fredag 27 augusti 2010

När jag tar kvällspinken...

... med Pontus P ikväll, så tittar jag, som så många mörka kvällar förut, på alla upplysta fönster som berättar att det finns liv i annars så mörka skuggor av hus.
Hur länge sedan är det min känsla för upplysta fönster förändrades? Förut såg jag gardinuppsättningar, snygga lampor, blommor, och annat som någon pyntat sitt fönster med. Idag ser jag det inte riktigt...

Jag ser bortom allt det där... innanför. Min känslor, som av någon märklig anledning vill lura mig till att känna hur mycket underbart liv det finns innanför dessa fönster. Jag ser paret som sitter och tittar på teve, jag ser familjen som lagar mat, jag ser kompisarna som har fest tillsammans... ja, dumjag gör det... känslomässigt. Inte lessigt, eller så... utan mer åt vemodig- och längtanshållet.

Logiskt så vet jag mycket väl hur dumt mina känslor drar iväg med mig... jag vet vilka tragedier som kan gömma sig bakom varje fönster... jag vet hur många som sitter ensamma med tända lampor... och jag vet att ett upplyst rum inte är detsamma som ett underbart liv. Jag vet det... men mina känslor lever rätt ofta sitt eget liv.

Så går jag förbi två killar som står och pratar... och jag ser hur en av dem lägger in en snus. Lägger in en snus... sådär under läppen... precis som jag sett Sven-Erik göra så många miljoner gånger förut. "Skit också"... känner jag. Jag vill inte se...
Men det är bara att gå vidare... dra en djup suck... känna det där vemodiga, och åt längtanshållet... och sen tänka bort det fort fort.

Resten av promenaden tittar jag inte upp mot några fler fönster... utan fokuserar stenhårt på jobbet på RK på tisdag... och ger Pontus P ett hundkex när vi kommer hem.

..........

Ikväll kom Jonas med familj hit, och hälsade på en stund ... det var så så roligt.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Det där är en sån där vemodsstros, en sån där stros med mycket sorglängtan i, och djupinsikt...som en sorts inre blad man skriver, och vänder...

Och så alldeles där i strosslutet så kommer jädraranammastegen, oavsett om man orkar, eller inte, och på något sätt...just där, och då, så känner man sig ~buren~ vidare i den livsvandring som är ens egen...

Visst är det alldeles som något befriande med just dessa ~stros~ ändå...?
Själv så upplever jag dem så, även om smärtan samtidigt skär ner väldigt djupt i själens innersta...


Min varmaste KRAM, alltid
Eva

caja sa...

Åh kära du vad jag känner med dig....klart att tankarna skenar iväg...men man kan ju inte sluta titta på saker och gå med de där skygglapparna, hur gärna man än vill det. Jag önskar att du trots alla motgångar får en fin dag just idag.
Stor och varm kram vännen/caja