måndag 23 augusti 2010

Det är oerhört oerhört svårt...

... att skriva om somligt. Men just nu ligger Carolina och sover, jag sitter som vanligt i vardagsrummet, och Pontus P ligger med benen i vädret, och sover i fåtöljen. Då skriver jag om det... hur mycket svårt tillsammans blir oerhört oerhört svårt. Sen får jag se hur det blir när jag skrivit färdigt... om jag kommer att trycka på publicera-knappen. För det är också oerhört oerhört svårt att visa hur det är... när jag vill visa upp för världen hur bra det går. Vi får se...

Det är oerhört oerhört svårt att hitta vissa papper. Som igår... när jag tänkte rensa bort lite. Mitt i högen av papper så hittade jag slutanteckningarna från geriatriken. Om Sven-Erik. Om hur han skrivits in "från hemmet" till geriatriken i januari 2008, och hur han skrivits ut därifrån till Sjöjungfruns gruppboende i april. 3 månader på geriatriken. 3 månader på geriatriken.
Svart på vitt... alzheimer demens med tidig debut.

Å jag är så dum... jag vet det. Jag skulle bara ha vikt ihop papperet och stoppat tillbaka det i högen... jag skulle inte ha läst det! Jag visste ju ändå! Men jag kunde inte låta bli att läsa om det jag blivit så bra på att förtränga... om "tilltagande kognitiv svikt, dålig emotionell kontakt, behöver konstant fysiskt och verbalt stöd och assistans, ångest framför allt kvällstid osv osv.
Å jag skulle framför allt inte ha läst... " Påtaglig regress av blodflödesreduktioner i bägge hemisfärerna, jämfört undersökning 051018. Förenligt med neurodegenerativ demens." Eller "utskrives till Sjöjungfruns gruppboende."

Jag tryckte papperet mot bröstet. Å det är oerhört oerhört svårt att skriva om det nu... men som om det var en skatt... denna slutanteckning... min skatt... mitt minne... den lyckligaste sorgens längtan... och jag grät. "Lilla lilla gubben min"... sa jag. Genom gråtet och känslan... "lilla lilla gubben min" både då, och nu. Varför???

Å i mitt i det här... i det som var då... så vet jag ju... att det är ännu sämre idag... och än sämre ska det bli! Det är oerhört oerhört svårt att bära varje dag.


Det är oerhört oerhört svårt att bara ha sju kronor och femtio öre i börsen. Den ständiga oron för hur jag ska fixa varje dag. Varje kväll som jag säger till Gud, rätt hurtigt också: "Nej, jag ska inte tänka på det nu... var dag har nog av sin egen plåga... det ordnar sig!" Men det är till och med oerhört oerhört svårt att vara ärlig mot Gud i det här... jag låtsas att det går så bra... att det inte bekymrar mig... att pengar är av underordnad betydelse... och jag vill vara så tacksam ändå för allt jag har kvar. Men jag tror han vet ändå... för ibland har han skickat hit min pappa... vilket ju har varit gudasänt, tycker jag... men samtidigt också det så oerhört oerhört svårt.

Det är oerhört oerhört svårt att våga ha någon sorg... och allt mer att skriva om den. Av somliga får jag kommentarer att jag ska minsann "veta att jag har det inte värst", och att "nu har det gått så lång tid sedan SE åkte iväg, så nu måste jag sluta sörja och börja leva upp igen."
För mig är sorgen en del av livet... den som ska lära sig levas med... att lära sig kunna skratta åt någonting en kort stund efter att man har sett någon gå omkring med en grästrimmer och påminnas om två saker... att min Sven-Erik inte längre finns, MEN att han fortfarande finns, och bara sitter en bit härifrån på ett demensboende. Det är en konst, ska jag säga...

Sen... att lägga in någon värdering i vad som har gjort någon ledsen... vad som föranlett deras sorg... vad som gett någon deras svåra... ja, det är INTE andra människors sak att avgöra. Att bryta en tå, att förlora en vän, att mista hoppet, att sörja ett kärt husdjur, att aldrig träffa den rätta, att vara ensam.... ja, men det finns tusen och åter tusen olika saker som kan göra oss ledsna och förtvivlade. Å inget är värre än någonting annat.... för vi bär alla vårt svåra på olika sätt. Å vi har alla rätt att göra det.... oavsett hur lång tid det tar.
Å som jag skrivit förut... jag skulle väl aldrig ha sagt åt min farfar, alla de gånger han satt och sjöng, och grät över sin fru... min farmor... som dött flera år tidigare... att "du farfar, nu är det väl ändå dags att gå vidare?"


Men att säga att det är oerhört oerhört svårt... är ju inte detsamma som att säga att man inte skulle fixa det. För det gör jag ju ... på någe sätt. Nu är Carolina vaken, och vi ska planera lite för dagen. Hon ska städa garderoben... och jag ska... ja, jag ska hitta på någe. Hon säger att hon behöver kollegieblock tills på onsdag, då skolan börjar... men det löser sig, bestämmer vi.

Å jag bestämmer mig för att trycka på publicera inlägg-knappen nu... ändå. För att känna mig lite modig...

8 kommentarer:

Carin sa...

rent krasst skulle jag hellre förlora min man hastigt i en olycka än att behöva sörja på det viset som du gör, hur ska en människa kunna gå vidare när man inte kan sörja "på riktigt"? o ändå måste sörja för att det som var o fanns inte finns men ändå är eller hur jag ska skriva... "normalt" är väl en intensiv sörjeperiod på två år, sen börjar såren läka o "bara" vara ärr, men i mina ögon så har du ju öppna fula variga sår som man får när någon nära försvinner. o din S-E har ju försvunnit men ändå inte, sår som inte kan börja läka innan ja.. den hemskaste dagen har kommit när såren rivs upp brutalt och blöder hejdlöst.. först då kan ju läkeprocessen BÖRJA?! jag önskar av hela mitt hjärta att du fortsätter finna styrka som du gör, att du orkar men var heller inte rädd att be de vänner som är dina riktiga vänner om hjälp, och våga ta emot! thats what friends are for vet du! en varm kram från mig som kikar in här då o då men inte komenterar så ofta...
/ Carin

kicki sa...

Så oerhört gripande.....du är både tapper & modig.....och innerlig...
Önskar dig LYCKA..

KreativPeriodare sa...

Du är modig. Jag avundas dig. Jag vågar aldrig skriva vad jag tänker, tycker och egentligen känner inför min mamma (som oxå är dement) Jag gjorde det en gång men då fick jag radera inlägget för en del av släkten fick dåligt samvete över att de är så lite mamma och mitt inlägg bekräftade och synliggjorde det hela.

Allt är enklare om man kan sopa det under mattan och sen inte låtsas om det MEN frågan är hur mycket som rymms under mattan??

Du verkar inte sopa något under mattan och det avundas jag dig för. Du är tuff, du är modig.

fideli sa...

Kära, så jag känner igen mig i det där med oerhört svårt och vet ju hur många gånger jag själv skrivit om det svåra, arbetsamma, förtvivlande och så ofta hopplösa kampen för att orka vidare...Du orkar, precis som jag, fast vi faller då och då. Och så förbannar jag avståndet, för vore du närmare kunde jag funnits till hands ibland när det svåra blir för svårt att bära själv.../Fideli

Anonym sa...

Medincinska termer låter så gräsligt och omänskligt, så kallt och definitivt. Inte ett dugg bättre med sociala termer men mänskligare och mer hänsysntagande.

Tänker på dig

Eleonora sa...

Älskade min sötaste Elisabeth! Har just läst ditt gripande inlägg och känner mig totalt hjälplös inför din situation. Och Carolinas!! Eftersom jag har tid att passa hos min doktor får jag vänta med att svara hos dig tills jag kommer hem igen. Då mailar jag.

Hoppas bara att Carolina får hjälp genast med sitt onda. Hon får väl stanna kvar på sjukhuset förstår jag. O Gud vad jag tänker på er båda - - kramar och håller om --- jag mailar fram emot kvällen!!

Anonym sa...

Sök socialhjälp, ingen människa ska behöva svälta!

Kersti sa...

Du vackra modiga människa. Det är svårt och det är bra att du vågar skriva om det svåra, man kan inte orka vara stark jämt, jag har sagt det förut och säger det igen. Man behöver få vila lite i att vara så tapper. Men hur gör man då när man ingenstans har att vila, när man ingen har att lämna över till? Jag tror att ditt skriv kan vara att lämna lite till alla oss som läser. Vi som från vårt håll försöker stötta och peppa. Många många varma tankar sänder jag dig. Kram