fredag 6 augusti 2010

Det finns en fråga...

... som har förföljt mig länge. Den rubbade mycket av min tilltro till medmänsklighet och empati när jag sökte den hos andra. Hur kan man välja att inte vilja hjälpa, när man vet att någon har det svårt?

Å jag vet... jag har skrivit om det så så många gånger. Men det blev en smärtsam insikt att möta dessa stängda dörrar när Sven-Erik blev sjuk. En insikt som sedan dess växt till visshet - men aldrig till acceptans. Aldrig aldrig någonsin kommer jag att ha någon som helst förståelse eller acceptans för de, familj och vänner, som väljer att vända bort huvudet när någon hade behövt dem!! Aldrig.

Märks det att jag är frustrerad? (Å det kanske är bra med lite sånt... bättre arg och frustrerad än depp och ledsen, tänker jag!)

Ja, jag är det också.... men inte vad gäller mig. Det finns andra, nära mig, som hade behövt... ett litet besök, en fika på stan kanske, bli lyssnad på, få prata om annat.... ja, kort sagt, lite input i sin tuffa vardag just nu. Hur svårt kan det vara????
Å speciellt när man tillhör familjen...
Fast förresten, det skulle inte spela någon roll... medmänsklighet och empati har ingenting med familjeband att göra. Antingen så har man omtanke om sina medmänniskor... eller så har man det inte. Punkt och slut.

Jag tänker på Carolina.
Jag tänker på mamma och pappa.

Jag tänker på de ,som ofta och gärna, vill framhålla sig själva som människor med stor empati och omtanke om sina medmänniskor.... vad märkligt... att de alltid kan vända bort sina huvuden så himla enkelt? Å inte bara en gång... å inte bara nu.

Å så tänker jag... jag måste få Carolina att förstå att sådana här människor kommer hon alltid att möta... men att hon aldrig får bli så besviken att det förminskar hennes eget hjärta... och framför allt... att hon aldrig aldrig någonsin får känna det som om det skulle vara hennes fel!

Med mamma och pappa är det betydligt svårare.... då familjen är allt dom har.


Det måste vara en väldigt oempatisk släkt det här.... och vad trist att jag skulle upptäcka det först när Sven-Erik blev sjuk. Eller, det var ju en sanning med modifikation, för både jag och Sven-Erik visste det ju sedan länge... men vi försökte oftast att inte bry oss.
Så egentligen, är det trista faktumet att när Sven-Erik drabbades av Alzheimer så bekräftades bara det vi redan visste... att det är en väldigt oempatisk släkt det här! Åt båda håll...

..........

Nu kommer jag säkert som amen i kyrkan att få flera trista och anonyma kommentarer! Men det rör mig föga... jag vet vad jag vet, och jag har sett det jag har sett. Jag har skrivit snällt ändå...

Nu MÅSTE jag hoppa i duschen, och sen blir det nog upp till mamma.

3 kommentarer:

Nonna sa...

Det kommer alltid att finnas människor som ser först och främst till sig själv och sitt. Som går "förbi" sina egna och ägnar sig åt andra för att visa hur fantastiskt generösa och duktiga dom är. Tack du, jag har såna i min närhet! Då bjuds det på middagar och sommarstugevistelser och det ena med det tredje..för de nära, som finns alldeles intill, förekommer det inga sådana anbud.
Inte vet jag om dom är dumma, otänkta eller elaka men allt eftersom åren går så kan man kanske räkna ut det oxå. Min tanke är att det enda man kan förändra är sitt eget beteende,att man ser till att man själv aldrig behandlar nån likadant..för att förändra andra det går inte!
Dessutom tror jag de flesta får uppleva att "hut går igen" så ligg lågt och använd din energi på dem som verkligen har förtjänat det!
Kram från Nonna

Renée sa...

När jag blev sjuk var det en del av mina så kallade vänner som inte längre ville vara vän mde mig. Kanske för att de inte klarade av det eller för att det var jobbigt, vad vet jag? Men jag själv har förändrats sedan jag blev sjuk. Jag pratar med en massa folk när jag är ute och går (i rullstolen) och många säger alltid att de inte kan begripa hur jag kan vara så glad och ge så mycket av mig själv till andra. Kanske för att jag vet hur det är... Dock så har jag aldrig varit rädd för att hitta nya vägar så mitt tips till dig är följande: Strunta i dessa människor som bara gör dig arg och ledsen (Detta bara suger dig på energi)! Om du bara har ögonen öppna så kommer du att hitta nya människor som du kan umgås med och som tar dig för den du är!
Ta hunden, gå ut och prata! det är så jag gör! Jag har hittat så många där ute som inte har någon att prata med. Hoppas du vågar ta kontakt med nya vänner!
Kram från Renée

Anonym sa...

Hej!

Jag brukar säga att sina vänner väljer man och släkten får man dras med... lite hårt kanske- Naturligtvis finns det ett val där också, men det är svårare.

En del människor verkar inte förstå hur lite som behövs, förrän de står där själva och då kan det vara försent.

Tänker på dig/er i denna svåra och jobbiga situation och hoppas att din mamma blir bättre.

Sköt om dig/er.

PS: Kloka ord. Bättre att vara arg och frustrerad...

/Kicki