat betydligt värre... tack Gode Gud!!


Vi satt kvar där vid det lilla bordet, och vilade en stund. Å nu var SE glad som en lärka, och skrattade gott åt att vi hade "varit så tuffa och tokiga och badat nästan hela vi" som jag skämtade med honom om.
Å när jag sträckte ut mina armar över bordet, så la han sina armar över mina. Jag sa, igen då: "Vet du hur mycket jag älskar dig egentligen?"
Då log han... tittade på mig, och sa... "Å jag också".
Så gick vi "hem" i blöta byxor. Å skrattade och skämtade om hur "busiga" vi varit...

..........

När jag sen lämnade honom, där vid bordet ute i dagrummet, så reagerade han inte alls. Han satt och bläddrade i en tidning... vände sida efter sida. Jag pussade honom på kinden, och sa: "Ja, men då åker jag iväg då... å så kommer jag tillbaka sen!"
Han tittade inte upp.. han bara fortsatte att bläddra.. och sa: "Mmm..."
Han var trött efter det stora äventyret...

Resan hem orkar jag inte skriva om. Det var bara tungt.
Men på hemvägen gick jag också upp till mamma, för att se hur hon mådde. Hon låg och läste en tidning... så det kändes hoppfullt.

Idag måste man börja om igen... känns det som. Tufft.
Å det blev ett långt och tufft skriv det här... men mina minnen är viktiga. Hur dom än ser ut...





lördag 7 augusti 2010

Gott med macka...



Mod...



Klockan är snart ett...

... och jag somnade nyss till vid teven.
Sitter uppe och väntar på Carolina som är ute med kompisar ikväll. Först skulle hon bli bjuden på grillat hos Vicka och hennes familj, sedan vidare till kompisen Maja, för att sedan ta bussen ner till sommardroskan och dansa.
Nu är det andra gången på kort tid som hon har varit ut och dansat.... och då jag vet hur ensam hon oftast är... så tackar jag himlen ikväll. Tack snälla snälla.

Jag har fokuserat på teven ikväll... ganska hårt. Som om blippande mellan tre olika filmer med Julia Roberts gör en bra fredagskväll . Och som om för att slippa tänka... vilket har varit det viktigaste.

Så med lite fika, b-surr med Pontus P, och Julia Roberts så har jag fixat den här kvällen rätt bra, tycker jag. Man måste ju lära sig det här också... mitt i alltihopa.

Imorgon är en annan dag...

..........

Jag tog en promenad till mamma på sjukhuset idag. Fikade bara med henne en liten stund, då pappa nyss varit där, och jag såg att hon var trött. Men hon var glad att jag kom... och det var ju huvudsaken. Hoppas det går åt rätt håll nu, än om jag ju ser att hon har tagit mycket stryk.

fredag 6 augusti 2010

Det finns en fråga...

... som har förföljt mig länge. Den rubbade mycket av min tilltro till medmänsklighet och empati när jag sökte den hos andra. Hur kan man välja att inte vilja hjälpa, när man vet att någon har det svårt?

Å jag vet... jag har skrivit om det så så många gånger. Men det blev en smärtsam insikt att möta dessa stängda dörrar när Sven-Erik blev sjuk. En insikt som sedan dess växt till visshet - men aldrig till acceptans. Aldrig aldrig någonsin kommer jag att ha någon som helst förståelse eller acceptans för de, familj och vänner, som väljer att vända bort huvudet när någon hade behövt dem!! Aldrig.

Märks det att jag är frustrerad? (Å det kanske är bra med lite sånt... bättre arg och frustrerad än depp och ledsen, tänker jag!)

Ja, jag är det också.... men inte vad gäller mig. Det finns andra, nära mig, som hade behövt... ett litet besök, en fika på stan kanske, bli lyssnad på, få prata om annat.... ja, kort sagt, lite input i sin tuffa vardag just nu. Hur svårt kan det vara????
Å speciellt när man tillhör familjen...
Fast förresten, det skulle inte spela någon roll... medmänsklighet och empati har ingenting med familjeband att göra. Antingen så har man omtanke om sina medmänniskor... eller så har man det inte. Punkt och slut.

Jag tänker på Carolina.
Jag tänker på mamma och pappa.

Jag tänker på de ,som ofta och gärna, vill framhålla sig själva som människor med stor empati och omtanke om sina medmänniskor.... vad märkligt... att de alltid kan vända bort sina huvuden så himla enkelt? Å inte bara en gång... å inte bara nu.

Å så tänker jag... jag måste få Carolina att förstå att sådana här människor kommer hon alltid att möta... men att hon aldrig får bli så besviken att det förminskar hennes eget hjärta... och framför allt... att hon aldrig aldrig någonsin får känna det som om det skulle vara hennes fel!

Med mamma och pappa är det betydligt svårare.... då familjen är allt dom har.


Det måste vara en väldigt oempatisk släkt det här.... och vad trist att jag skulle upptäcka det först när Sven-Erik blev sjuk. Eller, det var ju en sanning med modifikation, för både jag och Sven-Erik visste det ju sedan länge... men vi försökte oftast att inte bry oss.
Så egentligen, är det trista faktumet att när Sven-Erik drabbades av Alzheimer så bekräftades bara det vi redan visste... att det är en väldigt oempatisk släkt det här! Åt båda håll...

..........

Nu kommer jag säkert som amen i kyrkan att få flera trista och anonyma kommentarer! Men det rör mig föga... jag vet vad jag vet, och jag har sett det jag har sett. Jag har skrivit snällt ändå...

Nu MÅSTE jag hoppa i duschen, och sen blir det nog upp till mamma.

onsdag 4 augusti 2010

Nä, men jag tog en sista minuten resa...



... till Grekland istället. Med massor av "bara vara" ,och där man kan lämna bekymmer och trist där hemma i verkligheten.

Jo, men det kan man göra - på Internet! Åteminstone är det vad jag har gjort de senaste två timmarna... suttit och blippat och tryckt på knappar... tittat på bilder... drömt mig bort... väljt och vrakat mellan olika hotell... i olika städer... utflykter hittan och dittan... och med världens stärsta plånbok med mig. Ja, men visst är det väl lite fantastiskt ändå... detta internet?

Sen att jag vet att det bara var ett litet utflyktsmål i mina drömmar just nu... ja, det spelar inte så stor roll... huvudsaken var att jag fick komma bort ett tag!

Men en dag....

..........

Det har varit lite mycket de senaste dagarna. Mamma... ja, jag hoppas att det vänder nu. Vi har varit och hälsat på henne flera gånger... pappa har bjudit på mat och fika i cafeterian... ibland har hon orkat följa med, ibland inte. Men hon har, peppar peppar, slutat blöda...

Sven-Erik. Ja, det är som det är. Varje dag.

Å en dag...

söndag 1 augusti 2010

Jag skulle inte ha sett programmet...


(SE och jag på Sjöjungfrun...)

... men jag gjorde det ändå. Jag vet inte varför.

Det var svårt. Nej, det är bortom det just nu... djup sorg, kanske... och likt förtvivlat kunde jag inte förmå mig till att byta kanal. Jag satt bara här, som en annan "nagelkatta", och det var som om allt igenkännande hissades upp och ner i bröstet på mig. Plågsamt upp och ner...

Å nu sitter jag här i gropen av alltihopa! Som om allt det svåra börjar om... varje litet minne som vill riva i det ännu så ohjälpligt oläkta såret. Testerna, orden som föll bort, hur han inte fick ihop det, plockbeteendet, agressiviteten, barnens namn... och värst av allt... av någon märklig anledning... var när jag hörde... "inga om, men eller varför"! Hur många gånger hörde jag inte den ramsan... och hur många gånger hörde jag inte SE misslyckas med att säga den???

Men hur dum får man vara??? Egentligen???
Jag vet ju hur det blir när herr Alzheimer en dag flyttar in.... och hur det slutar i en korridor av tomhet.

Det värsta... det absolut värsta ikväll... värsta värsta... det är att jag ingenting vet nu. Hur mår han... vad gör han... hur långt har det gått nu? På en sommar kan det hända mycket...från min Sven-Erik, ännu mindre min... till... ja, jag kan inte förmå mig till att kalla Sven-Erik för ett "skal"... och nu skulle jag vilja svära över den här helvetessjukdomen... men från min Sven-Erik till att inte finnas mer.
Jag är fortfarande hans fru.... och jag kommer aldrig att få veta exakt vilken dag han for. För det får man inte med den här sjukdomen. Jag vet bara att han for en bit i taget... och att han gör det fortfarande. Sakta men säkert... och jag har inte ens varit där i sommar.

Jag har aldrig aldrig älskat någon som jag älskar dig, Sven-Erik Ingelsson! Så är det bara. Livet ut. Å så måste jag le lite... genom tårar som kommer från värmen när jag minns, och hör... inom mig... "Ja, men jag älskar ju dig också, gumman".
Å jag skulle så ge livet bara för en enda liten pyttigaste kort minut med dig, Sven-Erik... du och jag igen, gubben. Sådär som förut... för länge sen... då du var frisk... och innan herr Alzheimer flyttade in hos oss.
Nu har du fått klara dig utan mig en hel sommar... men jag kommer snart! Lovar jag, gubben!

.........

Viktigt skriv för mig ikväll!! Om än lite osammanhängande och så... men det är sådant som måste ut... och jag bär mycket än. Å jag tror det blir en lång natt...

Alzheimers vals...

... går på teven ikväll. En dokumentär från 2009.

Satt nyss och bläddrade i teve-tidningen, och funderade med Carolina vad vi skulle se på teven ikväll. Någon spännande film kanske...?


Ögonen föll på orden "Alzheimers vals". Stannade där.

"... handlar om Bo Lycke och hans fiende alzheimer. Han bor med sin fru Eva på Brännö, bland vänner och musiker - omgiven av havet. Han har tur och fruktansvärd otur, åtta år tidigare fick han sin diagnos och när filmen slutar har det gått mer än tio år. En film av Brita Landoff berättad av Bo själv med humor och smärta, man är inte dum för att man har Alzheimers sjukdom."

Vi ska inte se den. Vi orkar inte riktigt nu... å vi vet ju... vi kommer att känna igen allt för mycket.


Jag ska fortsätta bläddra i teve-tidningen...

... och så ska vi ta en promenad upp till mamma på sjukhuset idag. Det blev inget besök igår, då det var så dåligt väder.