söndag 29 augusti 2010

Att ge och få kärlek...

... går tryggt att skriva om ikväll. Lite försiktigt sådär... en början...och utifrån min horisont.

Jag vet att Sven-Erik älskade mig... älskar mig... och alltid kommer att älska mig. Jag vet det, och ändå så blev mitt liv, långt långt innan han fick sin diagnos, ett mycket ensamt liv. Vi visste ju inte om hans sjukdom... och hur den alltmer tog ifrån honom förmågan att visa kärlek.

Att sakta men säkert känna och se förändringen... att vara fast övertygad, och veta med hela sin själ, att någonting var fel... mysmornar som bara försvann... hemligheter av kärlek som upphörde... närhet som bara inte fanns där längre. Så mycket "ge" som bara togs ifrån oss. Å jag trodde länge att han hade träffat någon ny... för ingen av oss visste ju.

Att den här sjukdomen ofta kommer med både känslolöshet... och ingen sjukdomsinsikt.

Det har gått många år nu... och Sven-Erik kommer att ha min kärlek så länge jag lever. Å lika länge kommer jag att veta att han älskar mig.
Men det är ändå svårt att vakna ensam varje morgon... inte ha någon att dela hemligheter med... och sakna närhet. Sakna det... och samtidigt känna det som ett svek... när man vet att han bara sitter en bit härifrån.

..........

Ett viktigt skriv för mig, kände jag nu... och en slags process tror jag. En början på något nytt, men som först måste våga möta det som var... och är.

4 kommentarer:

Unknown sa...

Det som Du skriver nu, min vän...det har jag väntat på...att du skulle skriva ~~~

Så insiktsfullt, och klokt, som alltid, du vandrar in i detta skede av ditt MYCKET stora sorgearbete.
En sådan otroligt stark kvinna Du är, min vän...!


Sov så gott du också, och varmaste tack för Dina ord hos mig ~~~

KRAM

Caja: sa...

Du arma människa....du måste sörja någon som lever. Jag förstår om bitterheten/förtvivlan kryper in under skinnet, han finns ju där precis som du säger. Så nära men ändå så långt därifrån. Saknaden av vad som varit och vad som skulle vara.....Det kan inte vara lätt att brottas med dessa fakta, jag hoppas att du/ni får kuratorhjälp?!
Sänder dig en måndagskram och hoppas att den värmer i något hörn hos dig/caja

Pia sa...

Det är ett stort steg du är på väg att ta Elisabeth//Styrke kramar till dig

Anonym sa...

Hittade din blogg häromdan och blev så berörd.
Inte lätt att hantera det du är i
...men någonstans inom dig så finns ju en styrka, lita på den och den visar dig vägen framåt.

Stor kram till dig.